måndag 3 juli 2017

My Fair Lady (1964)



Det gick så bra i början av veckan att jag borde ha förstått att det skulle gå utför framåt helgen... Jaja, so what. Veckan gick ändå ganska bra får jag säga, och jag är nöjd med filmerna jag sett. Nu har jag även sett My Fair Lady, så vi får hoppas att jag tar mig tid till att se Trollkarlen från Oz också, som jag hade tänkt.

Hur som helst; My Fair Lady är ett musikaldrama från 1964 med den legendariska skådespelerskan Audrey Hepburn i huvudrollen. Filmen följer den snobbige professorn Henry Higgins efter att han slår vad med en vän om att han kan förvandla den fattige Eliza Doolittle till en riktig dam genom att förbättra hennes språk. 

Det här var en lång film, två timmar och femtio minuter lång. Men jag måste säga att jag verkligen gillade den. Början var sådär, men den blev bättre och bättre genom filmens gång. Mitt största problem med början var väl inte att den var dålig egentligen, utan för att jag hade lite svårt för huvudkaraktären Eliza då hon var väldigt högljudd av sig. Att hon skulle vara så gnällig och högljudd känns som en ganska felaktig uppfattning av en fattig blomflicka. 

Men, hur som helst så gillade jag henne mycket bättre mot slutet och bakom allt skrikande fanns en charm som var omöjlig att inte älska. När det gäller karaktären Higgins, mannen bakom Elizas förvandling, så har jag väldigt blandade känslor. Även han kunde gå en på nerverna ibland då han var otroligt snobbig och hade väldigt höga tankar om sig själv medan alla andra i hans ögon verkade vara dåliga, främst av allt kvinnor. Men samtidigt var det något som gjorde att jag ändå på något konstigt vis faktiskt lyckades gilla honom. Även om han utåt sätt kanske är densamma i slutet av filmen som i början, så märks det ändå att han växer som person av att lära känna Eliza. 

Musiken är väldigt svängig för det mesta och det gillar jag. Som i de flesta gamla musikaler är givetvis musiken väldigt gammal, vilket kan göra det svårt att få samma känsla av musiken som man kan få av musikaler idag. Men personligen gillar jag gammal musik då man även får en känsla av den, även om den är lite annorlunda. Det är så mysig musik på något sätt, sättet de sjunger på, bruset i bakgrunden. Jag kan inte låta bli att gilla det. Dock fanns det också vissa låtar som blev lite tråkigare då texten snarare pratades ut än sjöngs. 

Något jag verkligen gillade var hur vissa scener pausades på ett riktigt snyggt sätt. Massor av människor som gick på ett torg och plötslig blev allt stilla. I några sekunder. När sekunderna var över startade allt igen som om inget hade hänt. Det var en snygg och konstnärlig detalj som jag verkligen uppskattade. 

My Fair Lady imponerade på mig, och det är inte helt omöjligt att jag skulle kunna tänka mig att se den fler gånger. Det är första gången jag ser en film med Audrey Hepburn, så vitt jag kan minnas, och även om hennes prestation i My Fair Lady är ganska annorlunda från hur jag hade föreställt mig henne, så får jag ändå säga att jag gillar henne. Som alltid i gamla filmer, är skådespelarprestationerna ganska överdrivna, men det är inget jag direkt stör mig på eftersom jag vet att det var avsiktligt på den tiden. Den som dock stjäl rampljuset när det gäller skådespelarinsatser måste ändå vara Rex Harrison i rollen som Henry Higgins. Filmen hade nog inte varit så bra som den är utan honom. 
BETYG: 8/10 

Man måste ju ge lite cred till kostymerna också. Titta bara på denna!

2 kommentarer:

  1. Wow vilka klädkreationer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, de gick verkligen all-in med hennes olika outfits!

      Radera