söndag 31 december 2017

Rankning av filmerna jag sett på bio i år

Vanligtvis brukar jag göra en årssammanfattning i form av lite olika topp 5 listor, men tyvärr har jag inte haft mycket tid över att lägga på bloggen och därför har det inte hunnits med. Men någon form av årssammanfattning måste jag ju göra, så här kommer i alla fall en liten rankning av filmerna jag sett på bio i år. 

Innan jag påbörjar listan vill jag bara säga att mina rankningar inte nödvändigtvis går efter kvalitet, utan mer på hur mycket jag personligen gillade filmen. Som vanligt börjar jag nedifrån, alltså med de jag tyckte minst om. 




16
GEOSTORM
Det här var ingen höjdare precis. Den var inte dålig, men den var inte direkt bra heller. Fungerar som kvällsunderhållning när man är trött och inte vill ha något jätte avancerat att titta på. Gillar man vita huset-action så är det en fördel. Men väldigt klyschig överlag, inget man inte sett förut. Som tur är var detta ett sådant biobesök som ingick i jobbet, så det var inget jag betalade för. 


15
KONG: SKULL ISLAND
Denna film var inte så bra som jag hade hoppats på, men den var absolut inte dålig. Det tråkiga med Kong: Skull Island är att den inte sticker ut på något sätt alls egentligen, men jag gillade den ändå eftersom jag älskar äventyrsgenren. Lär antagligen se den någon gång igen, för underhållningens skull men förvänta dig inte för mycket om du ger den en chans. King Kong från 2005, är mycket bättre enligt mitt tycke. Egentligen försökte nog Skull Island vara lite för lik King Kong istället för att vara sin egen film, vilket är väldigt synd. 


14
LIFE
Samma här. Varför försöker den inte vara sin egen film, istället för att efterlikna filmer som redan existerar? Jag gillar Life. Jag är glad att jag såg den. Men tyvärr upplevde jag att den var alldeles för lik den första Alien-filmen. 


13
KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE
Detta är en film jag nog hade gillat om det var en egen film, men som uppföljare till den FANTASTISKA Kingsman:  The Secret Service? Nja. Jag blev besviken på ganska mycket som denna film hade att erbjuda. Anledningen till det är nog för att jag hade alldeles för höga förväntningar. The Golden Circle är inte dålig, men The Secret Service är så mycket bättre. Med det sagt är detta ändå en film som bjuder på mycket underhållning. Se den, men gör inte misstaget att förvänta dig för mycket. 


12
MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN
Här kommer nog en ganska abrupt vändning i listan, för jag älskade den här filmen. Jag har inte sett originalfilmen, jag har inte läst boken. Så jag har egentligen inget att jämföra med. Men jag gillade verkligen Mordet på Orientexpressen - dock tror jag det egentligen är Agatha Christies förtjänst. Visst har de filmat scenerna väldigt snyggt, och visst älskade jag Kenneth Branagh i rollen som Hercule Poirot. Men det är manuset, och avslöjandet som gjorde störst intryck på mig. Och eftersom jag misstänker att den delen är ytterst lik boken, så har det kanske inte så mycket att göra med filmen i sig. 


11
GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 2
Jag älskade denna film! Samtidigt som jag avskydde vissa andra delar. Var totalt ointresserad av skurken och hela situationen som hela filmen gick ut på. Men jag älskade allt annat runtomkring. Baby Groot framförallt. Tyckte humorn träffade så rätt, hela biosalongen (inklusive jag) satt och skrattade genom hela filmen. Och så bra val av musik, precis som i den förra filmen! Jag vet att det finns många som har problem med att humorn tar över så mycket. Jag förstår vad ni menar, det gör att allt annat känns lite smått oseriöst. Men eftersom allt annat är så dåligt enligt mitt tycke så räddar humorn hela filmen, och därför är jag väldigt tacksam för det. "I'm Mary Poppins, Y'all!


10
DEAD MEN TELL NO TALES
Det är ingen hemlighet att jag älskar Pirates-filmerna med hela mitt hjärta. Hmhm, de tre första alltså.  Var inte superimponerad av fyran precis. Därför blev jag så glad när jag några minuter in i Dead Men Tell No Tales (eller Salazar's Revenge som svenskarna av någon anledning valt att kalla den) insåg att jag faktiskt gillade den. Kan bero på att denna film inte var lika fristående, utan faktiskt innehåll cameos från två av våra favoritkaraktärer från de gamla filmerna, samt dessutom två huvudkaraktärer som båda på ett eller annat sätt har en koppling till dessa karaktärer. Ja, Dead Men Tell No Tales har brister och nej, Jack Sparrow är inte längre höjdpunkten i filmerna. Tyvärr. Men jag älskar det ändå, och här fick jag tillbaka den där underbara känslan som de tre första filmerna gav mig. Tack! 


9
APORNAS PLANET: STRIDEN
Jag älskar den här versionen av klassikern Apornas Planet. Det här var sista delen i trilogin och det kunde inte ha slutat bättre enligt mitt tycke. Jag är helnöjd! Det har varit en fröjd att få följa Ceasar genom åren och all beröm till Andy Serkis för prestationen. Anledningen till att denna film inte hamnar högre upp beror på att jag älskar följande åtta filmer lite mer. 




8
LION
Visst hade denna film svensk biopremiär i slutet av december 2016, men jag såg den faktiskt på bio i mars 2017. Så det räknas. Jag älskade Lion, tyckte den var superbra. Känslosam, tragisk och vacker. Framförallt filmens otroligt starka första halva, men jag gillade även andra halvan starkt även om det finns de som inte håller med mig. Att se denna film just på bio tror jag bidrog ytterligare till den kraftfulla inverkan filmen hade på mig. 


7
BEAUTY AND THE BEAST
Den här filmen såg jag väldigt mycket fram emot i början av året, och jag blev inte besviken. Jag är superförtjust i det faktum att det görs en massa nya spelfilmsversioner av gamla Disney klassiker. Jag njöt från början till slut av den här filmen och kommer säkerligen se den många gånger om. Ja, den är väldigt lik originalet men so what? Det är bara positivt om du frågar mig. Även om den är lik så är det väldigt annorlunda eftersom den inte är tecknad. Det är en ny och fräsch tappning och till skillnad från så många andra, så älskade jag Emma Watson i rollen som Belle. Förstår inte varför människor har problem med henne. 

6
DUNKIRK
Den här filmen gav mig rysningar. Riktigt bra, hemsk, vacker. Visar både människans brutalitet, samt hur långt vi människor kan gå för att ge tillfredsställelse till vår medkänsla för andra människors lidande. Ondska, godhet, rädsla och mod. Mäktig på många sätt, men kanske ändå inte en film man orkar se mer än en eller två gånger som mest. 


5
LA LA LAND
En annan film med mycket blandade åsikter från folk. Personligen älskade jag den, tyckte väldigt mycket om dess konstnärliga anda. Musiken har jag lyssnat på tillräckligt mycket för att nästintill kunna samtliga låtar utantill, och om jag inte hade nog med respekt för både Emma Stone och Ryan Gosling innan, så har jag säkerligen det nu. 


4
DET
Jag älskade Det. Många gånger kan jag ärligt säga att jag avskyr skräck, men det här var inte skräck för mig. Det hade så mycket hjärta och humor att jag verkligen inte kan se det som en ren skräckfilm. Snarare skulle jag kalla det en dramafilm med korta inslag av skräckgenren. Påminner lite om Stand By Me. Påminner lite om Stranger Things. Påminner lite om mini-serie-versionen av Det från 1990. Alla tre av dessa titlar ligger mig varmt om hjärtat, så du kan tänka dig att 2017-versionen av Det inte är en film jag kommer glömma i första taget. 


3
BABY DRIVER
Innan mina toppval på listan blev sedda så var detta definitivt favoriten för i år (även om Det kommer ytterst nära). Helt ärligt så vet jag inte varför egentligen. Jag bara fastnade direkt för Baby Driver, egentligen redan innan jag hade sett den. Bara affischen säger mycket om varför det är en film precis i min smak. Baby Driver skänker oss inte mycket värme, men ändå platsar den direkt i mitt hjärta. Musiken, skådespelarna, actionsekvenserna, underhållningen... "Beyond f*cking awesome" skrev Rolling Stones Magazine om filmen, och jag kan inte annat än att hålla med. 




2
THE GREATEST SHOWMAN
Jag skrev en recension på filmen för några dagar sedan, och jag tror det framgick ganska bra varför jag förälskade mig totalt i denna fantastiska musikal. Den var underhållande på alla sätt, och musiken har gått i repris i mina lurar till och från jobbet under hela veckan. Det är ytterst sällan jag ser en film mer än en gång på bio, men jag har redan planer på att se den igen. Vissa filmer blir bara så otroligt bra på bio, och det är en chans man inte vill missa. Hade det inte varit för mitt toppval så hade denna pärla blivit min självklara favorit bland årets biofilmer.


1
THE LAST JEDI
Sist men bäst! The Last Jedi. Det vill säga, den senaste Star Wars filmen, del åtta av huvudberättelsen. Jag är ett Star Wars fan, jag kommer alltid vara ett Star Wars fan. Och den här filmen är jag ett fan av. Det är otroligt hur mycket tillfredsställelse två timmar i en biosalong kan ge, men jag minns hur jag bara satt och smålog genom hela filmen. Kylo Ren växer som karaktär för varje film, och jag älskar kopplingen de skapade mellan honom och Rey. Förlåt, jag ska inte säga mer om du inte sett den men kort sagt; jag är inte besviken. 

Vilka biofilmer från 2017 blev dina favoriter? 

fredag 29 december 2017

Bates Motel: Säsong 5



ÅH HERREJÖSSES. Mitt stackars hjärta.

Det här är en recension på sista säsongen av Bates Motel, och om du tror att jag kommer hålla den spoilerfri så tror du fel. Så bort med dig om du inte sett samtliga avsnitt.

Jag vet verkligen inte var jag ska börja. Vilken resa detta har varit! Bates Motel har verkligen aldrig någonsin gjort mig besviken. Varje säsong har varit lika bra som den tidigare och jag har älskat allt. Enda problemet jag hade med serien var alldeles i början, och det beror på att det tog mig ett tag att fastna. Tog mig ett tag att förstå karaktärerna också, den enda jag gillade i början var Emma. Men nu har jag förståelse för dem alla, ja, till och med Norman.

"Sometimes I see mother when she's not there, and sometimes I become her." 



I slutet av säsong fyra hände något ganska fruktansvärt: jag tror inte ens jag behöver förklara. Säsong fem utspelar sig, vad jag har förstått, ungefär två år efter det som hände i den fjärde säsongsfinalen. Dylan och Emma har ingen kontakt med Norman eller Norma längre, vilket innebär att de inte vet sanningen kring vad som hänt. Tillslut får dock Dylan för sig att berätta sanningen för Emma, om hans misstankar kring hennes mammas försvinnande. Vilket får Emma att börja googla, vilket leder till att hon får reda på Normas "självmord". Och så dras den lyckliga lilla familjen in i Normans trassliga liv igen.

Denna säsongen är den mest skruvade hittills. Norman Bates är nu när Norma är borta, vår stora huvudkaraktär. Han bär serien på egen hand, vilket är ett tufft jobb för en karaktär som vi alla väldigt gärna vill ogilla. Mer än skruvad så har säsongen varit rent av tragisk. Det vi har fått följa, är Normans vardagliga liv. Men han är inte riktigt så ensam som folk tror, tvärtom så är det väldigt mycket liv i hans ensamma hus uppe på kullen. Han mentala problem är nu värre än någonsin och inte ens hans egna uppenbarelse om sitt tillstånd lyckas kunna rädda honom från... låt oss kalla henne "Mother". 

Det är intressant hur Norman byggde upp denna version av Norma, eftersom den mot slutet inte alls liknade den person hon faktiskt var när hon var vid liv. Norma hade sina problem, och visst har hon gjort misstag. Men hon har alltid varit en kärleksfull och hängiven mamma till honom, och denna nya porträttering av henne som han skapat i sitt huvud, är egentligen hennes raka motsats. Visst förstår vi att hon alltid gör allt för att skydda honom, men det finns vissa gränser som den riktiga Norma aldrig skulle korsa. Ändå är det inte jättesvårt att förstå varför denna sida av Norma är det som byggde upp hela Normans projektion av henne. Det var den sidan av henne som alltid skrämde honom, och den sida som han visste, alltid skulle skydda honom. 


Obehaget kröp sig på så fort Norman först vilade ögonen på oskyldiga Madelyn. Jag var övertygad om att han skulle döda henne, men det hände faktiskt aldrig. Ändå lyckades hon bli ett offer för Mother, och det hon sa till Dylan i slutet var egentligen inte helt fel. 

"Norman only tricked me for a couple of weeks. How did he trick you for your entire life?

"Det gjorde han inte", fortsätter hon. Och Dylan nekar det inte. Han visste precis vad Norman var kapabel till, två år tidigare, och ändå flydde han därifrån. Men jag klandrar honom inte för det. Vad gör man egentligen, när det är en nära familjemedlem det gäller? Vad skulle han göra, framförallt utan bevis? Dylan gjorde så gott han kunde i säsong fyra, han försökte få Norma att hjälpa honom se till att Norman stannade på Pineview. Men det gick inte, så vad gör man? Ringer man polisen och rapporterar att man misstänker att någon man älskar har mördat en annan människa, när personen i fråga inte ens vet vad han gör för att han är psykiskt sjuk? Nej, jag tror ingen skulle klara av att göra det. Men samtidigt går det inte att neka, att vad Madelyn sa till Dylan är sant. 


Jag måste få prata lite om älskade Romero. Det var smärtsamt att se kriget mellan Romero och Norman när vi egentligen känner de båda. Givetvis stod jag på Romeros sida i det stora hela, men samtidigt tycker jag att han varit lite oförstående för det faktum att Norman lider av en sjukdom. För att citera Dylan; "He's not a bad person. He's not a criminal. He's crazy." Med det sagt var det otroligt sorgligt när Romero "såg" Norma i huset, och även när han slutligen hittade hennes kropp, följt av hans egen död. Men det var oundvikligt, jag visste redan när han bröt Norman ut ur fängelset, att det skulle sluta illa för honom. Det är mest för himla tragiskt att han aldrig kunde släppa det, lämna det bakom sig.

För att prata lite om Emma, och hennes sista möte med Norman. Det förde tillbaka många minnen, och jag älskade att de fick en sista scen tillsammans, även om det egentligen inte var Norman hon pratade med. Men bara det faktum att hon förstod att det inte var Norman hon pratade med, gjorde mig så glad. "Can you tell him something for me? Can you tell him I miss him?". Att hon kunde säga det till den personlighet av honom som faktiskt mördade hennes mamma, gjorde väldigt mycket. Emma har alltid varit en stor favorit och det kändes som att hon åtminstone fick lite closure

"Everyone has multiple personalities, Julia. We put out what we need, when we have to."



Okej, slutligen får jag väl komma till slutet. Den jobbiga, fantastiska, hemska, vackra slutet. Jag är så nöjd med allt vi fick, och jag hade inte ändrat på något alls. Hela slutavsnittet var superintensivt, framförallt de sista scenerna, när Norman hallucinerade att han var tillbaka till dagen då de flyttade till White Pine Bay. Hur de återskapade många scener från seriens allra första avsnitt, var så känslofyllt. Och när Norman slutligen ringde Dylan och bad honom komma dit... låt oss säga att jag från den sekunden nästintill höll andan ända fram tills eftertexterna började. Jag hade verkligen ingen aning om hur det skulle sluta. 

När jag började titta på Bates Motel, trodde jag att det var en prequel, vilket i så fall hade inneburit att Norman överlevde och kom undan med morden. Men tidigare i säsongen fick vi något som bevisade motsatsen, något som istället visade att detta inte alls är en prequel, utan en ny version av samma berättelse. Nämligen, när den kända duschscenen återskapades (vilket var helt otroligt bra gjort, och det säger jag som inte ens har sett originalfilmen). Istället för att döda Marion, så dödade han Sam vilket då skiljer sig från filmen, men eftersom Marion faktiskt var med i serien och kom undan, innebär det att den storyn är förbi. Alltså kommer hon inte komma senare, och hon kommer inte dö i händerna på Norman Bates. Och vet ni vad det betyder? Att serien är sin helt egna berättelse och alltså kan sluta hur som helst. Ändå kunde jag inte låta bli att oroa mig för vem som skulle komma ut ur det där huset levandes, för det fanns ju inte en chans att de båda skulle överleva. Men nu visste jag åtminstone att Norman kunde dö vilket både gjorde mig sorgsen och lättad. Mest var jag nog orolig över att de skulle ta död på varandra, vilket inte heller hade varit något lyckligt slut precis. Men som sagt, det kunde inte ha slutat bättre i mina ögon. Det var hemskt att bevittna Dylan inse att hans mors lik nu satt vid deras köksbord, redo för middagen. Han försöker, utan framgång, övertala Norman om att det är galenskap, och även om Norman innerst inne vet att Dylan har rätt, så kan han inte släppa galenskapet. För det lever inom honom. Istället startar hans försvarsmekanismen, som säger åt honom att förstöra allt som kommer i hans väg, inklusive hans bror. Det är en otroligt intensiv scen vi bjuds på, när Norman närmar sig Dylan med kniven, och Dylan tar fram revolvern. Ingen av de vill använda sitt vapen, men Norman har inget eget val vilket även lämnar Dylan utan val. Norman förblöder i Dylans armar och vi ser hur han möter sin mamma i skogen, den riktiga Norma som kramar honom och slutligen hittar han sin frid, varpå han i sina döende läppar uttalar orden "thank you". 

Jag är mållös. Det här var bra. Den här serien är  bra. Trots allt Norman gjort, så kan jag inte låta bli att tillslut sympatisera med honom. Det var en sjukdom, och att se hans vackra själ till bror förstå det, är kanske vad som gav som mest sympati. 

Trots all tragik så upplever jag ändå detta vara ett lyckligt slut. Mother kanske inte fick som hon ville, men Norman fick ett så lyckligt slut han möjligtvis kunde fått efter allt som hänt. Det finns ingen tvekan om att det inte kommer bli lätt för Dylan att leva med allt som hänt. Men vi fick ändå bevis på att det är möjligt, när vi i slutet av avsnittet fick se ett kort klipp där Dylan möter upp Emma och dottern Kate, följt av en kyss på munnen mellan Dylan och Emma vilket tyder på att de fortfarande är gifta och har lagt allt ont bakom sig. 

"I'm so sorry, Emma. I never wanted to bring you anything but happiness."


Det finns vissa frågor som aldrig riktigt kommer klargöras. 

(1) Norman är ansvarig för Calebs död, men de enda två som visste om det är nu döda. Vilket innebär att Dylan aldrig kommer få veta att hans pappa är död, och precis som hans mamma, dog i händerna på Norman. 
(2) Det nämndes till Dylan under säsongen, att Dr. Edwards försvann spårlöst något år tidigare. Trots detta såg vi honom prata med Norman, men det måste ju alltså då bara ha varit en av Normans hallucinationer. Men vad hände då med den riktiga Dr. Edwards? Jag kan gissa. 
(3) Såvida de inte hittar hennes kropp, så kommer folk för alltid tro att Bradley tog sitt eget liv. Men som vi alla vet, så var det Normans mordiska andra personlighet som brutalt mördade henne i slutet av säsong tre. 
(4) Chick spelade in många av hans konversationer med Norman, och hade dessutom påbörjat skriva en bok om honom. Så vitt vi såg låg allt detta kvar när polisen hittade honom. På så sätt borde det finnas ganska mycket förståelse kring hur Normans liv såg ut? Kanske till och med bevis till olika mord? Bland annat nämnde Chick i en inspelning, att han hittat Norman hålla hand med sin morbror i källaren. Detta bevisar inget, men borde ändå väcka lite misstankar kring var Caleb kan befinna sig. 

Att det finns en del ouppklarade frågor nu när serien är slut, ser jag dock inte som någon nackdel. Det är mest tankar jag har nu i efterhand, som jag går och funderar på. Men egentligen är jag helt okej med att dessa detaljer lämnas ouppklarade. Dels för att allt annat var så perfekt, och dels för att det inte är mer än rimligt att vissa frågor dog tillsammans med Norman. 

Jag lyckas aldrig kunna hålla mig kortfattad när det gäller ett serieavslut jag verkligen gillar. Men jag hoppas att någon kan uppskatta denna recension, och har du inte sett serien så är det är stor rekommendation från mig! Riktigt bra, från början till slut. Klicka här för att läsa mer om Bates Motel

torsdag 28 december 2017

The Greatest Showman (2017)



Det är en speciell känsla när eftertexterna börjar rulla under ett biobesök och man märker hur alla besökare runt om i salen samtidigt ställer sig upp, applåderar, visslar och jublar. Då vet man att man just sett en riktigt bra film, och att man inte är ensam om att tycka det.

The Greatest Showman heter filmindustrins senaste stormusikal. Genom filmens gång får vi följa den verklighetsbaserade P.T. Barnum som lyckades uppnå framgång trots de fattiga förhållanden han kom ifrån. Med helt ny originalmusik skriven för filmen bjuder The Greatest Showman på underhållning av högsta nivå.

Jag är förbluffad. Visst hade jag förväntningar, men jag vågar inte riktigt ha för höga förväntningar när jag har erfarenheter av att snarlika hopp tidigare resulterat i besvikelse. Denna gången lönade det sig att inte ha för höga förväntningar, men på ett annat sätt. Det bidrar nämligen till att göra "förbluffad" till ett ganska bra ord för att beskriva hur jag känner mig just nu. 

Jag är förälskad i The Greatest Showman. I det stora hela är det en relativt simpel berättelse. Vi har fattig-till-rik berättelsen, vi har kärlekshistorien, vi har karaktären med de höga drömmarna som glömmer bort vad som är viktigast i hans liv när han börjar vänja sig lite för mycket vid sitt nyfunna kändisskap. Men det blir så bra, och vet du varför? För att detaljerna runtomkring präglar hela filmen på ett så fantastiskt sätt att man lämnas helt häpnad. Dessutom har vi mer till storyn än bara det där ordinära. De flesta av huvudensemblen är nämligen väldigt olika från vanliga människor, och bara det ligger det ett budskap i. 

När det gäller skådespelarna så är jag långt ifrån besviken. Jag har alltid varit ett fan av Hugh Jackman, och den mannen kan verkligen både sjunga och skådespela. Och dansa, som det visar sig! Det är även superroligt att se Zac Efron i en musikalfilm igen, det var ett tag sedan nu. Han har definitivt blivit bättre och en glad överraskning var hur bra Efron och Jackman kompletterade varandra. För övrigt vill jag ge en shoutout till den för mig okända men helt fantastiska Keala Settle i rollen som Lettie. Hennes insats i musikalnumret This Is Me gav mig rysningar. 

The Greatest Showman är ett musikaliskt mästerverk. Koreografin är off the charts och kostymerna får mig att vilja joina cirkusen. Visst var storyn någorlunda förutsägbar, men helt ärligt så kunde jag inte sluta le genom hela filmen. På vägen hem blev jag nästan tårögd av överväldigheten. Inte för att filmen på något sätt var sorglig, utan för att jag är en ganska sorglig individ som gråter bara för att jag lyckas hitta en film jag verkligen älskar. En så emotionell inverkan som denna film hade på mig, har jag inte sett till på länge. Det är bara så underbart härligt. 

★★★★★

onsdag 27 december 2017

Nyårstaggen 2017 (Del 2)



Här kommer årets nyårstagg, enjoy.
Skriver inlägget i samarbete med bloggarna FrökenTV, Seriedrottningen, ThoughtsByEm, KarinsUniversum och Seriereflektioner. Veckans tema är "nyår".  

Filmer att se på bio under året
Nu har jag fått massa biobiljetter i julklapp, plus att jag har några fribiljetter som går ut i januari och det hände mig en annan gång, att jag råkade missa utgångsdatumet och sedan fick slänga dem vilket är supersynd. Så det misstaget tänker jag inte göra igen! Woody Allen's Wonder Wheel vill jag se nu på direkten, och några andra filmer jag har mina ögon på är The Disaster Artist, Wonder, The Darkest Hour, Lady Bird och The Shape of Water. Jag vet inte riktigt om det är någon av dessa som inte har tänkt komma till Sverige, men vi får väl se. Större filmer som har premiär senare i år, som jag definitivt vill se på bio, är Avengers: Infinity War, Black Panther, A Wrinkle In Time, Ocean's Eight, Superhjältarna 2, Deadpool 2, Alita Battle Angel, Mamma Mia! Here We Go Again, Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald, Dark Pheonix och såklart; Solo: A Star Wars Story. Oj, det blev några stycken. Inte en chans att jag kommer se alla dessa, men varför inte sikta högt. 

Nya serier att påbörja
Snälla hjälp mig. Kommer inte på en enda serie jag vill se som jag inte redan sett eller påbörjat. Jo, The Handmaid's Tale. Den har jag faktiskt inte sett ett enda avsnitt av ännu. Men jag skulle så gärna vilja ha ett sånt där bra och härligt maratonprojekt. Långt också. Eller ja, inte Supernatural-långt, men kanske att fem säsonger är lagom. Och något sånt där härligt som får en att bara tappa verkligheten totalt och bara vilja plöja avsnitt efter avsnitt. 

Påbörjade serier att fortsätta
Jag har fortfarande bara sett halva säsongen av Westworld, så den ska jag se klart så snart som möjligt. Vet verkligen inte varför jag slutade, för det finns få serier jag blivit så fascinerad av som Westworld. Sen så vill jag se senaste säsongen av Peaky Blinders som nyss sändes färdigt, hoppas den kommer till Netflix snart...antagligen inte om jag känner Netflix rätt. Men man kan alltid hoppas. Och vet ni vad! Jag har faktiskt inte sett den senaste säsongen av Sherlock. I know, shame on me. Som en av mina favvosar borde jag väl ha sett den vid det här laget, men jag bara gör det aldrig. Vilket på sätt och vis är bra eftersom jag gillar känslan av att veta att det inte är helt slut. Sen har jag komediserier som The Goldbergs och The Office att strötitta på vid sidan av något djupare. Men de serierna vill jag verkligen inte se klart för fort, så försöker att bara se något avsnitt lite då och då när jag behöver skratta. Och just det. Får ju inte glömma det viktigaste av allt: jag ska se den andra säsongen av Stranger Things!! Wow, jag är amazed över min egen förmåga att dra ut på det så länge, med tanke på hur otroligt kär jag är i första säsongen som jag redan sett två gånger. 

Klassiska filmer att se
Jag har fortfarande inte sett Breakfast at Tiffany's. Så den är ju given på listan. Även Casablanca skulle jag gärna vilja ha sett när året är slut. För att inkludera en något modernare klassiker i målet, så får jag även säga Little Shop of Horrors som jag nyligen beställde hem. Det dröjer nog inte länge innan jag har sett den. Och just det, även Psycho är högt upp på listan efter att jag nyligen totalförälskade mig i tv-serien Bates Motel

Filmserier att kolla igenom
Åter igen; Star Wars. Vill se om samtliga filmer då det var väldigt länge sen jag såg de gamla filmerna. Men jag vill även se om Rogue One, samt episod 7 & 8. Ja, jag såg 8:an förra veckan men den är definitivt värd en tidig rewatch. 

Jag tänker skippa den sista frågan i år, eftersom jag bestämt mig för att inte anteckna varenda liten film eller seriesäsong jag ser på som jag alltid gjorde förr. Sista frågan handlade om hur många filmer och seriesäsonger jag hoppas på att få sett totalt under året. Ifall du undrade. 


För att sammanfatta mina mål inför 2018:

  • Jag ska se Avengers: Infinity War, Mamma Mia! Here We Go Again, Fantastic Beasts: The Crimes of Grindelwald, Solo: A Star Wars Story, Dead Pool 2, Superhjältarna och Ocean's Eight på bio. Ja, jag fick korta ner listan lite. Det här är de viktigaste.
  • Jag ska påbörja The Handsmaid's Tale på HBO Nordic. 
  • Jag ska se klart första säsongen av Westworld, se den nya fjärde säsongen av Peaky Blinders andra säsongen av Stranger Things och den fjärde säsongen av Sherlock
  • Jag ska se klassikerna Breakfast at Tiffany's, Casablanca, Psycho och Little Shop of Horrors
  • Jag ska se om samtliga filmer inom Star Wars-franschisen. 

Hur ser dina mål ut? Vilka biofilmer är du mest exalterad över, och har du någon tv-serie du tänker plöja innan året är slut? 


måndag 25 december 2017

Nyårstaggen 2017 (Del 1)


Första delen av årets nyårstagg blir att sammanfatta året genom att se hur många av förra årets mål som lyckades bli nådda. 

Filmerna jag skulle se på bio inkluderar: Beauty and the Beast, Star Wars: The Last Jedi, Pirates: Dead Men Tell No Tales, Kingsman The Golden Circle, Alien: Covenant, Wonder Woman och The Fate of the Furious
Såg alla på bio utom de tre sistnämnda som jag inte sett överhuvudtaget faktiskt. Vill fortfarande se de alla tre, men det får bli senare. 

Jag skulle påbörja tv-serierna Vikings, Deadwood och Carnivale
HA! Vikings har jag påbörjat och sett två säsonger av bara de senaste veckorna. Men Deadwood lär hamna på målen inför nästa år, nu för tredje året i rad... Men men, tredje gången gillt säger man ju. 

Jag skulle se några av årets nya serier, nämligen Star Trek Discovery, A Series of Unfortunate Events, Time after Time och Big Little Lies.
Har sett några avsnitt av varje, men ingen av de är färdigsedda. Men här är det jag som bestämmer reglerna så jag tycker att detta gills som att ha nått målet. 

Några serier jag ville fortsätta på (eller eventuellt till och med se klart) var The Wire, Sons of Anarchy, Agents of S.H.I.E.L.D, Peaky Blinders, The Musketeers och Misfits
Ja du... Peaky Blinders såg jag, så det målet är nått. Även The Musketeers såg jag sista säsongen av, men det är allt. Dock är jag väldigt nöjd med de två, det räcker gott och väl för nu. 

Jag skulle se de klassiska filmerna Breakfast at Tiffany's, The Sting, To Kill a Mockingbird och It's a Wonderful Life
Räcker det att jag nu har alla i hyllan? Nähe, okej då. Då har jag misslyckats.

Jag skulle se om alla Star Wars filmerna, inklusive de nya. 
... 

Vid årets slut (det vill säga nu) skulle jag ha sett minst 150 filmer och 70 säsonger. 
Detta har jag ingen aning om jag uppnått eftersom jag varit väldigt dålig på att fylla i både min film- och serielista i år. Dock tvivlar jag på att jag uppnått målet då jag varit så upptagen med annat att jag inte haft mycket tid över till att titta varken på film eller serier. Förra året gick det bättre!

Här kan du hitta hela inlägget om mina mål från förra året. Del två av denna nyårstagg, fylld med mina nya mål inför 2018, publiceras inom några dagar!

tisdag 19 december 2017

Godless (Mini-serie, 2017)



Godless har jag varit väldigt nyfiken på sedan innan premiären, och sedan efter premiären har jag varit övertygad om att detta skulle vara en serie precis i min smak. Och det var det! Trots att det tog ett tag för storyn att formas, så fastnade jag genast och för varje avsnitt därefter blev beroendet starkare och starkare. Detta är en spoilerfri recension. 

Godless är en dramaserie som utspelar sig i western-miljö, där ett flertal olika karaktärers historier vävs samman. I fokus har vi kriget mellan huvudantagonisten Frank Griffin (spelad av Jeff Daniels), en av tidens mest hänsynslösa brottslingar, och den unga man han tog under sin vinge men som sedan förrådde honom, Roy Goode (spelad av Jack O'Connell). Mitt i deras fejd hamnar invånarna i den lilla staden La Belle som dessutom fått sig en chock när större delen av stadens män dött i en minolycka. 

Innan jag sett serien fick jag intrycket av att stadens kvinnor skulle stå mer i fokus än vad de gjorde, vilket dessvärre ledde till besvikelse. Dessutom känner man sig lite smått lurad vilket aldrig är roligt när man ser fram emot något. Men med det sagt får jag ändå säga, att det vi istället fick inte alls var dåligt. Tvärtom så tyckte jag hela serien och alla dess karaktärer var väldigt intressant/a. Och visst fick vi kvinnor på skärm, men inget djup i de flesta. Djupet låg i seriens största karaktärer - fienderna Frank Griffin och Roy Goode. 



Trots att stor vikt låg på det faktum att Frank vill döda Roy, så tycker jag inte det verkade som att den största vikten låg på varför. Åtminstone inte om svaret på den frågan är specifik. Nej, svaret är nämligen större än så. För att förklara vad jag menar med det, kan jag inte säga annat än att Frank som karaktär är otroligt komplex. Hemsk och hänsynslös, men intressantare karaktär får man leta efter. Vem han är och varför berättas inte fullt ut, men ändå får vi veta allt vi behöver veta för att på något sätt förstå honom. 

Relationen mellan Frank och Roy är intressant och jag kunde inte få nog av den. Jag ville hela tiden veta mer, och trots att det fortfarande fanns mycket frågor kvar när serien var slut så kände jag mig nöjd med det jag fick. Ibland räcker det även när det finns mer att få.

Men Roy och Frank är inte de enda karaktärerna jag fattade tycke för. Den kvinnliga karaktär som fick mest rum var den tuffa Alice Fletcher, spelad av ingen mindre än Downton Abbey's egna Michelle Dockery. Även Alice gav oss tillbakablickar som bättre förklarade hennes karaktär likaväl som hennes livssituation. Och som den självständiga kvinna hon var redan från första minut på skärmen, blev hon givetvis en stor favorit hos mig. 



Trots brist på djup och bakgrundsstory hos de kvinnliga karaktärerna så finns det ändå några som sticker ut lite extra. Mary Agnes - en sån kvinna! En riktig förebild. Miss Callie Dunne var även hon en väl omtyckt karaktär från min sida, såväl som den tyska Martha. Dessvärre stod dessa kvinnor mer för tillfredsställande dialoger än karaktärsdjup. Men men, man tar vad man får. Dessutom kan jag verkligen inte klaga på den stora skjutningen i slutet som bjöd oss på en actionrik sekvens av kvinnor som hjälps åt för att rädda sin stad - och varandra. 

Det kanske märks att jag blev extremt förtjust i denna mini-serie. Känner redan nu att jag blir sugen på att se om allt, vilket är ganska unikt för den här typen av serier. Men det borde också vara ett bra betyg, och en bra lockelse för dig som ännu inte gett Godless en chans. Jag har hört av andra att det tagit dem några avsnitt att fastna, men så var inte fallet för mig. Jag var fast direkt, och är fortfarande nu när det är slut. Varför? För att Godless är ren underhållning i ren westernanda. Gillar du western? Se den. Gillar du inte western? Se den ändå. Det finns mycket mer att älska (även om jag personligen inte förstår varför man inte skulle älska det bara tack vare den fantastiska genren). Synd bara att serien försökte locka tittare med något den inte hade att erbjuda. 

Godless är en av Netflix's originalserier och finns därför tillgänglig att se på streamingtjänsten om du skulle vara intresserad. 

★★★★   



söndag 17 december 2017

El Camino Christmas (Netflix Original, 2017)



För nu är det jul igen. Och då släppts lite nya lågbudget julfilmer. Av misstag råkade jag sova bort hela eftermiddagen när planen var att jag "bara skulle ta en liten tupplur". Därför hade jag svårt att somna när jag egentligen skulle gått och lagt mig. Och då tänkte jag - varför inte sätta på en film. Första som poppade upp på Netflix startsidan, var El Camino Christmas, så den fick det bli.

Jag förstod redan innan start, att detta skulle vara en halvbra lågbugetfilm, men ibland spelar det ingen roll, för den typen av filmer kan också bjuda på underhållning. Och underhållning är precis vad jag fick. Jag hade lite svårt att placera filmen, och storyn, till en början, men när filmen väl kom igång så gillade jag den starkt. Visst har den brister, men inget jag inte redan förväntade mig. 

El Camino Christmas är något av en thriller. Och ändå är det en komedi? Det är en ganska udda blandning, är det inte det? Jag gillade det. Mixen var ganska perfekt. I helhet så är detta en komedifilm - alla händelser genom filmens gång är inte gjorda som en typisk komedifilm, men ändå blir det väldigt underhållande. Kort sagt kan man väl säga att filmen handlar om en rad olika missförstånd som dessvärre gör livet ganska jobbigt för en hel del olika karaktärer. 

I huvudrollen hittar vi Eric, en ung man på jakt efter den pappa han aldrig träffat. Men när han anländer i den lilla staden El Camino lyckas han genast hamna i trubbel - mer på grund av stadens oskickliga poliser snarare än han själv. 

Jag fastnade ändå ganska väl för samtliga karaktärer som antingen hade ett djup, eller också var mer underhållande än djupa - exempelvis Dax Shepherd's Billy Calhoun. Men vietnamveteranen Larry, spelad av Tim Allen blev en klar favorit - trots att han slutgiltiga handlingar kändes lite onödiga. Främst av allt fann jag det intressant, det som Carl Hooker sa i en scen. Att trots att han är polis, alkoholist och rent av en dålig person, så står de alla inför en skuld till honom - bara för att han är polis. I en liten stad som den, så har hans jobb inneburit att hjälpa de alla på olika sätt, och därför låter stadens invånare honom försjunkna i alkoholismen trots att hans yrke inte borde accepteras tillsammans med hans drickande. 

När jag säger att filmen har brister så är de många men små. Skådespelet är halvdant, ljud och musik kunde hanterats bättre, vissa frågor lämnas obesvarade, storyn tar sin tid att formas och likaså de olika karaktärernas roll i dramat. Dessutom är filmen relativt förutsägbar - men ändå inte så mycket som den hade kunnat bli. Vi vet inte helt hur det kommer sluta, men de olika karaktärernas relationer till varandra blir lite väl självklara tidigare än det kanske var tänkt. Bättre än så kan jag nog inte uttrycka mig, utan att förstöra handlingen för dig som inte sett filmen. Men i det stora hela tycker jag att filmen var bra - en helt okej kvällsfilm när man inte har så mycket annat att titta på. Dock tycker jag inte julstämningen syntes till så jättemycket precis - för att vara en julfilm kändes det inte som att jag kom riktigt in i den julstämning många andra filmer tidigare bjudit mig på. 

★★★


fredag 15 december 2017

Tre jullåtar som alltid påminner mig om en film

Ja, nu är julen snart här, och då måste man väl nästan publicera lite juligare inlägg. Tänkte inleda med "Med brist på kreativitet--" men sedan insåg jag att jag faktiskt tycker att jag är superkreativ. Här kommer en liten lista på tre jullåtar som alltid påminner mig om en scen från en film, självklart med motiveringar. 


JINGLE BELL ROCK 
Jag älskar Jingle Bell Rock. Kan bero på min tidlösa kärlek till Dödligt Vapen, men oavsett så kan jag inte riktigt låta bli att tänka på den allra första scenen ur första Dödligt Vapen-filmen när jag hör Jingle Bell Rock. Vilket är positivt på många sätt, men å andra sidan slutar scenen med att någon dör... så kanske inte. 

Du kan se klippet här


FAIRYTALE OF NEW YORK
Och detta är väl inte ens en julfilm? Ps. I Love You är en sån där snyftare till film, medan Fairytale of New York är världens gladaste låt. Jag blir alltid på gott humör av att höra den, och hade det inte varit för hur positivt inställd hela filmen är till att gå vidare i livet efter en förlust, så hade jag nog snarare blivit deppig av att höra den. Ja, eftersom jag alltid påminns om Gerry när jag hör hans favoritlåt. 

Du kan se klippet här.


LET IT SNOW, LET IT SNOW, LET IT SNOW
Sist men inte minst - här är den där typiska jullåten vi alla hört och älskar. Personligen hörde jag den för första gången i Die Hard när jag egentligen kanske var alldeles för ung för att se en sådan film. Antar jag, eftersom jag inte minns ett liv innan Die Hard. I slutet av filmen börjar Let It Snow spelas, och det ger verkligen en sån där underbart härlig julkänsla. Därför är Die Hard en av mina favoriter när det gäller filmer att se kring jul. 

Du kan se klippet här.

FINNS DET NÅGON JULLÅT SOM PÅMINNER DIG OM EN FILM (ELLER SERIE) VARJE GÅNG DU HÖR DEN?