lördag 28 oktober 2017

Just nu-listan a la Emelie (igen)

Favoritserie just nu? Av de jag kollar på veckovis så får jag nog säga Outlander. De andra har jag redan tröttnat lite på... ytterligare bevis att jag inte är gjord för att veckokolla på serier. Annars är jag på gång med Bates Motel igen, och efter andra försöket är jag verkligen fast. 

Den serie du ser fram emot minst varje vecka just nu? Jag kollar bara på tre serier veckovis; Outlander, Lethal Weapon och Hawaii Five-0. Resten har jag redan halkat efter i. Men av dessa tre får jag väl säga H50. Finns vissa saker jag älskar med serien (hur mycket de retas med McDanno), men sen tycker jag också att denna säsongen har varit lite väl löjlig. Löjligare än någonsin tidigare faktiskt. Och jag tycker sånt är jättejobbigt. Allt ifrån småsaker som att en ljudbom plötsligt smyger in i scenen (!) till att händelserna i sig är superlöjliga. Men... jag kan inte hålla mig borta så länge McDanno finns kvar. 

Serie du ser fram emot just nu? Stranger Things! Andra säsongen hade premiär i veckan men har inte påbörjat den ännu. 

Serie som helst kan avslutas just nu? Det är redan bestämt (inofficiellt visserligen, men håller tummarna) att åttonde är sista säsongen för H50. Om den fortsätter så kommer i alla fall inte Alex O'Louglin vara med, och då blir det ju mer som en spin-off än samma serie. Nej, det kommer inte jag titta på i alla fall. Så oavsett vad som händer är åttonde sista säsongen för mig. 

Kvinnlig favoritkaraktär just nu? Claire Fraser, duh. Men som sagt håller jag på att maratonkolla på Bates Motel vid sidan av, och jag är lite småkär i Emma. Dessutom älskar jag Norma som karaktär. Jag hatar henne som person, men jag älskar henne som karaktär... Hon är så intressant, och för varje avsnitt som går förstår man ju att hon har sina anledningar till att vara som hon är. Hon är inte en bra person, men det beror på alla spår som andra hemska människor lämnat hos henne. 

Manlig favoritkaraktär just nu? Dylan i Bates Motel! Blev lite förälskad i honom efter senaste avsnittet jag såg, där han totalt saved the day

Favoritpar just nu? Norma och Norman. SKOJA. Aldrig i livet. Usch. Fy. Nej, här svarar jag Jaime och Claire i Outlander

Favoritvänskap just nu? McDanno, obviously. Det vill säga McGarret och Danny i Hawaii Five-0. Älskar också Riggs och Murtaugh i Lethal Weapon. Samt den någorlunda fungerande relationen mellan Norman och Dylan i Bates Motel. Fungerande för tillfället i alla fall. Men det är väl bara en tidsfråga innan den broderliga kärleken förvandlas till något som bara skulle kunna dyka upp i familjen Bates... 

Film du ser fram emot just nu? Murder on the orient express! Så redo. 

Bok du läser just nu? Nej, den här frågan skippar jag.

Favoritskådespelerska just nu? Vera Farmiga! Älskar henne. Även Caitriona Balfe, men hon vinner ju alltid denna när Outlander är i sändning, så det är ingen chock precis. 

Favoritskådespelare just nu? Även Freddie Highmore är ju väldigt bra i Bates Motel. Men har alltid gillat honom väldigt mycket, enda sen jag såg honom i Finding Neverland (2004) och alla söta barnfilmer han varit med i under åren. August Rush (2007) är en superstor favorit! Se den om du inte sett. 

Slut. Och tack till Emelie för lånet (igen)! 

torsdag 26 oktober 2017

Nitton saker jag lärt mig från 80-tals filmer


Att Steven Spielberg är min go-to regissör när det kommer till filmunderhållning 


Att pojkar också kan gråta


Att humor är det bästa sättet att överleva en jobbig dag


Att skönheten sitter på insidan


Att om jag någonsin skulle kunna resa i tiden, så ska jag resa till femtiotalet


Att utomjordingar är snälla och att mänskligheten är ond


Att vi alla har ångest ibland


Att jag inte skulle våga träffa Jack Nicholson i verkligheten


Att även den person som är min totala motsats kan gå igenom något jag skulle kunna relatera till


Att poliser på film är roligt


Att partner-poliser på film är ännu roligare


Att filmer kan vara underhållande utan att ha ett budskap


Att musik från åttiotalet gör mig glad


Att jag aldrig igen kommer ha en vänskap likadan som den jag hade med mina bästa vänner som tolvåring


Att kombinationen mellan sagor, humor och äventyr är det bästa som finns


Att tonårskärlek är märklig


Att Alan Rickman är min favorit-skurkskådis, always 


Att livet går fort, och om man inte uppskattar det goda i livet kan man missa allt vad "det goda livet" innebär 


Att äventyrsfilmer är det bästa jag vet

Veckans tema är ett samarbete med bloggarna Fröken TV, SeriedrottningenThoughts By EmKarins Universum och Seriereflektioner

tisdag 24 oktober 2017

Geostorm (2017)



På biografen där jag jobbar visade vi idag actionfilmen Geostorm som hade svensk biopremiär tidigare i veckan. Och idag var en sån där lugn och bra dag för möjligheten att titta på filmen istället för att övervaka tekniken från maskinrummet. Så det gjorde jag.

Geostorm följer bröderna Jake (Gerard Butler) och Max (Jim Sturgess) som tillsammans jobbar för att avslöja en konspiration som kan innebära slutet för större delen av världens population.

Jag hade inga större förväntningar eftersom jag inte visste så mycket om filmen förrän idag när jag kollade på affischen min kollega hade satt upp. Jag blev nyfiken eftersom jag älskar katastroffilmer, och eftersom jag alltid gillat både Gerard Butler och Jim Sturgess, som i denna film spelar bröder. För varje gång det kommer en ny film inom temat "världen-går-under-men-vita-huset-ska-lösa-allt", blir jag alltid lika hoppfull om att det ska finnas något som gör den lite annorlunda. Men tyvärr är annorlunda inte nära vad Geostorm blev. Istället blev detta en sån där film det känns som att man redan sett ungefär tiotusen gånger förut.

Japp, Geostorm följer samma gamla mall som, ja varför inte göra ett exempel av en annan film med Gerard Butler som actionhjälte: Olympus Has Fallen. Filmen är otroligt förutsägbar, och minst lika klyschig. Ändå är det något med den här typen av filmer som gör att de ändå är okej för mig att titta på någon gång ibland.

Gillar du den typiska action-sagan med den manliga hjälten så är detta en underhållande rulle för en lördagskväll. Men stör du dig på att kunna förutspå händelser innan de händer så kanske du ska välja en annan film. Även om jag inte var jätteimponerad så vet jag att en del ungdomar på biografen kommenterade på hur bra den var, så jag skulle nog säga att det helt beror på hur känslig du är för klyschiga filmer. 

★★☆☆☆
PG


söndag 22 oktober 2017

Veckans tema ● Musik



Veckans tema är ett samarbete med bloggarna Fröken TV, SeriedrottningenThoughts By EmKarins Universum och Seriereflektioner

O vad musik kan göra mycket för en filmatiserad berättelse. Låt oss prata lite om mina personliga favoriter. Sådana låtar som hamnat i min vanliga spellista på Spotify för att de är så bra. Såna där låtar man kan sjunga med i trots att de är hundra procent instrumentala. Såna där låtar som man kan se hela filmen (eller serien) framför sig varje gång man hör.

Något som alltid gjort Tarantino filmer lite lite bättre (som om de inte redan var perfekta) är användandet av musik. Inte ofta är soundtracket skrivet för filmen, utan istället väljer filmskaparna ut musik som redan existerar och ändå lyckas få det att passa så bra. En av mina favorit musik-scener från Tarantinos filmer är bl.a. Ennio Morricone's Rabbia e Tarantella i slutscenen av Inglorious Basterds (ursprungligen skriven till filmen Allonsanfán, 1974).



På tal om Ennio Morricone. THE MISSION. Den här filmen är tyst och lång och känslosam och tråkig och fantastisk. Och musiken är helt makalös. Morricone har skrivit all musik till The Mission, och varenda en av dessa soundtrack-låtar är helt makalösa. Om du inte orkar se filmen, lyssna åtminstone på soundtracket. Det kommer du inte ångra. Börja då med The Mission, Gabriel's Oboe, Climb och River



Sist måste jag också nämna den helt otroliga tv-serien The Leftovers, och musiken detta mästerverk bjuder på. Alltifrån introlåten i säsong ett, till den intensiva scenen när vår huvudkaraktär i livet efter detta tvingas stå på scen och framföra Homeward Bound med tårarna i ögonen. Jag älskar hur många Simon and Garfunkel låtar som används i serien. Det är så perfekt för stämningen. Ett exempel är i sista säsongen när Feeling Groovy spelas medan Kevin kväver sig själv med en plastpåse. Så udda och så himla bra. 


VILKEN MUSIK ÄR DIN FAVORIT FRÅN FILM/SERIER? 

torsdag 19 oktober 2017

The Descendants (2011)



Här har vi en film jag velat se länge, men en sån där film man aldrig riktigt är sugen på att se. Förrän idag då. The Descendants är en dramakomedi med George Clooney (Gravity, 2014) i huvudrollen och med både manus och regi av Alexander Payne (Sideways, 2004).

När hans fru är med om en båtolycka, måste arbetsnarkomanen Matt King hantera sorgen samtidigt som han tvingas börja ta ansvar för sina två döttrar.

The Descendants är en realistisk syn på sorg, familjeliv, äktenskap och pengar. I huvudrollen ser vi George Clooney som Matt King, en man med ett stort ansvar för hela sin släkts plats i samhället. En kort tid innan han måste ta ett stort affärsbeslut får han veta att hans fru varit med om en båtolycka och hamnat i koma. Men han får även veta något annat, något som gör sorgen ännu mer invecklad. För det är egentligen precis så livet ser ut. Ingenting är enkelt, inte ens döden. Sorgen över att förlora någon man älskar. Allt är mer invecklat än vad det verkar, och det visar karaktärerna i The Descendants väldigt snyggt.

George Clooney nominerades till en Oscar för sin prestation som den förtvivlade Matt King, och även om jag förstår att han inte vann så förstår jag även varför han blev nominerad. Clooney är som skapt för roller som denna, och karaktären i sig är någon man inte har det minsta svårt för att förstå, trots att vi får flera långa tagningar där han inte uttalar ett ord. Genom voice-overs får vi en bättre inblick i var hans tankar befinner sig, och till skillnad från många andra filmtittare så uppskattar jag voice-overs och tycker det kan bidra otroligt mycket till en karaktär. Så länge det görs på rätt sätt, och det görs det i The Descendants.

Filmen handlar om att hantera sorg samtidigt som verkligheten kommer i vägen och säger åt en att känna annat än bara sorg. Människor är långt ifrån perfekta och det förändras inte bara för att man är döende. När Matt får veta något om sin fru som gör honom arg, blir det svårt att veta om man får lov att vara arg när man borde vara ledsen. Hjärtat i filmen ligger dock i Matts relation till sina döttrar, framförallt den äldre dottern spelad av Shailene Woodley. Det är en svår relation då Matt inte riktigt vet hur man hanterar livet som ensamstående förälder. Men när en besatthet kring att ta reda på information om fruns hemlighet, lyckas de båda hitta ett sätt att tillsammans hantera sorgen. 

Jag gillar The Descendants. Trots att det är en dramafilm och inte en spännande thriller, så kunde jag inte riktigt slita mig (vilket bevisades när jag dessvärre var tvungen att pausa filmen för några akuta ärenden). Kan absolut rekommendera filmen till dig som gillar drama som hanterar tragedi på ett underhållande snyggt sätt. Filmen finns tillgänglig på C-More. 

★★★★☆
PG


onsdag 18 oktober 2017

Veckans tema blir försenat

Samarbetet för veckan är musik, och dessvärre har jag inte hunnit förbereda ett inlägg (trots det roliga temat) då jag jobbar väldigt mycket just nu. Men eftersom jag verkligen vill skriva ett inlägg om temat vågar jag lova att inlägget kommer komma upp på bloggen senare i veckan (troligtvis under/efter fredag). Så håll utkik! 

Imorgon bitti publicerar jag en liten filmrecension från utkastet för att det inte ska stå så tomt här. Jag hade ett litet samtal med mitt utkast förut, och hon sa att hon börjar bli lite överbelastad. Med andra ord har jag en del färdigskrivna inlägg jag behöver bli av med, så vi får se vad det blir. 

Så länge kan ni få ett snabbt låttips från filmen Transamerica som jag såg för inte så länge sedan. I eftertexterna spelades Dolly Parton's Travelin Thru' och av någon anledning blev jag superförälskad i den låten, så den har spelats i mina lurar ganska mycket den senaste tiden. 


Sen kan jag också tipsa om denna filmmusik-topplistan jag skrev för några år sen: länk

söndag 15 oktober 2017

Lilla filmlistan



Senaste filmen jag såg
The Dressmaker, en superbra film som passade mig perfekt. Recensionen kan du hitta här.

Senaste filmen jag såg på bio 
Kingsman: The Golden Circle. Lite besviken. Helt okej film, men inte alls lika bra som den första. 

En relativt ny film jag sett nyligen (men inte på bio)
The Lost City of Z såg jag för någon vecka sedan. Den var helt okej, men inte jättebra. Sevärd för Charlie Hunnam's dreamyness om inte annat. 

En gammal film jag sett nyligen och gillat
Transamerica är från 2005, och den älskade jag. En film precis i min smak. 

En klassiker jag sett nyligen och gillat 
Senaste klassikern jag såg var nog 2001: A Space Odyssey. Väldigt bra men väldigt märklig. På vissa sätt var den riktigt dålig tills den helt plötsligt blev ett mästerverk i slutet. If that makes sense

Roligaste filmen jag sett nyligen
Något jag skrattat åt? Hm. Både The Dressmaker och Transamerica är ju dramakomedier, så de har gett mig en del underhållning men det är ju ingen skrattfest precis. Såg på Christina P: Mother Inferior på Netflix häromdagen, stå-upp-komik är ju ganska kul, och hon var ganska kul. Kingsman var ju såklart en humortripp också! 

Mest jobbiga/tragiska film jag sett nyligen
The Dressmaker hade ganska känslosamma stunder får jag säga. Sen så blev jag ganska överrumplad mot slutet också, vilket var en känslostorm i sig. 

En biofilm jag ser fram emot
Murder on the Orient Express ser jag nog mest fram emot just nu. 

Tre gamla filmer jag vill se
Swiss Army Man (på C-More) kommer jag nog se inom några dagar, faktiskt. Så den är högt upp på listan. Sen, Colossal (C-More) och Disney's nyhet Vaiana (Viaplay). Okej, ingen av dessa är särskilt gamla men det är de som är på listan så deal with it. Det är i alla fall inte biofilmer längre. 

fredag 13 oktober 2017

The Dressmaker (2015)


Efter att min pappa sett den australienska dramakomedin The Dressmaker på Netflix, rekommenderade han den till mig och jämförde den då med filmer som vår svenska Änglagård samt Lasse Hallström's Chocolat. Och även om The Dressmaker har många likheter med dessa filmer så är den verkligen helt egen, och går på vissa sätt inte att likna med något annat. Självklart såg jag den. 

The Dressmaker följer Myrtle "Tilly" Dunnage som återvänder till sin hemstad efter att ha blivit bortskickad som barn. Väl där har hon hämnd i tankarna samtidigt som hon försöker lära känna sin mentalt instabila mamma igen. 

Till att börja med måste jag säga att alla bilder och posters jag sett från filmen, inte alls gör filmen rättvisa. Jag fick intrycket av att detta var en ganska normal, halvtråkig dramafilm. Men så fel man kan ha. 

Kate Winslet spelar Tilly, en glamorös kvinna med ett starkt sinne för stil, som år 1951 återvänder hem till den lilla staden Dungatar, tjugofem år efter att ha blivit bannlyst från staden som tioåring. Jag har haft en kärlek för Kate Winslet sedan jag för första gången såg henne i Titanic. Winslet är en ganska fantastisk skådespelerska som verkar klara av det mesta i skådespelarväg, och rollen som Tilly Dunnage är inget undantag. Här är hon tuff och balanserad samtidigt som hon briljerar när känslorna väl visar sig.

Utöver Winslet är handlingen i sig ganska fenomenal. Jag älskar hämndhistorier, framförallt när de framförs med humor. The Dressmaker är den ultimata dramakomedin. Den är tung med många känslosamma aspekter, samtidigt som den får en att skratta och underhållas till fullo. Karaktärerna är ganska perfekta på sina helt olika sätt. Favoriterna blev genast Tilly herself, den här fantastiska människan som tar sig igenom allt och överlever...med stil. Hennes mamma, Molly "Mad Molly" Dunnage, spelad av Judy Davis som verkligen ger liv i karaktären. Och såklart, den underbara Sergeant Farrat spelad av ingen mindre än Hugo Weaving. Det går verkligen inte att ogilla karaktärerna. Ja, förutom alla andra invånarna i staden, det vill säga (förutom kanske Liam Hemsworth's Teddy som var lite för underbar för att vara sann). 

Tillsammans med perfekt passande musik, unika och riktigt snygga kostymer bidrar miljön och omgivningen i filmen till den härliga känslan av att detta är en väldigt speciell film. Berättelsen går ständigt i oväntade riktningar, vilket gör att man aldrig riktigt tröttnar som tittare. Det är dessutom fullständigt omöjligt att inte bli involverad i Tilly's berättelse och mot slutet kan man inte hoppas mer på att hon kommer få sin efterlängtade hämnd, och sin efterlängtade frihet från sitt förflutna. 

The Dressmaker är en mörk komedi om förutfattade meningar, mobbing, utfrysande, ondska och godhet. Det handlar om lögner, rädsla och rent av obefogat hat. Se den, du kommer älska det. 

★★★★☆
PG


onsdag 11 oktober 2017

Veckans tema ● Cliffhanger




Veckans tema är ett samarbete med bloggarna Fröken TV, SeriedrottningenThoughts By EmKarins Universum och Seriereflektioner

Veckans tema är Cliffhanger och vad ska man prata om då, utan att spoila något? Cliffhangers hör ju hemma för det mesta, i serier. Men det finns ett fåtal bra cliffhangers i filmer också, och inte bara i filmer som har inplanerade uppföljare. De allra bästa cliffhangers i filmer är de som är gjorda med meningen att aldrig avslöja vad som händer därefter. Och det är precis vad jag tänker ge er en lista på. Både film- och serieslut som slutat med en menad cliffhanger. 

Först vill jag bara klargöra vad en Cliffhanger är, om du inte visste det. En Cliffhanger är precis vad det låter som - ett slut som lämnar en hängandes. För att göra ett exempel av uttrycket i sig: Huvudkaraktären hänger från en klippa och är påväg att ramla när eftertexterna börjar spelas. Oftast hör detta koncept hemma i tv-serie-avsnitt där fler avsnitt är inplanerade, eller slutet av en av de icke-avslutande filmerna ur en filmserie. 

I ett försök att inte spoila för mycket, tänker jag inte motivera mina val för denna lista. Har du sett filmen/serien så har du nog inga problem med att förstå vad jag menar. Vissa av dessa cliffhangers är visserligen lite diskreta, men undrar du vad jag menar så är det bara att fråga i en kommentar. Kan dock klargöra att listan hade blivit på ungefär en titel om jag inte hade böjt på termen "cliffhanger" lite. De slutar alla på ett sätt som lämnar oss frågandes kring vad som hade hänt därefter om filmen/serien hade fortsatt i några minuter till. 


(okej, hade varit löjligt om det faktiskt fungerade men ändå, man kan alltid drömma)










 .
Har du något att tillägga på temat "Cliffhanger"? Finns det några andra filmer eller serier du sett vars manusförfattare medvetet avslutat berättelsen med en cliffhanger? 

lördag 7 oktober 2017

Transamerica (2005)



Transamerica är en film av Duncan Tucker, och följer den transsexuella Bree som en vecka före sin efterlängtade könsoperation, får veta att hon har en son. För att få operationen godkänd vill hennes terapeut att hon tar kontakt med den minderårige Toby, men resan för Bree tillbaka till ett liv hon trodde att hon hade lämnat bakom sig. I huvudrollerna ser vi Felicity Huffman (Desperate Housewives, 2004) och Kevin Zegers (He's The Girl, 2006). 

Jösses, vilken film. Jag var ganska säker på att jag skulle gilla den, men jag lyckas alltid bli lika överraskad av hur bra vissa filmer faktiskt kan vara. Och med bra, syftar jag på den inre skönheten snarare än den yttre. På utsidan ser inte Transamerica ut som mycket, men berättelsen lyckas både beröra och fascinera, vilket i det stora hela är ett högt betyg. 

Till att börja med vill jag berömma Felicity Huffman för sin prestation som huvudkaraktären Bree. Jag har hört att vissa tycker det är synd att skådespelaren inte är man, men själv tycker jag inte att det spelar någon roll överhuvudtaget. Skådespelare som skådespelare, eller? Hon lyckas övertyga, så varför skulle det vara bättre att sätta en man i rollen bara för att han är man? Känns som att man nästan hade (ursäkta språket men,) skitit över hela budskapet genom att göra så. Nej, Felicity Huffman gör ett superbra jobb, både när det gäller att framstå som transperson, men även i rollen som Bree med allt vad det innebär. Bree är en speciell person, med en ständig oro som märks av väldigt tydligt tack vare Huffman's enastående prestation. När det gäller Bree som karaktär så får man även berömma både manus och regi - varje detalj av hennes person gör hela karaktären. Exempelvis märks det hur mycket hon anstränger sig för att vara kvinnlig, det märks hur mycket hon oroar sig för att människor ska se igenom henne, och förstå var hon kommer ifrån. Allt är det där lilla extra. Extra kvinnligt, allt ifrån färgerna på kläderna till hur hon rör sig. Till och med att referera till andra transpersoner som "oäkta", för att förhindra några misstankar kring henne själv. 

Transamerica handlar om Bree som är transsexuell, men berättelsen går djupare än så. I grund och botten är detta vad jag vill kalla, en "road trip"-film. Ett äventyr. En resa, med allt vad det innebär. Det är något som är så otroligt magiskt med den här typen av filmer, jag kan inte låta bli att älska det. Resan våra huvudkaraktärer tar är både en fysisk och en mental sådan. Bree och sonen Toby lär dels känna varandra under resans gång, men de lär även känna sig själva lite bättre på vägen. Och det är det där som är så himla magiskt att få ta del av som tittare. Drama ur sin bästa synvinkel. 

Relationen som byggs upp mellan huvudkaraktärerna är något jag som tittare blev otroligt involverad i under filmens gång. På många sätt är detta en berättelse som gör mig sorgsen ena stunden, och som andra stunden får mig att le. Båda karaktärerna är relativt tragiska på olika sätt - Bree med sin skrämda personlighet och tuffa liv, och Toby med sin jobbiga uppväxt. De båda känns otroligt realistiska, och att det hela börjar med att Bree egentligen inte vill ha något att göra med Toby är inte svårt att förstå med tanke på allt hon gått igenom. Allt hon vill är att få påbörja ett nytt liv, och när ett så stort hinder som en problemfylld tonåring kommer in i hennes liv så är hennes första instinkt att lösa problemet så snabbt som möjligt så att hon kan återgå till att bygga upp sitt nya liv. Men snart inser hon att det inte är så enkelt. Hon hittar ett nytt mål i livet, och bara för att hon har något mer att kämpa för, behöver inte betyda att hon måste ge upp sin tidigare kamp. 

Något annat jag får berömma filmen för, som nästan alla mina favoriter gör rätt, är att blanda allvar med humor. Transamerica är en dramakomedi. Det finns inget skämt i situationen, men den lyckas ändå berättas på ett härligt humoristiskt sätt. Många repliker var jag tvungen att spola tillbaka för att höra igen, bara för att de var så klockrena men på ett väldigt diskret sätt, så det gäller att vara vid liv för att förstå. Trots att Bree till en början är en väldigt stel person, så lyckas hon genom filmens gång bli mer och mer avslappnad i Toby's sällskap, och vid flest tillfällen är det hon som står för dessa repliker. 

"Shit. I mean darn. No, I mean shit." 

Transamerica är en något tung och gripande berättelse som förvandlas till ett hjärtevärmande äventyr för två udda karaktärer som har något större gemensamt än bara ett hårt liv. Stort tips för alla över 15 år, och jag vill nog dessutom tillägga att detta redan blivit en av mina nya favoritfilmer. Transamerica finns tillgänglig på Viaplay och går även för tillfället att beställa från Discshop

★★★★
PG-13