fredag 29 mars 2019

5 komediserier att streama på viaplay under våren

För tillfället har jag fem olika komediserier som jag växlar mellan. Detta är den typen av serier som jag ser lite då och då, exempelvis när jag äter frukost på morgonen eller om jag bara vill ha något snabbt och lättsamt till kvällsdags innan jag går och lägger mig. 

Den första serien jag vill tipsa om är Parks and Recreation vars samtliga sju säsonger finns på Viaplay. Detta är inte en serie för alla, men gillar du serier som ex The Office så lär nog Parks and Recreation gå hem hos dig likaväl. Serien bjuder på mycket humor med massvis av härligt udda karaktärer. Se Parks and Recreation här

Nästa serie jag vill tipsa om är Better Things som är något av en dramakomedi, men som ändå uppfyller mallen som en komediserie med sina tjugominuters avsnitt. Better Things följer Sam, en skådespelerska som försöker balansera livet på duken med uppfostrandet av sina tre döttrar. Serien har en väldigt härlig känsla som inte alltid är "laugh-out-loud-funny", men ändå alltid lyckas bli riktigt underhållande. Dessutom är det nästintill omöjligt att inte förälska sig i Sam som huvudkaraktär. Här kan du se två säsonger av Better Things. 

Catastrophe var inte jätte längesen jag började titta på, och precis som Better Things skulle jag kalla detta för en dramakomedi snarare än en renodlad komediserie. Catastrophe följer främlingarna Sharon och Rob som har några lättvindiga möten som resulterar i en oväntad graviditet. Jag måste säga att jag verkligen gillar Catastrophe. Jag tycker detta är en helt underbar serie som aldrig lämnar en uttråkad. Det bästa av allt är att se paret vara otroligt öppna med varandra trots att de inte känner varandra - eftersom de egentligen inte har något annat val. Klicka här för att se Catastrophe på Viaplay.

En serie jag främst började titta på eftersom Elijah Wood spelade huvudrollen, är Wilfred. Men också lite för att handlingen lät väldigt unik. Och visst är den? Wilfred handlar nämligen om Ryan, en deprimerad man som har planer på att ta sitt eget liv, men vars planer blir avbrutna när han träffar på sin nya grannes hund. Det märkliga är att denna hund i ögonen på alla andra är en helt vanlig hund - men i ögonen på Ryan ser han inget annat än en fullvuxen man i en hunddräkt. Eftersom jag älskar skumma serier så gick detta givetvis genast hem hos mig. Här kan du se Wilfred.

Sist men inte minst - en serie jag alldeles precis nu har börjat titta på (och som även råkar vara inspirationen till att skriva denna lista) - Fresh Off the Boat! Det var Ali Wong's stand-up som slutligen fick mig att sätta på avsnittet, även om jag länge varit nyfiken på serien. Än så länge har jag bara sett några få avsnitt, men hittills är jag imponerad och känner absolut att jag vill fortsätta kolla. Fresh Off the Boat utspelar sig under 90-talet och följer en taiwanesisk familj som flyttar från Chinatown till Orlando och plötsligt får en helt annan syn på den amerikanska kulturen. Klicka här för att se Fresh Off the Boat på Viaplay. 

Jag hoppas du som är Viaplay-användare fick några bra tips på sådana där härliga tjugominuterskomedier. Har du några andra favoriter på Viaplay så välkomnas såklart alla rekommendationer!

tisdag 26 mars 2019

Captain Marvel (2019)

En av de filmer jag sett mest fram emot under år 2019, är Captain Marvel. Och nu äntligen är den här. Captain Marvel är den tjugoförste filmen i Marvel Cinematic Universe, och följer Carol Danvers som befinner sig mitt i en intergalaktisk konflikt när hon upptäcker sanningen om sitt eget förflutna.

I huvudrollen som Carol Danvers ser vi Brie Larson, främst känd från filmen Room (2015). Hon passar utmärkt i rollen, och det säger jag enbart efter att ha sett filmen då jag inte läst serietidningarna. Utöver Larson får vi även återse Samuel L. Jackson i rollen som Nick Fury, men här tjugo år yngre. Och visst ser det ut som att han är tjugo år yngre? Jag tycker de fått till honom fantastiskt bra för ett mycket trovärdigt resultat. 

Dynamiken mellan karaktärerna - främst Carol och Fury var en av höjdpunkterna i filmen för mig. Jag älskade varje scen de delade, och ser otroligt mycket fram emot att förhoppningsvis få se dem återförenas i Endgame. Jag tyckte även om relationen vi fick se mellan Carol och Maria, men hade ändå önskat att de hade utvecklat detta ännu mer. Ge mig mer djupa kvinnliga vänskaper på film, tack!


Jag hade lite svårt att få grepp på Carol's krafter - till skillnad från många andra superhjältar så känns hennes kraft större, och ja... mer helt enkelt. Jag älskar att se det, hon är verkligen en häftig superhjälte, men skulle ändå vilja få mer förståelse för kraften. Det är dock möjligt att jag bara missade något under filmen och helt enkelt behöver se den igen. 

När det kommer till Carol som huvudkaraktär så älskade jag henne, men jag kunde ändå känna att vi inte fick lära känna henne som person lika bra på grund av hela amnesia-storyn. Detta blev absolut bättre ju längre in i filmen vi kom, men till en början visste vi inte särskilt mycket om henne eftersom hon själv inte riktigt visste vem hon var. Vilket gjorde att det tog lite för lång tid för mig att faktiskt börja bry mig om karaktären. 

Jag har hört teorier innan Captain Marvel, att 'The Skrulls' kanske skulle bli nästa stora antagonist i Marvel-universumet. Vissa trodde dessutom att flera av våra favoritkaraktärer skulle visa sig vara Skrulls in disguise. Vilket skulle vara hemskt! Så jag är glad åt att det hittills verkar som att dessa karaktärer kanske inte är helt och hållet onda, utan att de helt enkelt står inför ett krig precis som motparten. 

Jag måste säga att jag verkligen gillade Captain Marvel! Den bjöd på humor, en fantastisk huvudkaraktär och lika härliga sidokaraktärer. Absolut en film jag kommer se många gånger igen, och nu är jag mer än någonsin taggad på Avengers: Endgame som har premiär om bara en månad.

★★★ 

lördag 23 mars 2019

Ali Wong: Baby Cobra & Hard Knock Wife

Jag har varit ganska insnöad på stå-upp komik den senaste tiden. Ali Wong blev den nya favoriten efter hennes fantastiska show Baby Cobra. Efter Baby Cobra ville jag se mer av Ali, och såg därför även den uppföljande showen Hard Knock Wife

HÄR ÄR VAD JAG TYCKTE OM BABY COBRA
Jag hade aldrig hört talas om Ali Wong förrän jag läste om henne i kommentarerna på Letterboxd-sidan för Amy Schumer's nysläppta Growing, där folk hävdade att Growing var en rip-off på Ali Wong. Jag tänker inte uttala mig om det då enda märkvärdiga likheten är att de båda var gravida under showen. Men ska man välja mellan att se Amy Schumer's Growing och Ali Wong's Baby Cobra så ska du utan tvekan välja Baby Cobra. Ali Wong är fantastiskt underhållande från början till slut och det var få skämt jag inte skrattade åt. Hennes pikar åt feminismen älskade jag, och det säger jag givetvis med vetskapen om att hon skämtade till 100%. Och ja, jag är 100% feminist. 
★★★

HÄR ÄR VAD JAG TYCKTE OM HARD KNOCK WIFE
Tyvärr blev jag besviken över mitt intryck av Hard Knock Wife. Egentligen var den inte så olik den första och många skämt var roliga, men jag upplevde inte att jag skrattade högt på samma sätt som under Baby Cobra. Kanske såg jag de båda för nära inpå, och när det kändes som jag fått för lite av Ali efter Baby Cobra så blev det helt plötsligt för mycket av henne efter Hard Knock Wife. I Hard Knock Wife upplevde jag även att Ali körde på lite för stötande komedi för min smak. Men, med det sagt så var showen överlag underhållande och absolut värd att se. Jag hade nog bara lite för höga förväntningar efter Baby Cobra
★★★

Efter att ha sett Ali Wong uppträda sin stand-up, blir jag oerhört sugen på att kolla in den tv-serie hon skriver manus för, nämligen Fresh Off the Boat som faktiskt finns tillgänglig på Viaplay. En serie jag hört så mycket gott om men aldrig kollat in själv. Nu fick jag en extra knuff, så då vet ni var ni kan hitta mig under min lediga tid den kommande veckan - nedkrupen i soffan framför första säsongen av Fresh Off the Boat

tisdag 19 mars 2019

Triple Frontier (2019)



Även om handlingen lockade så tänker jag erkänna att jag egentligen satte igång denna film på grund av skådespelarskaran. Det går bara inte att säga nej till en film med Oscar Isaac, Charlie Hunnam och Pedro Pascal i huvudrollerna. Ben Affleck och Garrett Hedlund är bara ett extra plus i kanten. 

Så vad handlar Netflix's nya actionrulle egentligen om? Triple Frontier inleds med att berätta om Santiago "Pope" Garcia's (Oscar Isaac) eviga jakt efter knarkkungen Lorea. När han får nys om var Lorea, tillsammans med en otänkbar summa knarkpengar befinner sig, bestämmer han sig för att anlita fyra av sina bästa vänner till att åka dit och ta död på Lorea för gott - samtidigt som de alla får sig en rejäl bonus. 

Egentligen hade jag inga större förhoppningar på Triple Frontier utan förväntade mig snarare en ganska solid actionrulle - och det är nog ungefär exakt vad jag fick. Vi bjuds på en spännande kupp som genom filmens gång förvandlas till något av en överlevnadsberättelse där det gäller att komma ut ur situationen med livet i behåll. Något som blev lite av ett problem för mig dock, är att jag aldrig riktigt brydde på mig om karaktärerna så mycket som jag hade velat. Vilket egentligen är ganska konstigt med tanke på att vänskapen mellan dessa fem män på många sätt blev en av berättelsens starkaste ståndpunkter. Men trots att vänskapen sätts på prov på ett sätt som känns realistiskt för den situation karaktärerna befinner sig i, så räckte det inte riktigt hela vägen. 





På något plan tror jag att jag blev besviken över hur berättelsen förändrades genom filmens gång. Jag älskar kupp-filmer, och hade den känts lite smartare och bättre förberedd så hade jag nog även älskat denna. Trots att jag samtidigt tycker om andra delen av filmen, så känns det som att jag hade uppskattat den mer, om den hållit sig till känslan och temat vi fick från början. Något jag definitivt känner att jag saknade i Triple Frontier var en riktig antagonist. Gärna en större roll i Lorea än det lilla vi fick. Istället för en fast och obehagligt skrämmande antagonist, fick vi massvis med små hot som aldrig riktigt satte fäste i berättelsen. På så vis fick filmen aldrig den intensiva spänning som den annars hade kunnat fått. 

Trots mina klagomål om Triple Frontier så får jag ändå säga att det är en bra film. Inte fantastisk, men bra. Fylld med härlig musik, läckra killar och ett intressant händelseförlopp, blir detta en helt okej rulle för en lat vardagskväll. 

★★★



lördag 16 mars 2019

Captain America: The Winter Soldier by Ed Brubaker (Comic)

Jag har svårt att minnas var det hela började, men för ett tag sedan så fick jag plötsligt för mig att jag skulle börja läsa serier. Jag tror att tanken uppkom tack vare alla filmer och serier jag älskar, som ursprungligen kommer just från serietidningsvärlden. Frågan jag ställde mig när jag sakta börjat upptäcka en helt ny värld av fantastiska berättelser löd: 

Var i hela friden ska man börja? 

Och det är verkligen en bra fråga, för comic book världen är stor. Och till skillnad från filmer, serier och böcker, så upplever jag den som lite extra rörig om man är helt ny. Det är inte alltid samma kronologiska ordning som med andra berättelser, och även om det finns en kronologisk ordning så tycker jag fortfarande att det är svårt att hitta den. Somliga samlingar är enklare att ta sig in i än andra, och Marvel är definitivt en av de allra svåraste. Varför? För att den är enorm! Har den en början? Har den ett slut? Kan jag börja mitt i, eller gäller det att ta sig igenom varenda utgåva inom Marvel Comics? Jag har fortfarande inte alla svar på dessa frågor, men jag har ändå kommit en bit på vägen.

Det tog mig in i X-Men's mäktiga värld, den fantastiska första volymen av Saga och den unika men lättlästa The End of The Fucking World, innan jag landade med näsan i samlingen av Captain America: The Winter Soldier. Serietidningsvärlden har inte gjort mig besviken. 

Som vi nog alla vet, är Marvel inte längre bara en stor värld inom comics, utan även inom film. Marvel pumpar ut nya filmer nästan varje år, och personligen är jag en av de som älskar det. The Winter Soldier är en av mina absoluta favoriter inom Marvel Cinematic Universe, och därför var det otrolig spännande att ta sig in i ursprungsberättelsen. Samtidigt som det är skönt att ha någorlunda koll på karaktärerna tack vare filmerna, så blir det - som alltid när man bestämmer sig för att läsa en bok vars filmadaptation man redan sett - en oro att genomgå samma berättelse åter igen, till punkt och pricka. Detta är inte fallet med The Winter Soldier, och jag kan tänka mig att detsamma gäller för många andra serietidningar inom Marvel. På många sätt är MCU sin egen grej, medan serietidningarna är en annan. När jag börjar läsa The Winter Soldier får jag precis vad jag har hoppats på. Jag får följa samma karaktärer jag så länge följt och älskat, samtidigt som berättelsen känns ny och annorlunda. De allra viktigaste detaljerna, så som exempelvis vissa repliker, finns med i serierna såväl som filmen - men för övrigt känns allting så pass eget att berättelsen blir nästintill lika spännande som långfilmen The Winter Soldier kändes första gången jag såg den. 

"I see the war. My war. After all this time. I still dream about foxholes in the black forest... Still hear the screams of terrified soldiers, smell their blood and tears... I still dream about Bucky. Him and all the others I couldn't save."

I den kompletta samlingen får vi läsa Captain America #1-9 och #11-14 av Ed Brubaker, Steve Epting, Mike Perkins, Michael Lark, John Paul Leon, Tom Palmer och Frank D'Armata. Vi får följa Steve Rogers och hans team med Sharon Carter och Nick Fury, efter att de måste rädda världen från den obarmhärtige General Lukin som fått tag på en fullt fungerande så kallad Cosmic Cube. Men när Cap snart får höra talas om den mystiske Winter Soldier och hans påstådda identitet, vänds hela hans tillvaro upp och ner. 

Det som gör Captain America: The Winter Soldier så gripande, ligger i berättandet. Med blandningar av nutid och flashbacks till 1940-talets krigstid, ligger Steve och hans relation till sin f.d. partner James Buchanan "Bucky" Barnes i fokus. När Steve börjar minnas saker som han inte tidigare kommit ihåg börjar han undra vad som är verkligt och inte. Precis som i filmen, slits han mellan att vilja rädda sin vän, och att stoppa honom. Berättelsen har en alldeles lagom takt som aldrig blir utdragen, men aldrig heller känns som att den går för fort fram. Vi växlar mellan olika tidsperioder och olika karaktärer, och på så sätt blir varje sida lika intressant att läsa, såväl som riktigt spännande. 

Eftersom jag är så pass ny till comics som jag är, så är det svårt för mig att jämföra med andra verk. Men något jag hade lite problem med, i Captain America: The Winter Soldier, är illustrationerna. Mina tankar om detta är egentligen väldigt blandade. Å ena sidan bidrar de dystra färgerna till rätt känsla av läsningen, men samtidigt kan jag tycka att det blev alltför tråkiga färger som återanvändes om och om igen. Actionscenerna kändes tråkiga och istället för att ens försöka läsa mig in i bilderna av händelseförloppet så skummade jag igenom det så fort jag bara kunde, tills slagsmålet var över. Det enda jag än så länge har att jämföra med, är volym ett av Saga, och därför tänker jag faktiskt jämföra med den - trots hur olika dessa två berättelser faktiskt är. Den stora skillnaden mellan The Winter Soldier och Saga, är att i Saga så älskade jag att djupdyka in i illustrationerna. Allting var så fantastiskt. Färgerna, karaktärernas utseenden, deras ansiktsuttryck och nästintill varenda liten detalj i bakgrunden. Så var inte fallet i The Winter Soldier - där var det alltid berättandet jag drogs till. Ett fantastisk berättande visserligen, men det finns ingen tvekan om att en mer tilltalande illustration hade bidragit till en ännu starkare berättelse. Med det sagt kan jag ändå inte klaga på hur hela Winter Soldier-karaktären byggts upp. Han var definitivt höjdpunkten bland illustrationerna. 

Captain America: The Winter Soldier grep verkligen tag i mig, och jag känner redan en saknad till berättelsen såväl som ett starkt behov av att fortsätta på övriga Captain America comics som finns där ute. Några som fångat mitt intresse är Captain America Lives Again, Civil War: Captain America samt Captain America and Bucky: The Life Story of Bucky Barnes. Efter dessa vill jag även läsa The Death of Captain America som tydligen ska vara så bra. 

★★★

torsdag 14 mars 2019

Castlevania ● Säsong 1

Jag har aldrig varit mycket för animerade dramaserier. De enda animerade serier jag egentligen tittat på, är komediserier så som Rick and Morty, Archer och Big Mouth. Men den senaste tiden har jag varit ganska bra på att stiga utanför min "comfort zone" och börjat testa nya saker som jag aldrig riktigt varit intresserad av tidigare. Animerade dramaserier för vuxna är en av de nya saker jag nu testat på. Netflix's originalserie Castlevania blev en bra start med sin första säsong på endast fyra avsnitt.

Castlevania baseras på ett japanskt spel från 1986 och följer staden Wallachia efter att invånarna attackeras av Greve Dracula, ett år efter att Dracula's fru blivit bränd på bål - falskt anklagad för att vara häxa. Monsterjägaren Trevor Belmont slår sig ihop med magikern Sypha Belnades samt Draculas son Alucard för att stoppa det stora massmordet. 

Jag måste säga att jag är imponerad av Castlevania. Som alltid när man testar något nytt, så tar det ett tag innan man vänjer sig. I detta fall är det animeringen. Skillnaden mellan Castlevania och andra animerade serier jag följt, är att övriga serier har humor som drivkraft. Castlevania är en seriös serie, och då blir det plötsligt mer av en utmaning för mig som tittare att acceptera animationen. Men, med det sagt så tog det inte lång tid innan vande mig, och det beror nog delvis på hur fantastisk animationen faktiskt är. Det är svårt att inte förälska sig i hela temat, färgerna och känslan i Castlevania.

Varje avsnitt är mindre än 25 minuter långa, och med tanke på att säsongen bara består av fyra avsnitt så upplevde jag hela säsongen som ett pilotavsnitt. Vilket absolut inte är något negativt - tvärtom så gillade jag tempot och hur vi fick en väldigt bra inblick i storyn och alla dess karaktärer. På sätt och vis har vi bara fått en inledning till berättelsen - det är nog inte förrän i nästa säsong som den verkligen börjar på riktigt. Men det är en väldigt bra inledning som lockar starkt till att fortsätta följa serien. Bland annat uppskattar jag att vi fått lära känna Dracula likaväl som vi fått lära känna människorna som försöker störta honom. 

Jag gillade första säsongen av Castlevania och ser fram emot att få se fortsättningen i säsong två. Samtidigt är jag glad att jag gett den här typen av mörka animerade berättelser en chans. För Castlevania är verkligen inget för barn. Men till den vuxna tittaren som gillar spännande fantasy fylld med humor och kvicka repliker så kan jag starkt rekommendera Castlevania vars två första säsonger finns tillgängliga på Netflix! 

★★★ 


lördag 9 mars 2019

Första säsongen av Happy! på Netflix

Happy! baseras på en samling serietidningar skapade av Grant Morrison och Darick Robertson, och följer en yrkesmördare och f.d polisdetektiv, den alkoholiserade Nick Sax. Efter en hjärtattack får Nick besök av en flygande blå enhörning som försöker övertala honom att rädda en liten flicka som blivit kidnappad av jultomten. 

Jag hittade Happy! på Netflix och o så glad jag är för det. Vilken fantastisk serie! Vi får en otroligt unik handling med en fantastisk skådespelarinsats från Christopher Meloni som spelar vår huvudkaraktär Nick Sax. Och vem hade kunnat göra det bättre? Jag hade egentligen inga förväntningar alls på Happy!, och visste inte särskilt mycket om den innan jag började titta. Om jag hade några förväntningar så var det väl i så fall det höga betyget på IMDB som gav ett positivt intryck. Och jag förstår varför. 

Första säsongen av Happy! består av åtta underhållande avsnitt som bjuder på alla möjliga konstigheter (och vi älskar det). Det bästa av allt måste vara den fantastiska blandningen mellan brutalitet och... vad är motsatsen till brutalitet? Åh, jag vet - en animerad flygande enhörning! Mixen blir fantastisk och enhörningen Happy är fantastisk. Rösten görs av Patton Oswalt - den rösten kände jag igen direkt. En av seriens bästa egenskaper är hur bra humorn platsar in mitt i de mörkaste scenerna. Ja, Happy! är riktigt rolig. Delvis tack vare den animerade Happy - men främst är det faktiskt Christopher Meloni's Nick Sax som står för humorn. Eller kanske rättare sagt, den perfekta duon som de båda står för. 

Mer än skrattframkallande humor, fantastiska skådespelarinsatser och härligt underbar brutalitet, är serien dessutom riktigt spännande. Flickan som blivit kidnappad av jultomten har inte all tid i världen, och hon behöver räddning. Och trots att Nick tar upp mest plats på skärmen så får vi även följa och lära känna lilla Hailey. Och givetvis vill vi att han ska hitta henne. 

Innan jag rundar av denna lilla recension så vill jag även prata lite om säsongens alla antagonister. Först och främst har vi Big Bad Santa, jultomten med Peter Pan syndrom. Fantastisk utklädnad, för han är verkligen skrämmande. Samtidigt som antagonisterna är just antagonister - skurkar vi vill övervinna, så får vi faktiskt även chans att lära känna dem. Och kanske till och med förstå dem. Sympatisera med dem. Önska att de kunde fått åkt tillbaka i tiden och byta ut sitt öde för något bättre. Övriga skurkar bjuder även dem på mycket underhållning. Blue, Smoothie and Mr. Bug, I'm talking 'bout you

Sammanfattningsvis så kan vi konstatera att jag älskade hela första säsongen av Happy!. Jag var fast från första stund och ända in i det sista, och nu längtar jag tills andra säsongen landar på Netflix. Med humor, spänning, fantastiska protagonister, lika fantastiska antagonister och en riktigt skruvad handling, blir Happy! en perfekt serie att maratonkolla under en ledig helg. 

★★★★★

onsdag 6 mars 2019

'Isn't It Romantic' är bättre än du hört

Innan jag påbörjar denna recension tänker jag genast klargöra att jag gillade den här filmen. Vanligtvis brukar jag tycka om de flesta filmer som resten av världen gillar, och vanligtvis brukar resten av världen ogilla de filmer som jag ogillar. Isn't It Romantic är ett undantag. Känns som att jag ser dåliga recensioner var jag än tittar, men vet ni vad? Jag gillade den här filmen. 

Isn't It Romantic är inte jätte speciell. Inte utåt sätt i alla fall. Det är en förutsägbar, romantisk komedi med relativt barnslig humor. Men det finns två saker som gör att detta är en film värd att lägga sin tid på. Den första är att filmen driver med sin egen genre. Sin egen förutsägbarhet, sin egen fåniga romantik och sin egen barnsliga humor. Och det är där den träffar rätt - det är där den blir riktigt underhållande. 

Den andra anledningen till varför jag anser att Isn't It Romantic är en bra komedi, är att den lyckas lura oss till att tro att målet faktiskt är att vara en typisk romantisk komedi. Det är inte målet. Vi förstår ungefär under de första fem minuterna, vem det är tänkt att vår huvudperson egentligen borde sluta upp med. Men det filmen egentligen försöker säga, är att det inte spelar någon roll vem hon slutar upp med. Vem hon förälskar sig i, och vem som förälskar sig i henne. Istället handlar det om att älska sig själv. Inget annat kommer nära att vara lika viktigt som att älska sig själv. 

Isn't It Romantic är en komedi med allt vad det innebär. Jag försöker inte hävda att filmen är felfri - men däremot tänker jag hävda att detta är en av de få filmer jag gillar, från en genre jag vanligtvis ogillar. Vilket borde säga ganska mycket om filmen i sig. Se den och avgör själv om du håller med mig eller inte - innan du låter resten av världen ge dig en felaktig uppfattning. 

★★★ 

måndag 4 mars 2019

Feb-19 ● Utdrag ur min filmdagbok


Februari har varit mer av en månad för serier för mig än en filmmånad. Jag har bland annat kollat igenom serier som Titans, The Umbrella Academy, Happy och Marvel's Runaways. Jag har även avslutat mitt maraton med The Kominsky Method, samt påbörjat tv-serien Derry Girls

American Hustle ☆ 
Det var länge sedan jag såg American Hustle, och tror faktiskt inte ens att jag såg klart den. Helt klart en bra film, men främst tack vare skådespelarinsatserna. 

A Star Is Born ★★★ 
Väldigt bra dramafilm som verkligen drog in mig som tittare. Gillar några av låtarna men för övrigt var musiken ganska tråkig. Förstår varför skådespelarna blivit så pass prisade, både Lady Gaga och Cooper var fantastiska. Var riktigt imponerad av Cooper's prestation som den alkoholiserade Jack. 

American Animals ★★★
Bra film som jag upplevde som väldigt stressande. På ett positivt sätt. Läs min recension här.

The Edge of Seventeen 
Förvånansvärt bra tonårsfilm! Tyckte faktiskt väldigt mycket om denna rulle. Kan bero på Woody Harrelson's Mr. Bruner. Men också tack vare filmens charm, samt realismen i huvudkaraktärens tydliga brister.

John Wick ★★★ 
Trodde jag skulle gilla denna bättre än vad jag gjorde. Blev tyvärr lite för mycket action för min smak. Och för lite av allt annat. Det fanns liksom ingenting annat att bry sig om, mer än huvudkaraktären. Och det var för lite för att jag skulle fastna. Dock förstår jag varför actionfanatikerna älskar John Wick. Den är absolut inte dålig, men personligen blev det inte någon favorit. 

Mary Queen of Scots ★★★
Visst, den var väldigt seg. Men ändå kände jag mig aldrig riktigt uttråkad. Kostymer och make-up var fantastiskt, och jag älskade kommunikationen mellan Mary och Elizabeth. Men förstår varför mina vänner blev uttråkade av filmen - jag tror man måste ha en stark kärlek till historian om Mary för att tycka om filmen.

Snowpiercer 
Trodde jag skulle gilla denna film mer än vad jag gjorde. Istället så blev jag faktiskt besviken. Har svårt att förstå varför folk gillar filmen så mycket. Den är okej, men inte alls så bra som den hade kunnat bli om vi faktiskt hade fått lite hopp, istället för bara mörker. Med det sagt är det ändå en intressant värld vi bjuds in i. Enorma klasskillnader som på många sätt speglar vår historia i en dystopisk framtid. 

lördag 2 mars 2019

Första säsongen av Marvel's Runaways

Jag hade inget större intresse av att kolla in Marvel's Runaways förrän jag hamnade i ett litet oplanerat superhjälte- och serietidningsbaserat maraton. Med Titans, The Umbrella Academy, Deadly Class och Happy som senaste serier jag tittat på, kändes det helt enkelt ganska rimligt att fortsätta på samma spår med Runaways

Runaways baseras på serietidningarna skapade av Brian K. Vaughan och Adrian Alphona, publicerade hos Marvel. Berättelsen följer ett gäng tonåringar som upptäcker att deras föräldrar tillhör en ond kriminell organisation kallad 'Pride'. 

Det fanns en anledning till varför jag inte kollat in Runaways tidigare, och det beror på att jag ofta haft svårt för den typen av serier där vi får följa tonåringar som agerar vuxna. Visst finns det ett flertal bra och välgjorda sådana serier, men ofta lyckas jag hitta en anledning till att tröttna. Runaways var inget undantag, och efter ungefär tre eller fyra avsnitt så var jag påväg att sluta kolla. Inte för att serien var jättedålig, men för att jag inte alls kände att jag fastnade för någon av karaktärerna, och kände mig snarare uttråkad än underhållen under avsnittens gång. Dessutom finns det den där ständiga känslan av att vissa saker känns lite löjliga. Men det hade jag givetvis förväntat mig av en serie som följer övernaturliga tonåringar med parent-issues.

Men, nu sitter jag här och har sett klart samtliga tio avsnitt som första säsongen har att erbjuda. Och jag måste säga att jag gillade den bättre mot slutet än i början. Främst eftersom jag dels började fastna mer för föräldrarna under andra halvan av säsongen, men detsamma gäller även huvudkaraktärerna. Jag har fortfarande svårt för vissa karaktärer, men har samtidigt hittat vilka mina favoriter är. 

Mitt första intryck av Runaways är både positivt och negativt. Jag var inte imponerad till en början, men helt ärligt så måste jag säga att serien växte för mig. Jag kommer även ta mig an säsong två, och hoppas på ytterligare förbättring. I så fall kan detta absolut bli en bra serie att titta på för en lagom dos lättsam underhållning. 

★★★