fredag 18 maj 2018

Jag kan ha hittat min nya favoritserie



Jag har så mycket att säga och ändå vet jag inte var jag ska börja. För att börja på något ställe så tänker jag inleda med att säga såhär. Jag tror att jag har hittat en ny favoritserie.

The End of the F***ing World är en brittisk dramakomedi vars första säsong släpptes i vintras. Säsongen består av åtta avsnitt och ännu är en andra säsong inte bekräftad. Serien handlar om de två udda tonåringarna Alyssa och James och är egentligen, vad jag skulle vilja kalla, en kärlekshistoria. James tror sig vara psykopat och Alyssa planeras bli hans första mordoffer. Årets romans, eller hur? 

Som sagt, where to begin? Det finns så mycket jag älskar med The End of the F***ing World. Allt, om man ska sammanställa det på bästa sätt. Först och främst är jag enormt imponerad av hur serien lyckats berätta en så kraftfull och djup historia på enbart åtta tjugominuters avsnitt. På bara åtta avsnitt har vi lärt känna de två huvudkaraktärerna på djupet, och på bara åtta avsnitt har dessa två huvudkaraktärer fått en så genuin relation att vi mot slutet inte tvivlar ett ögonblick på deras anledningar till att vilja fly bort tillsammans. 

En av anledningarna till varför jag som tittare kände mig så nära karaktärerna, tror jag beror på berättarrösten. Eller rättare sagt, berättarrösterna. James och Alyssa. Varierande får vi höra deras tankar om det som händer, och detta är något som verkligen bidrar till karaktärsdjupet och dessutom även relationsutvecklingen. En scen jag måste nämna (inga större spoilers), är i avsnitt sex, när Alyssas tankar respektive det hon faktiskt säger högt, för första gången faktiskt låter likadant. "I'm really scared" tänker hon. "I'm really scared" säger hon. 

För att prata lite om övriga karaktärer. Föräldrarna finns en hel del blandande känslor kring - kort sagt så kan vi nog alla förstå varför både Alyssa och James vill komma bort från sina liv. James pappa tyckte jag mest synd om, medan hans mamma gjorde något som jag anser ganska hemskt. Oavsett hur deprimerad man är så (spoiler) tar man inte sitt eget liv inför sitt femåriga barn. När det gäller Alyssas föräldrar så känner jag nästan allra mest hat gentemot hennes mamma, trots att både styvpappa Tony och biologiska pappa Leslie var värre handlingsmässigt. Men hur hennes mamma hanterade hela situationen, och alltid lät sin egen dotter komma i andra hand, känns helt oförlåtligt i mina ögon. Hon förtjänade det adjö hon fick. 

För att gå vidare till några sidokaraktärer som jag faktiskt gillar. Those lady-cops! Yes, please. Det tog ett tag innan jag insåg varför jag kände igen ansiktet bakom Eunice, men Yara Greyjoy gör en aldrig besviken. Jag är ytterst intresserad av att få veta mer om både Eunice och Teri, och framförallt, om deras relation. Ännu har manuset bara skrapat på ytan av dessa två karaktärer.

I helhet skulle jag vilja kalla The End of the F***ing World, en händelserik resa fylld av mörk humor och starka känslor. Musiken träffade alltid rätt, och scenografin är helt magisk. För att inta tala om hur värd-att-citeras varenda replik är. Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att denna serie är perfekt. Det finns säkert någon brist, men ingen jag kan hitta. Eller vill hitta. 

Hela första säsongen av The End of the F***cking World finns att streama på Netflix. En andra säsong är inte bekräftad, men jag håller tummarna. Och tårna. Och alla andra kroppsdelar jag kan undvara. 

4 kommentarer:

  1. Jag har varit lite kluven till den här serien. Visste inte om det var något för mig eller inte. Men som du beskriver den, kanske den är värd en chans i alla fall?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror inte denna serie funkar för alla, men för mig träffade den helt rätt. Tycker absolut du ska ge den en chans! Jag tror du vet redan i avsnitt ett om det är något för dig eller inte.

      Radera
  2. borde se. Inte blivit av bara, hehe.

    SvaraRadera