torsdag 30 januari 2020

Star Trek Picard - Serien vi alla väntat på



Star Trek: Picard är äntligen här! Jag är överlycklig. När jag först hörde talas om att det skulle komma en ny Star Trek serie som handlar om Jean-Luc Picard (från Star Trek: The Next Generation) kunde jag inte varit mer nyfiken. Kände redan då, att detta kan bli så bra. Och efter att ha sett första avsnittet kan jag säkert säga att ja. Det här är så bra

Nästan tjugo år efter händelserna i Star Trek: Nemesis, lever Jean-Luc Picard ett lugnt liv på den franska landsbygden. Men han plågas fortfarande av mardrömmar, eller som han själv förklarar det - av fantastiska drömmar där mardrömmen inte startar förrän han vaknar upp. Patrick Stewart repriserar den ikoniska rollen som Jean-Luc, och några nya tillskott inkluderar bland annat Isa Briones (Takers, 2010), Alison Pill (Scott Pilgrim vs The World, 2010) och Santiago Cabrera (Heroes, 2006). 

Än så länge har vi bara fått det första avsnittet, men det var ett avsnitt som flög förbi alldeles för fort. Picard är en fantastisk karaktär som är extremt rolig att få följa på nytt, men samtidigt är jag nästan minst lika nyfiken på de nya karaktärerna - allra främst Isa Briones' som systrarna Dahj och Soji. Den spännande bakgrunden kring deras uppkomst som artificiella intelligenser är något jag knappt kan vänta på att få följa. Kopplingen till Cmdr Data är dessutom underbar att få följa, eftersom han är en karaktär man inte kan få nog av. 

Oavsett om du har följt Star Trek sedan tidigare eller inte, så tycker jag absolut att du ska kolla in Picard på Amazon Prime. Även om vi som känner till den ursprungliga berättelsen onekligen får ut mest av denna nya version, så finns det så mycket nya roliga saker att upptäcka för nya såväl som gamla tittare. 

tisdag 28 januari 2020

The Gifted ● Säsong 2



Trots att jag visste att den blivit nedlagd, fanns det något som gjorde att jag verkligen ville se andra säsongen av The Gifted när jag såg att den kommit till Viaplay. Kanske beror det på att första säsongen slutade väldigt spännande. Eller också så är det helt enkelt för att jag bara inte kan få nog av superhjältar. 

Det viktigaste att nämna när det kommer till The Gifted, är ju såklart att det är en serie som utspelar sig i X-Men universumet. Vilket också råkar vara en av de största anledningarna till varför jag följer den. Jag tycker nämligen att det är jätteroligt att det finns så många kopplingar till The Original X-Men. Enstaka referenser såväl som att en av huvudkaraktärerna är dotter till en av världens bästa filmskurkar, nämligen Magneto. The Gifted har såklart sin egen handling, och sina egna karaktärer vilket även är positivt. Det är en ny berättelse inom en värld vi känner till sedan tidigare, vilket är ett koncept svårt att misslyckas med.

Förra säsongen avslutades med att Mutant Underground splittrades på grund av skilda åsikter om hur kriget med människorna skulle hanteras. Men det var inte bara gruppen i sig som splittrades, utan även familjer. Vilket lämnade nästintill alla våra karaktärer med brustna hjärtan och en ilska större än någonsin. På ena sidan har vi Reeva Payge, en mäktig muntant som inte har några gränser inför att nå sitt mål - att förändra världen. Att ge en plats åt mutanter som skiljer sig från den värld som styrs av människorna. På andra sidan har vi det som återstår av Mutant Underground och de mutanter som vill se en värld där alla är lika behandlade. Där mutanter och människor kan leva sida vid sida. 

Precis som många liknande serier, kan The Gifted vara en helt fantastisk serie som verkligen suger in sina tittare. Men den kan också bjuda på bristande logik, korta storylines som aldrig följs upp, och karaktärer som är svåra att få grepp om eftersom de velar alldeles för mycket mellan olika personligheter. Samtidigt är det karaktärerna som för det mesta, gör serien rolig att följa. 

Jag har njutit extremt mycket av att följa Reeva som skurk. Främst eftersom hon vet vad hon vill. Hon är mäktig och hon är underbart ond. Trots detta är det svårt att inte känna hennes mänsklighet i vissa situationer. För att citera henne själv: "I'm only a monster when I need to be.

En antagonist som jag, som så många andra som följer serien, gärna hade sluppit följa under ytterligare en säsong, är Jace Turner. Hans konstanta strävan efter att hämnas sin dotter blir allt mer tröttsam för varje avsnitt, och det blir alldeles för tydligt att manusförfattarna vill att vi ska känna med honom. Men under säsongen nådde han sin gräns då hans liv inte längre var sorgligt - utan bara tröttsamt. Bestäm er bara - antingen är han en god man som insett sina misstag och förstår att alla mutanter inte är onda, eller så är han en hemsk människa som hatar alla mutanter oavsett om de är oskyldiga eller inte. Till slut tröttnade vi nog alla på det där konstanta velandet fram och tillbaka. 

När det kommer till Strucker familjen så hade jag faktiskt uppskattat denna serie mer utan dem. Kanske låter hårt, och visserligen har de haft stunder som jag verkligen kunnat uppskatta. Men alltför ofta var de snarare ett störningsmoment för mig. Allt för ofta längtade jag tillbaka till scener med de andra mutanterna så som Lorna, Reeva, John, Clarice och Marcos. Enda undantaget är Lauren som jag genuint gillar, men hade vi sluppit familjedramat som tar över hennes karaktär alltför ofta, så hade jag verkligen kunnat älska henne. Om hon bara hade fått en egen story som inte kretsade kring hennes mordiske bror eller livrädda föräldrar. 

Men, även om det finns många karaktärer i The Gifted som jag inte fastnat för, så finns det andra som väger upp den avsaknaden. Som jag istället fastnat för dubbelt upp. Lorna, eller Polaris som hon även kallas, är ett perfekt exempel på en sådan karaktär. Även om jag var någorlunda missnöjd med hennes val under säsongens början, så har jag alltid kunnat uppskatta energin hon för med sig i varje scen. Hon är mäktig och hon är orädd samtidigt som hon bär på så mycket kärlek. Tillsammans med Marcos och deras gemensamma dotter blir hon en av seriens absolut starkaste karaktärer. 

Jag hade kunnat göra en fördjupning av varje karaktär, men det orkar ni nog inte läsa om. Huvudsaken är att The Gifted egentligen är långt ifrån perfekt, men samtidigt en serie jag gärna hade fortsatt följa just tack vare ett femtal karaktärer som verkligen skiner i sina scener. Att se John i sin ikoniska Thunderbird-outfit mot slutet av säsongen är en scen som gör mig otroligt glad samtidigt som det skär att veta att jag aldrig kommer få se de alla förvandlas till sina respektive alter egon. Läs min recension av första säsongen här

★★★


lördag 25 januari 2020

The Passage (2019)



The Passage är en av de där serierna från förra året som jag verkligen hade velat se, men som inte fanns tillgänglig på svensk streaming. Därför fick jag vänta fram tills nu, när hela säsong ett äntligen dök upp på Viaplay. På sätt och vis var det kanske försent, eftersom jag nu visste att serien blivit nedlagd. Men det hindrade mig inte från att se samtliga avsnitt, även om jag kanske hade föredragit att avsluta efter ungefär halva. 

Det som genast lockade mig med The Passage var det faktum att en relation mellan ett föräldralöst barn och en FBI agent stod i fokus. Och kanske lite för att Mark-Paul Gosselaar spelar FBI agenten. Detta var även anledningarna till varför jag föll pladask för serien efter första avsnittet. Älskade dynamiken mellan de två huvudkaraktärerna, tyckte de hade både en rolig och en vacker relation. Men någonstans på vägen började jag förstå att detta inte var tillräckligt.

Det är svårt att veta hur jag ska förklara mina tankar kring den fullständiga säsongen. Å ena sidan älskade jag den. Å andra sidan hatade jag den. Amy Bellafonte, flickan som ska experimenteras på, och Brad Wolgast, eller 'Agenten' som Amy kallar honom - dessa två gjorde serien fantastisk. Även många av de övriga karaktärerna vann över mitt intresse relativt fort, och lyckades verkligen göra sina scener intressanta. Men bakom karaktärerna finns en story som jag aldrig riktigt lyckades fastna för. The Passage är nämligen en serie om vampyrer. Och under första halvan av säsongen, var detta endast en bakomliggande story medan karaktärerna låg i fokus. Att följa Amy och Brad på rymmen från en myndighet som vill utnyttja henne var den solklara höjdpunkten under säsongen för mig. Men så fort allt förändrades för dem, ändrades även min synpunkt på serien. Plötsligt handlade det istället om vampyrerna. Världens undergång. En typ av berättelse jag vanligtvis hade älskat - om det hade gjorts rätt. Men det kändes inte rätt. Inte alls. Istället kändes allting otroligt snabbspolat. Och inte bara världens undergång, utan även relationen mellan våra huvudkaraktärer. Plötsligt var de en familj utan någon osäkerhet mellan varandra överhuvudtaget, och jag hade helt enkelt väldigt svårt för att följa med i denna snabba utveckling. 

Helt ärligt så tror jag att detta hade kunnat bli så bra. Men det blev det inte. Och det chockerande sista avsnittet hade jag kunnat vara utan. Att säga att serien bara följer böckerna håller inte som argument. Hur sista avsnittet slutade hade kunnat vara ett fantastiskt avslut, om det hade gjorts på rätt sätt. Om de bara inte hade haft så bråttom. 

Har du sett The Passage? Håller du med mig om den negativa vändningen? 

★★★☆


onsdag 22 januari 2020

Dessa tio klassiker vill du inte missa


Roman Holiday eftersom det är en av de mysigaste filmer som någonsin gjorts


2001: A Space Odyssey eftersom du aldrig kommer kunna se på filmskapandet på samma sätt igen


Citizen Kane eftersom den gav oss en av de mest intressanta karaktärsfördjupningarna to date 


Guess Who's Coming To Dinner eftersom den fick en hel värld att vakna


West Side Story eftersom den praktiskt taget är Romeo och Julia med musik


The Rocky Horror Picture Show eftersom den är galet underbar på alla sätt och vis


Casablanca eftersom du inte vill gå en hel livstid utan att förstå innebörden bakom "We'll Always Have Paris"


Cabaret eftersom den ger oss Lisa Minelli och hennes fantastiska ögonbryn under en tid då nazismen har ett skrämmande övertag


Some Like It Hot eftersom ingen är perfekt


Singin In the Rain eftersom du inte kommer kunna sluta le för resten av ditt liv 

Kolla även in mina bloggvänners inlägg om temat klassiker!
FrökenTV    I   FiktivaEm    I   KarinsUniversum   I    TheLenaElisaStory

torsdag 16 januari 2020

Titans ● Säsong 2



Första säsongen av Titans upptäckte jag genom Netflix i februari förra året. Säsongen var långt ifrån felfri men ändå otroligt underhållande, vilket gjorde det till en självklarhet för mig att kolla in säsong två som nyligen blev tillgänglig. Och jag måste säga att detta är en svår serie att recensera eftersom jag insett att jag har lite av en hatkärlek till den. 

Titans är en serie som kommer från DC världen, och precis som titeln avslöjar, baseras på Teen Titans som leds av Dick Grayson - Bruce Wayne's före detta protegé. I andra säsongen får vi se hur Dick förvandlas till den ikoniska brottsbekämparen Nightwing, allt medans en farlig fiende från teamet's förflutna kommer tillbaka för att hemsöka dem. Här kan du läsa min recension av första säsongen. 

Jag har väldigt blandade känslor kring Titans som serie, ännu mer nu efter andra säsongen. För att förklara det på bästa sätt - andra säsongen är inte bra. Det finns så mycket att klaga på. Att störa sig på. Men ändå kan jag inte låta bli att gilla den. Varför? I första hand är det nog karaktärerna som håller fast mig i ett hårt grepp. Karaktärerna jag känner till sedan tidigare och som jag så gärna vill hålla fast vid. Se hur de utvecklas. Se hur de slåss tillsammans precis som det ska vara. 

Men manuset håller bara inte. Det går alldeles för mycket fram och tillbaka. Det blir för rörigt. Det blir för mycket överförklaringar och för få nya intressanta vägar vi inte redan åkt på. Karaktärernas ageranden är dessutom ologiska och bryter mot vad de egentligen står för vilket bara lämnar oss förvirrade. Genom säsongen tappar serien sitt stora hjärta - det som jag förälskade mig i så mycket under första säsongen. 

Trots manusets brister så finns det några avsnitt jag verkligen kunnat uppskatta. Med karaktärer jag inte kan låta bli att älska. Vi har introducerats till ett flertal nya karaktärer, medan somliga andra har fördjupats på en nivå som fått mig att uppskatta de mer under säsong två än tidigare. Mer specifikt kan jag säga att säsongens höjdpunkter har varit att få lära känna den nya karaktären Jericho, och att på riktigt få lära känna Jason Todd. Samtidigt har karaktärerna jag älskade under första säsongen - Dawn, Hank och Donna, upplevts som tråkiga och i vissa fall även opålitliga. Till och med Kory som var min stora favorit under säsong ett, har haft en någorlunda tråkig storyline som aldrig riktigt ledde någonstans. Jag kan med säkerhet säga att den kommande tredje säsongen kommer rätta till detta, men det förändrar inte hur seg och ointressant storyn kändes under denna säsong. 

Titans fortsätter med sin fruktansvärt dåliga CGI, men hur mycket man egentligen stör sig på detta beror helt på tittaren. Själv är det absolut någonting jag noterar, men ändå kan koppla bort efter några avsnitt så länge jag känner att serien tillfredsställer på andra sätt. Eftersom jag inte känt mig lika involverad i denna säsong så har det varit svårare att koppla bort än vad det var under säsong ett. 

Andra säsongen av Titans hade kunnat vara så mycket bättre, av så många anledningar. Ändå har jag hittat stunder i säsongen då jag verkligen blivit underhållen och känt ett behov av att fortsätta titta. Några få av karaktärerna är orsaken till detta - främst Dick, Jericho, Jason, Gar och Conner som alla höll mig i ett hårt grepp. Jag kunde även uppsatta att få ta del av denna versionen av Deathstroke som var säsongens huvudantagonist. Trots min besvikelse över den medelmåttiga säsongsavslutningen så var det dessutom roligt att äntligen få ta del av Dick's Nightwing som jag sett fram emot sedan slutet av säsong ett. 

Många frågor lämnas obesvarade och luckorna i det svaga manuset är alltför många. Vem var det egentligen som spökade hos varje team-medlem innan Dick berättade sanningen om vad som hände Jericho? Och vem anlitade egentligen Deathstroke från första början, för att döda Jillian? Borde inte teamet i så fall ha sökt upp den riktiga mördaren? Logik är inte seriens starka sida. 

Trots sina många brister, har jag njutit av att få titta på andra säsongen av Titans. Jag önskar att jag hade en ordentlig anledning till det, men sanningen är bara att jag älskar DC, jag älskar superhjältar och jag älskar familjen som bildas inom teamet. Nu hoppas jag bara innerligt att tredje säsongen blir bättre på alla sätt, och jag ser fram emot den mycket mer än jag egentligen borde. Två stjärnor för familjen. 

★★


söndag 12 januari 2020

Dec-19 ● Utdrag ur min filmdagbok



December var en fantastisk filmmånad för mig. Kanske beror det på månaden, och hur mysigt det är att sitta i soffan, insvept i en filt, med en varm kopp te i handen och framför en bra film. Eller vad säger ni? 

The Holiday ● 2006 ★★★★☆ 
Månaden började med en omtitt av The Holiday. Såklart. För vad är december utan The Holiday? Lika underbart mysig som alltid. 

A Cinderella Story: A Christmas Wish ● 2019 
Ville se något lättsamt så valde att se denna film på Netflix som verkade sådär härligt dålig. Den var inte härligt dålig. Den var bara dålig. Se den inte.

Bad Boys ● 1995 ☆ 
Såg om denna film som jag älskade när jag var yngre. Kanske inte fantastiskt bra men jag gillar den fortfarande. Så rolig samtidigt som den känns seriös. Har en svaghet för buddy-cop bromance på film också. 

Marriage Story ● 2019 ★★★★
Denna film fick så mycket uppmärksamhet att jag var tvungen att se den jag också. Sen så älskar jag ju både Scarlett Johansson och Adam Driver, så jag hade troligtvis sett den ändå förr eller senare. Tyckte det var en fantastiskt bra film med otroliga skådespelarprestationer från båda två. Väldigt realistisk skildring av en skilsmässa vilket jag tyckte om. 

Michelle Wolf: Joke Show ● 2019 ★★★★
Tyckte om denna stå-upp. Michelle Wolf är rolig. Gillar hennes sätt att prata och hennes fantastiska röst. Så länge man inte får för mycket av den kanske... Svävar dock lite mellan en trea och en fyra då vissa delar var roligare än andra.

Michelle Wolf: Nice Lady ● 2017 ★★★★
Fick inte nog av Michelle så bestämde mig även för att titta på hennes tidigare show som fått ännu bättre kritik. Tyvärr var jag väldigt okoncentrerad, och såhär en månad senare minns jag inte särskilt mycket, om ens något alls. Så du kanske inte ska ta mitt betyg på högsta allvar. 

Ghost ● 1990 ★★★★☆ 
Ville se om Ghost. Har sett den ett bra antal gånger redan, men tycker det är en fin och rolig film som bjuder på mycket underhållning samtidigt som den tar sig an ett tungt tema om döden. Älskar den fortfarande, men sista avskedsscenen kändes väldigt cringy denna gången... Har inte tänkt så mycket på det tidigare. 

Her ● 2013 
Det var på tiden! Har velat se denna film länge. Och jag är jätteglad att jag äntligen fick gjort det. För den är fantastisk! Älskar Joaquin. Filmen i sig är helt otrolig också, men hans ögon stal uppmärksamheten lite. Får nog se den igen. Kan dock inte lova att jag inte kommer bli distraherad av samma orsak även vid en andra tittning. 

Home Alone ● 1990 ★★★★☆ 
Underbara Home Alone. Ja, att påpeka att den är helt underbar räcker väl?

The Duchess ● 2008 ★★★★
Trodde inte denna skulle vara särskilt bra om jag ska vara helt ärlig. Vilket nog ändå är ganska positivt eftersom det bara lämnade mig mycket positivt överraskad! Tyckte faktiskt att The Duchess var riktigt bra. Den påminde mig om varför jag älskade Keira Knightley så mycket när jag var yngre. Och inte helt och hållet för att hon är gudomligt vacker. Även om det bidrog. Hade önskat att filmen hade slutat annorlunda dock. Jag väntade förgäves på en kärlekshistoria som aldrig blev av. 

Game Night ● 2018 ★★★★
Ytterligare en film jag inte alls trodde att jag skulle gilla, men som verkligen överraskade mig. Riktigt rolig film som jag säkert kommer vilja se om i framtiden. 

Shrek 2 ● 2004 ★ 
Ja, jag såg Shrek 2 igen. Vad kan jag säga? Jag älskar den. Så enkelt är det. 

Bridesmaids ● 2011 ☆ 
Kan inte bestämma mig för vad jag tycker om Bridesmaids. Jag gillar den samtidigt som jag tycker vissa scener är olidliga. Gillar inte pinsam humor. Men gillar ändå vänskapen mellan tjejerna. Och Chris O'Dowd i sin heta irländska accent. 

Saving Mr. Banks ● 2013 ★★★★
Denna pärla gick på tv, och detta är en film jag hade på min watchlist så länge att jag tillslut gav upp och kom fram till att jag nog aldrig kommer se den. Men ibland lönar det sig att faktiskt sätta på vanlig tv istället för Netflix! För jag älskade Saving Mr. Banks. Men vad jag inte älskar? Att springa mellan köket och vardagsrummet hundra gånger eftersom jag inte vill missa filmen men ändå måste laga mat. Det var ju därför världen kom fram till att det var bäst att sluta titta på vanlig tv. Just det. 


torsdag 9 januari 2020

Det där fantastiska med Disney



Karin, Emelie, Felicia, Sara och Lena - vårt samarbete är igång igen! Det blir en underbar start på året med dagens inlägg som handlar om våra Disney favoriter. Jag tycker vi kan ignorera det faktum att jag redan första gången lyckades bli sen med inlägget. Attans. Istället lägger vi vikt på det faktum att Lejonkungen kommer med på listan. Woho

Innan jag påbörjar min lista på de Disney filmer jag anser vara allra bäst, vill jag bara länka till mina kära bloggvänner vars inlägg du såklart ska kolla in! Karins blogg hittar du på KarinsUniversum, Emelies på FiktivaEm, Felicias på FrökenTV, Saras på Seriereflektioner och Lenas på TheLenaElisaStory


Tangled kan nog vara den Disneyfilm jag sett allra flest gånger. Därför förtjänar den såklart en hedersplats bland mina favoriter. Den betyder extra mycket för mig eftersom det är en film jag valt att se ungefär hundra gånger i vuxen ålder, vilket inte är dåligt eftersom övriga filmer på listan snarare är filmer jag sett hundratals gånger under uppväxten, men inte så många gånger under senare år. Anledningen till varför jag älskar Tangled så mycket, och varför jag aldrig någonsin tröttnar på den, är för att den konstant får mig att skratta, samtidigt som den bjuder på fantastisk musik, en fantastisk romans och ett fantastiskt äventyr. Jag älskar allt med Tangled. Allt


Lejonkungen var en av mina absoluta favoritfilmer när jag växte upp, och det är den fortfarande. Jag tycker det är en fantastisk film med helt magisk musik. Filmens stora öppning med Circle of Life, En värld full av liv på svenska, får mig att rysa i hela kroppen varje gång. På samma sätt som jag blir tårögd varje gång jag bevittnar Mufasa falla mot sin död, och varm i hjärtat varje gång jag ser Simba återskapa uppvisningen av sitt barn precis som Mufasa gjorde med Simba. Lejonkungen är en film alla barn borde få uppleva.


Mary Poppins var en unik upplevelse för mig som barn, eftersom den blandar 2D-animation med live-action. Jag fick alltså för första gången se en film där riktiga skådespelare mötte tecknade miljöer och tecknade figurer mötte verkliga miljöer. Filmen var givetvis revolutionerande för sin tid, men även jag som föddes i slutet av 90-talet kunde fascineras över hur extraordinär Mary Poppins faktiskt blev. Filmen sågs med glädje om många gånger, och även idag räknar jag med filmen som en av världens bästa feel-good filmer. 


Det finns nog ingen Disney karaktär jag älskar så mycket som Baloo från Djungelboken. Och hans underbara Bare Necessities, eller som den heter på svenska, Var nöjd med allt som livet ger. Kombinationen av björnen Baloo, pantern Bagheera, människopojken Mowgli, apan Louie och den skräckinjagande tigern Shere Khan utgör en av de bästa Disney filmerna som någonsin gjorts. 



Kort efter Tangled landar nog Aladdin som den Disney film jag sett allra flest gånger under alla år. Anledningen? För att det är en helt fantastisk film. Huvudkaraktären Aladdin är lätt att älska, men trots hans charm är det sidokaraktärerna som stjäl vår uppmärksamhet. Den själviske apan Abue, prinsessan Jasmine's underbart härliga pappa Sultanen, den fenomenalt onde skurken Jafar och hans excentriske side-kick Iago. Men aldrig kommer vi glömma Robin Williams bakom rösten av Genie, med hans underbara tolkningar av Friend Like Me och Prince Ali. Hälsningar från någon som tittat mer på originalversionen än den svenska dubbningen. Kort sagt, Aladdin är en skatt som alla borde få uppleva. 

Som ni ser så blev det ingen ordentlig ordning på listan, men det gör inget eftersom samtliga av dessa filmer har en likvärdig plats i mitt hjärta, och det hade därför bara blivit jobbigt att behöva rangordna dem. Men här har ni det i alla fall - fem av mina favoriter bland Disneyfilmer. Håller du med om mina val eller hade din lista sett annorlunda ut? 

The Witcher ● Säsong 1



The Witcher är Netflix's nya storsatsning som var populär över hela världen redan innan premiären. Precis som för många andra var tjugonde december ett datum som var inringat i min mentala kalender, och när dagen väl kom satt jag redo. Inte för att jag var övertygad om att detta skulle bli ett mästerverk, utan för att jag var nyfiken på att se om det verkligen var det mästerverk hela världen hade hoppats på. 

The Witcher baseras på ett antal böcker skrivna av den polske författaren Andrzej Sapkowski, men en stor del av seriens följare kommer även från det populära tv-spel som skapades med böckerna som grund. Berättelsen är ett fantasy- och äventyrsdrama och följer i huvudsak tre olika karaktärer vars öden vävs samman genom olika tidsperioder. Bakom huvudkaraktären Geralt of Rivia ser vi den välkända skådespelaren Henry Cavill. 

Jag gick in i första avsnittet med en tveksam hoppfullhet som sa mig att detta antingen blir katastrofalt dåligt, eller briljerande bra. Efter några avsnitt var jag bombsäker på att resultatet lutade mer åt det sistnämnda. Vilket såklart var precis vad jag hade hoppats på. 

Äventyr, action och fartfylld spänning präglar första säsongen av The Witcher. Även humor bidrar till den ultimata underhållningen som är denna fantastiska serie. Karaktärerna vi får träffa på är lätta att fatta tycke för - huvudkaraktärer såväl som många mindre karaktärer runtomkring. Utöver alla människor och varelser vi får träffa på, så bidrar även omgivningen till en helt fantastisk upplevelse. Som vanligt med de allra bästa fantasy-berättelserna så har det lagts mycket tid på en vacker miljö, och lika mycket tid på kostymer och kinematografi. Fotot är extraordinärt vackert i nästintill alla scener, och färgerna som vävs samman i rekvisitan fulländar upplevelsen. 

Det finns ingen tvekan om att jag upplevde varje nytt avsnitt som bättre än det förra, och det beror delvis på att många detaljer var väldigt svåra att förstå under de första avsnitten. Ju längre in i säsongen jag kom, desto mer förstod jag, och även om jag fortfarande har många frågor kring allt runtomkring så kan jag säkert säga att den frågeställande atmosfären ledde fram till ett väldigt spännande avslut på säsongen. 

Sammanfattningsvis så älskade jag första säsongen av The Witcher. Jag upplevde säsongen som fantastiskt spännande, härligt underhållande och riktigt snygg. Trots detta kan jag inte ge säsongen ett perfekt betyg eftersom jag i många fall upplevde dialogerna som problematiska och rent av fåniga. Vilket försämrade min inlevelse i den annars nästintill perfekta världen. 

Kan jag rekommendera The Witcher? Absolut! Gillar du filmer och serier som Sagan om ringen, Game of Thrones och Carnival Row så tror jag absolut att The Witcher kan vara något för dig. 

★★★★


måndag 6 januari 2020

Anne With an E ● Säsong 3



Tredje och sista säsongen. Jag kände mig lite smått förkrossad inombords, när sista avsnittets eftertexter började rulla samtidigt som jag insåg att detta verkligen var slutet. Tänka sig att en liten tv-serie kan gräva in sig så djupt i ens hjärta! 

Förmodligen har du hört talas om Anne på Grönkulla, och det är precis vad Anne With an E är. En nyare version av en gammal älskad berättelse. Serien, precis som böckerna, följer den föräldralöse Anne som mot slutet av 1800-talet flyttar in hos familjen Cuthbert bestående av ett äldre syskonpar som aldrig gift sig eller fått egna barn. I den lilla staden Avonlea möts hon av fördomar och hat såväl som vänskap och kärlek. 

Det är ingen hemlighet att jag älskar de två första säsongerna av denna underbara serie, och det var inte länge sen jag även tog mig an den populära mini-serien från 80-talet eftersom jag inte kunde få nog av Grönkulla. Därför såg jag givetvis fram emot att tredje säsongen skulle komma till Netflix, och på alltför kort tid hade jag sett klart samtliga avsnitt av seriens allra sista säsong. Och de var såklart lika underbara som alla avsnitt som kommit före. 

Säsongen startar på Anne's sextonde födelsedag, och genom säsongens gång får vi följa hennes planer på att ta reda på mer om sitt ursprung, såväl som att slutligen få inse sina känslor för Gilbert. Som vanligt har serien tagit upp ämnen som gör tittaren känslosam på alla sätt möjliga. Gemenskapen som Anne bidragit till att skapa i Avonlea slutar aldrig överraska, och även om jag ibland tvivlar på om det verkligen är en realistisk porträttering av 1800-talets sociala begränsningar så är det ett tema jag verkligen tar till hjärtat. Sida vid sida med seriens varma inslag, får vi även träffa på dåtidens hemskheter som skapar en frustration som är svår att släppa. Obotliga sjukdomar, klasskillnader, rasismen, kristendomens överlägsenhet och männens domination är bara några ämnen som gett mig viljan att skrika på vår historia. 

Trots att jag ärligt kan säga att jag älskar denna serie med hela mitt hjärta, så kan jag inte undgå från att det finns brister värda att nämnas. Som en sista säsong är manuset utan tvekan ofullständigt eftersom en av säsongens viktigaste sidoberättelser aldrig löstes. Detta lämnar mig med en enorm frustration eftersom ämnet är något jag verkligen fastnade för. För våra huvudkaraktärer fungerar sista avsnittet dock absolut som ett vackert serieavslut då vi fick känslan av att seriens avslutades med starten på ett helt nytt kapitel. Givetvis är detta kapitel något jag hade älskat att få ta del av, men som avslut lämnar det mig samtidigt med en känsla av att allt kommer bli bra. 

Precis som med tidigare säsonger har Anne With an E's sista säsong gett mig en stark vilja av att hela tiden få se mer. Spänningen genom seriens två sista avsnitt var nästan olidlig, trots att jag fick sett avsnitten kort efter varandra. Även om det nästan blev svettigt stressande ett tag, så ledde spänningen fram till ett fantastiskt klimax som jag inte hade bytt ut för något annat. Därför kan jag med värme i själen säga hejdå till en serie jag haft med mig under tre års tid, och jag kommer aldrig sluta hoppas på att någon dag få se en fortsättning på Anne's vilda äventyr. 

★★★

Vill du läsa mer om Anne With an E? Klicka här