tisdag 10 september 2019

Titanic - en spöklikt vacker resa

Tolv år har gått sedan jag såg Titanic för första gången, och efter minst lika många tittningar har jag aldrig tagit mig tiden till att skriva en recension. Jag har skrivit ett inlägg där jag jämför filmens händelser med de verkliga och jag har nämnt den i ett flertal olika listor, men aldrig har jag skrivit en recension. Efter tolv år är det dags, nu äntligen ska jag skriva om allt jag älskar, hatar och förundras över i James Cameron's stora hitfilm Titanic från 1997.

För att fullständigt kunna berätta om mina känslor kring denna film, måste jag gå tillbaka till mitt nioåriga jag. Jag bodde hos min pappa på en gata där varje hus hade en annan färg än huset bredvid. I gatans grönaste hus bodde två vilda systrar vars fantasier inte hade några gränser. Trots alla bus de ställde till med genom åren, kommer jag alltid minnas kvällen då vi tittade på Titanic för första gången med fullständig rädsla och fascination. Jag var nio år, två år för ung för att titta på en film som Titanic. Åtminstone om man ska titta på den åldersgräns som officiellt ska hindra de yngre tittarna från att se filmen. Att få se tre timmar av Titanic när ingen vuxen var hemma och kunde stänga av tv:n, kändes spännande och pirrigt. Som om vi gjorde någonting som vi inte borde. Och samma kväll, när jag låg i min säng och återspelade filmens tredje akt i mitt huvud, förstod jag plötsligt anledningen till varför det finns en åldersgräns på filmer. Jag kunde inte sluta tänka på den där mamman som nattade sina barn för sista gången. Det äldre paret som kramade om varandra för sista gången. Jag kunde inte sluta tänka på orkestern som inte gav upp sin vackra musik förrän tiden helt runnit ut.  

Det finns ingen tvekan om att jag var för ung för att se Titanic första gången jag såg den - det kan bristen på sömn de kommande veckorna intyga om. Men hur jag kände då, det är precis samma känslor som jag känner nu. Tolv år och många barnförbjudna filmer senare. Vilken makalös jävla film

Denna gången hade det gått en längre period än vanligt, sedan sist jag såg filmen om Jack, Rose och det undergångsfördömda skeppet. Jag har läst många recensioner sedan sist, och jag har sett många andra filmer av fantastisk kvalitet. De recensioner jag läst, såväl som tiden jag spenderat ifrån RMS Titanic, fick mig sakta att börja undra om mitt minne av filmen inte gjorde femstjärnors betyget rättvisa. Kanske är inte Titanic så bra som jag vill minnas? Kanske är jag förblindad av alla gånger jag sett den, och det faktum att jag såg den för första gången i så tidig ålder? En ålder då jag egentligen inte hade en susning om vad en kvalitetsfilm faktiskt var. En ålder då jag bara såg en gullig romans och ett tragiskt slut. 

Jag startade filmen med en oro över att jag helt plötsligt skulle se, det som så många andra sett innan de sätter sig ner för att skriva sina recensioner. Jag var livrädd att mitt betyg inte längre skulle vara fem säkra stjärnor. Tänk om den faktiskt inte är så bra som jag vill att den ska vara? Det dröjer några långa sekunder som känns mer som minuter, men sen startar musiken. 

"Titanic är alldeles för lång", säger de. "Tre utdragna timmar av ett skepp som går under, är inte värt lägga sin tid på." Jag har sett Titanic fler gånger än jag kan räkna på två händer, och inte en enda gång har jag upplevt filmen som utdragen, seg eller långsam. Tre timmar springer förbi som om ingenting annat existerar. "Och romansen är det mest banala jag någonsin sett." Romansen är det vackraste jag någonsin sett. Jag är långt ifrån en hopplös romantiker, och jag finner den fiktiva berättelsen om Jack och Rose vara det perfekta sättet att visa oss om tidsperiodens klasskillnader, och varför olika människors liv anses vara olika mycket värda när vetskapen finns att hälften kommer dö. Vad somliga kallar för en "cheesy" kärleksaffär, kallar jag för en episk romans. För det är verkligen vad denna magiska film är. Episk

Det är sant att de olika delarna av filmen varierar i tempo. Första halvan fokuserar på våra två huvudkaraktärer, och hur den ena förtrollar den andra genom att visa henne sin värld som är helt olik den hon är van vid. Vi får uppleva hur olika människor behandlas olika, och hur vissa är mer öppensinnade än andra. "The others were gracious and curious about the man who had saved my life. But my mother looked at him like an insect. A dangerous insect, which must be squashed quickly."

Under filmens andra halva ökar tempot upp - det är då det osänkbara fartyget döms till döden efter mötet med ett isberg. Känslan av att tiden alltför snabbt rinner ut är konstant och rädslan, skräcken och ångesten blir allt större när skeppet fylls med allt mer vatten. Som tittare måste jag påminna mig själv om att jag sitter säkert i min soffa, för att inte gripas av total panik på samma sätt som de flesta passagerare gör. Vad vi sedan bjuds på, är en spännande och oerhört intensiv bild av hur människor reagerar när de börjar inse att allt hopp är förlorat. Det är både vackert och fruktansvärt hemskt på samma gång. Orkestern som vägrar sluta spela medan människor faller mot sin död. Det är någonting som är så spöklikt vackert med hela detta scenario. 

"1500 people went into the sea when Titanic sank from under us. There were 20 boats floating nearby and only one came back. One."

Trots den fruktansvärda händelse som är Titanic's undergång, lyckas filmen alltid bli lika vacker som tragisk. Sista scenen avslutar berättelsen på ett helt magiskt sätt - när vi för sista gången får gå tillbaka in i skönheten som är Titanic. Jag tänker avsluta denna recension med ytterligare ett citat. "Now you know that there was a man named Jack Dawson, and that he saved me. In every way a person can be saved.

Då lyder den stora frågan, är Titanic fortfarande värdig av ett femstjärnors betyg? 
Ja. Ja, det är den. 


2 kommentarer:

  1. Roligt ändå att den här filmen uppskattas! Tyvärr ingen personlig favorit direkt, men kul att du ger den fortfarande skiner i vissa personers hjärtan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tycker den är helt fantastisk! Skiner för mig minst lika mycket idag som första gången jag såg den.

      Radera