lördag 25 augusti 2018

Yellowstone ● Säsong 1



Efter hela säsong ett har jag så mycket blandade känslor kring Yellowstone och alla dess karaktärer. När jag först började titta på serien var jag överförtjust, och även om jag fortfarande tycker väldigt mycket om den, så känner jag efter dessa nio avsnitt, att serien har många riktigt starka fördelar samtidigt som andra delar är lite svåra att placera på kvalitetsskalan. 

Först och främst vill jag kort berätta vad Yellowstone faktiskt handlar om. Som många andra dramaserier av hög kvalitet, kan det vara lite svårt att förstå exakt vad berättelsen faktiskt vill säga. Men för varje avsnitt man ser så förstår man lite mer om ranchen, karaktärerna och alla problem karaktärerna får handskas med dagligen. Kort och gott skulle jag vilja säga att Yellowstone är ett nutida westerndrama som egentligen lika gärna hade kunnat kallas ett mörkt gangsterdrama. I fokus står ranchägaren John Dutton, spelad av Kevin Costner, vars hela värld kretsar kring att skydda och behålla sin mark. Ibland till en gräns som kan upplevas som extrem på en helt annan nivå. 

Trots att jag försökt förklara vad Yellowstone handlar om, så är detta långt ifrån en ordentlig inblick i vad detta är för typ av serie. Det går inte riktigt att förklara fullt ut, och inte ens första avsnittet visar ordentligt vad det innebär att följa Yellowstone. Till att börja med, så vill jag erkänna att Yellowstone blivit en serie som ger mig, psykiskt, ont i magen. Många scener har varit riktigt otäcka, och inte alltid på ett helt självklart sätt. Kanske är det inte ens scenen i sig som är otäck, utan snarare känslan denna scen förmedlar. 


Karaktärerna måste utan tvekan vara seriens allra starkaste sida. Jag har verkligen känt mig involverad i dessa människors liv, och upplever de något jobbigt så skär det i hjärtat på mig. Samtidigt är detta, i många fall, samma karaktärer som jag ett halvt avsnitt senare, kan sitta och totalt avsky på grund av hur de beter sig. Detta måste väl ändå vara skådespelarnas största förtjänst, att de verkligen lyckas ge mig så blandade känslor kring karaktärerna de spelar. De starkaste exemplen för att få er att förstå vad jag menar, är John Dutton (Kevin Costner) och hans dotter Beth Dutton (Kelly Reilly). Dessa två kan vara fruktansvärda människor, och ändå sitter jag sedan och tycker synd om dem. Hur båda dessa behandlat sin son och bror, Jamie Dutton (Wes Bentley), får mig att vilja skrika på dem. Det är inte alla som verkar hålla med om detta, men jag står till 100% på Jamies sida i allt. Gör man inte det så känns det som att gå hand i hand med djävulen. Eller möjligtvis Don Vito Corleone

Även John's yngsta son, Kayce Dutton (Luke Grimes) är lite av en balansgång mellan ont och gott. Kayce är på många sätt den karaktär som har ett mörkare beteende i form av våld, snarare än den där konspirerande kriminaliteten som ligger som ett förföljande moln över resterande familjemedlemmar. Denna våld har ofta blivit ifrån skylld på det faktum att Kayce är veteran, och att han därför är "ärrad för livet". Men min uppfattning hittills, är att hans beteende började långt innan dess och har snarare kvoten i familjens mörka affärer, samt John's unika sätt att uppfostra sina barn. Som pappa tror jag att Kayce haft ett stöd i sin familj, och att det är orsaken till varför han klarat sig så pass bra som han gjort, trots att vi tydligt kan se att han är kapabel till mer än bara att tämja hästar. Nu när mycket har förändrats för Kayce genom dessa nio avsnitt, så tror jag att säsong två kan bli en ännu tuffare period och frågan är om han någonsin kommer hitta tillbaka till den där personen inom honom som i avsnitt ett, bara ville komma bort från allt vad Dutton-ranchen innebar.  

Yellowstone är på många sätt en riktigt bra serie. Karaktärerna är välskrivna, och skådespelarna levererar, för det mesta, briljant. Men trots att säsongen nu är över, så känner jag lite av en besvikelse över att tempot aldrig riktigt steg högre än vad det gjorde. Stämningen över varje avsnitt, har varit att pressen för karaktärerna hela tiden ökat, och det har alltid funnits den där tysta spänningen över att någonting snart kommer hända. Men det där stora klimaxet vi hela tiden väntade på, det kom bara aldrig. Ofta upplevde jag att scener kunde bli väldigt intensiva för stunden, för att sedan bara glömmas bort sekunden efteråt. Det är inte lätt att förklara vad jag menar med detta, men nu har jag åtminstone försökt. Ska jag förklara det kort så upplever jag nog att någonting saknades i manuset, trots att varje scen för övrigt kändes väldigt välskriven. Det finns ändå ingen tvekan om att Taylor Sheridan är en fantastisk storyteller, och det tycker jag absolut han ska få cred för. Jag tror att säsong två kan bli snäppet bättre än säsong ett, och förhoppningsvis kan vi då få uppleva ett mer stadigt berättande med lite mer action mot slutet. 

Yellowstone är ännu inte felfri, men det finns ingen tvekan om att vi fått oss en unik dramaserie med westernkänsla och massor av intriger i form av maktspel, familjevärderingar och djup kriminalitet. Vill starkt rekommendera serien samtidigt som jag vill säga att jag verkligen tror på en andra säsong. Det här kan helt enkelt bli riktigt bra! Se trailern till Yellowstone här.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar