fredag 6 april 2018

Halt and Catch Fire: Säsong 3

Halt and Catch Fire är en periodserie för mig. Jag glömmer nästan bort den mellan varven, men när jag väl maratonkollar en säsong så blir jag extremt involverad i serien och alla dess karaktärer. På många sätt är detta en unik serie, åtminstone om man ska jämföra med serierna jag själv sett. Det närmaste man kommer är väl Mad Men. Om man nu ska göra en jämförelse. Vi har samma långsamma tempo, samma mystiska huvudkaraktär och samma relation till de olika karaktärerna. Det vill säga, varierande kärlek och hat. 

"Good is the enemy of great."

Halt and Catch Fire är en renodlad dramaserie som utspelar sig i 80-talets Texas och följer utvecklingen av vad vi idag kallar internet. I fokus står fyra väldigt olika karaktärer, som alla strävar efter att lyckas inom branschen. I säsong tre har företaget Mutiny växt enormt, och vi har dessutom omlokaliserat till Kalifornien. Precis som i tidigare säsonger ser vi Lee Pace, MacKenzie Davis, Kerry Bishé och Scoot McNairy i huvudrollerna. 

Säsong två hade en seg start men blev otroligt bra mot slutet, och säsong tre har bara höjt ribban. Precis som förra gången var säsongen som allra bäst mot slutet, men överlag tycker jag att säsong tre verkligen har levererat. 

Det största problemet, och samtidigt en av seriens bästa egenskaper, är karaktärerna och deras respektive personligheter. Det är så otroligt ofta som man verkligen måste anstränga sig för att gilla dem. Det är otroligt ofta som de får en att bara vilja skrika på dem. Jag har märkt att det finns vissa som anser att detta är en brist i manuset, men jag håller inte med. Tvärtom, så gör det att karaktärerna blir desto mer välskrivna. Visst är det irriterande när man verkligen stör sig på karaktärerna? Men om du tänker efter så kan du nog också förstå dem. Alla ser allt, ur sin egna synvinkel. Vad vinner jag på detta? Vi är alla själviska individer, vi är alla envisa och när vi mår dåligt så har vi alla svårt att se problem ur någon annans perspektiv. Jag tror Halt and Catch Fire har några av de mest realistiska karaktärer som någonsin skrivits för tv.  

Men, fear not, karaktärerna är inte bara svåra att gilla, för helt plötsligt är de otroligt lätta att älska. Precis som vi har fått scener när man avskyr karaktärernas handlingar och själviska sätt att tänka, så har vi fått scener när vi verkligen förstår deras handlingar och sätt att tänka. Vi har lidit med dem, vi har roats med dem. 

Mer än karaktärerna själva, så är även deras respektive relationer väldigt realistiskt instabila. Vi har Cameron och Donna - två kvinnor som är helt fantastiska ihop. Deras vänskap och partnerskap har växt otroligt mycket denna säsongen - och inte bara med kramar och glädje. De har gått igenom många hinder och trots att deras vänskap kändes rent ut sagt kass mot slutet, så är den samtidigt nästan starkare än någonsin. För det märks hur mycket det smärtar de båda, att inte kunna lita på varandra. 


"Beware baffled humans. Beware false prophets who will sell you a fake future of bad teachers, corrupt leaders and dirty corporations. Beware of cops and robbers, the kind that rob your dreams. But most of all, beware of each other.

Precis som i tidigare säsonger är manuset väldigt välskrivet även när det gäller dialogerna. Vi får tänkvärda repliker om allt från teknikens påverkan på människor, till rädslan för medmänniskans hemliga avsikter. Ryans brev sa allt

Ett tema genom säsongen, eller rättare sagt genom serien i helhet, tror jag är ensamhet. Storhet och ensamhet. Hur storheten förblindar och skapar en djupare och djupare isolering från resten av världen. Även om jag tycker samtliga karaktärer passar in här, så är nog Joe MacMillan det allra bästa exemplet. Det är otroligt svårt att få en korrekt uppfattning om honom. Vem är han egentligen? Vad är han? Vi har genom seriens gång sett alltför många sociopatiska drag för att någonsin våga lita på honom igen. Men samtidigt är jag inte helt säker på att det är allt han är. Ryan är ett ganska bra andra exempel för att förklara mitt första exempel. Vi har fått scener då Joe visat att han uppriktigt bryr sig, scener då ingen annan karaktär varit närvarande. Så vem försöker han då lura denna gången? Jag gissar på ingen. Kanske har han lurat sig själv för länge, kanske är han inte så känslokall som han ibland tror sig själv vara. 

Vi har under säsongen fått mycket referenser till kulturen under slutet av 80-talet fram till början av 90-talet, och jag har hört att folk som hade en fot in i IT-branschen under denna period verkligen kunnat relatera till allt som berättats. Personligen har jag svårt att förstå det mesta av IT-snacket men som tur är har säsongen lyckats hålla mig underhållen ändå. 

Karaktärerna som i första säsongen hängde ihop har nu varit separerade länge. Med hjälp av ett tidshopp i slutet av tredje säsongen får vi nu veta att det finns planer på att påbörja ett nytt projekt, där alla våra huvudkaraktärer ännu en gång jobbar ihop. Med tanke på svårigheterna med att lita på varandra så ska detta bli intressant att få ta del av. Kommer de ännu en gång tillsammans lyckas med att skapa något nytt och revolutionerande? Det återstår att se i den fjärde säsongen som även blir den sista. 

"Security is a myth. Contrary to what you might have heard, my friends, you are not safe. Safety is a story. It's something you teach your children so they can sleep at night."  

Halt and Catch Fire är en ytterst intressant serie på så många sätt. Den är extremt karaktärsdriven och det är omöjligt att inte bli involverad i deras respektive inre kamp trots att sympatin ibland får ta skada. Säsong tre hade mycket att ge och jag ser med spänning fram emot den sista säsongen som redan finns ute på HBO Nordic. 

Vill du läsa mer om Halt and Catch Fire? Klicka här!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar