tisdag 17 juli 2018

Maudie (2016)



"A window. I love a window. A bird, whizzin' by. Bumblebee. It's always different. The whole of life. The whole of life already framed. Right there."

Maudie, filmen jag inte hade hört talas om förrän för någon månad sedan eller två, och nu tycks höra talas om vart jag än vänder mig. 

I Maudie får vi följa den artritiska kvinnan Maud Lewis, en verklighetsbaserad konstnär som levde i Nova Scotia på 30-talet. På grund av hennes sjukdom är hon oförstådd och illa omtyckt i samhället, men en dag bestämmer hon sig för att lämna familjen som bara ser henne som en börda, och istället försöka påbörja ett eget liv - trots att varken brodern eller mostern tror att hon kan klara av att ta hand om sig själv. 

Jag hade höga förväntningar på Maudie då det kändes precis som min typ av film. Och på många sätt var det precis min typ av film. Jag älskade väldigt mycket av Maudie, både som film och karaktär, men samtidigt känner jag mig väldigt kluven till hur jag faktiskt ska känna. Det allra bästa med Maudie, var utan tvekan Maudie själv. Sally Hawkins var helt makalös i rollen, och det är ett under att hon inte fått mer uppmärksamhet för denna roll än vad hon hittills fått. Maudie som karaktär är extraordinär på flera olika sätt, och trots att hennes sjukdom endast påverkar hennes muskler så har hon även en väldigt udda personlighet. 



Maudie är en hjärtevärmande och tänkvärd lektion i humanism, och eftersom det är en film av få ord, lämnas det upp till tittaren att tolka berättelsen på sitt sätt. 

Att få följa Maud och hennes unika karaktär, är det som gör filmen så tilltalande. Det som dock gör mig lite kluven är filmens största biroll, Everett (spelad av Ethan Hawke). Jag kan inte säga att jag ogillar karaktären, men däremot vet jag inte riktigt hur jag känner för personen. Everett är definitivt en intressant karaktär som på många sätt förtjänar sin plats i berättelsen. Men kanske blev platsen lite för stor? Everett har ett tufft liv och vi märker tydligt att han lider av sin ensamhet. På många sätt var det ensamheten som förde Everett och Maud tillsammans. Men jag hade väl på något plan förväntat mig att han skulle bli mer omtänksam mot henne medan åren gick. Och visst visar han att han älskar henne, men han visar också att han inte förändrats det minsta i jämförelse med hur han betedde sig emot Maud när han först träffade henne. Trots att jag inte kan säga att jag uppskattar den svaga personen, så uppskattar jag ändå den djupa karaktären. Jag önskar bara att Maud hade haft tillräckligt förtroende i sig själv, att hitta ett bättre liv än det hon fick. Visst fick hon en form av kärlek, men det var nödvändigtvis inte en så bra som hon hade kunnat fått. Kort sagt så fick jag känslan av att Maud och Everett älskade varandra för att de båda var så ensamma, och för att de spenderade så mycket tid med varandra. Inte för att de egentligen tyckte om varandra särskilt mycket. 

Maudie som film är någon speciell blandning mellan simpel och komplex. Det är en film med hjärta och värme, samtidigt som det är en film som väcker mycket tankar om man är villig att tänka efter. 
★★★


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar