måndag 30 juli 2018

Yellowstone, ny western med Kevin Costner

I slutet av förra veckan började jag titta på den nya tv-serien Yellowstone med Hollywood-stjärnan Kevin Costner i huvudrollen. Serien är skapad av Taylor Sheridan (Hell or High Water, Wind River m.fl.) och följer en mäktig ranchägare och hans dysfunktionella familj efter att ett tyst krig bryter ut mellan familjen och en politisk indianhövding som försöker ta tillbaka sina stamfäders land. 

Mitt första intryck var riktigt bra, måste jag säga. Jag har nu sett samtliga fem avsnitt som hittills finns tillgängliga, och det gick som på räls. Det är dock väldigt svårt att veta vad man ska tycka om allt och alla. Jag tycker serien visar bra att ingen egentligen har mer rätt till lantegendomen än någon annan. Och alla är lika hemska. Antagonisten är egentligen inte en antagonist, utan snarare en annan karaktär med en annan bakgrund och båda dessa karaktärer upplever att den andre stjäl det som tillhör den förste. 

Yellowstone är en extremt intressant serie med många extremt intressanta karaktärer. 


Vi har först och främst, ranchägaren John Dutton som gör allt för sin familj och sin ranch, trots att detta ofta går ut just över hans familj. Jag finner karaktären otroligt intressant eftersom han både har en mörkare och en ljusare sida inom sig, och båda visar sig i varje avsnitt. Han framstår som en bra familjeman gentemot sitt enda barnbarn, Tate. Han bryr sig och anstränger sig för att ge barnet det bästa av det bästa samtidigt som en av hans största rädslor är att förlora honom. Anledningarna till att han anstränger sig så mycket, kan dock grunda i att han inte varit en lika bra pappa mot sina egna barn. Vi vet ännu inte exakt hur han varit under deras uppväxt, mer än att det finns anledningar till varför somliga familjemedlemmar väljer att hålla sig på avstånd. Han har också visat att han, precis som sin fru före honom, behandlar sina barn olika. Hur kallt han behandlar sonen Jamie visar en helt annan människa gentemot hur han exempelvis behandlar sitt barnbarn, Tate, med inget annat än kärlek. Samtidigt har vi också förstått att John Dutton har kriminalitet i blodet, och även om han sällan visar sig personligen så förstår vi genom hans anställda, att hela familjelivet i grund och botten bygger på djup kriminalitet. John Dutton spelas av Kevin Costner.


Av John Dutton's söner, är Kayce Dutton den som helst håller sig på avstånd från fadern. Anledningarna till detta är hittills relativt okända, men vi vet att Kayce, liksom sin far, har kriminalitet i blodet. Med en bakgrund som navy seal och numera gift till indianen Monica - vilket förstås skapade ytterligare avstånd till resten av familjen, ser vi att han är en man med många psykologiska problem. Han är en väldigt stängd person som helst håller sin smärta inom sig, men trots detta gör han sitt bästa för att hålla ihop familjen och vara en bra pappa till sonen Tate. Han lyckas för det mesta, men av någon anledning lyckas våldet alltid förfölja honom, och om det inte följer efter honom så söker han medvetet eller omedvetet upp det. Kayce Dutton spelas av Luke Grimes. 


Beth Dutton är John's enda dotter, och hon har nog de värsta psykologiska problemen av alla familjens medlemmar. Vi får veta mer om Beth för varje avsnitt som går och snart avslöjas det främsta anledningen till varför hennes mentala instabilitet är så stor som den är. Och det är förståeligt. Att ha blivit behandlad så som hon blivit behandlad, skulle trycka ner vilken människa som helst. Trots detta tycker jag att hon visat att hon är stark och innerst inne vet sig vara bättre än hon fått höra av somliga andra. Beth är tuff och har en riktig attityd, både på gott och ont. Vi har fått se att hennes hjärta endast är varmt för ett fåtal personer, och de som inte inkluderas har hon ingen sympati för överhuvudtaget. Det är åtminstone vad hon vill att folk ska tro. Och det är nästan så att hon lyckas övertyga oss. Beth Dutton spelas av Kelly Reilly. 


Jamie tog det några avsnitt för oss att faktiskt lära känna, men precis som övriga syskon har Jaime haft ett tufft liv. Han framstår som det syskon som lättast håller ihop sig själv utan att låta sig påverkas av omgivningen. Samtidigt märker vi att han är den som mest av alla, söker sin faders kärlek, acceptans och stolthet. Och ändå den som minst av alla, får den. Det är tragiskt att bevittna eftersom Jaime faktiskt är en riktigt bra person - så vitt vi fått se. Han gör allt som John ber honom göra, och han tvekar inte på att ställa upp för sin familj när det behövs. Jag känner på mig att vi har mycket mer att lära oss om Jamie Dutton, och det här är bara början. Jamie spelas av Wes Bentley. 


Monica Dutton är gift med Kayce och mamma till Tate. Hennes roll har hittills varit liten men väldigt närvarande. Därför förväntar jag mig få lära känna henne bättre under kommande avsnitt och hoppas på mycket gott eftersom vi hittills fått se en kvinna som är otroligt stark i själen, som älskar sin familj mer än något annat och som orkar mer stress och oro än de flesta skulle klara av. Monica spelas av Kelsey Asbille. 


Thomas Rainwater är ingen mindre än den karaktär som hittills framstått som säsongens största antagonist. Men jag har svårt att placera honom. Är hans avsikter verkligen värre än John Dutton's? Rainwater är minst sagt intressant och jag ser fram emot att få lära känna honom bättre. Thomas Rainwater spelas av Gil Birmingham.


Jimmy är en intressant roll i dramat måste jag säga. Vad gör han på ranchen egentligen? Jag får intrycket av att detta kommer vara en viktig karaktär i framtiden, och jag är intresserad av att veta mer om honom redan nu eftersom vi fått se att han är stark nog att kämpa för att växa inom den kriminella organisationen, samtidigt som han är extremt bra på att tvivla på sig själv och sin egen förmåga. Jimmy Hurdstrom spelas av Jefferson White. 


Sist men inte minst känns det viktigt att även nämna Rip Wheeler - John's största kriminella tillgång. Detta är en karaktär som verkar ha många kopplingar till ranchen och dess ägare. Dels har vi den unika relationen mellan Rip och Beth, som nästan skulle kunna liknas vid kärlek trots deras respektive dysfunktionella personer. Även Rip är jag säker på kommer ha en stor roll i framtiden, och jag väntar med spänning. Rip Wheeler spelas av Cole Hauser. 

Jag är extremt imponerad av Yellowstone och ser fram emot att snart få se mer då nya avsnitt släpps varje vecka. Se trailern här!

söndag 29 juli 2018

Första intryck av Castle Rock



I veckan hade den nya tv-serien Castle Rock premiär och de tre första avsnitten finns nu tillgängliga att se på HBO Nordic. 

Så vad handlar Castle Rock om? Inledningsvis kan jag berätta att Castle Rock är en fiktiv stad där många av Stephen King's berättelser utspelar sig. Och det är faktiskt precis vad Castle Rock handlar om - Stephen King's berättelser. Det är lite som en mash-up av alla hans böcker, och det är underbart. 

Dessa första avsnitt utspelar sig till stor del i Shawshank Prison, det vill säga fängelset som Andy Dufresne rymde ifrån ungefär femtio år tidigare. Efter att den nypensionerade fängelsedirektören tar sitt liv, hittas en okänd fånge i en gammal källare under fängelset som av mystiska anledningar kopplas till Henry Deaver, en advokat som jobbar för dödsdömda brottslingar. 

Jag måste säga att jag var fast vid första stund. Vilken serie! Castle Rock är spännande, den bjuder på mystik, och vi får även en bra del av den där härliga Stephen King-skräcken. Redan i första avsnittet lade jag märke till den fantastiska kinematografin, och skådespelarensemblen är minst sagt begåvade. Jag förväntar mig bara mer och bättre ju fler avsnitt jag ser, och tvivlar inte en sekund på att jag kommer fortsätta överraskas av denna fantastiska serie. 

fredag 27 juli 2018

Underbara pilotavsnitt och dess inverkan på mitt liv



Jag är lite som jag är. En sak som gör mig till den jag är, är att jag aldrig riktigt lyckas tröttna på sånt jag älskar. Exempelvis finns det många filmer eller tv-serie-avsnitt som jag kan se ungefär hur många gånger som helst. Idag tänkte jag skriva en lista på några av de pilotavsnitt jag sett allra flest gånger. Så många gånger att jag tappat räkningen, och praktiskt taget kan hela manuset utantill. Det finns många, många pilotavsnitt som jag sett fler än en gång, men dessa är avsnitt som jag har sett upp emot ett tiotal gånger, några dessutom ännu fler gånger. Alright, let the list begin!


Okej, först ut är det allra första avsnittet av One Tree Hill. Det roliga är, att detta är ett avsnitt som inte alls lockade mig första gången jag såg det. Jag var väl i den tidiga tonåren eller något sådant, och bestämde mig för att sätta på första avsnittet av One Tree Hill som man hade sett något enstaka avsnitt av på tv någon gång, den där serien som alla pratade om. Jag fattade inte alls grejen. Det var först ungefär två år senare som jag gav den en andra chans och verkligen fastnade. Jag såg igenom samtliga säsonger under året och sedan dess går jag tillbaka till pilotavsnittet lite då och då, bara för att få lite härlig One Tree Hill-feeling. 


Det är ingen hemlighet att Hawaii Five-0 är min stora guilty-pleasure serie. Den var dock inte alltid en guilty-pleasure serie. Det fanns en tid då avsnitten faktiskt var bra, och den tiden började på avsnitt ett. Jag har alltid totalälskat den underbara relationen mellan våra två huvudkaraktärer, och var den inte ändå som bäst i säsong ett? Pilotavsnittet visar hur Steve och Danny träffas, hur mycket de hatar varandra i början och hur mycket humor de delar. Det var här McDanno hade sin början. 


Apropå bromance-serier. Supernatural älskade jag från första stund, och under tonåren kunde jag lätt kolla igenom flera säsonger av den här serien, bara för att gå tillbaka till början och se om allt igen. Jag älskade relationen mellan bröderna och jag älskade hur mycket humor de bjöd oss på. Jag älskade de där märkliga avsnitten som var så skumma att det blev riktigt roligt. Men inget avsnitt tycker jag om lika mycket som seriens allra första avsnitt, där vi för första gången får träffa på bröderna Sam och Dean. 


Åh Chuck, älskade Chuck. Jag kommer ihåg hur jag väntade varje vecka på ett nytt avsnitt, och hur jag satt utanför min bästa väns franska-klassrum varje tisdag eftermiddag och tittade på avsnittet medan jag väntade på henne. Men, det hela började såklart med första avsnittet. Det underbara första avsnittet. Jag minns inte ens första gången jag såg avsnittet, Chuck känns som en serie som bara alltid funnits i mitt liv. Så är det såklart inte, men hur som helst så älskar jag pilotavsnittet lika mycket varje gång jag ser det. Få 40-minuters serier får mig att skratta så mycket som Chuck


Jag har sett ungefär alla avsnitt av denna serien miljontals gånger (givetvis inte bokstavligen, men det känns så), men precis som vilken annan serie som helst så är det något speciellt med det där allra första avsnittet som är så lätt och roligt att gå tillbaka till och se om många gånger om. 


Givetvis har jag sett om pilotavsnittet av min favoritserie fler gånger än jag borde. Ibland får jag bara en sådan otrolig Lost-craving att jag bara måste se ett avsnitt, och vad passar då bättre än att se avsnittet där allt började? Ingen serie ger mig sådan nostalgi som första avsnittet av Lost gör. Allt är bara så perfekt, och att få se de där karaktärerna som man sedan fått lära känna på ett sådant djup, att få se de som om det vore för första gången... poetiskt, eller hur?


Jag bara älskar första avsnittet av White Collar. Detta är en serie jag var så otroligt besatt av när jag följde den, jag tyckte den var så himla rolig och bra. Framförallt älskade jag samspelet mellan huvudkaraktärerna, de var alltid lika underhållande ihop. Tyvärr är detta en serie jag på senare tid tröttnat lite på, och jag skulle nog inte orka ta mig igenom hela serien igen. Men pilotavsnittet? Den lyckas jag aldrig tröttna på. 


Det här kommer nog inte som någon chock för er precis. Vi är många som blivit frälsta av underbara Vänner, och av alla pilotavsnitt i världen så tror jag detta kan vara en av de mest sedda avsnitten någonsin. För vem har inte sett pilotavsnittet av Vänner? ...ursäkta om detta stämmer in på dig som läser.


The O.C är väl ändå den ultimata tonårsserien. Detta är en av de absolut första serierna jag någonsin började följa, från början till slut. Ungefär samtidigt som jag började förstå vad en tv-serie faktiskt var för något. Det gör serien lite speciell för mig, och därför har jag såklart sett om detta pilotavsnitt hur många gånger som helst. Och jag kommer se den oändligt många gånger mer. 


Sist men verkligen inte minst, tänker jag även inkludera How I Met Your Mother på listan. Inte bara inkludera, detta kan möjligtvis vara det pilotavsnitt jag sett flest gånger av alla på listan. Det var ett tag då detta var min absoluta favoritserie. Tyvärr kan jag inte säga det längre då jag hittat otroligt många fantastiska serier sen dess, men givetvis ligger underbara How I Met Your Mother fortfarande i toppen, och kommer alltid göra det. 

Vilka första-avsnitt av serier har du sett flest gånger? 

onsdag 25 juli 2018

Veckans tema ● Anime

Death Note


.
Veckans tema är Anime, och tyvärr har jag sett alldeles för få anime filmer. Eftersom jag inte har jättemycket att säga så tänker jag bara nämna en jag kan tipsa om, och en jag länge velat se. Finns givetvis många fler bra anime-filmer, men jag kan skriva ett mer övergripande inlägg efter att jag sett fler.

Som vanligt är detta ett samarbete med bloggarna FictionalEm, FrökenTV, KarinsUniversum och Seriereflektioner

Den jag sett och vill tipsa om 




.
Den jag inte sett men längtar efter att få se



.
Kan tipsa dig om att läsa detta inlägg om du vill ha fler tips på japanska animerade filmer!

måndag 23 juli 2018

The Help (2011)



Jag har verkligen blivit kär i den här typen av filmer den senaste tiden - verklighetstrogna dramafilmer som berör. Under den tidiga tonåren fanns det inget tråkigare jag kunde tänka mig än sega dramafilmer, när jag hellre bara ville titta på spännande action- och äventyrsfilmer. Och visst älskar jag fortfarande äventyrsfilmer som fick en att sitta på helspänn, men det är verkligen något speciellt med dramafilmer som verkligen får en att tänka, känna och inspireras. 

The Help utspelar sig under medborgarrättsrörelsen på 60-talet och följer journalisten Skeeter Phelan (spelad av Emma Stone) som bestämmer sig för att skriva en bok om samhället, sett ur hemhjälpens perspektiv. Övriga roller spelas bland annat av Viola Davis, Octavia Spencer, Bryce Dallas Howard och Jessica Chastain. 

Yikes. Jag kan inte förstå varför jag inte sett denna filmen tidigare. Eller ja, jag vet ju varför. The Help är faktiskt den första blu-ray:en jag någonsin köpte, när jag bestämde mig för att övergå från dvd till blu-ray i min filmsamling. Jag köpte den eftersom jag tyckte den verkade riktigt bra, men under fyra års tid har jag tydligen aldrig lyckats hitta ett bra tillfälle till att faktiskt se den. Ja, förrän jag idag var lite sugen på att se en dramafilm, kollade igenom hyllan och ögonen genast fastnade på The Help. Tadaa - så enkelt var det.

Jag har mycket känslor efter att ha sett denna film från början till slut. Jag visste att jag skulle bli känslosam, för det blir jag alltid. Och när jag säger känslosam, så menar jag ungefär alla känslor som existerar. Sorg, glädje, medkänsla, och... ja, ren jävla ilska. Det är otroligt svårt att förstå hur människor kan se på andra människor på det sättet som The Help's Hilly Holbrook ser på sitt eget hembiträde. Samtidigt kan jag inte riktigt klargöra vad som gör mig mest arg. Hur rasistiska, osympatiska, vidriga människor som Hilly behandlar sina medmänniskor, eller hur människorna som står bredvid henne är för fega för att säga ifrån - trots att vi kan se så tydligt att de tycker det hon gör är fel? 



Okej, för att göra denna recension lite mer nyanserad, samtidigt som jag förklarar varför manuset är så välskrivet. Karaktärer som Hilly Holbrook, karaktärer som egentligen är mer än bara karaktärer då inspirationen till manuset kommer från vår verkliga historia, lyckas på något vis (trots deras fruktansvärda attityd gentemot mörkhyade medmänniskor) få tittarens sympati. Medan jag tittade på The Help ville jag skrika på Hilly Holbrook samtidigt som jag faktiskt sympatiserade med henne. För någonting måste ju ha gått så otroligt fel för att rasister som henne, skulle ha missuppfattat deras plats i världen så enormt. 

"You is smart. You is kind. You is important." 

Som tur är, är ilska inte min enda känsla när jag tittar på The Help. Dessa fantastiska karaktärer vi får följa, gör att jag snabbt hindras från att tappa hoppet om mänskligheten. Vi har skådespelare som gör ett så bra jobb att jag inte undrar ett ögonblick, varför de blivit nominerade till varsin Oscar för sina fantastiska prestationer. Vi har Viola Davis - fantastiska, underbara, otroliga Viola Davis. Vi har Octavia Spencer som jag älskar mer och mer för varje film jag ser henne i. Vi har Jessica Chastain som jag älskat sedan första gången jag såg henne i en film, och hon gör mig aldrig besviken. Aibileen, Minny, Celia - jag förälskade mig i alla dessa karaktärer och nu när filmen är slut känner jag ett starkt behov av att bara få fortsätta följa dem i vardagen. 



Det är minst sagt intressant, att se hur stor skillnad det är på människor och människor. Jag tycker Celia och hennes man är ett bra exempel på detta. Celia hade aldrig tidigare anställt ett hembiträde, och eftersom hon kände sig ensam vid middagsbordet så var hennes första instinkt att sätta sig mitt emot hembiträdet Minny i baksidan av köket för att dela måltiden. Detta hade aldrig varit accepterat i något av de hem vi tidigare under filmens gång, blivit inbjudna till. Trots att Minny sa ifrån, insisterade Celia och det var underbart att få bevittna. Ur hennes synvinkel anställde hon trots allt Minny för att hjälpa henne med hemmet - inte för att slava och sedan bli behandlad som skräp. 

The Help är en otroligt vacker och berörande film som berättar mer ingående om de mörkhyade hembiträdens arbetsliv på 60-talet, och varför rasismen hade så stor makt över dessa människors liv. Jag blev väldigt tagen av berättelsen i sig, samtidigt som jag helt och hållet förälskade mig i skådespelarnas fantastiska framföranden. 

★★★



fredag 20 juli 2018

Strike Back: Shadow Warfare



Shadow Warfare är den tredje säsongen av Strike Back med Philip Winchester och Sullivan Stapleton i huvudrollerna, fjärde säsongen totalt. I Shadow Warfare är det stora hotet en terrorist vid namn al-Zuhari som med ett farligt virus, hotar att mörda hundratusentals människor. Samtidigt blir Scott och Stonebridge efterlysta av den ryska maffian efter att under ett uppdrag, ha dödat sonen till maffialedaren Arkady Ulyanov. 

Först och främst vill jag nog säga att detta är, enligt mig, den bästa säsongen av Strike Back hittills (av de tre jag sett). Det har varit spännande från början till slut och det här är verkligen en sådan serie som gör att man bara vill sätta på avsnitt efter avsnitt. Jag tycker att vi lär känna våra huvudkaraktärer något lite bättre för varje säsong, och det är alltid uppskattat från min sida. 

Något annat jag alltid uppskattar i actionserier som Strike Back, är när antagonisten görs riktigt bra. Men vad är det egentligen som utgör en bra skurk? Personen i sig ska vara skrämmande, det tycker jag är en viktig del. Personens handlingar ska vara svåra att förutse och de ska helst alltid ligga steget före, för att skapa den där ultimata spänningen. Vad mer? Jo, manuset ska vara tillräckligt välskrivet för att ge karaktären en grund bakom det hen gör, samtidigt som vi gärna får se att personen är en människa och inte bara ett monster. Ofta är antagonisten något av ett monster, men bakom varje mänskligt monster gömmer sig en riktig människa. 



Även om vi har den stora antagonisten, "al-Zuhari" så har vi även de antagonister vi ser mer på närmre håll. De där som är tillfälliga hot innan vi kan komma fram till det riktiga hotet. I Shadow Warfare har vi bland annat fått träffa på karaktärerna James Leatherby (spelad av Dougray Scott) och Mairead McKenna (spelad av Catherine Walker) som båda var fantastiska antagonister för stunden. Jag såg redan innan fram emot att få träffa på Leatherby då jag älskar Dougray Scott's övriga prestationer i filmer och serier - inte sällan som just antagonist. Vissa skådespelare kan bara spela elak väldigt bra. 

Den här säsongen har varit allt annat än förutsägbar. Hela serien egentligen, men för att prata specifikt om just Shadow Warfare så kan jag ärligt säga att säsongens tvister alltid överraskat mig. Samtidigt har man genom dessa tre säsonger blivit försiktig med att fästa sig vid karaktärer då man aldrig riktigt vet vem som överlever. Ja, förutom Scott och Stonebridge då, det vill säga. 



Egentligen har jag jätte mycket att säga om säsongens händelser men i hopp om att undvika att publicera en lång spoilerfylld recension som ingen vill läsa, så tänker jag bara kortfattat lista några av mina favorit-detaljer med säsongen. Undvik att läsa om du inte vill bli spoilad. 

  • Som sagt, jag älskade Dougray Scott's framförande av James Leatherby. Riktigt intressant karaktär samtidigt som Dougray är en fantastisk skådespelare. 
  • Jag älskar hur Scott och Stonebridge's vänskap utvecklas för varje säsong. De kommer varandra något lite närmare hela tiden, och det är underbart.
  • Vissa kommentarer kan jag tycka känns onödiga faktiskt. Ibland stör jag mig på hur huvudkaraktärerna (främst Damien) pratar om människor. Han kan vara väldigt förolämpande och det är lite smått irriterande. Även om jag gillar honom för det mesta. 
  • Jag blev väldigt kär i den nya teamledaren på Sektion 20. Philip Locke. Tycker han är underbar. Godhjärtad och jag älskar hur han ofta är med på uppdragen istället för att bara ge orders från en telefon som många andra ledare gör. 
  • Julia och Damiens lilla romans är inte mig emot. Keep it coming
  • Är väldigt kär i nya Martinez. Håller tummarna för att hon är med hela vägen. 
  • Tvisten i slutet var oväntad, tack för den. 
  • Gillade Esther samt Damiens relation till henne. Det var nog mestadels hon som fick honom att ta steget att ringa en viss person från sitt förflutna. Jag hoppas de håller kontakten trots allt som hänt, men jag tvivlar på det. Skulle gissa på att hon inte vill träffa honom igen även om hon förstår att det var hennes pappa som var problemet. 

I'm on a roll. Legacy näst! 









tisdag 17 juli 2018

Maudie (2016)



"A window. I love a window. A bird, whizzin' by. Bumblebee. It's always different. The whole of life. The whole of life already framed. Right there."

Maudie, filmen jag inte hade hört talas om förrän för någon månad sedan eller två, och nu tycks höra talas om vart jag än vänder mig. 

I Maudie får vi följa den artritiska kvinnan Maud Lewis, en verklighetsbaserad konstnär som levde i Nova Scotia på 30-talet. På grund av hennes sjukdom är hon oförstådd och illa omtyckt i samhället, men en dag bestämmer hon sig för att lämna familjen som bara ser henne som en börda, och istället försöka påbörja ett eget liv - trots att varken brodern eller mostern tror att hon kan klara av att ta hand om sig själv. 

Jag hade höga förväntningar på Maudie då det kändes precis som min typ av film. Och på många sätt var det precis min typ av film. Jag älskade väldigt mycket av Maudie, både som film och karaktär, men samtidigt känner jag mig väldigt kluven till hur jag faktiskt ska känna. Det allra bästa med Maudie, var utan tvekan Maudie själv. Sally Hawkins var helt makalös i rollen, och det är ett under att hon inte fått mer uppmärksamhet för denna roll än vad hon hittills fått. Maudie som karaktär är extraordinär på flera olika sätt, och trots att hennes sjukdom endast påverkar hennes muskler så har hon även en väldigt udda personlighet. 



Maudie är en hjärtevärmande och tänkvärd lektion i humanism, och eftersom det är en film av få ord, lämnas det upp till tittaren att tolka berättelsen på sitt sätt. 

Att få följa Maud och hennes unika karaktär, är det som gör filmen så tilltalande. Det som dock gör mig lite kluven är filmens största biroll, Everett (spelad av Ethan Hawke). Jag kan inte säga att jag ogillar karaktären, men däremot vet jag inte riktigt hur jag känner för personen. Everett är definitivt en intressant karaktär som på många sätt förtjänar sin plats i berättelsen. Men kanske blev platsen lite för stor? Everett har ett tufft liv och vi märker tydligt att han lider av sin ensamhet. På många sätt var det ensamheten som förde Everett och Maud tillsammans. Men jag hade väl på något plan förväntat mig att han skulle bli mer omtänksam mot henne medan åren gick. Och visst visar han att han älskar henne, men han visar också att han inte förändrats det minsta i jämförelse med hur han betedde sig emot Maud när han först träffade henne. Trots att jag inte kan säga att jag uppskattar den svaga personen, så uppskattar jag ändå den djupa karaktären. Jag önskar bara att Maud hade haft tillräckligt förtroende i sig själv, att hitta ett bättre liv än det hon fick. Visst fick hon en form av kärlek, men det var nödvändigtvis inte en så bra som hon hade kunnat fått. Kort sagt så fick jag känslan av att Maud och Everett älskade varandra för att de båda var så ensamma, och för att de spenderade så mycket tid med varandra. Inte för att de egentligen tyckte om varandra särskilt mycket. 

Maudie som film är någon speciell blandning mellan simpel och komplex. Det är en film med hjärta och värme, samtidigt som det är en film som väcker mycket tankar om man är villig att tänka efter. 
★★★


lördag 14 juli 2018

Serien som värmer mitt hjärta



Här kan du läsa min recension på säsong 1 av 'Anne with an E'

Det finns nog ingen serie jag skulle beskriva som så vacker som Anne With an E. Vilken berättelse! Säsong ett var helt fantastisk, och säsong två likaså. 

Ja, vacker är ett väldigt bra ord. Dels berättelsen i sig, men även allt annat. Och när jag säger allt, så menar jag allt. Miljöerna får mig att vilja hoppa rakt in i skärmen och kinematografin gör att jag genast vill ta med mig kameran och gå ut och filma lika vackra sekvenser som vi får se i Avonlea. Jag kan verkligen säga att jag är helt förälskad i denna serie, och jag hoppas innerligt att den går kvar på Netflix i många år till. 

Säsong ett handlade väldigt mycket om att få Anne att passa in i samhället - vilket garanterat blev en kamp för både henne och de få personer som stod vid hennes sida. I säsong två har Anne blivit så gott som accepterad i samhället, och även om det fortfarande finns de invånare i Avonlea som försöker trycka ner Anne på grund av hennes bakgrund, så finns det ännu fler som stöttar henne. Detta har gjort utrymme för nya karaktärer och nya berättelser, och det har varit en underbar resa. 

De främsta nya karaktärerna är två. Vi har Cole, den udda pojken i klassen som helst håller sig för sig själv. Det är möjligt att han varit med även i säsong ett, men i så fall kommer jag inte ihåg det. Hur som helst så har Cole blivit en av mina favoriter genom säsongen. Relationen som byggdes upp mellan Cole och Anne var underbar att få följa, och likaså hans känsla av tillhörighet med fantastiska Josephine Barry. 



Den andra karaktären vi fått träffa på och verkligen lära känna under säsongens tio avsnitt, är Sebastian, eller Bash som vi gärna kallar honom. Förra säsongen slutade tragiskt för Gilbert Blythe när hans sjuka pappa slutligen gick bort, och lämnade honom ensam med en hel gård att sköta. Men under sina resor utomlands träffar han på Bash som blir en ny familj för Gilbert. Bash är en otroligt härlig karaktär som är omöjlig att inte sympatisera med. Jag uppskattar hur man tagit in en storyline med hur mörkhyade blev behandlade under denna tid - samtidigt som vi får se att det även finns goda människor som inte dömer lika snabbt som andra. 

Skulle jag välja en favoritkaraktär under den här säsongen så skulle jag definitivt säga Marilla. Herregud vilken kvinna! Och som hon förändrats av Anne's närvaro. När vi först träffade på Marilla i säsong ett var hon otroligt bestämd, otroligt hård och kunde vara minst lika dömande som resten av stadens invånare. Men att få se hur hon reagerat på allt från Bash's närvaro, till stadens hårda kritik mot den enastående lärarinnan Ms Stacy, har verkligen bevisat hur mycket hon förändrats. Eller, förändrats är egentligen kanske fel ord att använda - snarare skulle jag säga att hon vaknat upp ur det gammalmodiga tankesättet och istället börjat förstå världen på ett helt annat sätt. 

Sammanfattningsvis så vill jag framhäva hur fantastisk Anne With an E faktiskt är. På alla sätt och vis. Man skulle kunna tro att detta är en serie gjord endast för barn och unga, men det är det verkligen inte. Anne With an E är en serie för alla. Med ett eller flera otroligt fina budskap genom varje avsnitt, blir detta en serie varken den minsta eller den äldsta bör missa. 

Samtliga två säsonger av Anne With An E finns tillgängliga att se på Netflix. Börja streama redan idag! 


fredag 13 juli 2018

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Detta inlägg skrivs i samarbete med Blockbuster.se. 

Otroligt länge har jag velat se Three Billboards Outside Ebbing, Missouri och ett flertal gånger har jag gjort planer för att se den på bio - planer som sedan blev avbrutna av annat. Men nu har filmen äntligen släppts för hyrning på Blockbuster, så det är vad jag gjort denna härliga lördagskväll (tidsinställt inlägg). 

Först och främst tänker jag genast berätta att jag älskade Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Eller ja, älska kanske är fel ord att använda när vi pratar om en hemsk film som handlar om våld och korruption inom polisen. Men i konstnärligt syfte, tänker jag ändå säga att jag älskar den här filmen. 

"My daughter Angela was murdered seven months ago. It seems to me the police department is too busy torturing black folk to solve actual crimes."

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri går djupt in på något världen länge velat blunda för, och kanske egentligen fortfarande gör på många plan. I huvudrollen ser vi Frances McDormand som den sörjande mamman Mildred Hayes. Sju månader efter att hennes dotter blivit våldtagen och mördad av en okänd gärningsman, bestämmer hon sig för att sätta press på polisen genom att ifrågasätta deras arbetssätt med hjälp av tre affischtavlor vid utkanten av småstaden Ebbing, Missouri. 

Utåt sätt handlar filmen om att hitta en mördare, men egentligen berättar filmen om så mycket mer. Det handlar inte bara om att polisen inte lyckas hitta gärningsmannen, utan det handlar om att polisen kanske inte ens försöker hitta gärningsmannen. Det handlar om allt de istället lägger sin tid på, så som att diskriminera och tortera oskyldiga människor på grund av exempelvis färgen på huden de bär. Det är tragiskt att Three Billboards faktiskt inte är helt fiktiv. Berättelsen i sig är inte verklighetsbaserad, men de särskilda händelserna är definitivt tagna som inspiration från verkligheten. Trots att världen valt att blunda för mycket som hänt, så vet vi ändå att korruption inom polisen inte är något påhitt för att skapa en spännande berättelse. 



Three Billboards lyckas utmärkt med att ge oss en inblick i en stad som lider på grund av maktmissbruk. Samtidigt är berättelsen otroligt nyanserad och det finns egentligen inget perspektiv som är helt rätt eller helt fel. Ingen av karaktärerna vi får möta i filmen är särskilt goda människor. Jag skulle säga att även Mildred Hayes har något av ett snedvridet perspektiv på vad som är rätt och fel. Och trots att han framstår som någorlunda sympatisk, så kan vi lugnt säga att Bill Willoughby inte heller är någon good-guy som egentligen förtjänar någon sympati. Men ändå får han det av oss. Vet du varför? För att Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är en nyanserad berättelse med ett förjäkla välskrivet manus. Ingenting framstår som helt svart eller vitt, och det ger filmen ett sådant djup att man inte riktigt vet vem man ska hata eller sympatisera med mest. Något som beskriver min tanke med detta ganska bra, är en replik som Chief Abercrombie uttalade mot slutet av filmen: "We're not all bad". Det enda vi får se, är det enda som Mildred får se - en polisbyrå där makten missbrukas till nittiofem procent. Givetvis finns det bra poliser i världen, poliser som faktiskt gått in i yrket för att de vill hjälpa människor. Alla människor. Och inte bara existerar de, utan de är även en stor majoritet. Men som sagt - det enda vi ser är det enda Mildred ser. I städer som dessa, där hela poliskåren är korrupt - där lever man farligt oavsett vem man är. 

Filmens starkaste sida är manuset, men utöver det så har vi helt makalösa skådespelare i Frances McDormand och Sam Rockwell. Vi har en lika makalös kinematografi och ett fantastiskt bra filmsoundtrack. Filmen nominerades till sju oscarspriser, och vann två av dem. Det är alltså möjligt att den kan vara väl värd att se, eller hur? 

Trots mina skyhöga förväntningar blev jag överraskad av det känslosamma band jag lyckades knyta under dessa två timmar framför tv:n. En helt otrolig film som jag starkt vill rekommendera till allt och alla. Hyr den idag på Blockbuster

★★★


onsdag 11 juli 2018

Jag tittar alldeles för lite på svensk film



Detta är ett samarbete med Karin, Emelie, Felicia och Sara

Jag tittar alldeles för lite på svensk film. Förr brukade det vara ett medvetet val, numera är det mer av en vana. Att hellre välja engelsktalande filmer framför svenska. Jag hoppas kunna se mer svensk film i framtiden men vi får se hur väl jag kommer lyckas med det. 

Temat denna veckan är Sverige, men jag tänker inte prata om svenska filmer. Istället tänker jag prata om svenska människor. Här kommer en lista på några svenska filmmänniskor som jag tänker extra mycket på just nu. 


Sveriges mest kända regissör, och ändå har jag inte sett många filmer av honom. Om några alls? Jag vet faktiskt inte. Ett mål är att någon gång snart ha ett maraton med enbart Ingmar Bergman filmer. Några av filmerna jag främst vill se är Det sjunde inseglet (1957), Fanny och Alexander (1982) samt Smultronstället (1957).



På tal om folk med Bergman som efternamn. Casablanca är givetvis en film som ligger högt upp på min vill-se lista. Ofattbart att jag inte sett den ännu! Filmen står i hyllan, bara att ta mig tiden egentligen. Även om Casablanca är Ingrid Bergmans med kända film, så är det långt ifrån det enda hon är känd för. Finns massvis med filmer man borde se om man ska kalla sin själv för filmälskare. 


Jag har fastnat väldigt mycket för Alicia Vikander de senaste två åren. Jag får genast känslan av att detta är en kvinna jag skulle vilja träffa på i verkligheten. Jag blev lite avis när en av mina bästa vänner sprang på henne under Gothenburg Film Festival i år och fick chansen att prata med henne och ta en bild. Min favoritroll med Alicia är Gerda i The Danish Girl (2015) och en av hennes filmer jag vill se är Till det som är vackert (2010). 


Ska man ändå ha ett maraton med klassiska filmer så kan man även skjuta in lite Garbo-filmer i högen. Några jag vill se är Anna Karenina (1935), Anna Christie (1930) och Ninotchka (1939). 



Det var bara förra året som Linus Sandgren vann en Oscar för bästa foto i La La Land. Efter det blev jag väldigt nyfiken på hans förmåga att skapa visuella konstverk i form av film. Några andra filmer han jobbat på är Joy (2015), American Hustle (2013) och Hundra Steg Från Bombay Till Paris (2014). 

Detta är bara några av alla fantastiska svenskar det finns inom filmindustrin. Jag hoppas verkligen kunna lära mig mer om den svenska filmindustrin i framtiden - jag är ju själv trots allt en svensk som drömmer om att jobba med film som huvudyrke.