onsdag 20 november 2019

11 frågor ○ Bates Motel



Hittade detta lilla inlägg i utkastet som jag skrev för flera år sedan. Kanske dags att publicera nu då, för att åter väcka liv i den kärlek jag en gång hade för denna fantastiska tv-serie!

1. Hur skulle du kortfattat beskriva serien?
Bates Motel följer mördaren Norman Bates som ung tonåring, från att han tillsammans med sin mamma först köper motellet. Den fiktiva karaktären Norman Bates porträtterades för första gången av Robert Bloch i hans roman Psycho (1959), som även blev film år 1960, regisserad av ingen minder än skräckmästaren Alfred Hitchcock. Det är med andra ord en ganska intressant serie, som följer psyket hos en man som i framtiden kommer begå ett flertal mord.

2. Vad är det bästa med serien?
Handlingen! Det är riktigt spännande, och rent av fascinerande, att få följa Normans utveckling från en oskyldig tonårspojke, till den han slutligen är i sista säsongen. Rättare sagt, borde jag kanske säga karaktärerna. Handlingen i sig är ju bra, men det som faktiskt gör den så bra, är karaktärerna! Både Norman och Norma är otroligt välskrivna, och ett gigantiskt plus är ju att Freddie Highmore och Vera Farmiga är som skapta för rollerna. Helt otroliga skådespelare! Det är för mig ett enormt under att varken Vera eller Freddie vunnit en Emmy under alla fem säsonger de spelat dessa roller. Ett under.

3. Vad är det sämsta med serien?
Att den kan bli väldigt obehaglig vid tillfällen. Tyckte inte det var så farligt de första tre säsongerna, men från säsong fyra så gäller det att inte titta på avsnitten mitt i natten när ingen annan är hemma.

4. Vilken karaktär är din favorit?
Åh, den här frågan! I säsong ett hade jag lätt bara svarat Emma, för hon är så underbar. Men helt ärligt kan jag inte ge ett så enkelt svar längre. Min absoluta favorit måste nog vara Norma, jag fullkomligt älskar henne! Det tog mig flera säsonger innan jag nådde den punkten, innan dess hade jag lite av en hatkärlek till henne. Men efter säsong fyra så var jag helförälskad. Hon är speciell, men hon har också gått igenom saker som ingen annan heller hade kommit ut ur, utan att bli lite "speciell". På nära andra plats kommer Dylan, för han är också helt underbar. Ungefär som Emma, ganska perfekt. Han vill så väl hela tiden, och är den enda som faktiskt försökte hjälpa Norman innan det var försent, men eftersom han inte fick någon hjälp med det så lyckades han inte, och helt plötsligt var det försent.

5. En replik från serien som du kan citera utantill?
Med tanke på att jag nyss maratonkollade hela serien (när jag skriver detta i alla fall) så har jag ganska många minnesvärda repliker färska i huvudet. En sak Norman sa i finalen (eller något av de sista avsnitten i alla fall) var detta: "Everyone has multiple personalities. We put out what we need, when we have to." Det fick mig verkligen att fundera, för det är sant. Exempelvis är man olika personer beroende på vem man umgås med. Min personlighet är inte exakt likadan när jag umgås med min pappa som den är när jag umgås med min bästa vän. Och en tredje personlighet har jag liggandes på jobbet. Det är så för alla, tror jag. Kanske inte riktigt så extremt som i Normans fall, men ändå.  

6. Finns det någon relation i serien som du gillar extra mycket?
Jag gillar alla relationer förutom Norma/Normans... Min favorit är utan tvekan den romantiska relationen mellan Dylan och Emma, jag blev helkär i dessa två. Två underbart fantastiska själar i en serie där mord och hemskheter präglar varje avsnitt, de förtjänar varandra. Relationerna inom familjen har även haft sina stunder då de varit fina, även om de är lite märkliga. När Norma i slutet av säsong 3 (tror jag det var) bad om ursäkt till Dylan för hur hon hanterat sin smärta kring hur han kom till. Det var vackert, och sen var det väldigt fint att se deras relation växa i säsong fyra. Även Norman och Dylan har haft sina stunder då de varit "bra" bröder. Mitt favoritögonblick med dem är utan tvekan i finalen, när de står i huset och Dylan säger (citerar rakt av, spoilers ahead): "I don't know what I want for you! What I really want is something that can never happen, okay? I want you to be happy... I want you to be well. I want mom to be alive again, I want both of you to meet my daughter. I want to celebrate Christmas' together." Det var så himla tragiskt och samtidigt så vackert. Oj just det, jag får inte glömma den underbart fina (men kortvariga) romantiska relationen mellan Norma och Romero! De var så himla söta tillsammans, det var första (och sista) gången någonsin vi fick se Norma lycklig, på riktigt. Det var en sån där härligt ship man hade genom seriens gång också, till skillnad från Dylan och Emma, så hände det inte på studs, utan de teasades väldigt mycket innan de tillslut... ja, ni vet. Gifte sig för försäkringspengar. 

7. Finns det någon minnesvärd scen som du aldrig glömmer? 
Ohja. Ohja. Ohja. Åter igen; Normans sista scen. Bästa scenen i hela serien, så vackert och så tragiskt på samma gång. För att nämna en lite roligare scen så tokälskar jag scenen i säsong 3 när Emma tar emot Dylans maruijana leverans på motellet och sedan kör till gården med all maruijana fullt synlig i bilen, Bob Marley-style. Hela den scenen var så fantastiskt underbar, som om man inte älskade Emma tillräckligt innan! Solglasögonen på och The Specials' A Message To You Rudy i bakgrunden. 

8. Favoritmusik från serien?
Jag tror jag precis nämnde det faktiskt. Scenen med Emma och Maruijana, med A Message To Rudy (se här). Utöver den scenen har det dock funnits väldigt många bra musikstunder i Bates Motel, vet att jag reagerade på det när jag kollade igenom serien. Älskade bl.a. slutet av säsong 3, när... ja, låt oss bara säga att ett ganska brutalt mord just skett, och så började The Ronettes' Be my baby spelas medan eftertexterna började rulla. Så himla bra. 

9. Har du någonsin gråtit till serien?
Ja, lite grann. Vet att det var ett tillfälle när jag kände mig väldigt sårbar i säsong fem. Tror det var scenen när Romero kommer tillbaka till Bates huset och ser Norma (i syne). Eller så kanske det var scenen när han hittade Norma och försökte väcka liv i henne i säsong 4? Jösses, jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag vet att det var någon scen med Romero och Norma i alla fall. 

10. Vad tyckte du om slutet, och om det är en pågående serie, hur vill du att det ska sluta? 
Den är avslutad och ja, jag älskade slutet! Ett ord: perfektion. Slutade tillräckligt lyckligt för att inte lämna mig superdeprimerad, men ändå tillräckligt tragiskt för att lämna mig extremt berörd. 

11. Slutligen, varför är denna serie så speciell just för dig?
För att den är fantastiskt bra? Den var inte det minsta speciell för mig för ungefär en månad sedan, när jag bara hade sett halva första säsongen för några år sedan och inte var alls intresserad av att fortsätta titta. Jag minns inte ens varför jag helt plötsligt fick för mig att ge det ett avsnitt till, men ett avsnitt var allt som krävdes för att jag skulle fastna på andra försöket. Det kanske var för att just det avsnittet råkade vara riktigt spännande och händelserikt (1x06, The Truth). Hur som helst så fastnade jag, och för varje avsnitt efter det blev beroendet större och starkare. Jag har ingen större relation till filmen Psycho heller, har länge planerat att se den under Halloween och hade till och med inköpt den just för det, men eftersom jag var mitt inne i Bates Motel valde jag att vänta då jag inte ville veta hur det skulle sluta för Norman och Norma. Så min relation till serien är kanske inte jättespeciell, men det gör inget för jag älskar den ändå. 

Klicka här för att läsa mer om Bates Motel


söndag 17 november 2019

Okt-19 ● Utdrag ur min filmdagbok



I Oktober har det varit mycket Batman i fokus. Inte bara har jag sett fyra Batman-relaterade filmer, utan även fjärde säsongen av tv-serien Gotham. Visst är det underbart att känna sig lite smått besatt? 

Joker ♥ 2019 ★★★
Jag älskade denna filmen av så många anledningar. Läs varför i min recension

Batman Begins ♥ 2005  
Efter Joker blev jag sugen på att se om Nolan's Batman-filmer. Det var ytterst länge sedan sist, och helt ärligt så mindes jag knappt något från trilogins första film, Batman Begins. Men den är väldigt bra, även om uppföljaren garanterat är ännu bättre. 

The Dark Knight ♥ 2008  
The Dark Knight är en av världens största filmer, och en av de allra bästa som någonsin gjorts - om du frågar de röstande på sajten IMDB. Men jag kan faktiskt inte annat än att hålla med. Och för mig är det omöjligt att avgöra om Heath Ledger fortfarande står för bästa rolltolkning av Jokern, eller om Joaquin Phoenix nu lyckats överta mästarplatsen. De är väl helt enkelt båda två lika fantastiska, men på helt olika sätt. 

I Am Heath Ledger ♥ 2017 
Hittade dokumentären om Heath Ledger på SVT Play strax efter att jag sett The Dark Knight, och det var väl ödet att jag skulle se den också. Bra dokumentär om en väldigt intressant person. 

Ali Wong: Baby Cobra ♥ 2016 ★★★★
Tillsammans med en vän såg jag om Ali Wong's Baby Cobra på Netflix. Jag tycker fortfarande att denna stå-upp show är riktigt rolig, och trots att detta är tredje gången jag ser den så skrattar jag lika mycket. 

Hook ♥ 1991 
En gammal goding som man borde sett för länge sen kanske. Men å andra sidan var den inte så bra som jag hade hoppats. Helt okej rulle, men helt ärligt så tycker jag inte att den passar in i dagens samhälle. Hela berättelsen är alldeles för knasig för att kännas acceptabel idag. Men på 90-talet funkade det säkert. 

Downton Abbey ♥ 2019 ★★★★
Det är pinsamt hur lång tid det tagit mig att se den nya Downton Abbey filmen! Såg ju klart serien för länge sen nu. Men det var värt väntan, för jag älskade varje minut! Lika mysig och härlig som resten av serien. Filmen bjöd på allt man kunnat önska sig - massa humor, massa drama och ett vackert avslut på en fantastisk serie. 


tisdag 12 november 2019

Jag kommer hem igen till jul (2019)

I fredags hade det svenska familjedramat Jag kommer hem igen till jul, biopremiär och eftersom jag redan nu börjar längta lite smått till juldagarna i december så kändes det passande att spendera min fredagskväll framför bioduken och Ella Lemhagens nya film. 

Jag kommer hem igen till jul följer den svenske världsstjärnan Simon (Peter Jöback) som reser hem till Sverige för att spendera julen med sin familj kort efter sin fars bortgång. Men till skillnad från den övriga familjen, vill inte Simon ljuga fram ett leende när han vet att det finns hemligheter som bevisar hur dysfunktionell familjen faktiskt är. I övriga roller ser vi bland annat Johannes Kuhnke, Suzanne Reuter, Jennie Silfverhjelm och Loa Falkman.

Jag kommer hem igen till jul börjar som ett relativt vanligt familjedrama där spänningar och avundsjuka riskerar att förstöra julstämningen. Första halvtimmen imponerade mig inte något vidare, men när vissa hemligheter började komma upp till ytan blev filmen plötsligt väldigt mycket mer intressant. Egentligen bjuder inte filmen på någonting vi inte sett förut, men jag kände ändå att jag verkligen kunde uppskatta hur problemen framställdes. De två bröderna Simon och Anders, vars relation stod högt i fokus, blev karaktärer som verkligen gick att relatera till såväl som att sympatisera med. Johannes Kuhnke kändes bekväm och realistisk i rollen som Anders vilket lämnade mig imponerad av en skådespelare jag inte kände till sedan tidigare. 

Eftersom hela familjen bär på en musikalisk ådra, så blir filmen full av musik i form av både sång och dans. Detta ger filmen något av ett ljus i mörkret, vilket jag verkligen kunde uppskatta. 

Trots att berättelsen om en familj som inte kommunicerar särskilt bra är ett tema jag sett många gånger förut, så är det något jag verkligen kan relatera till. Andra djupa frågor som tas upp är även de ämnen som berättats många gånger förr, vilket gör att jag absolut inte skulle kalla denna film 'unik'. Men eftersom jag lämnade biografen starkt berörd och verkligen kan säga att jag är glad att jag tog mig tiden till att se filmen, så kan jag ändå klargöra att Jag kommer hem igen till jul är en bra film. Gillar du starka draman med fokus på familj, brödraskap och tillit så tror jag absolut att du kommer uppskatta denna rulle.  



söndag 10 november 2019

James och Alyssa är tillbaka

Ja, som titeln lyder. James och Alyssa är tillbaka! Med ett tillskott dessutom. I andra säsongen av The End of the F***ing World, som släpptes på Netflix tidigare i veckan, får vi träffa på den tystlåtna Bonnie som nyss blivit utsläppt ur fängelse och nu är på jakt efter hämnd. 

Första säsongen av The End of the F***ing World tog mig såväl som många andra Netflix-prenumeranter, med storm för två år sedan tack vare sin unika stil. Andra säsongen är i mina ögon minst lika bra som första, och i och med min otålighet blev det att jag såg alla åtta avsnitt i ett svep på premiärdagen. 

I första säsongen fick vi träffa på James och Alyssa, två unika karaktärer med stora personligheter. James är ganska så säker på att han är psykopat, och Alyssa är en rebellisk tjej utan gränser.  Tillsammans genomgår de en oförglömlig resa som avslöjar ett och annat om vad för typ av personer de egentligen är. Men andra säsongens äventyr visar sig ha minst lika stor påverkan på både James och Alyssa, såväl som deras nyfunna vän Bonnie. 

Jag har ju nu läst serieboken (skriven av Charles S. Forsman) som serien baseras på, och kan klargöra att första säsongen i princip täcker hela boken (även om de två är väldigt olika). Säsong två var därför en slät nystart för berättelsen om James och Alyssa, och jag tror absolut att det har varit till en fördel för manusförfattarna att ha så pass fria händer. 

Allt det där som förra säsongen gjorde så bra, gör andra säsongen minst lika bra. Musiken som används gör varje scen helt magisk, och manusförfattarens mästerliga sätt att framföra berättelsen, däribland med hjälp av karaktärernas egna tankar, gör att serien förblir sådär härligt beroendeframkallande.  Kinematografin såväl som miljöerna och scenografin, är lika fantastisk som tidigare och helt ärligt så finns det ingenting att klaga på. Jag älskar denna serie. Jag tycker den är  bra. Och otroligt fängslande.