onsdag 19 juli 2017

Rewatch ● Rise & Dawn of the Planet of the Apes

I lördags var jag och såg War for the Planet of the Apes på bio, vilket är tredje och sista delen i filmserien om apornas planet. Men eftersom det var några år sedan jag såg övriga två filmer så ville jag se om dem, vilket kort sagt sammanfattar hela min lördag. Den bestod helt enkelt av ett Apornas Planet-maraton. Här kommer därför recension på Rise of the Planet of the Apes och Dawn of the Planet of the ApesWar for the Planet of the Apes kommer jag skriva ett eget inlägg om, som publiceras inom de närmsta dagarna. 

RISE OF THE PLANET OF THE APES
R(Evolution)

För att börja där allting började... Rise of the Planet of the Apes. I Rise får vi följa Ceasar's uppväxt och vad det är som formar honom till att bli den ledare han senare är i resterande två filmer. Framförallt får vi veta vad det egentligen är som orsakar att jorden blir apornas planet. Eftersom Rise berättar hela bakgrundsstoryn kring både Ceasar och den dystopiska framtiden, så är detta en viktig del av berättelsen och personligen är den min favorit. Det hela börjar med att ett företag forskar med förhoppningar om att lyckas skapa ett botemedel till sjukdomen Alzheimers. För att kunna testa medicinen använder de sig av schimpanser, och med schimpansen Bright Eyes gör de stora framsteg. Drogen de gett henne visar sig ha en speciell effekt på djuren, och de märker snart att hennes hjärna mer och mer börjar efterlikna människans. 

I fokus står forskaren Will Rodman vars arbete är personligt då hans pappa lider av svår Alzheimer. När schimpansen Bright Eyes visar sig ha varit med barn under perioden hon testats på, blir Will ombedd att ta med den lilla schimpans-ungen hem för att undvika att företaget utnyttjar situationen. Schimpans-ungen döps till Ceasar och under hans uppväxt börjar Will märka att testerna på mamman, påverkat Ceasars gener vilket har gjort honom smartare än en vanlig schimpans. Hemifrån börjar Will studera Ceasars beteende för att eventuellt slutligen lyckas nå sitt mål - att bota sin pappas sjukdom. 

Rise of the Planet of the Apes är verkligen en, minst sagt, intressant film. Ceasars berättelse är spännande att följa från början till slut, men samtidigt kan jag uppleva att det också är väldigt jobbigt att titta på. I denna version av berättelsen är det människan som är boven. Det vi i princip får se är hur människan förgör sig själv, vilket om vi ska prata ärligt, inte skulle vara helt omöjligt. Jag minns en replik från filmen, kan dock ha varit från början av Dawn, men den är lika aktuell i alla tre filmer. "So this is how it ends?" och svaret är ett självklart ja. Kommer världen någonsin gå under, så kommer det vara människan som orsakar det. Oavsett om det handlar om en epidemi eller global uppvärmning, oavsett vad så påskyndar vi antingen processen eller står för den helt. 

Det är alltid jobbigt att se djur fara illa, och jag avskyr hur människor använder djur som testmedel när de egentligen inte har någon aning om konsekvenserna. Det är inte svårt att förstå Ceasars frustration när han sakta börjar inse vad schimpanser egentligen är värda för människan. Bara första scenen i början av filmen, när Bright Eyes tas ifrån sitt hem och sin familj... jag blir verkligen illamående av det. Trots att det i början är svårt att förstå människorna som faktiskt jobbar med detta, så är det ett faktum att vår huvudkaraktär är en av dem. Genom filmens gång får vi lära känna honom, och trots att människans ondska mot djuren är ett tema genom filmen så känner jag också att vi får en bra bild av att alla människor inte är lika hemska. Precis som det finns ondhet, finns det även godhet. Och det märks att Will lär sig ett och annat av att ta hand om Ceasar. De där familjära ögonblicken gör mycket för filmen, vilket också gör att tragiken kring situationen inte tar all plats. 

Sist men inte minst får jag nämna musiken som jag inte tänkte på första gången jag såg filmen. Många scener blir riktigt kraftfulla, dels tack vare det visuella som är helt fantastiskt, men också tack vare just musiken. Scenen när Ceasar klättrar upp i trädet och musiken spelas blir riktigt mäktig.  



DAWN OF THE PLANET OF THE APES
Uppgörelsen

Dawn tar plats ett antal år senare, hur många år exakt fick jag aldrig grepp om, mer än att det nämndes att det gått tio år sedan en människa senast syntes till. Ceasar's flock har skapat ett hem åt sig djupt inne i skogen, och runtom dem dör människor som flugor av viruset som spreds efter händelserna i Rise. I San Francisco finns det inte många människor kvar, och de som ännu lever misstänker sig vara genetiskt opåverkade av viruset. Men för att kunna bygga upp samhället igen behöver de el, och för att kunna lösa problemet behöver de ta sig till en elstation mitt inne i apornas hem. För att undvika att ett krig bryter ut mellan människor och apor, bestämmer sig Ceasar för att hjälpa dem. Men efter allt människan gjort mot aporna finns det de apor som inte ser en gnutta godhet i människorna och därav hellre föredrar att kriga framför att hjälpa dem. 

Dawn of the Planet of the Apes är den där mittendelen av en trilogi som ofta känns ganska nödvändig även om den också är lite långtråkig. Efter att ha sett den sista filmen på bio får jag säga att Dawn enligt mitt tycke är den sämsta - men med det menar jag endast i jämförelse med de övriga två. Det är förvånansvärt hur bra alla tre filmerna faktiskt är, men i de alla skulle jag ändå säga att det visuella är det jag älskar mest. Dawn bjuder in några nya karaktärer samtidigt som vi även får följa några gamla. Jag har alltid gillat det faktum att man återanvänt ap-karaktärerna som räddades i förra filmen istället för att introducera nya. Samtidigt är det skönt med lite nya karaktärer när det gäller människorna, det blir en bra balans. Att vi åter igen får följa Ceasar, Maurice, Rocket, Koba och de övriga, gör att vi får en mycket bättre inblick i karaktärerna och deras personligheter. För det är ju faktiskt så att de numera fungerar ungefär som människor. De är smarta, de har känslor och de kan dessutom prata. Den enda vi tidigare lärt känna på djupet är Ceasar och även om han även nu står i fokus, så får vi även se hur händelserna från förra filmen påverkat de övriga - framförallt karaktären Koba. Han kan verkligen inte undkomma sin ilska, sitt hat för människorna. Och helt ärligt så är detta fullt förståeligt. Hur mycket man än hatar Koba under filmens gång så är det förståeligt. Han är nog den schimpans som genomgått flest obehagliga experiment för människans vinning, och därför har jag inga problem med att förstå varför han tänker som han gör. Men samtidigt blir han en bra bov då han tar sina känslor för långt. Han blir rent av kallblodig och redo att offra sina egna vänner på grund av sitt hat. Han är helt förstörd. 

Samtidigt som det är lätt att förstå apornas rädsla för människorna, så är det lätt att förstå människornas rädsla för aporna. Jag hade också blivit rädd om det plötsligt stod en schimpans framför mig som kunde prata, som kunde hålla ett gevär, som kunde hämnas på mig för vad min ras gjort mot hans eller hennes ras. Kriget kändes därför oundvikligt. Rädsla och hat är ingen bra mix.

Dawn gör också ett bra jobb på att visa att ondska eller godhet inte beror på vilken ras man tillhör. Precis som en människa kan vara ond och en annan god, kan en apa vara god och en annan ond. Det är just därför Ceasar blir en så bra huvudkaraktär - eftersom han har erfarenhet både av det ena och det andra. Han vet att alla människor inte är onda, och snart förstår han också att alla apor inte är goda. 

Jag tycker Dawn of the Planet of the Apes är en bra film, och jag gillar kopplingen till Ceasars uppväxt - dels scenen när han återvände hem, men också det faktum att symbolen för aporna föreställer fönstret som Ceasar satt instängd i en stor del av sitt liv. Det gör att man inte glömmer bort vem Ceasar faktiskt är och var han faktiskt kommer ifrån. För övrigt kan jag tycka att actionscenerna blir lite för långa. Jag gillar actionfilmer, men vissa scener har jag svårare för än andra, och ibland kommer man till en punkt då striden pågått så länge att man slutar vara uppmärksammad på vad som händer - vilket i slutändan inte spelar någon större roll eftersom det inte händer något viktigare än att karaktärerna slåss. 


2 kommentarer:

  1. Älskar först filmen. Andra är också bra men lite för mycket action-styrd vill jag minnas för min smak :)

    SvaraRadera
  2. Måste måste måste se dessa filmer!

    SvaraRadera