fredag 25 augusti 2017

Rewatch ● Sagan om de två tornen



Spoilers ahead. 

Förr tyckte jag alltid om ettan bäst. Jag tyckte också bra om Konungens återkomst, och hade därför minnet av att De två tornen var den sämsta. Men det tycker jag verkligen inte nu när jag ser om den. Tvärtom så skulle jag väl nästan säga att jag gillade denna bättre än den första. Nu har vi liksom kommit in i berättelsen lite mer och då blir det mer spännande. 


Något jag älskar med denna filmen, är att vi verkligen börjar se den utvecklade vänskapen mellan karaktärerna. Dels när det gäller Frodo och Sam, men också vänskapen mellan Legolas, Gimli och Aragorn. Vi bjuds också på en hel del humor, främst från Gimli som alltid får mig att skratta. Tävlingen Legolas och Gimli har, med att dräpa flest orchs under krigandet, är för underhållande. Tycker också det är så fint hur glada de blev när Aragorn återvände, älskar hur Legolas bara lugnt och sansat säger "du är sen" på alviska. 

Något annat jag älskar med Sagan om de två tornen, är det faktum att två av mina favoritkaraktärer introduceras här. Först har vi Eowyn som jag alltid gillat eftersom hon är så... jag vet inte hur man ska förklara det. Hon vill verkligen slåss, istället för att bara göra "kvinnans uppgift" och ta hand om barnen. Dock är det lite sorgligt hur hon crushar på Aragorn utan någon större respons eftersom han redan är förälskad i Arwen. 


Den andra personen som introduceras i denna film, är Faramir - Boromirs yngre bror. Jag har alltid gillat honom, dels för att det verkligen är så synd om honom (hur hemsk är inte hans pappa?) men också för att han verkligen visar att han har ett gott hjärta. Till slut, alltså. Till en början är han förblindad av sin vilja att bevisa sig för sin pappa. Jag gillar verkligen hur Sam i slutet säger något i stil med att han har bevisat sig. Även om det inte var för sin pappa. 

En av de tydligaste scenerna jag alltid minns när jag tänker på Sagan om ringen-filmerna, är när Haldir och hans armé med alver kommer till Edoras för att strida vid människornas sida. Älskar scenen, och tycker alltid det är lika tragiskt när Haldir dör. 

I Sagan om de två tornen tycker man verkligen synd om Gollum. Han är en sorglig liten varelse, och det är i denna film han slåss som mest med sitt andra jag. Det är svårt för mig att ha en åsikt om Gollum, och vilken av hans två personligheter som är bäst. Den ena är snäll och söker bara efter bekräftelse medan den andra är besatt av ringen och dödar gladeligen Frodo och Sam för att få sin vilja igenom. Men samtidigt är den "snälla" versionen av honom också riktigt tragisk. Han låter sig drivas omkring som en slav samtidigt som han är feg och rädd för allt och alla. På något plan är det Gollum jag har mer respekt för, i jämförelse med 'Smeagol'. 

Filmen avslutar med slag på alla håll och kanter. Vi har det stora slaget vid Edoras, lett av Rohan's konung Theoden. Där strider Aragorn, Legolas och Gimli mot orcherna när Gandalf till slut återvänder. På annat håll ser vi Merry och Pippin som får de talande träden att reagera på Saruman's ondska, vilket leder till en invadering av Isengard. Tredje kriget vi får ta del av är det vid Gondor, där 'The Nazguls' hittar Frodo och försöker återta ringen. Vilket leder till Sams vackra tal om att det fortfarande finns något gott i världen, vilket är precis vad de kämpar för. Och slutligen vaknar Faramir upp och bestämmer sig för att släppa Frodo och Sam fria för att fortsätta på sitt viktiga uppdrag. Vill du läsa mer om Sagan om Ringen? Klicka här!

"There's some good in this world, Mr. Frodo, and it's worth fighting for."


2 kommentarer:

  1. Den här filmen gillar jag verkligen, men den sista är nog min favorit!

    SvaraRadera