lördag 30 september 2017

Två favoriter är tillbaka på tv-rutan


Två av mina favoriter-att-följa-varje-vecka serier hade säsongspremiär i veckan, nämligen Hawaii Five-0 (säsong 8) och Lethal Weapon (säsong 2). Let's talk about that

HAWAII FIVE-0
Säsong 8, avsnitt 1 "A'ole e 'olelo mai ana ke ahi ua ana ia"

Den här serien är så otroligt löjlig ibland, men jag älskar den ändå. Gissa varför! Steve och Danny såklart. De är lika underhållande varje gång, jag tröttnar aldrig på alla deras gulliga bråk slash kärleksförklaringar. 

Av tråkiga anledningar (pengar) har två av huvudensemblen slutat. Tyvärr ville inte CBS gå med på att höja Daniel Dae Kim och Grace Park's löner (till samma lön som de andra har btw), och därav är karaktärerna Chin Ho Kelly och Kono Kalakaua inte längre medlemmar i teamet. Istället får vi veta att de flyttat och nu jobbar inom poliskåren på andra håll (vilket teasades väldigt mycket om i förra säsongen). Samtidigt som jag såklart saknar dessa två karaktärer, så måste jag säga att jag älskar det nya tillskottet, Tani Rey. Hon påminner om Kono men är ändå lite mer av en blandning mellan alla karaktärerna skulle jag säga. Eller som Danny uttryckte sig till Steve: "Unpredictable, stubborn and crazy - she's the female you!". 

När det gäller storyn i avsnittet gillade jag det. Vi bjöds på spänning, och som vanligt älskar jag när vi får träffa på skurkar som vi redan känner till sedan tidigare. Det gör allting lite extra intressant. Denna gången var det ju inte bara ett tidigare fall vi kopplades till, utan två. Bränna-upp-folk-levande-psykopaten (som jag inte minns namnet på) och Ian Wright's bror. Måste säga att jag inte helt förstod anledningen till varför Lou ville visa upp honom för sin dotter, det är ju faktiskt inte samma person även om de är bröder. Men men, okej, det kanske gav henne lite closure. 

Som vanligt är allt ganska löjligt. Branden såg så datorgjord ut att jag nästan ville skratta, och hela grejen med att Steve skulle lyfta upp hela huset med helikoptern var... ja, minst sagt överdrivet. Men å andra sidan är väl det lite charmen med serien, och med Steve's karaktär. Att han alltid gör lite överdrivna grejer för att rädda situationen. 

Och som vanligt är höjdpunkten i avsnittet alla supergulliga scener mellan Danny och Steve. Vi fick många bra scener i avsnittet, men två favoriter var de i slutet, dels när Danny pratade med Tani om Steve, hur han alltid finns där för en och allt det där. Jag börjar få en känsla av att Steve inte kommer överleva serieavslutningen, känns som om de kommer ge honom ett storslaget avslut eller nåt. Å andra sidan tyder det faktum att han tackade ja till resturang-planen på det motsatta - att det kommer sluta med att de båda lägger ner polisyrket för att leva ut pensionärslivet som restaurangs-delägare. Förstår fortfarande inte varför Danny så gärna vill starta en resturang, jag menar, var kom den drömmen ifrån egentligen...? Men men, så länge de gör det tillsammans kan det väl inte gå fel. Oj, just det, jag skulle ju nämna den andra scenen i slutet som jag gillade också. Suprise suprise, det var när Steve gick med på resturang-idén och sa "I believe in you, I believe in us, that's all that matters". Mitt hjärta smälte lite grann. 

LETHAL WEAPON, 
Säsong 2, avsnitt 1 "El gringo loco"

Jag kan verkligen likna H50 och LW vid varandra, för det är i princip samma grej. Lethal Weapon är bättre med ett mycket bättre manus (även om det är långt ifrån perfekt) men de har båda samma känsla, samma tema och såklart, samma underbara bromance i fokus. Precis som i H50, är vänskapsdelen det bästa med LW. Murtaugh och Riggs är otroligt underhållande ihop, och efter en säsong har de utvecklat en så stark vänskap att Murtaugh råkar försäga sig om sina känslor i en stressituation, vilket var hur kul som helst. Hur de blandar kärlek med humor är underbart att få ta del av som tittare, och det är därför jag älskar McDanno i H50 också. 

Jag har lite blandade känslor när det kommer till de två tjejerna som "uppvaktar" Riggs. Psykologen, och... ja, den andra som jag inte minns namnet på. Jag tror att jag föredrar psykologen, men samtidigt har jag lite svårt för hur "psykologig" hon är. Gillar själv inte människor som lägger sig i för mycket i andras liv, och därför skulle jag aldrig känna mig bekväm med att gå till en psykolog... jag vet att det är hennes jobb, men ändå. Jag gillar henne ändå som person, men som sagt. Lite osäker där. 

Avsnittet bjöd på mycket action och jag älskade verkligen allt, att Riggs fick sitt finger avhugget var lite kul, framförallt med tanke på att det inte ens var en "farlig situation" som orsakade det, utan bara Riggs när han skulle stänga bagageluckan... 

Scenen i kyrkan var också helt underbar. Riggs lyckas alltid få mig att skratta. Dels när han sa, "all those not involved in a drug cartel can leave" och sedan "we seem to be experiencing some technical difficulties...". Tycker serien på många sätt känns väldigt annorlunda från filmerna, och likaså karaktärerna. Kan inte riktigt sätta fingret på varför, men det är egentligen nästan som en helt annan story, helt andra karaktärer. Ändå älskar jag båda (men filmerna kommer alltid vara number one om jag måste välja). 

Detta är en sån serie där jag älskar nästintill alla karaktärer. Riggs och Murtaugh är båda underbara, men jag älskar även Trish och Captain Avery som alltid finns där för att skydda dem. Ser fram emot övriga avsnitt av säsongen. 

Hawaii Five-0 och Lethal Weapon är väldigt lika serier faktiskt, så gillar du den ena skulle du garanterat gilla den andra också. Ser fram emot att följa de båda under hösten! För H50 är det sista säsongen, och även om det är dags så har jag ändå lite ångest över det. 

fredag 29 september 2017

The Brave - nya actionserien med Mike Vogel



I veckan hade många serier premiär, både gamla serier med nya säsonger och nya serier med första säsonger. En av de sprillans nya var The Brave, en actionserie som kretsar kring hemliga uppdrag ofta involverande terrorismen, och i huvudrollen ser vi ingen mindre än Mike Vogel som vi seriefantaster känner igen från ett flertal kortlivade roller inom tv-världen. För mig är han nog mest känd som Dale "Barbie" Barbara i den Stephen King-baserade tv-serien Under The Dome

Men, åter till The Brave. Vad handlar egentligen serien om? Och hur var första avsnittet? 

Det är alltid lite svårt att få en bra överblick över hela serien efter enbart ett avsnitt. Men av avsnittet att döma verkar serien bättre än vad jag hade förväntat mig, vilket är ett ganska gott betyg. Den sticker inte ut något enormt, och det var heller inte ett avsnitt jag kommer ha svårt för att glömma. Men underhållen blev jag, och avsnittets fyrtio minuter sprang därför iväg väldigt fort. 

I The Brave följer vi Vogel's karaktär Adam Dalton som leder ett militärteam bakom fiendelinjen för att utföra de svåraste av uppdrag. På andra änden ser vi de mindre hjältarna som ser till att uppdragen är utförbara. 

Personligen är jag ett stort fan av actionspäckade serier som denna. Det är sådana serier där man ofta sitter på helspänn under hela avsnittet och mer än gärna sätter på nästa avsnitt direkt. Och sånt gillar jag ju såklart. Men frågan är om detta bara varade i ett avsnitt, eller om hela säsongen kommer bjuda på lika mycket action och spänning. Jag har upplevt tillfällen då pilotavsnittet av en serie varit jättedåligt, men då resterande avsnitt ändå lyckats imponera. Jag har även upplevt tillfällen då pilotavsnittet är helt fantastiskt medan resterande avsnitt av säsongen bara blir sämre och sämre. Låt oss hoppas att så inte är fallet med The Brave. Oavsett åt vilket håll det går, så tror jag inte att detta är en serie som blir särskilt långlivad ändå, men håller säsongen kvalitet hela vägen ut så ser jag ändå fram emot att få följa varje avsnitt. 

Gillar du actionspäckade serier med räddningsuppdrag i fokus så skulle jag absolut kunna rekommendera den här serien. Perfekt är den inte, men lagom med underhållning för den som inte är petnoga med kvalitet. Är du dock en sådan person som avskyr när serier du följer läggs ner för tidigt så kanske du ska vänta med att se säsongen tills ett besked om förnyelse kommit. 


onsdag 27 september 2017

Sju filmer jag älskade som sexåring (-ish)

Veckans tema är ett samarbete med bloggarna Fröken TV, SeriedrottningenThoughts By EmKarins Universum och Seriereflektioner. Denna veckan är temat "När jag var 6 år". 

Jag minns knappt vad jag gillade för ett år sedan, så jag vet inte riktigt hur jag ska kunna minnas vad jag gillade när jag var 6 år. Men för att enkelt beskriva ungefär vilka filmer jag såg om och om igen, tänkte jag bara lägga in några gifs. Och istället för att skriva vad filmerna heter kan ni få gissa! 

1.


2.


3.


4.


5.



6.


7.


Jag misstänker att ni känner väl igen alla dessa filmer då det är sådana där gamla goa klassiker som de flesta av oss sett ett bra antal gånger. Vilka filmer var dina favoriter som sexåring (om du nu råkar ha bättre minne än jag)? 

Who said it? GoT (Del 3 av 3)



Det här är tredje och sista delen av ett quiz. Här kan du hitta första delen och här kan du hitta andra delen. Anledningen till att jag börjat på punkt 37 beror på att förra delen avslutade på 36. Kom ihåg att det här är för skojs skull, så försök klura ut det innan du googlar fram svaret! 

Precis som tidigare, lyder frågan:
Vilken/vilka Game of Thrones-karaktär/er uttalade orden? 


37. Valar Morghulis. 

38. All men must die. But we are not men. 

39. Dracarys. 

40. Any man who must say "I am the king" is no true king. 

41. The Lannisters send their regards. 

42. Fuck the king. 

43. Hodor. 

44. Turns out, far too much has been written about great men and not nearly enough about morons. Doesn't seem right. 

45. Remember what you are and what you are not. 

46. Nothing isn't better or worse than anything. Nothing is just nothing. 

47. A man with no motive is a man no one suspects. Always keep your foes confused. 

48. I will not become a page in somebody else's history book. 

49. It's a big and beautiful world. Most of us live and die in the same corner where we were born and never get to see any of it. I don't want to be most of us. 

50. The world is overflowing with horrible things, but they are all a tray of cakes next to death. 

51. I will do what queens do. I will rule. 

52. I was nothing at all and when you're nothing at all, there's no reason to be afraid. 

53. It doesn't matter what we want. Once we get it we want something else. 

54. I don't plan on knitting by the fire while men fight for me. 

55. I am not questioning your honor, I'm denying it's existence. 

56. Don't make me rue the day I raped your mother. 

57. You're a dragon. Be a dragon. 

58. When enough people make false promises, words stop meaning anything.


Hur många av replikerna kände du igen? 
Facit till samtliga delar publiceras om en vecka. 


tisdag 26 september 2017

Who said it? GoT (Del 2 av 3)


Det här är andra delen av ett quiz. Här kan du hitta första delen, och anledningen till att jag börjar på punkt 19, är för att första delen avslutade på punkt 18. 

Vi kör igång direkt, den stora frågan lyder åter igen; 
Vilken GoT-karaktär uttalade orden? 

19. Don't let them see your tears. They are nasty little shits and nasty little shits aren't worth crying over.

20. You know nothing, Jon Snow.

21. What we don't know is what usually gets us killed.

22. The more people you love, the weaker you are.

23. I am a wolf and will not be afraid.

24. When dead men and worse come hunting... You think it matters who sits on the iron throne?

25. Someday I'm gonna put a sword through your eye and out the back of your skull.

26. Some men want whores on the eve of battle, and some want gods.

27. A lot can happen between now and never.

28. When you tear out a man's tongue, you are not proving him a liar, you're only telling the world that you fear what he might say.

29. I will take what is mine, with fire and blood, I will take it. 

30. It's hard to put a leach on a dog, once you put a crown on it's head. 

31. Winter is here. 

32. What is dead may never die. 

33. If you think this has a happy ending, you haven't been paying attention. 

34. By what right does the wolf judge the lion?

35. If you ever call me sister again, I'll have you strangled in your sleep. 

36. A mind needs books like a sword needs a whetstone. 



Hur många kan du svaren på? 

måndag 25 september 2017

Who said it? Filmquizen är igång igen och här är höstens första!


Sommaren har varit över ett tag och nu tänker jag att det kan vara ett bra tillfälle att komma igång med filmquizen igen. Jag brukar publicera åtminstone tre quiz per månad, men jag kan inte hävda att jag hållit samma tidsram under sommaren. Sorry 'bout that.

Inledningsvis får jag väl publicera det här ynka facit till det senaste quiz-inlägget där jag ställde en fråga om en viss skådespelare. Här är inlägget och för att se svaret är det bara att läsa kommentaren från Felicia som var helt rätt.

Men, för att slå på stort! Ingen som följer min blogg kan ha undgått att jag varit lite smått besatt av Game of Thrones den senaste tiden, och för att fortsätta plåga er som inte följer serien tänkte jag göra ett litet (stort) quiz som handlar helt och hållet om alla fantastiska citat från serien. Enda regeln är att hålla er borta från google. Bran ser allt, han kommer veta om du bryter mot regeln.

Det finns oändligt många bra citat från serien och eftersom jag inte kunde välja bort några så blev det totalt 58 repliker, och därför tänkte jag dela upp det här inlägget i flera delar - en för varje dag i tre dagar (tidsinställda, så oroa er inte för min slöhet).

Den stora frågan är enkel. Vilken (eller vilka) av alla karaktärer i Game of Thrones uttalar repliken?


1. The night is dark and full of terrors.

2. Everyone knows a Lannister always pays his depts.

3. Power is power.

4. When you play the Game of Thrones, you win or you die. There is no middle ground.

5. Winter is coming.

6. There is only one god, and his name is Death. And there is only one thing we say to death. Not today.

7. The man who passes the sentence should swing the sword.

8. A lion doesn't concern himself with the opinion of a sheep.

9. The things I do for love.

10. Tears aren't a woman's only weapon. 

11. How can a man be brave if he's afraid? That's the only time a man can be brave, he told me.

12. Never forget what you are. The rest of the world will not. Wear it like armor, and it can never be used to hurt you.

13. Every time we deal with an enemy, we create two more.

14. The north remembers. We know no king but the king in the north whose name is Stark.

15. Chaos isn't a pit. Chaos is a ladder.

16. When the sun has set, no candle can replace it.

17. If you waste time trying to get people to love you, you'll end up as the most popular dead man in town.

18. I drink and I know things.


Hur många av replikerna känner du igen, och minns du vem som uttalade dem? 


fredag 22 september 2017

The Goldbergs - en humortripp tillbaka till åttiotalet

Ett avsnitt av The Goldbergs, dedikerat till Richard Donner's "The Goonies" (1985).








Det finns alltid de där komediserierna man alltid väljer att sätta på när man vill skratta lite - serier med många säsonger där varje avsnitt kan ses om oändligt många gånger. För mig har sådana serier varit bl.a. Vänner, How I Met Your Mother och Huset Fullt. Men även om avsnitten kan ses om och om igen, så är det ganska uppfriskande med lite nya skämt att skratta åt, och därför är jag alltid på utkik efter nya komediserier att maratonkolla mellan de tyngre serierna. Om inte annat, bara för att ha ett perfekt 20-minuters avsnitt att titta på till frukosten. 

Ett avsnitt dedikerat till George Michael.
Det är sällan jag faktiskt hittar något jag finner lika roligt som exempelvis Vänner (snarare aldrig), men det är nästan lika svårt att hitta något som ens är underhållande. Är det bara jag, eller är nutidens komediserier otroligt överdrivna och inte roliga alls? Det är synd eftersom jag, precis som vilken annan person som helst, älskar att skratta. Men, det händer ju trots allt ibland att man hittar något enstaka guldkorn när man bläddrar igenom utbudet på streamingsajterna, och det var precis vad som hände mig för inte alltför länge sedan. Jag hittade The Goldbergs, en serie jag inte alls trodde skulle vara bra då jag baserat mitt intryck av den på de få bilder jag sett från serien, som snarare fick serien att framstå som vilken annan överdriven, inte-alls-rolig, komedi som helst. Men så fel jag hade. 

Redan i första avsnittet var jag smått förälskad, och förälskelsen grävde sig djupare och djupare för varje avsnitt. Vid första anblick var seriens starkaste sidor miljön, musiken och känslan. Karaktärerna däremot, var lite svårare att fastna för. Dessvärre är överdrivet en ganska bra beskrivning, men ju mer jag såg desto mer... ja, de blev ju inte mindre överdriva precis. Men jag började långsamt vänja mig och uppskatta charmen med hur överdrivna karaktärerna kunde vara. 

Ett avsnitt dedikerat till Ivan Reitman's "Ghostbusters" (1984)
För att övergå till anledningarna till varför jag inte bara accepterar karaktärerna, utan varför jag totalt älskar känslan i serien. Jo, för att förklara på bästa sätt behöver jag berätta lite om vad serien handlar om, och framförallt; vad som gör den unik. Familjen Goldberg finns nämligen i verkligheten, och de är precis som vilken annan familj som helst, förutom att de är lite extra speciella. Serieskaparen Adam F. Goldberg, berättar genom serien, de vilda familjehistorierna från hans år som yngre tonåring - en berättelse som tar plats under det härliga åttiotalet. Huvudkaraktären Adam är dock inte bara en pojke på åttiotalet, utan han är en stor fanboy av allt vad åttiotalet innebär. Hans största passion är film, och därav får vi i nästintill varenda avsnitt, någon referens till en av de populäraste filmerna från åttiotalet. Något annat som tar stor plats i serien, är musik - mer specifikt, alla de där åttiotalshitsen vi får goosebumps av även idag. 

Det som fulländar upplevelsen av ett underbart avsnitt av The Goldbergs, är att vi i slutet av varje avsnitt får någon form av inblick i den verkliga familjen Goldberg. Vi får se att den där händelsen faktiskt är tagen ur Adam Goldbergs verkliga minnen från sin barndom. Och det ger förvånansvärt mycket. Det finns fortfarande ingen serie som kan mäta sig med hur mycket jag skrattar under ett avsnitt av Vänner, men The Goldbergs ger mig som tittare glädje av en annan sort. 

Är du nyfiken på att kolla in The Goldbergs? Seriens fyra  första säsonger finns att streama på Viaplay


onsdag 20 september 2017

The Glory Days ● Film på 70-talet



Veckans tema är ett samarbete med bloggarna Fröken TV, SeriedrottningenThoughts By EmKarins Universum och Seriereflektioner. Denna veckan är temat "70-tal". 

Sjuttiotalet var en spännande period. Ja, så vitt jag hört i alla fall. Tyvärr missade jag den upplevelsen på grund av att jag var upptagen med att inte leva just då, men det som är bra med film är ju att det inte spelar någon roll om man levde när den spelades in - så länge filmerna bevaras kommer de alltid finnas kvar! Och därför har jag under mina nitton år på denna jord sett en hel del filmer från 70-talet, vissa bättre och vissa sämre. Här kommer några av mina största tips!

HAJEN (1975)
En dramathriller om hajar. En klassiker. Första filmen du borde se under ett 70-tals inspirerat filmmaraton. 

GREASE (1978)
Sjuttiotalets musikal! Snarare femtiotalet, men åkej. Grease kommer alltid vara en film nära mitt hjärta, och jag kommer aldrig sluta gå runt och nynna på låtar som You're The One That I Want, Summer Nights och We Go Together. Om du inte redan sett Grease så kan jag kortfattat förklara att filmen är en musikal som följer ett ungdomspar som blir förälskade under sommaren och sedan måste hitta ett sätt att separera sina skillnader när skolan börjar.

ALIEN (1979)
Sjuttiotalet kan mycket väl vara det bästa årtiondet för skräckfilmer, och det baserar jag bara på filmerna Hajen och Alien. Känner man mig så vet man att jag inte är ett särskilt stort fan av skräck, med några få undantag. Alien-filmerna gillar jag starkt och det kan bero på att de var väldigt nytänkande när de först kom ut. Alien är originalet till alla de där klyschiga skräck-scifi filmerna som poppar upp varenda år.



A CLOCKWORK ORANGE (1971)
Min största Kubrick-favorit, och det säger ganska mycket med tanke på hur bra övriga filmer är. A Clockwork Orange är en oerhört engagerande film där vår huvudkaraktär är alltför lätt att hata samtidigt som han är en av de mest intressanta personerna inom fiktiv film, någonsin. Framförallt är storyn väldigt intressant - vi får nämligen följa ett experiment där man tror sig kunna förvandla ondska till godhet.

GUDFADERN (1972)
En klassisk film som alla filmälskare bör se minst en gång, men förbered dig på tre långa och sömniga timmar innan du sätter igång del 2. Gudfadern handlar om familjen Corleone, ett patriarkat med djupa rötter i kriminaliteten. Påminnelse till mig själv att se den här filmen igen, för enda gången jag sett hela filmen var under en tid då jag inte riktigt hade lärt mig uppskatta mästerverket i filmer som denna.

THE ROCKY HORROR PICTURE SHOW (1975)
En nykärlek för mig och ytterligare en musikalfilm på listan. The Rocky Horror Picture Show är en film vissa hatar och andra älskar, men å som jag älskar den. Jag vet inte om det beror på hur skruvad den är, eller hur bra och svängiga låtarna är, men något är det som gör detta till en film jag skulle kunna se miljontals gånger om. Filmen är i sin helhet, något av en parodi på alla skräckfilmer som gjorts sedan 30-talet, med stora inslag av Frankensteins Monster.



PAPER MOON (1973)
Det här är en av mina favoritfilmer från sjuttiotalet, och ändå är det en av de mer bortglömda filmerna eftersom den aldrig varit särskilt stor (trots att det är en oscarsvinnare). Men det finns många anledningar till att älska denna rulle, främst eftersom den är så himla speciell på ett väldigt charmigt sätt. Under den stora depressionen får vi följa en bedragare som motvilligt får med en liten flicka på sina färder. I deras bedrägerier för att lura folk på pengar får flickan spela rollen som hans dotter, men kanske spelar de det allra största bedrägeriet mot sig själva.

STJÄRNORNAS KRIG (1977)
Ja, vi kan ju inte prata om sjuttiotalet utan att nämna starten av den största filmserien genom tiderna. Det här var början av allt, början av ett fiktivt universum som växer för varje år. Har du mot förmodan missat den här fantastiska fantasy-serien så är det här en bra film att börja med.

VILKEN ÄR DIN FAVORITRULLE FRÅN SJUTTIOTALET? 

måndag 18 september 2017

Nya "IT" är mer mysig än skrämmande



Detta är nog den enda renodlade skräckfilmen som jag någonsin faktiskt sett fram emot att se. Skräck är vanligtvis inte min genre, men jag såg den gamla versionen av IT (från 1990) när jag var yngre och gillade den, så därför kände jag att även den nya var ett måste att se. Dessutom hade jag hört från en vän att den skulle ha en sån där härlig 80-tals känsla, likt mitt älskade Stranger Things, och sånt älskar ju jag. 

IT baseras på en bok av Stephen King och följer tonårspojken Bill och hans kompisar som bor i en småstad där barn mystiskt försvinner en efter en. När att Bill's lillebror Georgie blir en av de försvunna barnen blir han fullt bestämd på att ta reda på var barnen tar vägen för att hitta ett sätt att hämta hem sin bror, som han är övertygad fortfarande lever. I rollerna ser vi bl.a. Jaeden Lieberher (St. Vincent, 2014), Wyatt Oleff (Guardians of the Galaxy, 2014), Finn Wolfhard (Stranger Things, 2016) och Bill Skarsgård (I rymden finns inga känslor, 2010) i antagonistrollen som den hemska clownen Pennywise. 

"You'll float down here. We all float down here.


Jag hade goda förväntningar innan filmen, och jag blev inte besviken. Jag hade inte förväntat mig världens bästa film inom skräckgenren, och hade jag gjort det så hade jag blivit besviken. Men helt ärligt så bryr jag mig inte det minsta om att filmens skräckinslag är förutsägbara och klyschiga. Det är inte därför jag ville se IT. Jag ville se filmen på grund av dess dramainslag, det vill säga karaktärerna, vänskapen och miljökänslan - och när det gäller dessa delar kände jag mig väldigt nöjd när jag gick ut ur biografen. Det enda jag är lite smått besviken över här, är det faktum att den enda tjejen i gänget såklart ska finnas där som en romantisk sidostory för pojkarna. Det där hade jag klarat mig utan, för Beverly som karaktär är fullständigt tillräcklig som hon är. 

Hur kommer det sig då att jag gillade filmen, trots att jag inte är ett fan av skräck? Jo, precis som min vän hade beskrivit så fick jag stora Stranger Things vibbar, vilket jag älskar. Åttiotalet i sin stora charm fanns överallt, i varenda scen. Bara en sådan sak som att se en Beetlejuice affisch på huvudkaraktärens sovrumsvägg gjorde mycket för åttiotalskänslan. Något annat jag älskade genom hela filmen, var hur mobbing tog stor plats, precis som det gör i de flesta filmer om barn på åttiotalet. Hela filmen kändes lite som ett homage till åttiotals-familjefilmer så som The Goonies och Stand By Me



"You punched me, made me walk through shitty water, dragged me through a crackhouse... and now I'm gonna have to kill this fucking clown.

Den starkaste delen av alla, som påminde som mest om dessa filmer, är hur stor plats karaktärernas vänskap tar i berättelsen. Precis som Goonies och Stand By Me handlar allt om vännerna, hur stark en vänskap mellan barn kan vara - något jag tror att man inte alls kan säga på samma sätt om vänskaper mellan vuxna personer. Att vännerna dessutom bjöd på en hel del humor gjorde att filmen inte bara blev en bra biofilm, utan en underhållande rulle man kan se om många gånger.

Filmens soundtrack bidrog ytterligare till känslan. Med låtar från artister som New Kids on the Block, The Cure och The Cult bjöd filmen på många härliga musikstunder som fick en att längta tillbaka till åttiotalet. 

IT är inte felfri, och jag vet inte riktigt vad en skräckälskare skulle ha att säga om den. Men personligen älskade jag filmen som bjöd på underhållning genom att visa oss karaktärernas kamp om överlevnad blandat med heroism, vänskap och humor
BETYG: 8/10 


fredag 15 september 2017

Outlander är tillbaka



Inget Outlander-fan kan ha missat att serien äntligen är tillbaka med tredje säsongen. Ja, förutom jag då. Visste att den skulle komma tillbaka i september men har haft så fullt upp med mitt eget att jag inte tänkt så mycket på det, och nu ser jag att nästan varenda blogg jag följer publicerat ett recensionsinlägg på första avsnittet av säsongen. Så då blev jag givetvis sugen på att kolla in det nya avsnittet, och nu hoppas jag bara på att jag klarar av att följa serien varje vecka för annars var det väldigt dumt av mig att se första avsnittet innan resten finns tillgängligt. 

Jag tänker inte gå jätte djupt in på detta då det bara är ett enda avsnitt. Men det känns lite speciellt med tanke på hur förra säsongen slutade. Spoilervarning först och främst. Jag måste säga att jag verkligen gillade avsnittet, trots att det inte var jätte händelserikt. Vi fick se både ur Jaimes och Claires synvinkel, båda strax efter deras separation. Eller ja, strax och strax, men inom det närmaste året snarare än 20 år senare. Claire fick vi följa fram till barnets födelse och mitt största problem här är att det är otroligt svårt att hata Frank. Det går inte att undgå att han är en väldigt tråkig person, men det går heller inte att undgå att han faktiskt är väldigt bra gentemot Claire. Han accepterade väldigt lätt att hon varit med en annan man (och ha i åtanke att detta är ett sent 40-tal, en tid då detta var totalt oacceptabelt när det gällde kvinnor) och är mer än villig att uppfostra ett barn som inte är hans. Han tvingar inte med Claire, utan vill att hon ska vara med honom av egen vilja och han försöker dessutom skapa ett bra hem åt henne och vill att hon ska trivas. Det ultimata hade väl varit om han dessutom hade accepterat att hon inte är en "hemmafru", men jag tror egentligen att samhället står i hennes väg mer än honom. Nu när kriget är över är det inte acceptabelt för en gift kvinna (som dessutom är mamma) att arbeta. Tyvärr, för vi känner nog alla Claire tillräckligt bra vid det här laget, för att veta att hon kommer vantrivas med ett liv som detta. Scenen med Franks chef måste varit det mest underhållande i hela avsnittet. Vi såg i hela ansiktet på henne, hur hon bara ville slå till honom. Det ville vi nog alla, skulle jag tro. Usch, jag hade önskat att Frank hade försvarat henne där men å andra sidan ger det oss en anledning till att ogilla honom lite mer, och sakna Jaime ännu mer. 

För att gå vidare till Jaimes del, som var ganska smärtsam att bevittna. Det första jag vill ta upp är, VAR FAN ÄR MURTAUGH. Snälla, säg att han lever. Förlåt Jaime, men vi vet alla att du kommer överleva så det är ingen idé att oroa sig för mer än det faktum att du lider. Murtaugh å andra sidan, han är inte odödlig så hämta hem honom. Jag hoppas verkligen inte han blivit tillfångatagen av the red coats. Fast ännu mer än det hoppas jag att han inte är död. Men men, åter till Jaime. Jag gillar hur de gjort hela scenen när han ligger på slagfältet, döende medan han reflekterar över händelserna som ledde fram till det ögonblicket. Att sedan se hur alla runtomkring honom en efter en blev avrättade var väldigt plågsamt att bevittna. Dels för oss, men säkerligen ännu mer plågsamt för Jaime. Vi lider alla med honom. Hur han kom undan kändes dock lite... jag vet inte. Lätt? Han som skulle avrätta honom bara råkade ha en bror som Jaime låtit leva? 

Jag blev väldigt sugen på att se om sista avsnittet av förra säsongen igen, jag är nämligen väldigt glömsk plus att jag minns att jag tyckte det avsnittet var väldigt bra och intressant med tidsresan framåt. 

En sista fråga bara, om Jack är död, borde inte Frank upphöra att existera? Kan ha glömt/missat något där. 

Vad hände egentligen med att hålla detta kortfattat? Jag borde bara sluta försöka. Ordet "kortfattat" verkar inte finnas i mina skrivande fingrars ordlista. 

onsdag 13 september 2017

Veckans tema ● Höst

Nu kör vi igång med veckans tema igen, och detta är som vanligt ett samarbete med FrökenTV, Seriedrottningen, ThoughtsByEm, KarinsUniversum och Seriereflektioner

Temat för denna veckan är Höst, och jag tänkte göra det enkelt för mig och prata lite om hur mycket av min höst jag planerar att spendera på bio. 



DESSA FILMER VILL JAG SE PÅ BIO I HÖST

IT (TRETTONDE SEPTEMBER)
Filmen som faktiskt råkar ha svensk premiär idag. Tror jag i alla fall, det är åtminstone idag vi på biografen där jag jobbar, visar filmen för första gången. Hur som helst så är detta definitivt en film jag tänker se. Vi får se om jag har tid ikväll på jobbet, annars blir det en eventuell resa till Biopalatset i Göteborg under morgondagen. Jag har inte läst boken, men har sett mini-serien från 1990 och det är faktiskt en av de få skräckfilmer jag faktiskt gillar. Kanske beror på att jag gillar skrämmande clowner. Jag vet att det är förbjudet att säga så, men så är det i alla fall. De är coola så länge det bara är på film.

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE (TJUGOANDRE SEPTEMBER)
Höstens mest efterlängtade film för mig. Jag älskar verkligen den första Kingsman, såg även den på bio och blev helkär direkt. Jag har längtat efter uppföljaren sedan jag fick veta att den skulle komma. Det handlar om brittiska spioner och vem älskar inte brittiska spioner?

JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN (TREDJE OKTOBER)
Klassiker på bio är inte dumt, denna gången är det den första Indiana Jones filmen jag vill se. Älskar Indy's alla äventyr och den första måste väl ändå vara den bästa. Tredje oktober börjar den visas på SF. 

BLADE RUNNER 2049 (FEMTE OKTOBER)
Jag ska bara se den första Blade Runner-filmen först, men är ganska säker på att jag komma vilja se uppföljaren på bio ändå eftersom jag inte tror att det finns någon större risk till varför jag inte skulle gilla den första. 

LOVING VINCENT (TJUGONDE OKTOBER)
En animerad film i Van Gogh style, som handlar om Vincent Van Gogh själv? Count me in! 

THOR: RAGNARÖK (TJUGOSJUNDE OKTOBER)
Det är Thor, och jag har inte sett någon av de andra på bio så denna gången kanske det faktiskt blir av, vem vet. 

JUSTICE LEAGUE (FEMTONDE NOVEMBER)
Känns som ett måste att se på bio, men inte för att jag har särskilt höga förväntningar. Batman V Superman var ju en stor besvikelse. Har dock inte sett Wonder Woman än, skäms på mig. 

MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN (TJUGOFJÄRDE NOVEMBER)
Ja, ja, ja och åter igen ja. Ta mig till november med detsamma, för den här filmen vill jag inte vänta på! 

Vilka filmer ska du se på bio i höst?