söndag 14 oktober 2018

The Vampire Diaries: Säsong 7 & 8



Ja, det stämmer. Jag har nu slutligen sett klart på den där eviga vampyrserien alla snackade om för sju år sedan.

The Vampire Diaries är en sån där serie man följt i en evighet, känns det som. Eller ja, följt och följt. Jag har väl aldrig egentligen följt den veckovis, utan snarare haft perioder där jag ser någon säsong, för att sedan tröttna, leva livet och något år senare se ytterligare en säsong i sträck. The Vampire Diaries har aldrig varit en favoritserie för mig. Snarare har jag nog alltid sett serien som en "guilty-pleasure"-serie, en serie jag tittar på för att den är underhållande men egentligen inte jättebra. Och så känner jag fortfarande. The Vampire Diaries är underhållande. Den bjuder på mycket drama, humor, kärlek och sorg. Men den bjuder också på mycket himlande med ögonen, åtminstone från min del av soffan. 



Det var faktiskt flera år sedan jag tittade på denna serien sist. Jag befann mig i mitten av säsong sju när jag nu fick för mig att jag slutligen skulle ta mig igenom de sista avsnitten för att få se hur allt slutar. Vi var nog alla väldigt nyfikna på hur serien skulle bli efter att huvudkaraktären Elena inte längre var närvarande. Och helt ärligt tyckte jag knappt att det märktes av att hon var borta. Resterande karaktärer kunde bära serien utan problem, och helt ärligt så är hennes berättelse inte ens den mest intressanta. Höjdpunkten för mig har alltid, ända sedan första säsongen, varit relationen mellan bröderna Damon och Stefan. Jag har aldrig känt mig riktigt lika hängiven de där romantiska relationerna som många andra verkar ha blivit. Jag har aldrig "valt en sida" så som många andra gjort. Vem ska Elena vara med? Är det Stefan eller Damon? Vem bryr sig. Det som alltid stulit min uppmärksamhet som mest, har istället varit kärleken mellan bröderna Salvatore, kärleken mellan kvinnorna Elena, Bonnie och Caroline. Vänskapen mellan Bonnie och Damon. Och den där kramen mellan Stefan och long-lost Lexie blev en av de bästa scenerna i finalen. Jag vet inte varför det är så för mig just med denna serien. Visserligen har jag alltid haft en tendens att föredra vänskapsrelationer framför kärleksrelationer, då det alltid känns mer självklart och äkta ur ögonen på någon som mig, som inte riktigt tror på den typen av kärlek som representeras i serier som The Vampire Diaries. True love? The one? *himlar med ögonen* Visst finns det kärleksrelationer jag tycker väldigt mycket om i andra serier, men i The Vampire Diaries har det alltid känts väldigt... jag vet inte. Överdrivet, kanske. Jag ogillar dem inte. Bonnie och Enzo var söta. Men jag blev inte förkrossad när han dog. Elena och Damon har ett fint band, men jag blev inte överlycklig när hon kom tillbaka. Stefan och Caroline blev lyckliga och det är ju alltid trevligt. Men jag hade varit helt okej med om de var lyckliga med någon annan också. Det kändes aldrig särskilt viktigt helt enkelt. Däremot längtade jag hela tiden efter scenerna mellan Bonnie och Damon. Scenerna mellan Damon och Stefan. Och jag önskar verkligen att vi hade fått se mer än två ynka sekunder av återföreningen mellan Elena och Caroline, utan att den genast skulle överglänsas av Damon som kommer ut och ser Elena, springer fram och omfamnar henne. Inte för att det inte var fint, men you get my point.



Hur som helst. Vad tyckte jag då om sjunde och åttonde säsongen? Som sagt så började jag halvvägs igenom den sjunde säsongen, och så vitt jag kan minnas från början av den säsongen (som jag visserligen såg för väldigt länge sedan), så var jag väl inte överförtjust. Slutade ju titta av någon anledning. Men sedan jag tog upp tittandet igen för några veckor sedan så har jag varit nöjd med avsnitten. Det är fortfarande samma gamla Vampire Diaries, det vill säga en magisk värld vars logik förändras beroende på situation, karaktärer som aldrig förblir döda, och därav även ett händelseförlopp som blir relativt lätt att förutspå. Exempel: Alaric och Matt bestämmer sig för att mörda Damon, hur lätt som helst, eller hur? Klart som fan att han kommer återuppstå, det är fortfarande tio avsnitt kvar innan serien är slut. 

Men! Bortser man från allt som gör The Vampire Diaries till The Vampire Diaries, så blir detta till två ganska så underhållande säsonger. Avsnitten är spännande och karaktärerna är lätta att älska och hata, och allt däremellan. Damon är lika underhållande som vanligt med sina kvicka repliker, Bonnie är lika underbar som alltid med sitt goda hjärta och sitt starka jag. Och detta är egentligen de enda två jag har något att säga om. Jag gillar även övriga karaktärer, men är inte lika fäst vid dem som jag blivit vid dessa två. Något jag älskat med sista säsongen, är hur många blast from the past vi fått. Kai kom tillbaka och jag har nog aldrig varit så glad åt att återse en psykopatisk mördarmaskin. Han är ju ändå ganska så underbar, trots sitt känslokalla inre. Vi har även fått återse i princip hela Matt's familj, for better or for worse. Nina Dobrev kom tillbaka för finalen, vilket innebar att vi fick återse både Elena och Katherine. Och mot slutet var det många välkända ansikten som vi inte sett på ett bra tag. Det var trevligt. Det gav oss en ganska stor dos av pure closure. Vi fick dessutom en glims av the one and only, Klaus Mikaelson, i ett brev till Caroline som påminde oss alla om att deras berättelse bara börjat. Om man nu vill lita på det löfte han gav henne för många år sedan. Och det vill man ju. 


Det är otroligt tydligt att hela finalen är skriven med hänsyn till vad fans önskat sig. Jag tror att nästintill varenda liten detalj folk velat se innan avslutet, levererades. Givetvis kan inte alla vara nöjda, men nu pratar jag om de sakerna som majoriteten av fansen tjatat så länge om. Ja, exempelvis "He may have been your first love but I intend to be your last". Den har man ju hört upprepas några gånger

Jag gillade slutet och är nöjd. Samtidigt är det faktiskt väldigt skönt att äntligen ha sett klart den här serien. Vissa serier hänger verkligen över en på ett sätt som nästan blir jobbigt. Den där löjliga stressen man känner över att se klart de där "halvfärdiga" serierna man tittat på. De som alla andra redan sett klart för länge sen. Men nu är jag äntligen färdig med detta projekt, och även om jag kan tycka att serien pågått för länge så är en del av mig ändå glad åt att ha fått se alla åtta säsonger. Det finns ju trots allt en anledning till varför folk blivit så fästa vid Mystic Falls och alla dessa karaktärer. The Vampire Diaries är ju ganska underhållande ändå. Den är en verklighetsflykt. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar