söndag 27 oktober 2019

The Killing Joke (1988)



Efter att ha sett Joker (2019) på bio fick jag ett sug efter att fortsätta gräva ner mig i Batman-världen, och framförallt, i karaktären The Joker. Jag har sett om Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008), och jag har tagit mig an fjärde säsongen av Gotham på Netflix. Snart ska jag även se The Dark Knight Rises (2012), följt av Batman (1989) och Batman Returns (1992). Men innan dess har jag äntligen fått läst serieboken The Killing Joke som stått fint i min hylla och väntat i ungefär ett år.

The Killing Joke är skriven av serieförfattaren Alan Moore, som även skrivit succéberättelser så som Watchmen och V for Vendetta. Boken är illustrerad av Brian Bolland som imponerar stort med sin tolkning av det skrämmande galenskap som är Jokern.

De flesta som läst The Killing Joke verkar ta varje chans i akt att berömma boken för allt vad den är. Därför var mina förväntningar givetvis höga, och jag hoppades på en fullpoängare olikt något annat jag tidigare läst. Och jag kan med säkerhet säga att jag förstår varför denna DC berättelse har blivit så uppskattad. Jag håller med. Jokern som karaktär fängslar oss. Hans besatthet av att bevisa sin teori om att galenskap kan grunda sig i en dålig dag, ger oss en riktig tankeställare samtidigt som vi får oss en stor dos underhållning på vägen. Men på något sätt nådde denna berättelse inte riktigt toppen för mig.

Vi får många ikoniska scener i The Killing Joke, däribland den stora omvandlingen för Joker såväl som den sista konfrontationen mellan Joker och Batman. Många detaljer lämnas dock osagda i berättelsen vilket både ger den en positiv mystik samt en, ur min synvinkel, negativ brist på klarhet och i vissa fall, logik. Exempelvis har jag vissa frågor om Jokerns omvandling, och detaljer kring hur den egentligen möjliggjordes. Det är dock mycket möjligt att detta förklaras i andra DC verk som jag själv inte läst och därför inte helt förstod, men ur min synvinkel blev detta ganska oklart. Som den ovana serieläsare jag är, så hade jag också svårt att förstå den allra sista, efterföljande scenen. Vem var han? En av Gothams alla skurkar? 

Den stora frågan många ställer sig efter att ha läst The Killing Joke är, hur slutar den egentligen? Själv är jag lite osäker på vilket slut jag tror mest på, men jag älskar mystiken kring det hela och det faktum att vi troligtvis aldrig kommer få veta. 

The Killing Joke slutar upp med att bli en bra berättelse som handlar mer om Jokern än om Batman. Vilket är väldigt uppfriskande. Överlag tycker jag att det är en bra bok som är värd att läsa, men samtidigt gjorde mina höga förväntningar att jag ändå lämnades något besviken. Jag hade hoppats på mer. Något mer storslaget kanske. 



tisdag 15 oktober 2019

The Resident ● Säsong 1



Förra året kom den nya sjukhusserien The Resident på Fox och i somras släpptes hela första säsongen på Netflix. Jag har egentligen inte haft något större intresse av att titta på serien eftersom sjukhusserier generellt sett inte är något jag fastnar för under en längre period. Men eftersom serier som ex House och Grey's Anatomy tidigare fungerat lite som avslappningsserier för mig så tyckte jag att The Resident kunde bli en bra serie att vila ögonen på under en vecka då jag behövde lite lugn och ro. Min plan gick dock i kras, för The Resident visade sig vara ganska så nervkittlande. 

I sjukhusmiljö får vi följa den dramatiska vardagen för några ST-läkare på sjukhuset Chastain Memorial. I fokus står bl.a. den första-års internisten Devon Pravesh (Manish Dayal, 100 Steg från Bombay till Paris) som tränas upp av sista-års internisten Conrad Hawkins (Matt Czuchry, The Good Wife) såväl som den intelligenta kirurgen Mina Okafor (Shaunette Renée Wilson, Billions) och den ambitiösa sjuksköterskan Nic Nevin (Emily VanCamp, Revenge). 

The Resident liknar på många sätt de flesta andra sjukhusserier jag har sett. Men det som ändå lyckades tilltala mig mer med denna serie än de andra, är hur spännande den blev - inte genom varje avsnitts enskilda sjukfall, utan genom den större konflikten genom säsongen. The Resident lägger mycket tid på korruption inom sjukvården, vilket är ett ämne jag finner väldigt intressant. Precis som korruption kan finnas inom poliskåren, så kan den även finnas inom sjukvård. Det finns mycket pengar att tjänas av den som är villig att utnyttja sårbara människor, och det finns dessutom många högt respekterade läkare och kirurger som kan komma undan stora misstag på grund av sin status och sin makt. En av säsongens största antagonister baseras faktiskt på en verklig läkare som under många år kom undan med något riktigt hemskt. 

Korruptionen inom sjukvården är absolut det som tilltalade mig mest under säsongen, och verkligen höll fast mig genom alla fjorton avsnitt. Men ett plus i kanten är att jag tyckte om de flesta karaktärerna samtidigt som vi fick några intressanta antagonister. Utöver detta bjuder säsongen även på romantiska relationer, vänskap och allt det där typiska för dramaserier överlag. Vilket för det mesta funkade bra för mig, och därför kunde jag verkligen uppskatta säsongen i helhet. Några brister har den dock precis som de flesta andra serier i samma stil - exempelvis kunde vissa situationer bli någorlunda förutsägbara, såväl som att vissa avsnitt var av högre kvalitet än andra. Men överlag fann jag säsongen underhållande och såg klart den inom loppet av en vecka. 

Är du sugen på att kolla in The Resident? Hela första säsongen finns att se på Netflix



fredag 11 oktober 2019

Fem år av Jane the Virgin



Jane the Virgin. Titeln som låter som något en vuxen femåring hittat på. Titeln har diskuterats många gånger om, och varje gång jag pratar om Jane The Virgin med någon som inte sett serien, så inleder jag med att säga såhär: Titeln betyder ingenting. Varför? Eftersom jag själv en gång i tiden, blev avskräckt vid första anblick - just på grund av den fåniga titeln. Och jag vill istället inleda med motsatt effekt, för detta är en serie jag till hundra procent vill rekommendera.

Jane Villanueva är en latinamerikansk tjugotreåring som befinner sig i en bra punkt i livet. Hon är tillsammans med sin själsfrände, hon har en fantastisk familj och hon är ung och fri till att alltid tänka på sig själv i första hand. Hon kommer också från en kristen familj och med sin partners goda acceptans har hon sparat sig till giftermålet, som dessutom kanske inte är alltför långt borta. Men precis som i varje telenovela hon växte upp med, har hennes goda lycka en vändpunkt. Några månader efter ett oviktigt läkarbesök, får hon veta att hennes läkare av olyckshändelse råkat inseminera henne. Och som om inte det vore tillräckligt chockerande, så råkar dessutom spermierna tillhöra någon i hennes närhet. 

Precis som titeln så kan storyn i sig verka något löjlig vid första anblick. Men detta intryck tänker jag genast avfärda då Jane The Virgin är så mycket mer än bara en komedi om en olyckad insemination hos en kristen kvinna. Det som efter seriens första avsnitt kommer dra in dig med full fart, är hur otroligt rolig, mysig, spännande och unik serien är. Redan från starten kommer den få dig att skratta och le, den kommer fascinera dig över hur unikt framställd den är, och den kommer få dig att genast vilja sätta på nästa avsnitt eftersom den där cliffhangern gjorde det så jäkla frestande. Detta är anledningarna till varför du under starten, kommer gilla Jane The Virgin och uppskatta serien för vad den är. Men det som kommer få dig att älska den? Huvudkaraktärerna, sidokaraktärerna, familjekänslan och fem säsonger av oväntade tvister och totala känslostormar. 



I Jane får vi lära känna så många olika karaktärer. De vi älskar, ja de älskar vi verkligen. Och de vi hatar - de älskar vi att hata. Vissa karaktärer avskyr vi i början, för att sedan förälska oss i totalt genom seriens gång. I'm looking at you, Petra. Andra älskar vi redan från starten, för att sedan få lära känna som om de vore vår egen familj. Gina Rodriguez spelar Jane Villanueva så bra att hon blivit en ikon för alla oss som följt serien genom dessa fem säsonger. Och Jennie Snyder Urman har skrivit Jane så bra att det idag är otroligt svårt att släppa taget om henne. Känslorna som överväldigar mig bara genom att tänka på kärleken mellan Villanueva kvinnorna, får mig att genast vilja ringa min mamma och berätta att jag älskar henne. Så mycket betyder karaktärerna i Jane The Virgin för mig idag.

Familjetemat i serien är vad som ger den som allra mest hjärta. Men kort därefter kommer romantiken. Jane The Virgin kan utan tvekan ses som en väldigt romantisk serie. Nästintill alla karaktärer har under något tillfälle i serien haft en romantisk storyline - för det mesta är det dessutom fler än en. Den största kretsar kring kärlekstriangeln mellan Jane, hennes fästman vid seriens start, samt pappan till hennes ofödda barn. Och även om det givetvis är möjligt att hitta en favorit, så är båda dessa relationer lika artistiskt romantiska. 


Något som alltid gjort Jane till den perfekta underhållning den är, är hur väl humor blandas med drama. Serien är på många sätt en lättsam komediserie, men detta är långt ifrån allt Jane har att erbjuda. Ena stunden kan du skratta högt för att sedan nästa stund känna tårarna rinna ner. Under dessa fem säsonger har det hänt mycket, och det är fler scener än jag kan räkna som har gjort mig så otroligt känslosam. Sista säsongen mer än någonsin tidigare. 

Det finns alltid en viss oro när en serie man följt länge och verkligen tyckt om, sänder sin allra sista säsong och sitt allra sista avsnitt. Denna oro kände jag givetvis även inför Jane The Virgin's sista säsong. Men till min glädje visade sig sista avsnittet bli en underbar avslutning såväl som en vacker hyllning till seriens tidigare säsonger. Tillbakablickar såväl som näst sista avsnittet bidrog till detta. 

Jane The Virgin har genom åren blivit en stor favorit för mig. Varje år som det kommit en ny säsong att kolla igenom, har varit en höjdpunkt under året, och perioden däremellan har varit fylld med längtan. Men bara för att serien är slut, betyder det inte att jag aldrig kommer se Jane och gänget igen. Det finns nämligen ingen tvekan om att jag kommer återvända till den fantasifulla Villanueva familjen i framtiden. Det är ju bara att klicka mig in Netflix. Gör det du också!
Läs mer om Jane The Virgin här.


tisdag 8 oktober 2019

Sept-19 ● Utdrag ur min filmdagbok



Trots att september är en sån där härlig höstmånad, så blev det inte alls mycket film för mig. Däremot har jag sett ett flertal serier, däribland Carnival Row's första säsong, Downton Abbey's sista säsong samt sjätte säsongen av Archer. Här kommer i alla fall mina tankar om de fem filmer jag fick sett under månaden.

The Girl Next Door ♥ 2004 ★★★
Jag gillade denna film mer än jag trodde att jag skulle göra. Absolut inte en fantastisk film men det kändes som att den hade så mycket mer hjärta än vad man skulle kunna tro av att se omslaget

Titanic ♥ 1997 ★ 
Denna film har jag sett hur många gånger som helst, och den slutar aldrig imponera på mig. En av mina absoluta favoritfilmer, tycker att den är fantastisk på alla sätt och vis. Läs min recension här

This Boy's Life ♥ 1993 
Jag fortsatte på Leo-spåret och såg This Boy's Life, en av hans första filmer. Leonardo DiCaprio är verkligen en sådan skådespelare som alltid varit bra. Erfarenhet är värt mycket, men talang är ibland värt ännu mer. Även Robert DeNiro är fantastisk i denna rulle, och tillsammans gav de mig en film jag sent kommer glömma. Kan starkt rekommendera denna film till dig som gillar djupa coming-of-age draman. Själv har jag alltid varit svag för denna genre. 

Casablanca ♥ 1942 
En klassiker som jag skäms lite över att erkänna att jag aldrig sett förrän nu. Men äntligen blev det av, och jag håller verkligen med om att den förtjänar sin status inom vår filmhistoria. Om du vill veta mer ingående vad jag tyckte om Casablanca och varför den fick en stark fyra, så kan du läsa min recension här

Daddy's Home ♥ 2015 ★★
Förväntade mig väl egentligen inte att gilla denna film särskilt mycket då jag varken är ett stort fan av någon av skådespelarna, eller ens genren i sig. Men eftersom jag ändå såg den så måste det ha funnits lite hopp om att jag skulle underhållas. Tyvärr stämde mina negativa misstankar, och detta är helt enkelt inte en film i min smak, och det är inte min humor. Men trots detta kunde jag ändå uppskatta vissa delar bättre än andra, och jag tror att du som gillar Will Ferrell's filmer kommer kunna uppskatta Daddy's Home bättre än vad jag gjorde. 

lördag 5 oktober 2019

Joker (2019)


En av årets mest efterlängtade filmer för mig, är Joker. Som jag, tro det eller ej, makalöst nog faktiskt fick sett på premiären! Det är så många nya filmer som jag hade tänkt se på bio men ännu inte sett, trots att de visats ett bra tag. Ja, som exempelvis IT: Chapter Two och Downton Abbey. Men, Joker. Den blev det perfekta avslutet på min fredagskväll och jösses vilken fredagskväll det var.

I denna psykologiska thriller, regisserad av Todd Phillips, får vi följa en aspirerande stand-up komiker som under ett kaotiskt åttiotal, sakta drivs allt närmare både galenskap och kriminalitet. Detta är berättelsen om Arthur Fleck, mannen som senare kom att bli känd som The Joker


"I used to think my life was a tragedy. But now I realize, it's a comedy."


Joker baseras, som du kanske redan lyckats klura ut, på den välkända DC Comics karaktären The Joker. Det vill säga, Gotham's största brottsling och Bruce Wayne's värsta fiende. Men innan han var monstret som orsakade kaos och förödelse över Gotham, var han en människa. Jag älskar hur separat Joker är från DC's tidigare versioner där karaktären framställts - det ger verkligen filmen en originalitet såväl som karaktären själv. Joker är nämligen inte en superhjältefilm. Och Arthur Fleck är inte den klassiska Joker som vi länge har fått följa i DC's omtalade serietidningar. Detta är en egen film, och Arthur är en egen karaktär. Och går man in i filmen med detta tankesätt så har jag svårt att tänka mig att man kan se något annat än ett mästerverk. 


Jag har sett många jämförelser med de två filmerna King of Comedy och Taxi Driver - varav båda är filmer jag inte sett fullt ut och därför inte kan uttala mig om. Visst är det tydligt hur dessa två filmer agerat som en inspirationskälla för produktionsteamet bakom Joker, men det behöver inte alls betyda något negativt. Men för att ändå separera Joker från andra filmer, så vill jag framhäva hur makalöst manuset är. Berättelsen följer en karaktär som begår hemska gärningar samtidigt som vi tittare verkligen känner med honom. Och det är värt så mycket


Trots ett fantastiskt soundtrack, en oerhört konstnärlig kinematografi och ett djupt manus som griper tag i hela min själ som tittare, så finns det ingen tvekan om att filmens stora wow-effekt i huvudsak kommer från Joaquin Pheonix's makalösa framträdande i filmens unika huvudroll. Detta är egentligen det som förvånade mig minst av allt eftersom jag visste att, oavsett hur bra eller dåligt manuset blir så kommer Joaquin Pheonix finnas där för att ge oss en oförglömlig upplevelse. När har denna skådespelare någonsin gjort en besviken? Aldrig, där har du svaret. Och Joker är inget undantag - tvärtom så är den beviset. Beviset för att Pheonix's talang inte har några gränser. 


Joker är en sån film som jag tyckte var bra genom större delen av filmen, för att sedan bli ett mästerverk under filmens sista tjugo minuter. Detta är vad jag vill kalla konst. Slutbetyget blir därför en fullpott, inget annat känns rimligt efter denna makalösa upplevelse.


onsdag 2 oktober 2019

Viktoriansk fantasy i Carnival Row

En av de serier jag sett fram emot mest i år, är Carnival Row vars hela första säsong hade premiär i slutet av augusti på Amazon Prime. Jag hade extremt höga förväntningar samtidigt som jag försökte vara öppen för möjligheten att serien inte alls skulle vara så bra som jag hade hoppats på. Trots allt så krävs det ju faktiskt väldigt mycket för att göra en sådan serie riktigt bra. Och jag vet inte hur de lyckades, men lyckades gjorde de. Carnival Row är så bra som jag hade hoppats på.


Så vad är egentligen Carnival Row för typ av serie? 
För att förklara det så gott jag kan, så kan jag säga att vi helt enkelt bjuds in i en fantasivärld som på många sätt är snarlik vår egen, men på andra sätt så olik vår värld som den bara kan bli. I en värld som liknar den vi levde i för några hundra år sedan, får vi träffa på allt ifrån ordinära människor till vingbärande älvor. Samhället påminner mycket om en dystopi då varje individ som inte är en renrasig människa, lever ett hårt liv präglat av smutskastning, hån och slaveri. Mitt i denna värld får vi följa den förbjudna kärleken mellan en människa och en älva såväl som den intensiva jakten på en kallblodig mördare.



Orlando Bloom, som vi nog alla känner till bäst som Legolas eller Will Turner, spelar Rycroft Philostrate, en polisdetektiv på jakt efter den som orsakat ett antal brutala mord i staden. Bakom sig har han ett spännande förflutet som hotar att avslöja en stor hemlighet. Cara Delevingne, mest känd från filmer som Suicide Squad och Valerian, spelar Vignette Stonemoss, en älva med ett hjärta fullt av sorg som dessutom tvingas lämna sitt hem på grund av det krig som pågår. Tillsammans utgör de en fantastisk duo som kompletteras väldigt bra av samtliga karaktärer runtomkring. I de mest intressanta birollerna har vi Tamzin Merchant (Salem) och David Gyasi (Interstellar) som ger oss en sidostory som växer sig starkare för varje avsnitt. 


Carnival Row bygger väldigt mycket på temat förbjuden kärlek, vilket är något vi sett ungefär miljontals gånger förut. Trots detta så upplevde jag berättelsen som nytänkande snarare än uttjatad. Dels beror det på hur vackert många scener framställs, men också på kemin mellan skådespelarna och hur väl de fungerar ihop. Seriens två största romanser blev båda så fängslande mot slutet att det i skrivande stund är omöjligt för mig att välja en favorit. 

Utöver romantiken kretsar Carnival Row även väldigt mycket kring världens uppbyggnad, och samhällets stora brister. Extrem rasism är ett återkommande tema genom hela säsongen och jag tycker absolut att det framställs på ett bra sätt. Frustrationen jag upplevde under många scener var så stark att jag var tvungen att, gång på gång, påminna mig själv om att det inte var verkligt. Tyvärr existerar rasismen än idag i någon mån, men inte i närheten av lika illa som den framställs i Carnival Row


När det kommer till skådespelarprestationerna så blev jag glatt överraskad av Cara Delevingne som enligt mitt tycke absolut stal rampljuset under hennes scener. Jag har hört av många andra att de ogillat hennes skådespel i andra verk, och det kan jag inte säga något om då jag inte sett tillräckligt mycket av henne sedan tidigare för att bilda en ordentlig uppfattning. Men det jag kan säga om Delevingne i Carnival Row är att hon är lika talangfull som hon är vacker. Med andra ord, väldigt


Överlag är jag starkt imponerad av Carnival Row och är riktigt glad åt att ha fått en ny fantasy serie att följa, då det är en genre som sällan lyckas imponera nu för tiden. Det rasistiska temat samt parallellerna till 40-talets nazismen är något jag verkligen kan uppskatta då det visar något större budskap än bara karaktärernas kärlek till varandra. Vilket i sig också är en god anledning till att följa serien om du gillar temat förbjuden kärlek. Jag kan tänka mig att du kommer älska Carnival Row om du sedan tidigare är ett hängivet fan av verk som Sagan om Ringen eller Penny Dreadful och andra viktorianska filmer och serier. 

Se Carnival Row Amazon Prime eller se trailern här