fredag 13 september 2019

Boken om Lara Jean



To All the Boys I've Loved Before, eller Till alla killar jag har gillat som den heter på svenska, blev något av ett Netflix fenomen när den kom ut. Alla inom de yngre åldersgrupperna pratade om den. Precis som de flesta andra, såg jag filmen på Netflix ganska omgående, och till min överraskning så tyckte jag att det var en riktigt mysig film - trots att tonårstemat är långt ifrån en favoritgenre hos mig. 

Eftersom jag försöker bli mer aktiv med läsandet, eller kanske rättare sagt, lyssnandet, så blev To All the Boys I've Loved Before boken som jag bestämde mig för att lyssna på varje gång jag var ute och promenerade under de senaste veckorna. 

Versionen jag lyssnat på är på engelska där boken är uppläst av Laura Knight Keating. Till en början hade jag lite svårt för hennes röst, men efter ett tag insåg jag att den var ganska perfekt för att passa in i en bok som denna. Det är ju ungefär så vi borde föreställa oss att huvudkaraktären Lara Jean låter. 

Jag har alltid ganska svårt för att recensera böcker eftersom jag tror att jag är lite mer petig än vad andra är. Med böcker är det mer än bara två timmar som man lägger ner på en och samma berättelse, och för mig är det därför superviktigt att berättelsen verkligen fängslar mig - annars tröttnar jag förr eller senare. Ljudböcker är lättare för mig dock. Jag upplever inte att det tar lika mycket tid, eftersom jag oftast ändå håller på med något annat samtidigt. Kanske promenerar jag, eller så diskar jag. Eller så står jag bara och gör mig i ordning på morgonen. Så varför inte byta ut tystnaden mot en härlig ljudbok? 

Någonting med To All the Boys I've Loved Before fick mig många gånger att längta till nästa tillfälle att kunna lyssna. Inte alltid, men ofta. Som vanligt för mig med böcker, hade jag en ganska seg start. Jag störde mig på uppläsarens ljusa flick-röst, och jag störde mig på de barnsliga karaktärerna. Men någonstans på vägen blev allt det jag tidigare stört mig på, plötsligt charmigt. Plötsligt gillade jag Laura Knight Keating's ungdomliga röst. Plötsligt föll jag för alla karaktärer. Kanske för att jag såg Lana Condor framför mig när jag tänkte på Lara Jean. Kanske för att jag såg Noah Cantineo framför mig när jag tänkte på Peter Kavinski. Och i filmen var det ju deras charm som gjorde berättelsen så underhållande. 

Med det sagt tror jag inte alls att jag hade känt på samma sätt utan skådespelarna. En del av mig önskar att jag kunde läsa boken utan att tänka på filmen, men det kan jag inte. Och på annat vis är detta nästan något bra eftersom jag antagligen inte hade lyssnat klart om det inte vore för att filmen existerar. Utan charmen som är Lana Condor hade jag nog haft väldigt svårt att relatera till Lara Jean eftersom jag är så olik henne som det bara går. Och utan Noah Cantineo hade jag avskytt allt som Peter utstrålade. Hans slangiga språk, hans dryga attityd och det faktum att det egentligen inte fanns så mycket attraktion mellan de två karaktärerna bortsett från de gulliga lapparna. Men eftersom jag gillade dem båda i filmen, så kunde jag inte låta bli att även gilla dem i boken. 

Sammanfattningsvis så måste jag erkänna att jag fastnade för boken och tyckte till och med att det kändes rätt tråkigt när den tog slut. Men vägen dit var inte helt problemfri, och om jag tvingas välja mellan boken och filmen så väljer jag filmen alla dagar i veckan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar