fredag 29 december 2017

Bates Motel: Säsong 5



ÅH HERREJÖSSES. Mitt stackars hjärta.

Det här är en recension på sista säsongen av Bates Motel, och om du tror att jag kommer hålla den spoilerfri så tror du fel. Så bort med dig om du inte sett samtliga avsnitt.

Jag vet verkligen inte var jag ska börja. Vilken resa detta har varit! Bates Motel har verkligen aldrig någonsin gjort mig besviken. Varje säsong har varit lika bra som den tidigare och jag har älskat allt. Enda problemet jag hade med serien var alldeles i början, och det beror på att det tog mig ett tag att fastna. Tog mig ett tag att förstå karaktärerna också, den enda jag gillade i början var Emma. Men nu har jag förståelse för dem alla, ja, till och med Norman.

"Sometimes I see mother when she's not there, and sometimes I become her." 



I slutet av säsong fyra hände något ganska fruktansvärt: jag tror inte ens jag behöver förklara. Säsong fem utspelar sig, vad jag har förstått, ungefär två år efter det som hände i den fjärde säsongsfinalen. Dylan och Emma har ingen kontakt med Norman eller Norma längre, vilket innebär att de inte vet sanningen kring vad som hänt. Tillslut får dock Dylan för sig att berätta sanningen för Emma, om hans misstankar kring hennes mammas försvinnande. Vilket får Emma att börja googla, vilket leder till att hon får reda på Normas "självmord". Och så dras den lyckliga lilla familjen in i Normans trassliga liv igen.

Denna säsongen är den mest skruvade hittills. Norman Bates är nu när Norma är borta, vår stora huvudkaraktär. Han bär serien på egen hand, vilket är ett tufft jobb för en karaktär som vi alla väldigt gärna vill ogilla. Mer än skruvad så har säsongen varit rent av tragisk. Det vi har fått följa, är Normans vardagliga liv. Men han är inte riktigt så ensam som folk tror, tvärtom så är det väldigt mycket liv i hans ensamma hus uppe på kullen. Han mentala problem är nu värre än någonsin och inte ens hans egna uppenbarelse om sitt tillstånd lyckas kunna rädda honom från... låt oss kalla henne "Mother". 

Det är intressant hur Norman byggde upp denna version av Norma, eftersom den mot slutet inte alls liknade den person hon faktiskt var när hon var vid liv. Norma hade sina problem, och visst har hon gjort misstag. Men hon har alltid varit en kärleksfull och hängiven mamma till honom, och denna nya porträttering av henne som han skapat i sitt huvud, är egentligen hennes raka motsats. Visst förstår vi att hon alltid gör allt för att skydda honom, men det finns vissa gränser som den riktiga Norma aldrig skulle korsa. Ändå är det inte jättesvårt att förstå varför denna sida av Norma är det som byggde upp hela Normans projektion av henne. Det var den sidan av henne som alltid skrämde honom, och den sida som han visste, alltid skulle skydda honom. 


Obehaget kröp sig på så fort Norman först vilade ögonen på oskyldiga Madelyn. Jag var övertygad om att han skulle döda henne, men det hände faktiskt aldrig. Ändå lyckades hon bli ett offer för Mother, och det hon sa till Dylan i slutet var egentligen inte helt fel. 

"Norman only tricked me for a couple of weeks. How did he trick you for your entire life?

"Det gjorde han inte", fortsätter hon. Och Dylan nekar det inte. Han visste precis vad Norman var kapabel till, två år tidigare, och ändå flydde han därifrån. Men jag klandrar honom inte för det. Vad gör man egentligen, när det är en nära familjemedlem det gäller? Vad skulle han göra, framförallt utan bevis? Dylan gjorde så gott han kunde i säsong fyra, han försökte få Norma att hjälpa honom se till att Norman stannade på Pineview. Men det gick inte, så vad gör man? Ringer man polisen och rapporterar att man misstänker att någon man älskar har mördat en annan människa, när personen i fråga inte ens vet vad han gör för att han är psykiskt sjuk? Nej, jag tror ingen skulle klara av att göra det. Men samtidigt går det inte att neka, att vad Madelyn sa till Dylan är sant. 


Jag måste få prata lite om älskade Romero. Det var smärtsamt att se kriget mellan Romero och Norman när vi egentligen känner de båda. Givetvis stod jag på Romeros sida i det stora hela, men samtidigt tycker jag att han varit lite oförstående för det faktum att Norman lider av en sjukdom. För att citera Dylan; "He's not a bad person. He's not a criminal. He's crazy." Med det sagt var det otroligt sorgligt när Romero "såg" Norma i huset, och även när han slutligen hittade hennes kropp, följt av hans egen död. Men det var oundvikligt, jag visste redan när han bröt Norman ut ur fängelset, att det skulle sluta illa för honom. Det är mest för himla tragiskt att han aldrig kunde släppa det, lämna det bakom sig.

För att prata lite om Emma, och hennes sista möte med Norman. Det förde tillbaka många minnen, och jag älskade att de fick en sista scen tillsammans, även om det egentligen inte var Norman hon pratade med. Men bara det faktum att hon förstod att det inte var Norman hon pratade med, gjorde mig så glad. "Can you tell him something for me? Can you tell him I miss him?". Att hon kunde säga det till den personlighet av honom som faktiskt mördade hennes mamma, gjorde väldigt mycket. Emma har alltid varit en stor favorit och det kändes som att hon åtminstone fick lite closure

"Everyone has multiple personalities, Julia. We put out what we need, when we have to."



Okej, slutligen får jag väl komma till slutet. Den jobbiga, fantastiska, hemska, vackra slutet. Jag är så nöjd med allt vi fick, och jag hade inte ändrat på något alls. Hela slutavsnittet var superintensivt, framförallt de sista scenerna, när Norman hallucinerade att han var tillbaka till dagen då de flyttade till White Pine Bay. Hur de återskapade många scener från seriens allra första avsnitt, var så känslofyllt. Och när Norman slutligen ringde Dylan och bad honom komma dit... låt oss säga att jag från den sekunden nästintill höll andan ända fram tills eftertexterna började. Jag hade verkligen ingen aning om hur det skulle sluta. 

När jag började titta på Bates Motel, trodde jag att det var en prequel, vilket i så fall hade inneburit att Norman överlevde och kom undan med morden. Men tidigare i säsongen fick vi något som bevisade motsatsen, något som istället visade att detta inte alls är en prequel, utan en ny version av samma berättelse. Nämligen, när den kända duschscenen återskapades (vilket var helt otroligt bra gjort, och det säger jag som inte ens har sett originalfilmen). Istället för att döda Marion, så dödade han Sam vilket då skiljer sig från filmen, men eftersom Marion faktiskt var med i serien och kom undan, innebär det att den storyn är förbi. Alltså kommer hon inte komma senare, och hon kommer inte dö i händerna på Norman Bates. Och vet ni vad det betyder? Att serien är sin helt egna berättelse och alltså kan sluta hur som helst. Ändå kunde jag inte låta bli att oroa mig för vem som skulle komma ut ur det där huset levandes, för det fanns ju inte en chans att de båda skulle överleva. Men nu visste jag åtminstone att Norman kunde dö vilket både gjorde mig sorgsen och lättad. Mest var jag nog orolig över att de skulle ta död på varandra, vilket inte heller hade varit något lyckligt slut precis. Men som sagt, det kunde inte ha slutat bättre i mina ögon. Det var hemskt att bevittna Dylan inse att hans mors lik nu satt vid deras köksbord, redo för middagen. Han försöker, utan framgång, övertala Norman om att det är galenskap, och även om Norman innerst inne vet att Dylan har rätt, så kan han inte släppa galenskapet. För det lever inom honom. Istället startar hans försvarsmekanismen, som säger åt honom att förstöra allt som kommer i hans väg, inklusive hans bror. Det är en otroligt intensiv scen vi bjuds på, när Norman närmar sig Dylan med kniven, och Dylan tar fram revolvern. Ingen av de vill använda sitt vapen, men Norman har inget eget val vilket även lämnar Dylan utan val. Norman förblöder i Dylans armar och vi ser hur han möter sin mamma i skogen, den riktiga Norma som kramar honom och slutligen hittar han sin frid, varpå han i sina döende läppar uttalar orden "thank you". 

Jag är mållös. Det här var bra. Den här serien är  bra. Trots allt Norman gjort, så kan jag inte låta bli att tillslut sympatisera med honom. Det var en sjukdom, och att se hans vackra själ till bror förstå det, är kanske vad som gav som mest sympati. 

Trots all tragik så upplever jag ändå detta vara ett lyckligt slut. Mother kanske inte fick som hon ville, men Norman fick ett så lyckligt slut han möjligtvis kunde fått efter allt som hänt. Det finns ingen tvekan om att det inte kommer bli lätt för Dylan att leva med allt som hänt. Men vi fick ändå bevis på att det är möjligt, när vi i slutet av avsnittet fick se ett kort klipp där Dylan möter upp Emma och dottern Kate, följt av en kyss på munnen mellan Dylan och Emma vilket tyder på att de fortfarande är gifta och har lagt allt ont bakom sig. 

"I'm so sorry, Emma. I never wanted to bring you anything but happiness."


Det finns vissa frågor som aldrig riktigt kommer klargöras. 

(1) Norman är ansvarig för Calebs död, men de enda två som visste om det är nu döda. Vilket innebär att Dylan aldrig kommer få veta att hans pappa är död, och precis som hans mamma, dog i händerna på Norman. 
(2) Det nämndes till Dylan under säsongen, att Dr. Edwards försvann spårlöst något år tidigare. Trots detta såg vi honom prata med Norman, men det måste ju alltså då bara ha varit en av Normans hallucinationer. Men vad hände då med den riktiga Dr. Edwards? Jag kan gissa. 
(3) Såvida de inte hittar hennes kropp, så kommer folk för alltid tro att Bradley tog sitt eget liv. Men som vi alla vet, så var det Normans mordiska andra personlighet som brutalt mördade henne i slutet av säsong tre. 
(4) Chick spelade in många av hans konversationer med Norman, och hade dessutom påbörjat skriva en bok om honom. Så vitt vi såg låg allt detta kvar när polisen hittade honom. På så sätt borde det finnas ganska mycket förståelse kring hur Normans liv såg ut? Kanske till och med bevis till olika mord? Bland annat nämnde Chick i en inspelning, att han hittat Norman hålla hand med sin morbror i källaren. Detta bevisar inget, men borde ändå väcka lite misstankar kring var Caleb kan befinna sig. 

Att det finns en del ouppklarade frågor nu när serien är slut, ser jag dock inte som någon nackdel. Det är mest tankar jag har nu i efterhand, som jag går och funderar på. Men egentligen är jag helt okej med att dessa detaljer lämnas ouppklarade. Dels för att allt annat var så perfekt, och dels för att det inte är mer än rimligt att vissa frågor dog tillsammans med Norman. 

Jag lyckas aldrig kunna hålla mig kortfattad när det gäller ett serieavslut jag verkligen gillar. Men jag hoppas att någon kan uppskatta denna recension, och har du inte sett serien så är det är stor rekommendation från mig! Riktigt bra, från början till slut. Klicka här för att läsa mer om Bates Motel

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar