onsdag 31 januari 2018

Vänskap i tv-serier



Veckans tema är "Vänskap" i samarbete med bloggarna FrökenTV, Seriereflektioner, FictionalEm, KarinsUniversum och Seriedrottningen

På temat vänskap tänkte jag faktiskt prata lite om vänskap i tv-serier. Det finns många bra vänskaper i filmer också, men de varar ju så kort tid, eller hur? I serier är chansen för utveckling mycket större och därav är det lättare att fastna för en viss vänskap. Här är helt enkelt några av mina favoriter, samt motiveringar till varför!


Jag börjar med en som är väldigt aktuell för mig just nu. Den enda tv-serien jag följer veckovis för tillfället, är Lethal Weapon. Och anledningen till det är att jag bara inte kan hålla mig borta! Jag älskar denna serien mer och mer, och säsong två tycker jag varit snäppet bättre än säsong ett. Men en av de största anledningarna till att gilla Lethal Weapon är ju såklart vänskapen mellan huvudkaraktärerna. Precis som i originalfilmerna är denna vänskap hjärtat i serien, och vi älskar det.


Denna vänskap har jag tjatat om ganska mycket under åren. Just nu följer jag inte Hawaii Five-0 veckovis, och det beror på att denna vänskap egentligen är det enda som är bra nu för tiden. Jag bara önskar att det vore tillräckligt. Hur som helst så kan jag inte alls klaga på resterande säsonger, och jag kommer även ta mig tid till att se den åttonde (som även är sista). Men tills dess går jag gärna regelbundet tillbaka till tidigare säsonger och tittar på mina favoritavsnitt med Danny och Steve. Deras vänskap är underbar att få bevittna, och humorn är konstant. McDanno har kort sagt bjudit på många skratt genom åren! De är verkligen som ett gift par, ett faktum som de båda glatt accepterar. 


Under mitt White Collar-maraton var jag helt besatt av serien. Jag älskade allt med den, och vänskapen mellan huvudkaraktärerna var utan tvekan det bästa. Neal Caffrey och Peter Burke är fantastiska tillsammans, och trots att serien höll en relativt fast mall på "ett-fall-per-avsnitt" så var avsnitten alltid lika underhållande. Positivt var ju också att det inte var en typisk "cop-show" utan istället handlade om bedrägerier. Vilket jag personligen tycker är mer intressant än mord. 


The Musketeers har blivit en av mina nyare favoriter, och vänskapen mellan samtliga karaktärer är to die for. Men favoriten för mig blev vänskapen mellan Porthos och Aramis som verkligen hade helt underbar kemi. Det märktes kanske inte jätte tydligt när serien började, men genom säsongerna förstod man att dessa två verkligen hade en djupare vänskap än några av de andra musketörerna. Och humorn! Underbara karaktärer båda två. 


Det känns som att jag alltid tjatar om samma serier på bloggen, men whatyagonnado. De är mina favoriter, så det får bli så. Nästa vänskap jag tänker nämna är nämligen den starka vänskapen mellan de tre övernaturliga rumskamraterna Annie, George och Mitchell i den brittiska tv-serien Being Human. De kommer väldigt nära varandra i och med att de bor ihop och dessutom vet om varandras mörkaste hemligheter. Med hjärta och humor tar de sig tillsammans igenom dagarna på ett minst sagt underhållande sätt. 


Ryan och Seth. Det finns mycket att älska med The OC, men vänskapen mellan Ryan och Seth är väl ändå en av de största anledningarna till varför denna serie borrat sig in i så många av våra hjärtan. I den tidiga tonåren tittade jag igenom samtliga säsonger av denna serien, och sen dess ser jag om ett avsnitt så fort jag får chansen. Riktig myspys-serie men som ändå kan ta sig själv och sina karaktärer på allvar. 


Jack Bauer och Tony Almeida - en vänskap som utvecklades och blev starkare för varje säsong. Har du bara sett första säsongen av 24 så kan du nog inte riktigt förstå varför jag listar dessa två som en av mina favoritvänskaper på tv. Men har du även sett resterande säsonger så finns det ingen tvekan till varför. Genom säsongerna blev Tony i princip den enda Jack alltid visste att han kunde lita på. (Ja, jag har sett säsong 7.)


Genom säsonger av Black Sails utvecklades karaktärerna enormt, och likaså relationerna mellan dessa. Favoriten är såklart Silver och Flint som genom serien hade lite av en varierande vänskap. Det är tydligt att de bryr sig väldigt mycket om varandra, samtidigt som de måste "spela piratspelet" så att säga. När männen börjar se Silver som en bättre ledare än Flint så testas deras vänskap, men de överkommer det mesta. Ja, vi som läst/sett Skattkammarön vet ju alla hur den börjar, men ändå. Framförallt älskar jag hur Silver är den enda Flint någonsin vågat öppna upp sig för. 


Okej, jag vet inte om den här listan någonsin kommer se sitt slut. Men det går inte att skriva en lista om vänskap på tv utan att nämna serien som är döpt efter karaktärernas vänskap. Det här är en av mina absoluta favoriter när det gäller komediserier. Vänner är hur rolig som helst, och karaktärerna är lätta att älska (för det mesta). Jag kan inte räkna hur många gånger jag sett om samtliga avsnitt, och jag kan definitivt inte räkna hur många gånger jag kommer se om samma avsnitt i framtiden. En serie omöjlig att tröttna på!


Det är lite sorgligt att jag bara har en enda 100% kvinnovänskap med i listan, men jag skyller på att jag inte har många andra att välja mellan, åtminstone inte i de serierna jag följer. Hur som helst så måste jag ändå ha med Cameron och Donna från Halt and Catch Fire! De har en väldigt speciell relation, men den växer hela tiden och även om de inte var överförtjusta i varandra från början så börjar de sakta men säkert stötta varandra och verkligen förstå varandra. Att sätta dessa två ihop som affärspartners är det bästa beslut Halt's serieskapare tagit. 


När det pratas om Game of Thrones hör man mest tala om brutalitet, men det finns mycket annat att älska i serien också. Annat, som har lite mer hjärta än brutalitet. Det finns flera vänskaper jag älskar i serien, men favoriten har nog ändå alltid varit den mellan Sam och Jon. Förutom att de båda är två av mina favoritkaraktärer i hela serien, så älskar jag samspelet mellan de två. Sam har alltid stöttat Jon och är egentligen anledningen till varför Jon växt så mycket som han gjort. 


Ted och Marshall - finare vänskap får man leta efter. De har varit vänner sedan College och håller fortfarande ihop som om de vore familj. De berättar allt för varandra och vi älskar det. How I Met Your Mother har alltid varit en av mina favoritserier och även om jag lever för humorn så hade den inte varit någonting utan karaktärerna och deras nära relationer. 


Jag har vid ett flertal tillfällen nämnt hur bra tv-serien Sherlock är. Helt klart en av de bästa tv-serierna som någonsin gjorts. Vilket säger ganska mycket med tanke på hur många bra serier det finns. Vad jag älskar allra mest med Sherlock är hur bra de visar den starka vänskapen mellan Sherlock Holmes och Dr. Watson. Benedict Cumberbatch och Martin Freeman är fantastiska tillsammans! För övrigt är serien också helt fantastisk, se den. 


Innan jag avslutar denna roman till inlägg så vill jag även nämna några serier där vänskaperna ligger på lite större bredd men ändå är lika starka. Skam med både tjejgänget och killgänget som får oss att önska att vi var en del av den där underbara vänskapskretsen. Skins med de olika blandade gängen från de olika generationerna där mycket handlar om fest men där vi i svårare livssituationer verkligen får se de äkta vänskaperna lysa igenom. 

Vilken vänskap från tv-serier är din favorit? 

söndag 28 januari 2018

Jane The Virgin: Säsong 3



Det finns mycket att säga om Jane The Virgin's tredje säsong, eftersom mycket har förändrats. Specifikt en stor grej, som jag var orolig över innan det hände men som jag faktiskt tycker sköttes väldigt bra. 

För dig som inte vet, så är Jane The Virgin en komedi/drama-serie från 2014 med Gina Rodriguez i huvudrollen som Jane Villanueva - en ung religiös kvinna som lovat spara sig till äktenskap men som innan dess av misstag lyckas bli artificiellt inseminerad och därav gravid. Situationen blir ännu mer komplicerad när det visar sig att spermierna tillhör en bekant.

Den här serien alltså. Jag är så himla kär i Jane The Virgin, och det har jag varit sedan avsnitt ett. Innan dess var jag inte det minsta intresserad, men Jane The Virgin kan man väl lugnt säga ligger i topp när det gäller serier som överraskat mig mest. Den är så himla rolig, så himla mysig, charmig och vid många tillfällen även vacker. Ofta är avsnitten riktiga tankeställare, och ändå är manuset så underhållande att man inte sällan sitter och skrattar sig genom avsnitten. Detta gäller serien i allmänhet, men på många sätt har tredje säsongen varit väldigt speciell - trots att den lyckas behålla samtliga av dessa fördelar - och kanske till och med förstärka någon.

Som jag redan nämnt så händer något ganska stort i tredje säsongen av Jane The Virgin, något som förändrar Jane's liv på en större nivå än självaste inseminationen. Vad tänker jag inte berätta, ifall att du som läser detta inte har sett säsongen. Själv hade jag inte fördelen att inte veta, så händelsen i sig är något som oroade mig väldigt mycket då jag skrämdes av att seriens annars så härligt lättsamma ton, plötsligt skulle kännas helt annorlunda. Men jösses, vad bra det hanterades! Jane The Virgin är lika underhållande som alltid, och om det är något som förändrats så är det väl att vi alla fått en helt annan uppskattning för livets höjdpunkter, precis som karaktärerna i serien.


Jag är minst lika kär i Jane och alla hennes äventyr som jag var i säsong ett, om inte ännu mer. Jane är en underbar huvudkaraktär som är omöjligt att inte falla pladask för. Något annat som förändrats är ju faktiskt... ja, serietiteln! Det är roligt hur de ändrar den för varje avsnitt, berättarrösten är lika underhållande som alltid.

Nu är det så att jag också vill prata lite om sidokaraktärerna samt deras relationer till varandra. Som alltid är givetvis Jane den stora favoriten, hur mycket jag än älskar övriga karaktärer så går det inte att komma förbi det faktum att hon är ganska underbar. Men samtliga karaktärer runtomkring henne växer för varje säsong och även om hon var en favorit redan i förra säsongen så har jag verkligen favoriserat Petra under säsong tre. Hon har fortfarande vissa personlighetsdrag som påminner om den hon var i säsong ett, men på det stora hela så har hon verkligen förändrats. Jag är verkligen helkär i relationen mellan Petra och Jane. Den är så skruvad men ändå så bra. Jag älskar deras underhållande frenemies-relation. De är väl så nära att ha en vänskap nu som man kan komma. Jane är den Petra går till när hon behöver prata, och jag älskar hur ärlig hon är kring hur märklig vänskap de faktiskt har.

Sedan så är det såklart omöjligt att inte älska både Xo och Rogelio, men det är givet för det har jag gjort sedan starten. Att de äntligen ska få vara lyckliga är superroligt att se, nästan så man blev lite tårögd av deras fina bröllop. Alba har jag däremot alltid haft lite blandade känslor för eftersom jag alltid tyckt att hon varit irriterande sträng. Jag gillar inte sådana personer, men å andra sidan har hon alltid haft andra sidor som man älskar. Hon har hjärtat på rätt ställe, och det har märkts under denna säsong mer än någonsin tidigare. 


Sen så kommer vi till Raphael som jag har så många blandande känslor för. Jag tycker han varit bra för det mesta under säsongen, bättre än tidigare. För det mesta älskar jag honom, men ibland står jag bara inte ut med honom. Han kan vara så kärleksfull och snäll, men han blir också lätt avundsjuk, plus att han aldrig verkar kunna bestämma sig för vem han vill vara med. Jag var överförtjust i att han och Petra skulle ge sin relation en andra chans, för jag tror faktiskt att de kan funka bra ihop nu när de båda förändrats väldigt mycket. Men det skulle såklart manusförfattarna gå och förstöra genom att dra in samma gamla kärlekstriangel för femtioelfte gången. Det fanns en tid då jag ville ha Jane och Raphael tillsammans, men den tiden är förbi. För det första tycker jag att alldeles för mycket har hänt sedan dess. För det andra så valde hon Michael, och det är en ganska stor grej som jag inte tycker man kan släppa bara för att... ja, ni som sett vet. För det tredje så är jag helt nöjd med den fina familjerelation som byggts upp mellan Jane, Raphael och deras lille son Mateo. Varför förstöra det? De har nu en stark och djup vänskap som innebär att de kan berätta allt för varandra. Inklusive om sina respektive relationer och sexliv, och en sådan vänskap är lätt att förstöra genom att romantisera hela förhållandet. Så snälla, nej tack. 

Jag är väldigt besviken på Luisas roll i dramat. Sanningen är att jag gillar henne, och jag önskar att hon och Raphael bara kunde begrava stridsyxan en gång för alla. Men det verkar dessvärre inte hända någon gång inom den närmaste tiden.

Slutligen vill jag bara säga att jag är väldigt nöjd med tredje säsongen av Jane The Virgin. Jag är imponerad över hur bra de lyckats blanda humor med sorg genom att få mig att skratta och släppa en tår på en och samma gång. Jag hoppas innerligt på att säsong fyra inte är den sista säsongen, för det här är en sån där serie jag skulle kunna följa i en evighet. 

Just det, en sak till måste jag ju nämna. Utan att säga för mycket, men fick vi precis en ganska stor hint om vem som skulle kunna vara berättarrösten där i slutet? Jag läste på tv time att det tydligen var så att serieskaparna tidigare gått ut med att berättarröstens identitet skulle avslöjas i seriens sista avsnitt. Och detta är något jag aldrig ens tänkt på, att det skulle kunna vara någon karaktär från serien som berättar allt. Trodde mest bara den fanns där för underhållningens skull. Men det är intressant, och det verkar dessutom finnas ett flertal olika teorier om vem det kan vara!


onsdag 24 januari 2018

1950-talet: En filmhändelse för varje år



1950: Forrest Gump träffar Jenny Curran för första gången samt Elvis Presley för enda gången. 


1951: Anthony Corleone föds in i den kända mafioso familjen där Don Vito Corleone står som överhuvud.  


1952: Johnny Cash börjar skriva på Folsom Prison Blues i den biografiska filmen Walk The Line från 2005. 


1953: Curtis Hanson's L.A. Confidential berättar om sambandet mellan korruption inom poliskåren och kändisskap i Hollywood. 


1954: Karaktären Brooks blir utsläppt ur fängelset i The Shawshank Redemption - en händelse som gör mer skada än nytta för den före detta brottslingen. 


1955: Marty McFly anländer efter en resa trettio år tillbaka i tiden, i Doc Brown's tidsresande DeLorean. 


1956: Dracula-skådespelaren Bela Lugosi avlider och lämnar regissören Ed Wood utan en stjärna i den svartvita Tim Burton filmen från 1994. 


1957: Det slutar olyckligt för det Romeo och Julia-baserade paret i filmmusikalen West Side Story när Tony tragiskt dör i Marias armar efter en våldsam skjutning. 


1958: Sandy och Danny inleder en sommarromans och berättar om det i inledningsnumret Summer Nights


1959: Fyra tolvåriga pojkar ger sig ut i världen för att hitta ett lik som ska ge dem den berömmelse de så länge efterlängtat i det Stephen King-baserade dramat Stand By Me

Veckans tema är ett samarbete mellan mig och bloggarna FrökenTVFictionalEmSeriedrottningenKarinsUniversum och Seriereflektioner. Denna veckan är temat "50-tal".

tisdag 23 januari 2018

The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert (1994)



"Don't 'Darling' me, Darlin'." 

Jag har ingen aning om hur jag hittade den här filmen, men på något vis lyckades jag upptäcka den för kanske något år sedan, och har sedan dess längtat efter att få se detta musikfilmsfenomen. Till slut såg jag ingen anledning till att dra ut på det längre, så jag gick in på Discshop, klickade på lite knappar och några dagar senare dank blu-ray utgåvan av The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert ner i brevlådan. 

Anledningarna till varför jag ville se Priscilla var flera. Dels höga betyg av nästintill alla som sett och förstår den. Dels den lockande titeln och dels det färgstarka filmomslaget. Framförallt, var det temat. Varför finns det inte fler sådana här filmer? 

"No, I'll join this conversation on the proviso that we stop bitching about people, talking about wigs, dresses, bust sizes, penises, drugs, night clubs and bloody Abba!"
"Doesn't give us much to talk about then, does it?" 

Priscilla är en film om tre väldigt unika karaktärer. Det är en renodlad roadtrip-film, en subgenre jag älskar. I huvudrollerna ser vi välkända ansikten - först ut Hugo Weaving i rollen som den färgstarka Anthony "Tick" Belrose, även känd under scennamnet Mitzi. När han får ett erbjudande om att framföra sin akt i en liten stad bortom Australiens öken tar han med sina två bästa vänner på en bilresa de sent kommer glömma. Med Tick på resan har vi Guy Pierce's excentriske Adam "Felicia Jollygoodfellow" Whiteley och den transsexuella kvinnan Bernadette Bassenger, spelad av ingen mindre än Terrence Stamp som för specifikt denna roll blev nominerad till en Golden Globe år 1995. 

Priscilla: Queen of the Desert är en ren glädje att få ta del av, och samtliga hundrafyra minuter på skärmen lyckas bli en rolig, färgsprakande och lättsam underhållning trots att den även ger oss starka insikter på hur livet ser ut för en transperson, vare sig det handlar om en transvestit eller transsexuell. 

Terrence Stamp har fått många applåder för sin rolltolkning av Bernadette, men jag måste även få ge en liten shout-out både till Hugo Weaving och Guy Pearce. Weaving lyckas verkligen sätta fingret på hur det är att vara en man som älskar dragkulturen, att klä sig i kvinnokläder och att uppträda som om ingenting kan komma i hans väg. Guy Pearce's Felicia Jollygoodfellow lyckas kanske till och med ännu bättre på den sista punkten, och det älskar vi honom för. Tack vare karaktärerna blir Priscilla en film som ger oss bättre förståelse för vad termerna transvestit och transsexuell faktiskt innebär, samt skillnaderna mellan dessa. 

The Adventures of Priscilla: Queen of the Desert är en färgstark och inspirerande film som sätter fingret på hur bra queerkulturen är på att ta vara på livets fröjder, helt enkelt eftersom den redan besegrat sitt största hinder - mänsklighetens illvilja och omoral. Priscilla ger oss (vad jag bara kan gissa är) en trovärdig inblick i det färgsprakande livet som drag performer, med alla dess nöjen och motgångar som exempel. Jag har inte ett enda frågetecken till varför detta blivit en kultklassiker utan dess like. 

★★★★☆


söndag 21 januari 2018

Spiderman: Homecoming (2017)



Jag skulle för det mesta kalla mig ett Marvel-fan. Varför? För att jag älskar flera av Marvel-filmerna. Ändå finns det de jag inte sett, och det finns även de jag sett och inte alls gillat. Jag är alltid osäker på en Marvel film innan jag ser den, men för det mesta är jag positivt överraskad efter att ha sett den. När jag först fick höra att det skulle komma ytterligare en ny version av tonårshjälten som fick sina krafter av ett spindelbett, så kände jag bara nej, nej och nej. Inte igen. Han skulle dessutom tillhöra Avengers-ensemblen? Hur ska detta gå, tänkte jag. 

Mina förväntningar var ytterst låga innan premiären, men därefter började de sakta förändras. Jag såg trailern som bekräftade mina starka tveksamheter samtidigt som den ändå på något plan lyckades göra mig nyfiken. Efter premiären fick jag höra av andra som sett filmen, att den var bättre än väntat. Ytterst underhållande. Lik sina systerfilmer, och kanske till och med en version av Spindelmannen som skulle kunna mätas upp med trilogin av Sam Raimi. 


Jag tror att den största anledningen till mina misstankar om att detta kunde bli riktigt dåligt, berodde på att den gav intrycket av att vara riktigt löjlig och riktigt tonårstypisk. Vilket jag vanligtvis avskyr i filmer. Jag gillar filmer där karaktärerna är tonåringar då det är en viktig ålder, men jag stör mig på när tonårsperioden framstår stereotypiskt, som om det bara finns ett sätt att leva som tonåring. Visst fanns det delar av Spiderman: Homecoming som bekräftade dessa misstankar, men i det stora hela måste jag säga att filmen visade sig vara mycket bättre än väntat. Den kändes inte löjlig alls, utan istället underhållande på ett bra sätt. 

Likt Deadpool, lyckades Spiderman: Homecoming överraska mig ytterst positivt. Vilket till slut egentligen inte överraskade mig jättemycket eftersom jag helt ändrade mina uppfattningar efter att filmen kom ut. Hör man av resten av världen att en film är bättre än vad den verkar, så är den oftast det. Eftersom Sam Raimi's Spiderman ligger mig varmt om hjärtat är det alltid svårt att släppa in en ny version. Jag gillade inte The Amazing Spider-Man, och ändå gillar jag Andrew Garfield som skådespelare. Jag har vid det här laget sett en hel del filmer med Tom Holland som varit aktiv i filmvärlden i flera år nu. Ändå var jag tveksam till att se honom i rollen som Peter Parker, och varför har jag ingen aning om eftersom jag slutade upp med att älska det. Passade han inte ganska perfekt? Nästan lika perfekt som Tobey Maguire. Nästan.


Jag gillar kopplingen till Tony Stark och Avengers. Samtidigt som jag är väldigt nöjd med att det hölls på avstånd - exempelvis fick vi endast se Tony Stark i en biroll medan resterande Avengers-medlemmar endast nämndes. Jag är nöjd med relationen som byggts upp mellan Tony och Peter och ser givetvis fram emot mer av detta. Jag har nu förstått att Tom Holland's Peter Parker dykt upp tidigare i MCU, nämligen i Captain America: Civil War. Som jag inte sett... Men det hörde du inte från mig. Detta visade sig vara enda anledningen till varför jag nu känner mig sugen på att se om besvikelsen Captain America: The First Avenger följt av en första titt av resterande Captain America-filmer som förhoppningsvis gör större intryck på mig. 

Jag får lov att kommentera på en specifik sak, och förlåt mig, men som vanligt är det omöjligt för mig att inte störa mig enormt mycket på att huvudkaraktären bara råkar överleva allting. Har jag missat något, eller blev han odödlig av det där spindelbettet? I doubt it. Blev han stark som hulken? I doubt it. Snälla sätt lite gränser för superkrafterna, tack. Med det sagt så får jag ändå säga att jag gillade hur de ändå lyckas visa en genuin rädsla hos Peter i de farligaste av situationer, när han på riktigt inser att han troligtvis kommer dö. Det balanserar ut den sekunda trovärdigheten i andra delar. 

Spider-Man: Homecoming är högst underhållande. Jag skrattade regelbundet, jag fastnade genast för min älskade Michael Keaton i skurkrollen och jag älskade Tom Holland som Peter Parker. För att inte tala om den perfekta slutscenen. Visst är det en härlig känsla när något man tror ska bli jättedåligt visar sig vara raka motsatsen? 

★★★★☆


onsdag 17 januari 2018

Några minnen

Detta inlägg skrivs i samarbete med bloggarna FrökenTV, Seriereflektioner, KarinsUniversum, Seriedrottningen och FictionalEm

Veckans tema är "Ett minne" och istället för att skriva om ett minne så tänker jag skriva om flera. Många, till och med. Här kommer en liten giflista med scener från tv-världen som jag minns med värme (eller kanske möjligtvis någon annan stark känsla). 


Första gången jag skrattade åt Barney Stinson i pilotavsnittet av How I Met Your Mother


Första (och kanske enda) gången jag grät åt The OC, i första säsongens säsongsavslutning och deras användande av låten Hallelujah


Första gången jag "träffade" Neal Caffrey och insåg hur stor del av mitt liv White Collar skulle bli


Sista gången jag såg ett, för mig, nytt avsnitt med Annie, George och Mitchell


Ögonblicket jag insåg att Sarah aldrig helt och hållet skulle komma tillbaka


Mitt allra första soffliggande tv-serieberoende 


Och ögonblicket då detta tv-serieberoende för första (av många gånger därefter) gav mig en liten (men åh så härlig) hjärtattack


När jag för första gången bevittnade alla mina favoritkaraktärer från min favoritserie, minnas tillbaka till allt jag visste om 


Och när jag till sist insåg vad hela sista säsongen faktiskt handlat om


Alla gånger jag skrattat åt Monicas kalkondans 


Alla gånger jag gråtit till Skins


Alla gånger jag sörjde mina favoritkaraktärer i Game of Thrones


Och alla gånger jag fascinerats av The Leftovers' förmåga att lämna mig totalt häpnad


Första gången jag bevittnade den själviske Nathan Young ta sig an hela världen, för hela världen


Jag minns tillbaka till alla gånger jag under förra året, fick rysningar av de unika musikscenerna i Please Like Me


Alla gånger jag älskade McDanno lite mer än tidigare


Alla gånger Wayans' och Crawford's Murtaugh & Riggs motbevisade mina starka tveksamheter av att göra en remake av en av mina favorit filmserier


Alla gånger Michelle Tanner höll upp tummen och sa "You got it, dude


Alla gånger min hjärna exploderade efter ett avsnitt av Dirk Gently's Holistiska Detektivbyrå 


Alla gånger Silverflint kändes möjligt 


Och alla gånger jag såg om det där allra första avsnittet av How I Met Your Mother och förälskade mig i Barney Stinson all over again