måndag 18 juni 2018

Strike Back: Project Dawn



Innan jag börjar med den här recensionen så vill jag förklara att detta är en tv-serie, men med lite konstig ordning på säsongerna. Project Dawn är enligt min samlingsbox, säsong ett av serien, medan den enligt IMDB och andra källor, är säsong två. Jag har förstått det som att (den riktiga) första säsongen är bortplockad utanför Storbritannien, och istället är starten av serien på vad som ursprungligen var säsong 2... Jag blir förvirrad bara att att försöka förklara det här, jag tycker vi glömmer det och kallar istället denna säsong för Project Dawn

Strike Back: Project Dawn följer en brittisk antiterrorgrupp kallad Sektion 20, där vi ser huvudkaraktärer i fältagenterna Michael Stonebridge och Damien Scott. Säsongen består av tio avsnitt och följer jagandet av en välkänd terrorist vid namn Latif. 

Project Dawn är lite av en nystart för serien efter att skådespelaren från säsong 1 (Iraq) inte längre hade möjlighet att medverka. Därav är det inte viktigt att ha sett Iraq innan Project Dawn även om jag efter att ha sett samtliga tio avsnitt, kan förstå att det skulle ge mer djup till en viss händelse att ha sett tidigare del. 

Men men, nu släpper jag Iraq och fokuserar enbart på Project Dawn. Det finns många anledningar till varför jag älskat denna säsong. Först och främst: Strike Back är en spännande serie. Den har verkligen det där som gör att man bara vill se ett avsnitt till, ett avsnitt till, ett avsnitt till. Och det är väl ändå en härlig känsla? Om inte något ohälsosamt, men det ignorerar vi. 

Vad mer? Vad mer är det som gör att serien verkligen passar för mig? Jo, karaktärerna. Det finns ett antal karaktärer vi får följa och lära känna under dessa tio avsnitt. De är långt ifrån felfria och det finns aspekter som gör att man inte alls vill gilla dem. Men samtidigt kan man inte låta bli att göra det ändå. I helhet kan jag säga att det finns fyra karaktärer jag skulle kalla de allra största. Vi har Stonebridge och Scott - fältagenterna vars dynamik såklart blir brödralik och lätt att underhållas av. Sedan så har vi Col. Eleonor Grant som blev min personliga favorit tack vare hennes ledarskap, viljestyrka, godhet och starka beslutsamhet. Sist men inte minst så har vi ingen mindre än skurken själv - Latif. Vem är han? Varför gör han det han gör? Även om jag anser att mer kunde berättats kring karaktären så måste jag säga att vi fick en bra skurk som gjorde spänningen intensiv. 

Trots att temat är anti-terrorism och mycket av serien består av dödande av människor på båda sidor, så kan jag uppskatta att vi även bjöds på karaktärer som fick oss att tvivla även på Sektion 20 på grund av just brutaliteten. För att förhindra terror måste man använda sig av en annan typ av terror, vilket i det stora hela gör att hela syftet känns ganska meningslöst. 

Som actionserie är Strike Back inte direkt barnvänlig, så detta är inte serien för den som blir obekväm av blod, brutalitet och... ja, den självklara ingrediensen: sex. Men för actionfanatikern kan jag definitivt säga att Strike Back är en serie värd att satsa några timmar på. Gillar du serier som exempelvis storserien 24 så kan jag absolut rekommendera Strike Back

I helhet blev dynamiken mellan huvudkaraktärerna, samt den laddade spänningen i varje avsnitt, de två aspekter av serien som verkligen fick mig att fastna och fortsätta titta. Jag ser fram emot att se mer av Strike Back och går genast vidare till Vengeance som andra (tredje) säsongen heter. 

Är du sugen på ett nytt spännande maratonprojekt? Se fem säsonger av Strike Back HBO Nordic.  


fredag 15 juni 2018

Real Women Have Curves (2002)



Real Women Have Curves är en coming-of-age berättelse som handlar om Ana, en latinamerikansk 18-årig kvinna som kämpar med vardagen som dotter till en ansträngande mamma samtidigt som hon har höga drömmar som innebär mer än bara den slitsamma familjefabriken. I huvudrollen som Ana ser vi skådespelerskan America Ferrara.

Det finns två anledningar till varför jag ville se den här HBO-filmen. Anledning nummer ett är America Ferrara, de flesta av oss känner nog till henne bäst som Ugly Betty samt nu senast i tv-serien Superstore. Jag har alltid sett upp till henne och tyckt att hon verkat så... ja, cool rent ut sagt. Den andra anledningen till varför jag ville se Real Women Have Curves är just på grund av titeln. Är det inte bara en extremt lockande titel? 

Trots att jag lätt blir uttråkad av rena dramafilmer så finns det de filmer som sticker ut ur mängden, och Real Women Have Curves var just precis en sådan film för mig. Den stack ut ur mängden. Efter ungefär fem minuter var jag fast, och trots att filmen bara varade i en timme och tjugo minuter så känns det nu som om jag känner Ana såväl som om hon vore min egen syster. Karaktären älskade jag från starten och jag kunde utan problem känna igen mig i mycket av det hon gick igenom. 

För att då komma lite till hela budskapet som titeln så fint representerar. Den här filmen blev som en riktig confident booster för mig. Jag älskar huvudkaraktären och jag älskar att, trots all skit hon får av sin egen mamma på grund av hur hon ser ut, så älskar hon fortfarande sig själv och sin egen kropp. Även om vi ibland får se henne tveka, så slutar hon upp med att förstå att hon är vacker precis som hon är. Och det är helt underbart att få bevittna - framförallt tror jag den här filmen är som allra bäst i ögonen på oss som har som störst erfarenhet av att både hata och älska våra egna utseenden. 

Real Women Have Curves gjorde mig aldrig uttråkad. Manuset gav oss en fantastisk huvudkaraktär precis som det gav oss en riktigt bra antagonist som vi, trots många anledningar att hata, ändå på något vis lyckas sympatisera med. Filmen lyckas hålla den där härliga indiekänslan utan att bli långtråkig på vägen, och detta är något jag ser som ett stort plus. 

Real Women Have Curves blev en stor hit hos mig, och jag hoppas att även du kan uppskatta denna härliga rulle. Filmen finns att se på HBO Nordic om du är intresserad! 

★★★


måndag 11 juni 2018

Jumanji: Welcome to the Jungle (2017)



Detta är ett samarbete med Blockbuster.

Jumanji är en film jag varit väldigt osäker på, men ändå bestämd med att jag ville se. Filmen från 2017 baseras på en äldre film vid samma namn, med Robin Williams i huvudrollen. 

När fyra tonåringar alla hamnar i kvarsittning på skolan, hittar de ett gammalt tv-spel som de bestämmer sig för att testa. Detta visar sig bli ett beslut de snart kommer ångra, då spelet transporterar deras själar rakt in i spelvärlden där varje person representerar sin respektive valda spelkaraktär. 

Det låter som en något löjlig äventyrskomedi, men eftersom jag är en sucker för äventyrsfilmer så kände jag ändå att jag ville ge denna rulle en chans. Och även om filmen visade sig ha många brister så kan jag samtidigt ärligt säga att jag fann Jumanji underhållande från början till slut. 

Trots att många skämt känns klyschiga och överanvända, medan andra kändes för överdrivna för min smak, så tycker jag ändå att det fanns tillfällen då jag tyckte humorn levererade. Jag skrattade till ett antal gånger och för övrigt så kände jag mig aldrig uttråkad. Det fanns småsaker jag kunde störa mig på, men inget som förstörde helhetsupplevelsen för mig vilket givetvis är positivt. 

En av anledningarna till varför jag var nyfiken på Jumanji när den släpptes, var storyn i sig. Några ungdomar som fastnar i ett tv-spel - helt ärligt låter detta som en ganska rolig situation som jag gärna ser en filmatisering på. Detta är också en av anledningarna till varför jag vill säga att Jumanji blev en underhållande film som jag är glad åt att ha sett.

Jag har inte sett originalfilmen från 1995, och kan därför inte jämföra dessa två. Men när det kommer till Jumanji från 2017 så får jag säga att mitt första intryck stämde in ganska bra. En halvlöjlig äventyrskomedi som inte riktigt når några högre nivåer, men som ändå är lätt att underhållas av. 

Är du sugen på att spendera nästkommande två timmar åt Jumanji: Welcome to the Jungle? Se den idag på Blockbuster

lördag 9 juni 2018

Maj-18 ● Utdrag ur min filmdagbok



Bara åtta filmer i maj dessvärre. Tråkigt, men å andra sidan har det varit väldigt fint väder samtidigt som jag jobbat mycket, så jag har mina ursäkter... Flera omtittningar dessutom, bara tre av filmerna är nya filmer som jag inte sett förut. 

Ant-man ★★★
Jag är väldigt sen med att se denna film, men det beror mest på att jag inte alls var sugen på den när den kom ut. Kändes inte som jag skulle gilla den, och ändå visste jag inte vad den handlade om överhuvudtaget, bortsett från att det är en Marvel film. Men sen berättade en vän om att den var ganska underhållande och en överlag bra film, och därför bestämde jag mig för att slutligen se den. Och jag blev inte besviken, jag håller med. Underhållande och en överlag bra film. Inte min favorit av Marvel filmerna, men definitivt sevärd.

Stand By Me ★★★★
Rewatch. Favoritfilmen som alltid är lika fantastiskt underbar för varje gång jag ser den. Det här är en så speciell film på så många sätt och jag kan inte sluta rekommendera den, så älskar du film - se den. Framförallt om du gillar härliga coming-of-age filmer med ett djup du sent kommer glömma. Stand By Me är verkligen helt underbar. 

The Goonies ★★★★
Rewatch. Jag såg om dessa gamla barndomsfavoriter under temaveckan och även Goonies är en sådan film jag nog alltid kommer älska tills dagen jag dör. Den här har kanske inte ett djup på samma sätt som Stand By Me, men underhållande är den allt! Goonies är filmen jag kan garantera att, om jag någonsin får barn, så kommer de få se denna film lika många gånger som jag gjorde under uppväxten. Finns ingen familjefilm jag hellre sprider vidare till nästa generation än The Goonies. Cause Goonies never (say) die!

Inglorious Basterds ★★★★
Rewatch. Det var faktiskt ganska länge sen jag såg denna rulle, även om jag sett den ett flertal gånger. Men det var härligt att få bevittna Tarantino's mästerverk ytterligare en gång, och Inglorious är lika bra som alltid. 

Mean Girls ★★
Rewatch. Jag hade tråkigt en kväll och bestämde mig för att se om Mean Girls. Det är ju trots allt en klassiker för min generation. Helt ärligt så tror jag faktiskt att jag gillar den bättre idag än vad jag gjorde när jag var liten... Smått underhållande men samtidigt väldigt typisk eller hur man nu ska beskriva det.  

The Greatest Showman ★★★
Rewatch. Alltså, jag älskar den här filmen. Såg den såklart efter att ha fått hem den i brevlådan nu i mitten av maj. Ganska klyschig men herregud som jag älskar musiken. Och jag älskar även storyn även om vissa saker får mig att lämna en fyra istället för en femma som betyg. Även om jag väldigt gärna skulle vilja höja till en femma. 

The Shape of Water ★★★
Första gången jag såg denna film, och jag gillade den. Har velat se The Shape of Water sedan den släpptes men som biobesök blev det tyvärr inte av. Tycker den var väldigt speciell, och jag gillar speciella filmer. 

Deadpool 2 ★★★★
Månadens enda biobesök. Jag var väldigt taggad på Deadpool 2, och jag blev inte besviken. Tyckte den var ungefär lika bra som den första, så gillar man den så gillar man säkerligen även film två.                                               

Har du sett några av filmerna, och vad tycker du i så fall om dem? 

måndag 4 juni 2018

Lite tankar om tredje säsongen av The 100



Observera att texten innehåller spoilers. 

Jag har väldigt länge varit väldigt anti att fortsätta titta på den här serien. Fråga mig inte varför för jag gillade säsong 2 (har jag för mig i alla fall), men hade nog mest hört rykten om att kommande säsonger skulle vara jätte dåliga och därför tappade jag helt enkelt suget totalt. Jag hade inga planer alls på att ta upp The 100 just nu, men jag hade inget annat att titta på och satte av en slump på tredje säsongens första avsnitt och därefter hade jag fortfarande inget att titta på, vilket slutade med att jag såg hela säsongen... Jag vet inte varför jag förklarar detta, av någon anledning känns det som om jag måste försvara mina anledningar till att titta på The 100. Vilket är jätte konstigt, förlåt mig. 

Hur som helst! Säsong två handlade om Mount Weather och slutade... ja, med en ganska häftig explosion kan man väl säga. The 100 är inte perfekt, och tredje säsongen har haft sina fördelar och sina nackdelar, men i det stora hela tycker jag ändå att det är en bra (vad jag gillar att kalla för) söndagsserie. Ni vet, en sån där serie som man inte behöver vara jätte uppmärksam på och ändå underhållas. Trots att detta är en händelserik dramaserie där situationerna förändras från en sekund till en annan, så lyckas jag ändå kunna sitta med telefonen några minuter och sedan snabbt kunna förstå ungefär vad som händer i serien. Och det är ganska skönt med sådana serier ibland.


Som vanligt har The 100 bjudit på mycket drama och spänning, och det är alltid positivt. Nackdelen för mig tidigare har väl varit att jag aldrig varit jätte kär i karaktärerna eller deras relationer. Men till min förvåning har jag gillat flera av de jag inte alls gillade i säsong 2, mycket bättre än tidigare. Ett exempel är Lexa, som vid sin död blivit nästintill en favorit för mig. Visst hade jag svårt för henne ibland, men för det mesta tyckte jag faktiskt att hon var en riktigt bra badass kvinnlig ledare. Och sådana finns det ju allt för få av! Kanske inte i The 100 iofs. Det är någonting som alltid varit väldigt bra med denna serie - att vi har många starka kvinnliga karaktärer. Tycker även hennes relation till Clarke har börjat kännas mycket mer genuin än vad den gjorde i förra säsongen. 

Clarke har varit en väldig fram och tillbaka-karaktär för mig. Ibland älskar jag henne, ibland avskyr jag henne. Men i säsong tre har jag nästan bara gillat henne, vilket såklart är positivt då hon är seriens största huvudkaraktär. Även Bellamy har varit en favorit sedan... ja, sedan han slutade vara ett douche i slutet av första säsongen. Vilket gjort mig lite sorgsen över hur han betett sig denna säsongen. Jag såg en kommentar på tv show time som så perfekt beskrev hur jag kände i princip varje avsnitt: "Bellamy, I love you but right now I hate you." Usch, jag tycker det var en väldigt konstigt väg att föra hans karaktär eftersom allt han gjort denna säsongen gått så starkt emot hur de byggt upp hans karaktär tidigare. Känns inte rimligt att han skulle bli så förblindad av Pike? Jag väntade hela tiden på att det skulle visa sig att han hade en plan, men nej. Inte bara Bellamy heller, utan även Monty och alla andra som följde med Pike. 




Problemet jag tidigare haft med denna serie, har varit att jag aldrig direkt gillat någon av de romantiska relationerna i serien. Den enda jag någonsin gillat har varit Bellamy/Clarke men dessa två har ju egentligen aldrig riktigt haft något annat än en vänskaplig relation (vilket visserligen kan debatteras efter vissa scener/repliker i serien). Men Lincoln har jag aldrig fastnat för, jag vet inte varför. Jag gillar Octavia men har aldrig fastnat för den relationen, så när Lincoln dog kunde jag inte varit mindre berörd. Som sagt har jag dock ändrat åsikt om Clarke/Lexa, så när Lexa dog tyckte jag ändå att det var väldigt synd. 

Raven är väl den enda nu som aldrig gör mig besviken. Hon är alltid lika rolig att följa, så det är skönt att vi åtminstone sluppit se henne dö. Även om hon visserligen inte haft en jätte hälsosam säsong. 

För att tala lite om allt med City of Light, så måste jag säga att det varit ett ganska ointressant hot. Eller? Åtminstone största delen av säsongen. Det var mest nu mot slutet som det började bli lite intressant, eftersom alla en efter en verkade fångas av Ali. 

Jag känner inte direkt att detta blev ett jätte sammanhängande inlägg, allt blev mest spridda tankar om säsongens händelser. Kort sagt gillade jag ändå säsongen för det mesta, även om vissa delar gjorde mig lite sömnig. Jaspers grinighetsperiod? Nej tack. Någon gång ska jag även se säsong fyra, och sedan den kommande femte säsongen. När återstår att se.