söndag 21 januari 2018

Spiderman: Homecoming (2017)



Jag skulle för det mesta kalla mig ett Marvel-fan. Varför? För att jag älskar flera av Marvel-filmerna. Ändå finns det de jag inte sett, och det finns även de jag sett och inte alls gillat. Jag är alltid osäker på en Marvel film innan jag ser den, men för det mesta är jag positivt överraskad efter att ha sett den. När jag först fick höra att det skulle komma ytterligare en ny version av tonårshjälten som fick sina krafter av ett spindelbett, så kände jag bara nej, nej och nej. Inte igen. Han skulle dessutom tillhöra Avengers-ensemblen? Hur ska detta gå, tänkte jag. 

Mina förväntningar var ytterst låga innan premiären, men därefter började de sakta förändras. Jag såg trailern som bekräftade mina starka tveksamheter samtidigt som den ändå på något plan lyckades göra mig nyfiken. Efter premiären fick jag höra av andra som sett filmen, att den var bättre än väntat. Ytterst underhållande. Lik sina systerfilmer, och kanske till och med en version av Spindelmannen som skulle kunna mätas upp med trilogin av Sam Raimi. 


Jag tror att den största anledningen till mina misstankar om att detta kunde bli riktigt dåligt, berodde på att den gav intrycket av att vara riktigt löjlig och riktigt tonårstypisk. Vilket jag vanligtvis avskyr i filmer. Jag gillar filmer där karaktärerna är tonåringar då det är en viktig ålder, men jag stör mig på när tonårsperioden framstår stereotypiskt, som om det bara finns ett sätt att leva som tonåring. Visst fanns det delar av Spiderman: Homecoming som bekräftade dessa misstankar, men i det stora hela måste jag säga att filmen visade sig vara mycket bättre än väntat. Den kändes inte löjlig alls, utan istället underhållande på ett bra sätt. 

Likt Deadpool, lyckades Spiderman: Homecoming överraska mig ytterst positivt. Vilket till slut egentligen inte överraskade mig jättemycket eftersom jag helt ändrade mina uppfattningar efter att filmen kom ut. Hör man av resten av världen att en film är bättre än vad den verkar, så är den oftast det. Eftersom Sam Raimi's Spiderman ligger mig varmt om hjärtat är det alltid svårt att släppa in en ny version. Jag gillade inte The Amazing Spider-Man, och ändå gillar jag Andrew Garfield som skådespelare. Jag har vid det här laget sett en hel del filmer med Tom Holland som varit aktiv i filmvärlden i flera år nu. Ändå var jag tveksam till att se honom i rollen som Peter Parker, och varför har jag ingen aning om eftersom jag slutade upp med att älska det. Passade han inte ganska perfekt? Nästan lika perfekt som Tobey Maguire. Nästan.


Jag gillar kopplingen till Tony Stark och Avengers. Samtidigt som jag är väldigt nöjd med att det hölls på avstånd - exempelvis fick vi endast se Tony Stark i en biroll medan resterande Avengers-medlemmar endast nämndes. Jag är nöjd med relationen som byggts upp mellan Tony och Peter och ser givetvis fram emot mer av detta. Jag har nu förstått att Tom Holland's Peter Parker dykt upp tidigare i MCU, nämligen i Captain America: Civil War. Som jag inte sett... Men det hörde du inte från mig. Detta visade sig vara enda anledningen till varför jag nu känner mig sugen på att se om besvikelsen Captain America: The First Avenger följt av en första titt av resterande Captain America-filmer som förhoppningsvis gör större intryck på mig. 

Jag får lov att kommentera på en specifik sak, och förlåt mig, men som vanligt är det omöjligt för mig att inte störa mig enormt mycket på att huvudkaraktären bara råkar överleva allting. Har jag missat något, eller blev han odödlig av det där spindelbettet? I doubt it. Blev han stark som hulken? I doubt it. Snälla sätt lite gränser för superkrafterna, tack. Med det sagt så får jag ändå säga att jag gillade hur de ändå lyckas visa en genuin rädsla hos Peter i de farligaste av situationer, när han på riktigt inser att han troligtvis kommer dö. Det balanserar ut den sekunda trovärdigheten i andra delar. 

Spider-Man: Homecoming är högst underhållande. Jag skrattade regelbundet, jag fastnade genast för min älskade Michael Keaton i skurkrollen och jag älskade Tom Holland som Peter Parker. För att inte tala om den perfekta slutscenen. Visst är det en härlig känsla när något man tror ska bli jättedåligt visar sig vara raka motsatsen? 

★★★★☆


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar