torsdag 30 maj 2019

The 100 ● Säsong 5

Jag var nyligen i Los Angeles för att besöka en vän, och där upptäckte jag att hela femte säsongen av The 100 fanns tillgänglig på Netflix inom USA:s gränser. Jag hämtade hem avsnitten på Netflix innan jag åkte hem till Sverige och lät sedan flygplansläget vara på tills samtliga avsnitt var sedda, för oj oboy vad jag har längtat! 

The 100 är egentligen långt ifrån en favoritserie för mig, men ändå är det någonting med den som jag älskar just när jag tittar på den. Även om serien i sig inte är den bästa, så har jag genom säsongernas gång verkligen fastnat för karaktärerna och helt ärligt så älskar jag dessa karaktärer mer och mer för varje säsong jag ser. The 100 må vara ologisk och förutsägbar vid sina tillfällen, men jösses vilken karaktärsutveckling vi sett sedan första säsongen. Innan jag börjar gå för djupt in på detaljerna under säsongen så vill jag först och främst varna för spoilers. Läs inte denna recension om du inte sett samtliga tretton avsnitt av femte säsongen av The 100!

Femte säsongen utspelar sig sex år efter den fjärde, och olika karaktärer har alla hamnat på olika delar i världen där de blivit tvungna att fortsätta sina liv på egen hand. Inuti en stängd bunker på jorden har vi större delen av de överlevande efter Praimfaya. Bland de överlevande kan vi bland annat hitta Octavia, Abby, Kane och Indra. Utanför bunkern, mitt på en planet som förstördes totalt i förra säsongsavslutningen, hittar vi Clarke som överlevt på egen hand fram tills dess att hon träffar en annan överlevare. Sist men inte minst har vi Bellamy, Raven, Murphy, Monty, Echo, Harper och Emori som tillsammans lyckades ta sig tillbaka ut i rymden för att överleva den stora katastrofen. Givetvis lyckas de alla hitta varandra igen - men efter sex år isär blir det inte alltför lätt att återkoppla de starka banden som en gång fanns där. 

Det är många som klagat på femte säsongen, men personligen gillade jag den starkt. Det var en perfekt säsong att maratonkolla och precis som övriga säsonger ur serien så är tempot ständigt högt vilket gör spänningen konstant. Temat har upplevts som mörkt och dystert, och för många karaktärer är det precis så som de senaste sex åren varit. Mörkt och dystert. Brutalt, till och med. Den karaktär som jag tror genomgått allra störst förändring är Octavia. Redan förra säsongen var hon långt ifrån "flickan under golvet", men dessa sex år som ledare i en sluten bunker tog verkligen knäcken på henne totalt. Bloodreina är absolut ingen man skulle vilja springa på i verkligheten. På många sätt har jag faktiskt älskat att följa Octavias storyline - trots att jag stundvis bara ville skrika på henne. Hon har tagit otroligt många dåliga beslut och verkat så otroligt förblindad av sin makt och blodtörst att hon inte kunde se något annat. Detta var givetvis svårt att bevittna och absolut inget som fick mig att tycka om henne. Men trots detta så var hon en av mina favoriter under säsongen - just eftersom jag på något plan ändå förstår henne. Åtminstone efter "The Dark Year"-avsnittet som ändå förklarade väldigt bra hur trasig hon faktiskt är. Och egentligen är det bara tragiskt. Något som Madi sa fick mig verkligen att känna med Octavia. "She bore it so that they didn't have to", och det gör henne egentligen ännu mer vacker som själ eftersom hon är så jäkla stark, precis som Clarke. Detta ursäktar givetvis inte alla andra hemska saker hon gjort, men det ger en åtminstone lite förståelse för hennes resa. 

Utöver Octavia är Clarke fortfarande en stor favorit för mig. Många verkar ha svårt för henne och velar väldigt mycket fram och tillbaka mellan om de gillar henne eller inte. Men personligen älskar jag henne - jag tycker hon är en fantastiskt bra människa och hoppas verkligen att hon hittar sin lycka någon gång. Hennes relation till Madi var ett stort steg för serien och jag tycker det var ett fantastiskt bra val av manusförfattarna. Sedan att hon satte Madi framför allt och alla är något som jag absolut kan förstå och förlåta, men som ändå gör ont i hjärtat. Den fanns en tid när hon hade gjort samma saker för de personerna hon nu är villig att offra. Otroligt skönt att hon tillslut gav efter och lät Madi bli den Commander som folket behövde. 

Bellamy är även han en av de största karaktärerna och han är verkligen inte samma person som han var i säsong ett. Han har alltid varit en person med gott hjärta men han har också många gånger tagit fel beslut som resulterat i ånger och tragik. I säsong fem känns det verkligen som att vi får träffa den vuxna Bellamy, en person som lärt sig av sina misstag och verkligen använder huvudet och hjärtat ihop. För att citera Clarke. En sak som för mig varit en stor höjdpunkt under femte säsongen såväl som hela serien överlag, är relationen mellan syskonen Blake. En gång i tiden fanns det ingenting som Bellamy inte hade gjort för sin syster, och vice versa. De var det viktigaste för varandra av allt i världen, och på många sätt stämmer detta fortfarande trots allt som hänt. Hur de slåss med varandra om och om igen är verkligen jobbigt att behöva se - men ändå får vi ständigt se att de båda bara önskar att de kunde släppa allt. Tyvärr är det inte så enkelt. Bellamy har under säsongen sakta men säkert börjat inse hur långt borta hans lillasyster faktiskt är, och det har verkligen varit jobbigt att se honom slutligen acceptera att Octavia inte längre går att räddas. Framförallt med tanke på att jag inte tror på att det är sant. Visst kommer hon aldrig kunna bli samma person hon en gång var, men efter dessa samtliga tretton avsnitt kan vi ändå tydligt se att hon inte är helt känslokall. Hon gjorde allt för att rädda honom från gladiatorringen - allt förutom att låta honom gå. 

En annan relation som det pratas om mycket när det kommer till The 100 är ju såklart den starka vänskapen, respekten och kärleken mellan Clarke och Bellamy. Det fanns stunder under säsongen när jag trodde att denna vänskap var förlorad, men scenen när Madi berättar för Bellamy om alla gånger Clarke pratade med honom under sex års tid, fick honom att förlåta henne och det var helt fantastiskt underbart att få se. De hade både sina anledningar till att göra vad de gjorde, och eftersom de betyder så pass mycket för varandra som de gör så kunde de bara inte hålla kvar i sina aggressioner gentemot varandra. Vänskapen mellan dessa två har alltid varit en höjdpunkt för mig och en av de största anledningarna till varför jag tycker om att följa serien. Grejen med Clarke och Bellamy, som gör detta så mycket mer tilltalande än bara en vanlig tv-vänskap, är att de alltid tänker på varandra. De vill alltid finnas där för att trösta varandra. Varenda återförening mellan dessa sänder ut känslan av att det är som om fyrverkerier flyger över dem. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att de är förälskade. För ytterligare en anledning till varför denna relation är så förbaskat älskvärd, är för att de faktiskt aldrig visat några romantiska känslor för varandra. Det är fantastiskt eftersom det visar att deras band är så mycket starkare än bara en kroppslig attraktion. Jag skulle vilja kalla dem icke-romantiska soulmates. Sedan om manusförfattarna mot slutet av serien faktiskt väljer att gå den vägen och göra Clarke och Bellamy till ett par - det är helt okej! Jag hade älskat det. Men helt ärligt så är det vägen dit som är så jäkla mycket viktigare. Och om de aldrig någonsin visar sig bli tillsammans på det sättet - det är också helt okej! För deras relation är lika stark ändå, och jag kommer älska det oavsett. 

Förövrigt har jag några få punkter som jag vill få sagt innan jag avslutar detta oändliga inlägget:

- Jag måste säga att jag älskar Diyozas karaktär. Hon gick från att vara en fantastisk skurk till vad som kan bli en fantastisk allierad i kommande säsonger. Jag hoppas vi får se mer av henne.
- Det fanns stunder då jag oroat mig rejält för Murphy, och helt ärligt så hade jag gått i taket om han dog. Murphy är verkligen en makalös karaktär som jag kanske till och med skulle vilja kalla min absoluta favorit just nu. 
- Trots att det står för något hemskt, så älskar jag Bloodreinas look. Ansiktsfärgen och kläderna i sig gör henne ungefär hundra gånger coolare (och snyggare) än hon redan är. Och redan innan är hon riktigt cool, så det säger ganska mycket. 
- Älskar Raven men är inte överförtjust i Shaw måste jag säga. Enda anledningen till att jag gillar denna relation är för att det känns så jäkla bra att se Raven lycklig för en gångs skull. 
- Scenen i början av säsongen när Octavia kämpar för att bilda Wonkru, och om och om igen upprepar orden "You are Wonkru or you are the enemy of Wonkru. Choose." - otroligt mäktig scen och definitivt en stor favorit från säsongen. 
- Till en början kändes Echo som en väldigt onödig karaktär som bara fanns där för att skapa ytterligare bekymmer mellan Bellamy och Octavia. Men genom säsongens gång så visade hon sig verkligen vara en karaktär värdig sin tid framför kameran. Hon är bad-ass, smart och modig. What's not to like?
- En sak jag stör mig på otroligt mycket med denna serien, är små detaljer som exempelvis att Clarke är sminkad med mascara eller kanske till och med lösögonfransar, när hon suttit mitt ute i ödemarken helt ensam och har brännskador över hela huden från solen. Ursäkta men är det verkligen logiskt att hon skulle ta sig tid till att sminka sig när hon praktiskt tagit håller på att dö av uttorkning? För att inte tala om att hon tror sig vara den enda människan kvar på jorden.
- Jag älskar att seriens tempo alltid är väldigt högt, det gör den nämligen väldigt spännande. Men tyvärr tycker jag att denna serie kan ta det höga tempot lite för långt och till och med hoppa över vissa viktiga delar bara för att det ska gå fort. Detta är problematiskt eftersom det är lätt att bli förvirrad. Exempel: Raven och Murphy var fast i rymden ena sekunden för att sedan i nästa vara tillbaka på jorden, tillfångatagna av McCreary. Någonting ganska stort hände alltså off-screen - alldeles för stort för att vi inte skulle fått se det i min åsikt. 
- Jaha är äntligen död. Tack och lov.

Det finns så otroligt mycket att säga men jag tror att jag kommer nöja mig här. Bortsett kanske från en snabb shout-out till den fantastiska avslutningen som lämnade mig i tårar. Trots att Monty alltid varit en ganska tråkig sidokaraktär för mig så gick verkligen känslorna överallt under hans fina avsked. Och när Clarke och Bellamy tillsammans säger "May we meet again" följt av de båda håller om varandra med sikt över sin snara framtid, det var fantastiskt känslosamt. På ett helt magiskt sätt såklart.

Vad tyckte du om femte säsongen av The 100



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar