fredag 8 februari 2019

Titans ● Säsong 1

Titans släpptes på Netflix för ett tag sedan, och jag har sedan dess blivit väldigt nyfiken på serien. Helgen blev ett perfekt tillfälle till att kolla igenom dessa elva avsnitt, och jag blev positivt överraskad. 

Titans är en DC-serie som följer den välkända karaktären Dick Grayson, några år efter att han gett upp sitt partnerskap med Batman. Han arbetar nu som detektiv i Detroits poliskår och försöker även att lämna Robin bakom sig. När han träffar på en ung flicka med mörka krafter, tar han sig an att skydda henne från den kultliknande organisation som försöker tillfångata henne. Det dröjer inte länge innan vi även får träffa på de karaktärer som snart kommer bli kända som Starfire och Beast Boy.

Jag hade viss tvivel kring Titans innan jag såg den - främst på grund av att jag fortfarande blir så osäker på berättelser om superhjältar, trots att jag sett så många som jag faktiskt gillar. Det finns så stora chanser för att den här typen av berättelser blir oerhört löjliga och fåniga. Men det verkar som att många film- och serie-skapare verkligen har hittat rätt sätt att producera dessa berättelser 'live-action-style', för precis som många andra filmer och serier inom genren, lyckas Titans bli en spännande och välgjord superhjältesaga som aldrig riktigt känns fånig. 


Innan jag går djupare in på varför jag gillar serien, så tänker jag först nämna några anledningar till varför helhetsintrycket aldrig riktigt går från bra till fantastiskt. Det finns delar som jag älskar med Titans, men det finns också några specifika detaljer som jag hellre hade sett gjorts annorlunda av serieskaparna. Först och främst kan vi klaga ganska stort på både effekter och rekvisita. CGI:n är riktigt dåligt gjord, främst när vi tittar på scenerna med Beast Boy i hans andra skepnad. Men, detta kan jag såklart förlåta eftersom jag gissar på att det handlar om ett budgetbekymmer. Kostymerna däremot. Visst kan jag tycka att många kostymer är riktigt häftiga och unika på ett roligt och uppfriskande sätt. Men ibland är det otroligt tydligt att vissa karaktärer exempelvis bär peruk. De får gärna bära peruk, för all del. Men när det syns så otroligt tydligt som det kunde göra i vissa scener - då tappar jag totalt fokuset på vad som händer och kan inte koncentrera mig på något annat än det faktum att peruken sitter snett. 

Något jag känner mig kluven till om det är något positivt eller negativt, är tempot i serien. Händelserna under säsongen har gått väldigt fort fram. Detta gör att det blir otroligt spännande, och vi får dessutom lära känna karaktärerna väldigt bra på kort tid. Men samtidigt oroar jag mig över att för mycket redan har hänt i säsong ett, att det blir svårt att få till fler säsonger som håller måttet. Jag vill inte behöva känna att jag tröttnar i mitten av säsong två bara för att de har slut på idéer eftersom de redan bläddrat igenom alla bra idéer alldeles för fort. 

När det kommer till slutet är jag tyvärr väldigt besviken. Det var ett bra avsnitt, och som ett mittenavsnitt? Gärna! Men som säsongsfinal? Nej tack. Hela avsnittet handlade om en specifik karaktär, där mestadels av det som hände inte ens kändes relevant till huvudhandlingen. Därför blev jag enormt besviken på säsongsavslutet då jag inte alls känner mig färdig med säsongen. 

Nog med negativa tankar! Nu kör vi på det positiva istället. Först och främst så måste jag säga att jag älskar alla karaktärer. Starfire eller Kori Anders som hon även kallas, blev den självklara favoriten under säsongen. Men samtliga av huvudkaraktärerna blev genast karaktärer som jag tyckte om att få följa. Huvudkaraktären Dick Grayson och mystiken kring hans förflutna med Batman är stor del av den där ständiga spänningen som hela tiden fanns där. Rachel och den starka relationen som bildades mellan henne och Dick blev även den, en av mina favoritdelar med säsongen. Sen så har vi såklart även underbara Garfield, även kallad Beast Boy, som sken upp varenda scen han medverkade i. Dessutom tyckte jag mycket om alla sidokaraktärer vi fick träffa på. Avsnittet som kretsade kring Hank och Dawn blev ett av mina favoritavsnitt, och likaså var det väldigt roligt att få träffa på Donna, "Wonder Girl". 

Trots mina klagomål kring hur dåligt kostymerna kunde användas, så är jag ändå helkär i kostymerna överlag. Alla färger ger serien något av ett solsken i mörkret. Titans kan bli ganska brutal i sina actionscener, och överlag skulle jag faktiskt säga att serien håller en relativt mörk ton. Men med hjälp av humor och karismatiska karaktärer, jämnas känslan upp och på så sätt hamnar tonen på en ganska lagom nivå. 

Sammanfattningsvis så tyckte jag väldigt mycket om den första säsongen av Titans, trots att den har sina brister. Jag upplevde varje avsnitt som riktigt spännande och därför var serien perfekt att kolla igenom i ett svep under en ledig helg. Trots att DC tidigare inte kommit med några jätte imponerande filmatiseringar, så vill jag varmt rekommendera Titans till dig som gillar DC universumet. Själv ser jag med spänning fram emot fortsättningen av denna serie, men ser även fram emot att få se mer av Doom Patrol-gänget som snart släpper sin egen serie. 

★★★

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar