söndag 30 juni 2019

Peaky Blinders fjärde säsong briljerar

Peaky Blinders är en serie jag föll pladask för när första säsongen nyligen hade släppts för ett antal år sedan. Serien var så fantastisk att det inte gick att slita sig, och exakt samma känsla hade jag när jag senare kollade igenom både andra och tredje säsongen. Nu har jag äntligen även fått sett seriens fjärde säsong, och jag vet inte hur dessa serieskapare lyckas, men makalöst nog är Peaky Blinders ännu idag lika fascinerande som den var i säsong ett. Detta är en spoilerfri recension.

För dig som inte hört talas om Peaky Blinders, kan jag berätta att den utspelar sig i Birmingham på 1920-talet. Serien följer den kriminella vardagen för familjen Shelby, med Thomas Shelby i huvudrollen som ledare för gänget Peaky Blinders. I huvudrollen ser vi Cillian Murphy, och andra intressanta tillskott i serien är bl.a. Helen McCrory och Tom Hardy. I en ny spännande roll för fjärde säsongen får vi dessutom se Oscarsvinnaren Adrien Brody.

Trots att jag älskar första säsongen av Peaky Blinders så skulle jag ändå vilja hävda att serien bara blir bättre och bättre för varje säsong. Kanske beror det på att vi lär känna karaktärerna bättre och bättre, och även de sidokaraktärer som vi kanske inte brydde oss så mycket om från början. Samtidigt briljerar serien på alla sätt som tidigare. Cinematografin är magisk. Helt j*vla magisk. Ursäkta ordspråket, men jag behövde trycka lite extra på den detaljen. Musiken är perfekt. Jag tycker visserligen att det är tråkigt att vi inte fick ett intro på samma sätt som under tidigare säsonger, men vad vi fick i utbyte var ungefär hundra olika versioner av Red Right Hand och massvis med annan perfekt tillagd musik. Scenografin, miljöerna, kläderna och allt annat runtomkring... perfekt. Helt makalöst bra. Dessa tre delar av serien är vad som skapar hela känslan av Peaky Blinders. Det är som att kliva rakt in i tjugotalets Birmingham. Det är som att vara precis där Tommy Shelby är. Och det är verkligen magiskt. 

På samma sätt som tidigare lyckas manuset överraska jämt och ständigt, och trots att serien blandar våld med långa dialoger så finns det verkligen ingen lugn stund framför tv:n. De långa dialogerna är minst lika intensiva som våldet och får en att glömma bort hela sin egen verklighet. Eftersom säsongen började med en splittring inom familjen, var det under hela säsongen svårt att veta var vi hade alla karaktärer och deras lojaliteter. Hur mycket kan de egentligen lita på varandra? Hur mycket kan vi lita på dem? Säsongen har kort sagt bjudit på massvis av osäkerhet, spänning och lojalitetstvister. Och personligen har jag njutit av varenda sekund.

En av alla saker som Peaky Blinders som serie alltid gjort så förbaskat bra, är antagonisterna. Vi har Tommy Shelby som på sätt och vis ibland kan vara antagonisten i sin egen serie. Sedan har vi de antagonister som blir Tommy's fiender och därav även tittarens fiende. Fjärde säsongens stora antagonist har varit Luca Changretta från New York maffian, spelad av ingen mindre än Adrien Brody. Changretta blev en fantastisk skurk, en sådan som vi älskar att hata samtidigt som vi förstår vad kriget handlar om. Hela dispyten är en vendetta som går fram och tillbaka när de båda gängen tar död på varandras nära och kära tills ingen finns kvar. Changretta har säkerligen sin egen historia att berätta, så varför hejar vi då på Shelby? Jo, vi hejar på Tommy Shelby eftersom det är Tommy Shelby's serie. Och för att skådespelarna är så makalöst bra på det de gör att den ena får oss att hata honom medan den andra får oss att älska honom. Trots att de båda karaktärerna egentligen förtjänar samma öde. 

Vad kan jag säga mer än wow? Om du inte sett Peaky Blinders ännu - vad väntar du på? Jag lovar dig, om du är det minsta lik mig så kommer du älska det. Samtliga fyra säsonger finns tillgängliga på både Netflix och C-More

★★★★★


torsdag 27 juni 2019

Topp 10 oförutsägbara duos på tv

Ibland kan det vara svårt att veta om två karaktärer är vänner eller inte. Hur känner de egentligen för varandra, och kan de verkligen lita på varandra? Här kommer tio duos på tv som jag älskar på grund av hur oförutsägbara de är.

...glömsk som jag är så missade jag att rangordna dem, så detta blir en topplista utan ordning. Men huvudsaken är att alla ligger inom topp 10, eller hur? Vi kan annars kalla det en tio-delad förstaplats.


James & Alyssa (The End of the F***ing World) 
Det hela börjar med att James planerar att mörda Alyssa. Mot slutet ser denna relation helt annorlunda ut, och det är en fröjd att få bevittna. Men ändå sitter vi alltid på nålar när vi ser ett avsnitt av The End of the F***ing World, eftersom det aldrig riktigt går att förutspå vad varken James eller Alyssa kommer göra näst. 


Bellamy & Clarke (The 100)
Det är tydligt att dessa två karaktärer älskar varandra, men ändå har vi sett otroligt många upp-och-nedgångar och svek genom seriens hittills sex säsonger. Clarke lät en bomb falla ner på en by för att skydda Bellamy, men hon lämnade honom också för att dö i Octavias "fighting pit" under säsong fem eftersom hon var arg på honom. Så var har vi egentligen dessa två? Det är alltid lika spännande att få se. 


Eve & Villanelle (Killing Eve)
Killing Eve blev snabbt en omtalad serie när den kom, och inte bara för det fantastiska manuset eller de lika fantastiska skådespelarprestationerna. Den underbart härliga katt-och-råtta leken mellan Eve och Villanelle är en makalös resa att få följa med på som tittare, och trots karaktärernas fiendskap så kan vi ändå se en gnutta av respekt mellan dem. 


Aurora & Frans (X Company)
X Company är en enastående serie som gav mig både en av mina absoluta favoriter bland huvudprotagonister i serier, samt en av mina absoluta favoriter bland huvudantagonister i serier. Och när dessa två slår ihop, då händer det grejer ska du veta. Aurora och Frans genomgår en fantastisk resa ihop genom seriens tre säsonger, och framförallt är det mot slutet som vi verkligen får se dem öga mot öga. Utan de scener dessa två karaktärer delar hade tredje säsongen av X Company aldrig blivit vad det är. 


Dirk & Todd (Dirk Gently's Holistic Detective Agency)
Är Todd och Dirk vänner på riktigt, eller är de bara fast i en cykel av oförutsägbara händelser? Bra fråga, men denna serie lyckas alltid bli svår att förutse eftersom varenda händelse är så bisarr att det inte går att ana i förväg. Hur som helst så finns det ingen bättre duo för att lösa alla märkligt holistiska mordmysterier än det omaka paret Dirk och Todd. 


Jen & Judy (Dead To Me)
Här kan vi snacka om oförutsägbar duo. Jen och Judy blir snabbt goda vänner, men på grund av en stor hemlighet kan vi aldrig riktigt helt lita på att dessa vänner kommer förbli vänner för alltid. Men vad vi får är en riktigt underhållande duo, så vi får väl se till att njuta medan det varar. 


Nick & Happy (Happy!)
Yrkesmördaren Nick och den flygande enhörningen som följer med honom på alla hans smått kriminella äventyr, kan vi verkligen kalla en bra duo. Och de är såklart allt annat än förutsägbara, dessa två. 


Riddler & Penguin (Gotham)
Vi alla som följer tv-serien Gotham älskar såklart även att få följa med på duon Riddler och Penguins alla äventyr. Och anledningen till varför vi älskar de så mycket? För de är alltid lika oförutsägbara. Men vare sig de jobbar ihop av vilja eller tvång så är det alltid lika underhållande. 


Beth & Rio (Good Girls)
Beth och Rio gav oss enormt mycket spänning genom seriens första två säsonger. Ena stunden verkar det som att de är nära på att kyssas, för att nästa sekund vara villiga att döda varandra. Ja, detta är verkligen en intressant relation att få följa. 


Damon & Stefan (The Vampire Diaries)
Brödrakärleken visade sig övervinna allt mot slutet, men det var inte alltid så enkelt. Genom seriens åtta säsonger fanns det stunder då dessa två grabbar var villiga att mörda varandra, medan det fanns andra tillfällen när de gjorde allt för att skydda varandra. Tja, i det stora hela bjuds vi väl på en ganska typisk syskonrelation egentligen. 

tisdag 25 juni 2019

Slutet av vår tids största tv-serie

Jag har dragit ut på att skriva detta inlägget ett tag. Behövde väl samla mina tankar. Och helt ärligt så är det inte ett jätteroligt inlägg att skriva eftersom jag inte riktigt vet hur jag ska uttrycka mig. Samtidigt vill jag nästan bara glömma att jag någonsin sett denna serie, vilket är helt otroligt eftersom den under så många år varit en av mina absolut största favoriter. 

Helt ärligt så kommer detta inte bli ett långt inlägg, för jag har verkligen ingen lust. Huvudsaken är att Game of Thrones är en fantastisk serie, som bygger upp så otroligt spännande, kreativt och genomtänkt - vilket också gör att jag blir så otroligt besviken på hur de väljer att avsluta allt. Det är inte sista säsongen i sig som är dålig, åtminstone inte om du frågar mig. Jag tycker att sista säsongen bjöd oss på flera väldigt bra avsnitt under starten. Men hur allt slutade? Det får mig att ställa mig frågan: vad var meningen med åtta säsonger av uppbyggnad - för att sedan sluta såhär? 

Så många karaktärer som nästan känns meningslösa. Åtta säsonger av att utveckla Daeanarys till en fantastisk ledare, för att sedan göra henne till ett monster och därav ha en bra anledning till att ta död på henne? Åtta säsonger av att dölja Jon's bakgrund bara för att sedan komma upp till ytan - utan något fullföljande alls? I mina ögon verkar det som att manusförfattarna desperat försökte få till ett slut som ingen förväntade sig - och grattis, ni lyckades. Jag är chockad.

Jag måste säga att jag inte alls uppskattade humorn i sista avsnittet. Det, tillsammans med det löjliga viset allting slutade på, fick hela avsnittet att upplevas som en parodi på sig själv. Vanligtvis är jag inte ens den personen som brukar ogilla lite humor mitt i allt våld - men just här så passade det verkligen inte alls in överhuvudtaget. Det kändes inte som att avsnittet tog sig själv seriöst. Det kändes inte som att karaktärerna tog sig själva seriösa. 

Det har gått fyra veckor, och jag är fortfarande inte redo att diskutera Game of Thrones utan att bli känslosam och rent av irriterad. Ingenting kommer förändra det faktum att Game of Thrones är en fantastisk serie, och jag kommer alltid klassificera den som en av tidernas allra bästa. Men jag kommer för alltid framöver ha en annorlunda syn på serien och jag kommer nog aldrig igen kunna tänka på den utan att känna mig besviken. Och det faktum i sig gör mig ännu mer besviken. 

söndag 23 juni 2019

X-Men: Dark Phoenix (2019)

För några veckor sedan hade X-Men: Dark Phoenix biopremiär, och förra helgen tog jag mig till en biograf för att se den. Mina förväntningar gick både högt och lågt eftersom jag å ena sidan verkligen ville att Dark Phoenix skulle vara en bra film, men å andra sidan inte egentligen trodde på att det skulle bli så bra. 

Dark Phoenix handlar, som många kanske redan vet, om Jean Grey och hennes uppkomst som en av X-men's största karaktärer. Vi får lära oss hur Jean kom att hamna hos Charles Xavier, och hur hennes krafter blev så extraordinära som de är under hennes senare år. I huvudrollen som Jean Grey ser vi Sophie Turner, och precis som i övriga X-men filmer ser vi skådespelare som bl.a. James McAvoy, Michael Fassbender och Jennifer Lawrence reprisera sina roller. 

Tyvärr måste jag säga att jag inte är jätteimponerad av Dark Phoenix. Jag är absolut inte så negativ till den som många andra verkar vara - jag menar, vad vi får är ändå en hyfsad actionfilm som underhåller för stunden. Men helt ärligt skulle jag nog inte vilja se den igen, och jag hade likaså klarat mig bra utan att ha sett den från första början. För så speciell som jag hade önskat, blev inte Dark Phoenix

Jag har egentligen flera problem med denna filmen. Delvis har jag svårt att se Sophie Turner som Jean Grey, vilket egentligen är jättekonstigt eftersom jag var överlycklig över detta besked när jag först fick veta att hon blev utvald till rollen. Jag tycker Turner är en fantastisk skådespelare, men av någon anledning klickade jag inte riktigt med henne i Dark Phoenix. Kanske hade det mer med karaktären att göra? Jag vet faktiskt inte. Kanske beror det på hennes amerikanska dialekt som jag inte alls är van vid att höra? Ingen aning. Men något var det som gjorde att jag inte alls kände med karaktären.



"The women are always saving the men around here, you might wanna think about changing the name to X-Women."

Istället för Jean Grey så fastnade jag mer för alla karaktärer runtomkring. Främst Erik (Magneto), som alltid verkar lyckas stjäla rampljuset oavsett vilken X-men film det handlar om. Raven (Mystique) blev även hon en favorit under filmen, vilket kanske inte är jätteförvånande med tanke på att jag alltid gillat henne. Till och med de mindre karaktärerna som egentligen inte hade så mycket med storyn att göra, tyckte jag var mer underhållande än huvudkaraktären. Vilket delvis blir problematiskt, men samtidigt gör att det ändå finns något gott att uppskatta i filmen. 

I filmer som denna, krävs det även att vi har en bra skurk för att filmen ska bli spännande. Tyvärr måste jag säga att även denna del gjorde mig besviken. Lite på samma sätt som med huvudkaraktären, för jag älskar verkligen Jessica Chastain. Hon är en av mina absoluta favoritskådespelare, och det hade varit fantastiskt roligt att se henne i en skurkroll - om det bara hade varit en bra skurk. Här ligger absolut bristen i manuset, eller också så är det bara min personliga åsikt. Men oavsett vad det handlar om, så tyckte jag inte alls att skurken var varken tillräckligt skrämmande eller tillräckligt genomarbetad. Vad är motivationen? Att ta över världen utan någon annan anledning mer än bara för syftet att "vara ond"? Har vi inte redan sett detta ungefär hundra gånger förut? Jag vill ha något mer.

Nu har jag mest nämnt negativa saker med Dark Phoenix, men helt ärligt så får jag ändå säga att detta är en helt okej film. Den är inte jättebra, men gillar man X-Men filmerna så tycker jag absolut att man ska se den, åtminstone en gång.  Framförallt om man gillar häftiga actionscener, för det får vi massvis av i Dark Phoenix. Trots stora brister i manuset så fann jag vissa scener mer välskrivna än helheten, och på så sätt blev dessa guldkornen att njuta lite extra mycket av. 

★★★ 


fredag 21 juni 2019

Just nu

Listan kommer ursprungligen från Emelie.

Favoritserie just nu? Just nu skulle jag nog faktiskt säga The 100. Såg nyligen igenom hela femte säsongen och för tillfället följer jag sjätte säsongen dessutom veckovis eftersom jag inte kände att jag ville vänta. 

Den serie du ser fram emot varje vecka just nu? Jag följer bara två serier veckovis, The 100 och Big Little Lies. Av dessa två säger jag The 100 eftersom jag upplever den spännande på ett helt annat sätt. 

Serie du ser fram emot just nu? Jag såg nyligen klart andra säsongen av Glow så jag ser väldigt mycket fram emot den tredje säsongen som har premiär i augusti. Sen så ser jag väldigt mycket fram emot alla kommande marvelserier, främst Falcon and The Winter Soldier samt Loki-serien. 

Serie som helst kan avslutas just nu? Denna frågan är alltid lika svår att svara på, men några serier som jag dessvärre gett upp på och snarare önskar att de hade avslutats några säsonger tidigare, är bland annat Hawaii Five-0 och Once Upon a Time. H50 älskar jag de första sex säsongerna av, men sen tyckte jag den blev så otroligt dålig. Om den hade avslutats nu så hade jag nog ändå faktiskt tagit mig tiden till att se färdigt de sista två säsongerna, men om den fortsätter ännu längre så blir det alldeles för mycket att se "bara för att se klart". Detsamma gäller Once Upon a Time. Jag slutade i mitten av säsong fem, och hade den avslutats i god tid så hade jag sett klart men eftersom jag hört talas om att den bara blir sämre och sämre och dessutom vet med mig att huvudkaraktären inte är med i de senare säsongerna, så har jag helt enkelt ingen lust. Serien är helt enkelt inte värd det. 

Kvinnlig favoritkaraktär just nu? Jag totalälskade Beth i Good Girls. Är fortfarande lite smått besatt av henne och Christina Hendricks. Blir sugen på att ta mig an Mad Men igen bara för att få se mer av henne.

Manlig favoritkaraktär just nu? Jag älskade Sam i andra säsongen av Glow. Tyckte hans karaktärsutveckling var fantastisk. Även Bash är guld värd. Sedan får jag ju även nämna Bellamy i The 100 som jag alltid älskat. Det var fruktansvärt att se honom mentalt lida i seriens senaste avsnitt.

Favoritpar just nu? Hm... Tror inte direkt jag har något. Är väldigt conflicted över de flesta par på tv just nu. Sam och Ruth i Glow? Älskar de som vänner men har svårt att se de som romantiska men hade väl ändå kunnat gilla det om jag bara får... vänja mig lite. Kan nästan säga detsamma om Clarke och Bellamy i The 100. Tycker de är helt fantastiska ihop, men kan aldrig riktigt bestämma mig för om jag hade velat se de som ett par eller inte. Skulle nästan kännas konstigt nu när det gått så lång tid. Jo, ett par som jag faktiskt älskade i Glow, var Yolanda och Arthie! Vi fick inte mycket av dem, men förhoppningsvis blir det mer i säsong tre.

Favoritvänskap just nu? Definitivt Clarke och Bellamy. Älskar dem. Shout-out till vänskapen mellan alla tjejerna i Glow också.

Film du ser fram emot just nu? Lejonkungen! Live-action versionen såklart. Tror det kan bli så otroligt bra. 

Bok du läser just nu? Ska strax ta mig an Doom Patrol volym 1. Sedan är jag även inne på Saga vol 4 som är lika fantastisk som alla tidigare volymer. 

Favoritskådespelerska just nu? Som sagt, är lite smått besatt av Christina Hendricks - hon är makalös. Älskar även att se Meryl Streep på tv-skärmen i Big Little Lies.

Favoritskådespelare just nu? Har inget självklart val här, men tycker faktiskt han som spelar Bash i Glow (namn, någon?lyckades fantastiskt bra med att förmedla känslor i slutet av säsongen. Tror han har förmågan till att visa riktigt starka skådespelarinsatser om han får chansen. 

onsdag 19 juni 2019

Glow ● Säsong 2

Det tog mig ett bra tag att se alla avsnitt av andra säsongen av Glow. Jag vet inte riktigt varför faktiskt, för jag älskar verkligen denna serie. Kanske kan det bero på att jag finner vissa avsnitt otroligt kraftfulla medan andra innehåller mindre känslor och på så vis inte blir lika intressanta att se. 

För dig som inte vet vad Glow är, så kan jag berätta att detta är en dramakomedi bestående av hittills två säsonger, med en tredje på ingång. Serien följer vardagslivet för ett gäng kvinnor som uppträder i en wrestlingshow på åttiotalet, och efter den makalösa första säsongen ville vi bara ha mer. 

I andra säsongen av Glow har vi verkligen börjat lära känna alla de unika karaktärerna, och på sätt och vis skulle man väl även kunna säga att karaktärerna också har lärt känna sig själva. I första säsongen var de alla lite vilsna men nu känns det verkligen som att de börjar hitta sig själva. Det känns nästan lite dumt att erkänna detta när Glow är en väldigt feministisk serie, men min favorit under andra säsongen har utan tvekan varit Sam, regissören av Glow. Sam började som en relativt sexistisk, dryg och självisk person, men har verkligen växt otroligt mycket under säsongen. Delvis tack vare hans starka vänskapsrelation till Ruth, men framförallt skulle jag nog säga att det beror på den nyfunna relationen till dottern Justine. Numera upplever jag Sam som en mycket mer öppen, ärlig och faktiskt till och med kärleksfull person än han varit tidigare. Och det har varit fantastiskt att få se.

Egentligen hade jag kunnat skriva ett stycke om varje karaktär i serien, men det tänker jag inte göra. Istället tänker jag framhäva hur fantastiskt det varit att få se hela tjejgänget verkligen växa ihop som en familj. Ett av mina favoritavsnitt under säsongen, är säsongens sjunde avsnitt, då vi verkligen får se hur mycket de bryr sig om varandra när varenda en av dem gör allt för att stötta Ruth när hon behöver det som mest. 

Något som Glow gjorde fantastiskt bra i säsong ett, och faktiskt gjort minst lika bra i säsong två, det är musiken. Den fantastiska, fantastiska musiken. Vissa scener lyckas de göra så otroligt kraftfulla, och musiken är en stor del av detta. Vad som också är en stor del av det, är hur ärliga karaktärerna faktiskt är. Realistiska. De är människor, hela bunten. Vilket innebär att de är långt ifrån felfria, och det är otroligt uppfriskande att få se. 

Säsong två var en riktigt bra säsong av Glow och jag har faktiskt ingen bra ursäkt till varför det tagit mig så lång tid att se hela säsongen - för den är verkligen bra. Kan varmt rekommenderas!
★★★


söndag 16 juni 2019

Tv-tittande i sommar

Ja, jag vet. På sommaren ska man vara ute och sola och bada, vara social med vännerna och absolut inte sitta inne och titta på tv. Men tänk bara på alla de där regniga dagarna vi har framför oss. Risken för regn, blåst och åska finns alltid, och då måste man ju ändå vara förberedd. Eller hur? 

Så vilket blir ditt sommarmaraton? Själv har jag fyra serier jag funderat på att äntligen ta mig an nu i sommar. Ja, under de regniga dagarna förstås. 

Friday Night Lights. Dramaserien så många älskar tack vare de älskvärda karaktärerna och det vackert berättade manuset. Själv har jag bara sett fem avsnitt. För ungefär fem år sedan. Sommaren tvåtusennitton kan nog vara sommaren då jag slutligen ger Friday Night Lights' samtliga fem säsonger en ärlig chans. 

Queer As Folk. Ytterligare en karaktärsdriven dramaserie. Jag har inte sett ett enda avsnitt av Queer As Folk ännu, men jag köpte hela boxen för ett bra tag sedan så vi kan nog enas om att det är dags snart. 

Doctor Who. En av världens mest kända serier. Jag har sett en del avsnitt här och där, men nu har jag länge varit sugen på att se varje avsnitt från början. Vad tror ni, kan Doctor Who bli mitt stora sommarmaraton 2019?

Penny Dreadful. Möjligtvis en serie som hade passat bättre att se på vintern, men å andra sidan - är det regnigt, dystert och tråkigt utanför fönstret så passar väl en skräckserie med Eva Green i huvudrollen alldeles utmärkt. 

Vilken av dessa fyra serier borde jag välja som mitt nästa maraton? Och vilken serie blir det för dig i sommar?

torsdag 13 juni 2019

April & Maj-19 ● Utdrag ur min filmdagbok

Jag missade att dela med mig av mina filmtittningar förra månaden, så här kommer både april och maj i ett. Men det är inte hela världen, för jag såg faktiskt bara tre filmer under hela april. 

The Perks of Being a Wallflower  
Mer fyra och en halv stjärna, men vi kör på fem eftersom jag inte kan göra halva stjärnor. Poängen är att jag älskar denna film, har sett den flera gånger tidigare och kommer säkerligen se den många gånger igen. Jag älskar karaktärerna, och jag älskar hur varm hela berättelsen känns trots att den tar upp så många jobbiga ämnen. 

Brokeback Mountain ★★★ 
Jag är otroligt sen med att se denna filmen, kändes som alla andra hade sett den förutom jag. Ja, tills nu det vill säga. Har hört otroligt mycket positiva saker om Brokeback Mountain. Och jag förstår varför. Det är en väldigt stark berättelse vi får, väldigt karaktärsdrivande. Storyn i sig är egentligen inte jätte speciell, eller ens särskilt händelserik. Men vi får verkligen se hur karaktärerna hanterar alla motgångar i livet, däribland att inte kunna älska den man vill älska. Åtminstone inte öppet. Det lilla negativa jag har att säga om Brokeback Mountain är att jag upplevde den som ganska seg, men helt ärligt - när jag väl hade sett klart hela filmen så ville jag nästan bara spola tillbaka och se om allt igen. Märklig känsla, eller hur? 

To All The Boys I've Loved Before ★★★☆ 
Jag blev sugen på att se något lättsamt, så då såg jag om To All The Boys I've Loved Before som jag redan sett en gång. Lika mysig som förra gången. 

Iliza Shlesinger: Elder Millennial ★★★ 
Helt ärligt kommer jag knappt ihåg denna special överhuvudtaget. Kan bero på att det gått en månad sedan jag såg den, men kan också bero på att det inte är en särskilt minnesvärd komedispecial. Av någon anledning gav jag den ändå tre stjärnor så den måste ändå ha varit ganska bra. 

Avengers: Endgame 
Borde såklart ha skrivit en recension om denna film, men jag har bara haft så otroligt mycket annat den senaste tiden att bloggen inte riktigt blivit en prioritet. Dessutom är jag mitt inne i en skrivsvacka, så det hjälper inte direkt heller. Hur som helst så tycker jag faktiskt att vi fick ett väldigt bra slut. Tycker Endgame i det stora hela blev en väldigt bra film, med vissa detaljer som sänker betyget lite. 

Crazy Rich Asians ★★★
Denna film har jag tänkt se länge eftersom det var mycket snack om den när den släpptes. På planet till Los Angeles tog jag chansen och det var en ganska bra romantisk komedi. Inget jättespeciellt, men absolut en underhållande film. 

Moana ☆ 
På planet såg jag även om Moana, och det finns inte så mycket att säga om den mer än att detta är en väldigt bra och charmig Disney-film. 

When Harry Met Sally ★★★ 
En stor klassiker som jag inte hade sett sedan tidigare. Förstår charmen med filmen men hade nog ändå förväntat mig... något mer? Så omtalad som den är, så förväntar man sig ju nästan ett mästerverk inom genren. 

Shazam! ★★★☆ 
I U.S.A gick jag på bio och såg Shazam som jag inte hade sett än. Underhållande film som jag absolut tyckte om, men långt ifrån den bästa. Ganska klyschig och förutsägbar, men kan acceptera dessa brister i en film som Shazam

Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile 
Var väldigt nyfiken på filmen om Ted Bundy. Jag har inte sett dokumentären och vet egentligen inte så mycket om den riktiga Ted Bundy (mer än att han var en seriemördare såklart), så därför kan jag inte säga så mycket om hur ärlig filmen var. Men det var intressant att se hur han lyckades lura så många människor. Gillade att vi fick en stor inblick i flickvännens liv och hur han påverkade henne. Imponerande också att se Zac Efron i en sådan roll, trots all skräp han har på cv:t så kan människan verkligen skådespela. 

Pan's Labyrinth ★★★ 
En sån där klassiker som man bara ska ha sett. Och nu äntligen har även jag gjort det. Och det är jag väldigt glad åt! Jösses vilken film. Makalös. Älskar hur berättelsen blandar verklighet med fantasi på ett riktigt snyggt sätt. Personligen tycker jag dock att det kan bli riktigt jobbigt att titta på så deppiga filmer som den här - och med ett barn i huvudrollen av en så tragisk berättelse dessutom. 

Bästa filmen denna månaden som jag inte redan hade sett, måste jag säga är Pan's Labyrinth som jag tyckte var otroligt unik och rent av fascinerande. Filmkonst utan dess like. 

måndag 10 juni 2019

Good Girls ● Säsong 1

Nyligen släpptes andra säsongen av Good Girls, en serie jag haft ögonen på sedan första säsongen kom ut. Och vad passar inte bättre då än att se ikapp första säsongen så att jag även snart kan påbörja den nysläppta andra säsongen?

Good Girls följer tre bästa vänner som alla har något gemensamt - de behöver pengar. I sin desperation bestämmer de sig för att råna en enkel matvarubutik med förväntningarna att ingen kommer vända blicken till. Men de får sig en överraskning när det visar sig att de stulit pengar som inte tillhörde butiken, och snart är de inblandade i något mycket större än bara ett enkelt rån. 

Först och främst måste jag säga att jag älskar skådespelarna i denna serie. Jag har sett alla tre i deras respektive största serier sedan tidigare, och hade därför höga förväntningar. Dessa höga förväntningar möttes med stor positivitet och numera älskar jag dessa tre kvinnor ännu mer än tidigare. Christina Hendricks var min favorit sedan innan och är det även nu. Hennes dagar som Joan Harris i Mad Men är över, men fantastiska Beth Boland har tagit över med stormsteg. Denna karaktär blev en självklar favorit genom hela säsongen, och jag ser med spänning fram emot att få se hur hennes liv utvecklas i kommande säsonger. 

Även om Christina Hendricks vid tillfällen stal rampljuset, så fanns det verkligen stunder då både Retta och Mae Whitman sken i sina roller som Ruby Hill och Annie Marks. Det var intressant att se Retta i en sådan roll som hon spelar här, eftersom jag tidigare bara sett henne i Parks and Recreation där hon spelar en någorlunda överdriven och problemfri karaktär. Jag kan fortfarande se hennes starka komiska prestationer i Ruby, framförallt tack vare hennes förmåga att framföra fantastiska ansiktsuttryck, men jag har samtidigt verkligen uppskattat att få se att hon även är bra på att spela en seriös karaktär med mycket känslor. 

När det kommer till Mae Whitman så - what can I say? Hon är lika underbar som alltid, och Annie är verkligen en lika viktig del av denna trio som de andra två. Hon är rolig och charmig men samtidigt extremt varm i sin kärlek till de som står henne närmast. Relationen mellan Annie och hennes dotter Sadie har absolut varit en av de bästa delarna av säsongen för mig. 

När det kommer till storyn så får den massvis med pluspoäng, det kan jag säga direkt. Detta är verkligen en spännande serie som hela tiden rör sig fort framåt, men samtidigt hinner med både humor och känslofyllt drama. Jag är helt kär i Good Girls tack vare seriens fantastiska förmåga att blanda dessa tre egenskaper. Att få följa starka kvinnor som tar sig an kriminalitet är unikt, och bara det ger ytterligare ungefär hundra pluspoäng. Detsamma gäller såklart den älskvärda vänskapen mellan de tre huvudkaraktärerna. 

Tack vare första säsongens kvalitet och beroendeframkallande anda, lär det inte dröja länge innan jag påbörjar andra säsongen av denna makalösa tv-serie. Good Girls är ett stort tips till dig som vill se fler ascoola kvinnor på tv-rutan!

★★★★★


söndag 2 juni 2019

11 frågor ○ Please Like Me


Vill du läsa mer inom kategorin 11 frågor om mina favoriter? Klicka här!

1. Hur skulle du kortfattat beskriva serien?
En dramedy, det vill säga en blandning mellan drama och komedi, som följer en homosexuell kille i 20-årsåldern. Serien är väldigt realistisk och ändå väldigt rolig. Humorn är verkligen bra samtidigt som karaktärerna känns väldigt verkliga till skillnad från i många andra komediserier. 

2. Vad är det bästa med serien?
Vanligtvis tycker jag inte detta brukar vara en svår fråga, men med Please Like Me är det nästan omöjligt att svara på. Det är en sån där serie man nästan skulle vilja kalla perfekt. Det är den såklart inte om man ska titta ur varenda liten synvinkel, men nästintill. Det allra bästa måste ju ändå vara hur bra de blandar just realism med humor. Det är liksom en väldigt lättsam serie som tar upp mycket tunga ämnen så som ex. depression. 

3. Vad är det sämsta med serien?
I vissa fall kan det bästa även vara det sämsta. Jag älskar hur realistiska karaktärerna är, men samtidigt gör det att de kan gå en på nerverna ibland. Exempelvis har det funnits tillfällen då jag bara velat slå till Josh som är själva huvudkaraktären. Han har sina tillfällen då han verkligen inte tänker på andras känslor överhuvudtaget. Exempelvis har han gått på många dejter med killar som han dömer direkt på grund av småsaker och han är inte särskilt diskret med det, utan börjar ex. skratta åt dem eller bara argumentera emot dem så mycket att det blir en otroligt jobbig sits för den andre personen. 

4. Vilken karaktär är din favorit?
Detta är en svår fråga med denna serien då man älskar alla på olika sätt, samtidigt som man blir jätte besviken på dem vid vissa tillfällen. För det mesta är min favorit definitivt Josh, han bjuder med så otroligt mycket humor. Men som sagt; han har även sina stunder då jag inte alls gillar honom. Jag har älskat Arnold sedan han introducerades in i serien, och Mae är också en stor favorit. Den enda jag nog kan säga att jag gillar rakt igenom och aldrig riktigt känt sån där 'besvikelse' för, det måste nog vara Ella. Otroligt härlig karaktär, jag älskade henne från första stund till den sista. Bara synd att hon inte var med mer än hon var. 

5. Ett minnesvärt citat från serien som du gillar?
Jag gillar verkligen slutet - "I'm sorry about your life.". Känns som den repliken betydde så himla mycket. Sedan skulle jag nästan kunna nämna varenda replik från serien under denna fråga, för manuset är verkligen så genomtänkt och det känns som att varenda replik har någon form av större betydelse. Tycker Josh och Arnold har haft många fina stunder tillsammans när de varit så himla kärleksfulla mot varandra med bl.a. fina repliker. Exempelvis i slutet av säsong 3 när Josh förklarade deras kärlek i form av matte. 

6. Finns det något par i serien du gillar extra mycket?
Nje, inte direkt... SKOJA! Såklart jag har ett favoritpar, det fattar vem som helst som sett åtminstone två säsonger av denna serien. JOSH OCH ARNOLD SÅKLART. Jag var helt besatt när jag kollade igenom alla säsongerna. Tycker de var så otroligt fina tillsammans i säsong 2 och 3. Gillade även Tom och Ella väldigt mycket, och Mae och Alan hejade jag också alltid på av någon konstig anledning. 

7. Har du någon scen som du aldrig glömmer, som är extra speciell för dig? 
Så många. En stor favorit är scenen när Arnold kommer hem till Josh och citerar Mark från Love Actually genom att återskapa hela skylt-scenen. Trots att han inte gillade filmen (som jag personligen älskar) så älskade jag scenen och tyckte den var sååå himla fin. En annan väldigt minnesfull scen är ju i säsong 1 när Peg reser sig upp i kyrkan och säger åt Gud att han kan "stick it" om han inte älskar Josh för den han är. Jag bara "YAAASSSS". 

8. Favoritmusik från serien?
Denna serien har haft många minnesvärda musik-scener, men min favoritlåt som varit med i serien kommer alltid vara temalåten "I'll Be Fine". Den är så svängig, man vill bara ställa sig upp och sjunga varje gång den går i gång. Älskar att introt ändras för varje avsnitt också. Ja, klippen alltså. 

9. Har du någonsin gråtit till serien?
Ja, okej. Det har jag. Jag är väldigt känslig när det kommer till serier och filmer. Lite tårögd har jag säkert blivit i flera scener men jag satt verkligen och storgrät i slutet av serien, efter att [SPOILER] en viss karaktär dör i slutet. Hela näst sista avsnittet av säsong 4 var så himla sorgligt, och minns en scen specifikt - den när Josh, Tom och Ella sitter vid middagsbordet och när Josh går och lägger sig så säger Tom bara "I feel so useless and small" bara för att han inte vet hur han ska bete sig när hans bästa vän förlorat en så nära familjemedlem. Ja, jag grät. Sen så grät jag lite till i sista avsnittet bara för att jag älskade serien så mycket och inte ville att det skulle ta slut... 

10. Vad tyckte du om slutet?
Jag tyckte själva avslutet var väldigt bra, det slutade ungefär som det började vilket kändes bra med Tom och Josh tillsammans som rumskamrater igen. Tyckte det passade väldigt bra att avsluta serien efter ett så stort dödsfall också. Sen å andra sidan tycker jag det var synd hur det slutade med Josh och Tom's respektive relationer. Älskade både Arnold och Ella, så hade såklart önskat att det hade kunnat sluta positivt där - åtminstone med Ella då det uppbrottet kändes väldigt plötsligt. 

11. Slutligen, varför är denna serie så speciell just för dig?
Dels så tar serien upp ämnen som jag känner väldigt starkt för, och sen så är det dessutom verkligen min typ av humor. Tycker detta är en serie som är så mycket på samma gång. Den är supermysig, den är riktigt rolig, den kan vara väldigt tragisk och samtidigt är den otroligt vacker. Det är lätt att se sig själv i de olika karaktärerna - både i bättre och sämre sammanhang. Jag älskar Please Like Me av miljoner anledningar, men den främsta är helt enkelt att detta är en sådan serie som verkligen får mig att må bra. Och sådana ska man ta vara på, för det är inte ofta man hittar den typen av serier eller filmer. 

Om du vill läsa mer om Please Like Me, kan du klicka här!