måndag 18 september 2017

Nya "IT" är mer mysig än skrämmande



Detta är nog den enda renodlade skräckfilmen som jag någonsin faktiskt sett fram emot att se. Skräck är vanligtvis inte min genre, men jag såg den gamla versionen av IT (från 1990) när jag var yngre och gillade den, så därför kände jag att även den nya var ett måste att se. Dessutom hade jag hört från en vän att den skulle ha en sån där härlig 80-tals känsla, likt mitt älskade Stranger Things, och sånt älskar ju jag. 

IT baseras på en bok av Stephen King och följer tonårspojken Bill och hans kompisar som bor i en småstad där barn mystiskt försvinner en efter en. När att Bill's lillebror Georgie blir en av de försvunna barnen blir han fullt bestämd på att ta reda på var barnen tar vägen för att hitta ett sätt att hämta hem sin bror, som han är övertygad fortfarande lever. I rollerna ser vi bl.a. Jaeden Lieberher (St. Vincent, 2014), Wyatt Oleff (Guardians of the Galaxy, 2014), Finn Wolfhard (Stranger Things, 2016) och Bill Skarsgård (I rymden finns inga känslor, 2010) i antagonistrollen som den hemska clownen Pennywise. 

"You'll float down here. We all float down here.


Jag hade goda förväntningar innan filmen, och jag blev inte besviken. Jag hade inte förväntat mig världens bästa film inom skräckgenren, och hade jag gjort det så hade jag blivit besviken. Men helt ärligt så bryr jag mig inte det minsta om att filmens skräckinslag är förutsägbara och klyschiga. Det är inte därför jag ville se IT. Jag ville se filmen på grund av dess dramainslag, det vill säga karaktärerna, vänskapen och miljökänslan - och när det gäller dessa delar kände jag mig väldigt nöjd när jag gick ut ur biografen. Det enda jag är lite smått besviken över här, är det faktum att den enda tjejen i gänget såklart ska finnas där som en romantisk sidostory för pojkarna. Det där hade jag klarat mig utan, för Beverly som karaktär är fullständigt tillräcklig som hon är. 

Hur kommer det sig då att jag gillade filmen, trots att jag inte är ett fan av skräck? Jo, precis som min vän hade beskrivit så fick jag stora Stranger Things vibbar, vilket jag älskar. Åttiotalet i sin stora charm fanns överallt, i varenda scen. Bara en sådan sak som att se en Beetlejuice affisch på huvudkaraktärens sovrumsvägg gjorde mycket för åttiotalskänslan. Något annat jag älskade genom hela filmen, var hur mobbing tog stor plats, precis som det gör i de flesta filmer om barn på åttiotalet. Hela filmen kändes lite som ett homage till åttiotals-familjefilmer så som The Goonies och Stand By Me



"You punched me, made me walk through shitty water, dragged me through a crackhouse... and now I'm gonna have to kill this fucking clown.

Den starkaste delen av alla, som påminde som mest om dessa filmer, är hur stor plats karaktärernas vänskap tar i berättelsen. Precis som Goonies och Stand By Me handlar allt om vännerna, hur stark en vänskap mellan barn kan vara - något jag tror att man inte alls kan säga på samma sätt om vänskaper mellan vuxna personer. Att vännerna dessutom bjöd på en hel del humor gjorde att filmen inte bara blev en bra biofilm, utan en underhållande rulle man kan se om många gånger.

Filmens soundtrack bidrog ytterligare till känslan. Med låtar från artister som New Kids on the Block, The Cure och The Cult bjöd filmen på många härliga musikstunder som fick en att längta tillbaka till åttiotalet. 

IT är inte felfri, och jag vet inte riktigt vad en skräckälskare skulle ha att säga om den. Men personligen älskade jag filmen som bjöd på underhållning genom att visa oss karaktärernas kamp om överlevnad blandat med heroism, vänskap och humor
BETYG: 8/10 


6 kommentarer:

  1. Tyckte mycket om den, och den var ändå väldigt trogen boken på sitt sätt. Bland annat det du "klagade" över Beverly och att vissa pojkar var kära i henne – som är ändå en stor del i boken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har inte läst boken och tänkte faktiskt inte ens på det, men visst är det en självklarhet att ha med i filmen om det är en stor del av boken. Men då är det väl något jag hade varit missnöjd med av att läsa boken också skulle jag tro. Nu är visserligen boken ganska gammal, men tycker ändå kvinnliga roller kan tillföra mer till en story än bara en kärlekstriangel.

      Radera
  2. Har också sett på den här, och fy vad den är bra - det var verkligen inte bara en skräckis och det var nog därför den blev så bra i slutändan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag gillade den verkligen! Givetvis har filmen stora skräckinslag, men jag gillar den mer på grund av allt annat.

      Radera
  3. MÅSTE SE! Jag H A T A R skräckfilm, så det är bara en lättnad för mig att den inte är en film av "jump scare"-karaktär!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den har ju en hel del skräckinslag också, men det finns så mycket annat att älska utöver det. Därför kan man nog tycka väldigt bra om denna filmen även om man inte är ett skräck-fan (är själv inte det). Filmen i sin helhet är väldigt charmig tycker jag, lite Stranger Things känsla över det, medan vissa enstaka scener är lite mer skräck-iga eller hur man nu ska uttrycka sig.

      Radera