tisdag 16 juli 2019

Green Book (2018)

Förra årets vinnare av Bästa film-priset på oscarsgalan har tagit mig ett år att se. Nu äntligen blev det av och precis som jag misstänkte, var detta en film precis i min smak.

Green Book baseras på två verkliga personer och den resan de tog tillsammans på sextiotalet. Italiensk-amerikanska Tony Lip (spelad av Viggo Mortensen) blir anställd som chaufför till den mörkhyade musikern Donald Shirley (Mahershala Ali). Resan från konsert till konsert ger Tony en närbild på hur tidens hårda rasism framstår ur den drabbades synvinkel, samtidigt som det sätter hans egna fördomar på prov. 

Mer än priset av bästa film, blev Green Book även vinnare till priserna bästa manus och bästa skådespelare i en huvudroll för Mahershala Ali. Personligen anser jag dessa priser vara välförtjänta då filmen verkligen levererade. Filmen börjar med att introducera två karaktärer som inte hade kunnat vara mer olika. Tony är livad, någorlunda ansvarslös och har ett väldigt ovårdat språk i jämförelse med Dr. Shirley som är lugn, välvårdad och ordentlig. Till en början går de varandra på nerverna, men efter många timmar spenderade ihop bildas sakta men säkert en vänskap som ingen av de förväntade sig få. 

Vad jag hade förväntat mig av Green Book, var att se Viggo Mortensen's karaktär som en mer rasistisk person än vad han faktiskt visade sig vara. Visst är han rasist, men i stort sett beror detta på att han är en produkt av sin tid och sin omgivning. Därför krävdes det inte mycket för att få honom att ändra sin syn på mörkhyade, vilket jag faktiskt fann väldigt uppfriskande att se då jag tror att det är så de flesta vita människor var under sextiotalet. Mer än rasismen tar filmen upp frågan om sterotyper. På många sätt är Tony en ganska stereotypisk italiensk-amerikansk man från södern, medan Dr. Shirley hamnar i ett helt eget fack än det som förväntas av honom. När Tony tycker det är märkligt att Shirley inte lyssnar på afroamerikansk musik eller äter den mat som stereotypen säger att han borde äta, svarar Shirley att hans hudfärg inte har någonting att göra med hur han är som person, och att det därför inte ska förväntas av honom.

Trots sin stora yrkesframgång, fortsätter de rasistiska tankegångarna att påverka hur Shirley får lov att leva sitt liv. Han blir prisad för sin musikaliska talang, men trots att han är kvällens hedersgäst så blir han inte behandlad som andra. Tony ställer sig frågan varför hans arbetsgivare ständigt fortsätter att sätta sig i situationer där han blir illa behandlad, men ju bättre de två männen lär känna varandra desto lättare är det att förstå. Green Book utspelar sig nämligen mitt i förändringen. Utan personer som Dr. Shirley och hans starka mod, skulle ingenting någonsin förändras. Trots att han blir illa behandlad, så fortsätter han att utmana andra människors tänkanden. Och det är beundransvärt. Både för oss som tittare, och för hans egen chaufför. 

Att Tony sällan bryr sig om vad andra tror och tänker honom, vilket han bevisar om och om igen genom filmens gång, slutar som en positiv påverkan i hur han låter sig själv såväl som människorna runtomkring honom, slänga iväg den orimliga logiken att hudfärg spelar roll när det kommer till en människas värde. Green Book är absolut en film om rasismen på sextiotalet, men det är också en film om en växande vänskap mellan två väldigt olika personer. Filmens båda huvudkaraktärer visade sig påverka varandra på en större nivå än bara för att de har olika utseenden. Medan den ena fick en lektion i artighet och grammatik, fick den andra en lektion i att våga slappna av och njuta av det goda i livet. 
★★★ 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar