söndag 30 juli 2017

Rewatch ● Sagan om ringen



För några veckor sedan passade jag på att beställa hem den kompletta Härskarringen-trilogin på blu-ray (har den sedan tidigare endast på några utslitna dvd:er). Jag köpte den här superfina Collector's Edition-boxen, innehållande en massa superroligt extramaterial. I helgen bestämde jag mig för att ta tillfället i akt att kolla igenom filmerna. Jag har sett extended-versionerna en gång förut, och om man tyckte de var för långa innan kanske man borde nöja sig med originalet. Men jag kan bara inte få nog av den här världen, och därför älskar jag att de är så långa. Det blir nästan som en liten serie. Eller rättare sagt, som sex olika filmer snarare än tre eftersom extended-filmerna är så långa att de uppdelats i två skivor per film. För dig som inte vet vad extended-versionerna innebär, så betyder det helt enkelt att alla bortklippta scener finns med. 
Jag kommer skriva ett inlägg per film. Det här är första delen. 

Eftersom jag förväntar mig att alla i hela världen varit förståndiga nog att ha tittat på Härskarringen-filmerna minst en gång, så ser jag ingen anledning till att undvika spoilers. Så...varning för spoilers


SAGAN OM RINGEN
The Fellowship of the Ring

Att se den första filmen igen påminde mig om tre saker. Ett - hur lång den är, och varför den kan kännas seg ibland. Två - hur unik den här, på ett så fantastiskt och underbart sätt. Tre - hur känslosam den är, och hur mycket man faktiskt fastnar för karaktärerna. Givetvis satt jag och bölade i slutet (ja, jag är lite överkänslig för vackra film-scener). Boromir's död. Jag minns första gången jag såg filmen, då avskydde jag Boromir. Jag såg bara hur han blev maktgalen av ringen vilket förblindade mig för karaktären i sig. Sen dess har jag sett om filmerna ett antal gånger och för varje gång gillar jag honom bättre och bättre. Kanske beror på att jag blivit äldre och mer förstående sen dess. Men han är egentligen bara ett offer för ringens ondska. Det finns ett flertal scener som verkligen visar Boromir som karaktär, däribland några scener när han pratar med Aragorn om sin vilja för att vara en bra ledare, men vi får också se hur mycket han fäster sig vid Merry och Pippin, och hur han skyddar dem i slutet får mig varje gång att glömma bort vad han precis försökt göra. Han ber dessutom om ursäkt till Aragorn, och scenen är så himla fin. Anledningen till att man hinner bli så känslosam är nog också att de verkligen drar ut på det. Det är inte så att han dör, bara sådär. Istället sker det långsamt, och de hinner faktiskt prata innan han tillslut slocknar. I would have followed you, my brother, my captain, my king.

Jag var tårögd redan då men det blev såklart ännu värre när Sam hoppade i vattnet för att följa med Frodo.

"I made a promise, Mr. Frodo. A promise. 'Don't you leave him Samwise Gamgee.' And I don't mean to. I don't mean to.

Scenen påminde mig om hur mycket jag älskar Sam. Han tar inte stor plats i denna film, men vänta bara. I nästa film, då jävlar. Då får vi se vad Sam verkligen går för. I första filmen skulle jag faktiskt säga att det är Boromir och Aragorn som skiner mest. Som karaktärer. Kanske även Gandalf och Frodo själv, men resterande av dem har inte fått så mycket fokus ännu. Men det kommer. Det kommer. 

Jag gillar hur mystisk Gollum är i denna filmen. Vi har aldrig egentligen fått se hela honom, utan bara hans ögon som lyser i mörkret, eller delar av hans kropp. Allt för mystikens skull. Och de lyckas. 

Jag har egentligen inte så mycket att säga mer än detta, ja förutom kanske att återupprepa det jag skrev i början. Första filmen i trilogin ger mig nämligen väldigt blandade känslor. Förr har jag alltid upplevt att jag gillat första halvan bäst, men nu tyckte jag andra delen var bättre eftersom det hände mer i den. Vid vissa tillfällen känns berättelsen seg och vid andra tillfällen är det jätte spännande. 

Det jag dock alltid gillat med ettan, är att det faktiskt är starten på allt. Det finns därför många minnesvärda ögonblick, däribland det första mötet med Aragorn. Det stora mötet i Rivendell där vi först får träffa Gimli, Legolas, Boromir och alla andra. Scener när specifika händelser nämns, händelser som kanske inte ens hänt än. Ja, till exempel "the incident with the dragon" som vi inte får ta del av förrän i The Desolation of Smaug

onsdag 26 juli 2017

De fem bästa slagen i Game of Thrones

Ursäkta för den senaste veckan. Helt ärligt så har jag ingen ursäkt till den dåliga uppdateringen. Mer än kanske att det är sommar nu. Om ni godtar det som en ursäkt. 

Jag tänker också be om ursäkt för hur dålig jag varit på att skriva temainlägg under sommaren, men jag tror vi alla varit lite mindre noga med det på senare tid, så jag kanske inte behöver få så dåligt samvete...ifall det mot förmodan är någon som älskar att läsa våra onsdagsinlägg och varit jättebesviken den senaste tiden. För dig som inte har någon aning om vad jag pratar om så är det så att jag tillsammans med fyra andra film- och serie-bloggare har ett samarbete där vi varje onsdag skriver varsitt inlägg om ett gemensamt ämne. 

Hur som helst, jag kan inte lova att det blir bättre direkt då det faktiskt är sommar och helt ärligt så tänker jag njuta av den. Men några inlägg varje vecka borde jag väl ändå få skrivet och publicerat, även om de inte blir så jätte stora. Här kommer i alla fall veckans temainlägg som inte är något mindre än ordet "Fejd". När jag hör ordet fejd så tänker jag genast på filmer som kretsar kring stora rivaler, ofta med förräderi och/eller hämnd som ett tema. Eller kanske bara den där fejden där vi har hjälten på ena sidan och ärkefienden på andra sidan. Harry Potter och Voldemort, till exempel. Batman och Jokern. Sherlock och Moriarty. Men fejd kan också syfta på ett specifikt slag och istället för att tipsa om filmer, tänker jag fira att Game of Thrones är tillbaka på våra skärmar genom att lista de fem bästa slagen seriens karaktärer sett hittills. Enligt mig förstås - och till gränsen av vad mitt minne tillåter. 

Detta inlägg skrivs i samarbete med bloggarna FrökenTVThoughtsByEmSeriedrottningenSeriereflektioner och KarinsUniversum

PREPARE TO BE SPOILED!

Jag tänkte välja en viss annan bild för att representera den här scenen, men insåg sen att jag kanske inte borde förstöra stämningen för någon som råkar ha en bra dag.

5
OBERYN MARTELL VS THE MOUNTAIN 
Vi minns alla när Prince Oberyn ställde upp med att slåss för Tyrion i rättegången. Efter ett minnesvärt slag verkar The Mountain ha blivit besegrad, men dessvärre börjar vi alla känna oron i bröstet när Oberyn blir lite väl kaxig. Jag minns känslan mer än väl, känslan att slaget inte riktigt är helt över. Och så hände det. The Mountain tar kontrollen och plötsligt har vi bevittnat Oberyns huvud explodera. Brutalt. Ja, det här är verkligen en svår scen att glömma. 


4
THE NIGHTS WATCH VS THE WILDLINGS
Det här slaget är ytterligare ett otroligt minnesvärt sådant. Dels på grund av det storslagna slaget i sig, och dels på grund av vissa specifika dödsoffer (hmhm, ett specifikt dödsoffer) som fick tårarna att rinna, åtminstone på min kind.


3
BLACKWATER
Hur mycket älskade man inte Tyrion Lannister efter detta avsnitt? Fascinationen över Tyrion och frustrationen över Joffrey gjorde detta slag till något vi sent kommer glömma. 


2
HARDHOME
Alltså. Det här slaget. Det var här man verkligen förstod vilken stor fiende The White Walkers faktiskt är, och det var helt OTROLIGT. Scenen när Jon slåss mot en White Walker och besegrar honom. Och när man sedan såg vindlingarnas levande-döda kroppar bakom The Night King... jag rös.


1
THE BATTLE OF THE BASTARDS
Någon som är förvånad över första-valet? Detta var när Jon Snow i slutet av förra säsongen skulle återta Winterfell från Ramsay Bolton. Den självklara vinnaren på listan. Och med tanke på hur bra resterande slag är så säger det mycket. Detta var något av det mest upprörande jag någonsin bevittnat, och samtidigt det mest tillfredsställande. Let's just say... Ramsay Bolton got what he deserved

Hade gärna också tagit med slaget när Drogon totalt ÄGER scenen genom att rädda Daenarys och Tyrion från "The Sons of the Harpy" i säsong 5, men jag tycker fem val har en bättre klang än sex så jag nöjer mig med en hedersomnämning såhär i slutet. 

Följer du Game of Thrones, och i så fall, vilket är slaget du minns som bäst idag? 

onsdag 19 juli 2017

Rewatch ● Rise & Dawn of the Planet of the Apes

I lördags var jag och såg War for the Planet of the Apes på bio, vilket är tredje och sista delen i filmserien om apornas planet. Men eftersom det var några år sedan jag såg övriga två filmer så ville jag se om dem, vilket kort sagt sammanfattar hela min lördag. Den bestod helt enkelt av ett Apornas Planet-maraton. Här kommer därför recension på Rise of the Planet of the Apes och Dawn of the Planet of the ApesWar for the Planet of the Apes kommer jag skriva ett eget inlägg om, som publiceras inom de närmsta dagarna. 

RISE OF THE PLANET OF THE APES
R(Evolution)

För att börja där allting började... Rise of the Planet of the Apes. I Rise får vi följa Ceasar's uppväxt och vad det är som formar honom till att bli den ledare han senare är i resterande två filmer. Framförallt får vi veta vad det egentligen är som orsakar att jorden blir apornas planet. Eftersom Rise berättar hela bakgrundsstoryn kring både Ceasar och den dystopiska framtiden, så är detta en viktig del av berättelsen och personligen är den min favorit. Det hela börjar med att ett företag forskar med förhoppningar om att lyckas skapa ett botemedel till sjukdomen Alzheimers. För att kunna testa medicinen använder de sig av schimpanser, och med schimpansen Bright Eyes gör de stora framsteg. Drogen de gett henne visar sig ha en speciell effekt på djuren, och de märker snart att hennes hjärna mer och mer börjar efterlikna människans. 

I fokus står forskaren Will Rodman vars arbete är personligt då hans pappa lider av svår Alzheimer. När schimpansen Bright Eyes visar sig ha varit med barn under perioden hon testats på, blir Will ombedd att ta med den lilla schimpans-ungen hem för att undvika att företaget utnyttjar situationen. Schimpans-ungen döps till Ceasar och under hans uppväxt börjar Will märka att testerna på mamman, påverkat Ceasars gener vilket har gjort honom smartare än en vanlig schimpans. Hemifrån börjar Will studera Ceasars beteende för att eventuellt slutligen lyckas nå sitt mål - att bota sin pappas sjukdom. 

Rise of the Planet of the Apes är verkligen en, minst sagt, intressant film. Ceasars berättelse är spännande att följa från början till slut, men samtidigt kan jag uppleva att det också är väldigt jobbigt att titta på. I denna version av berättelsen är det människan som är boven. Det vi i princip får se är hur människan förgör sig själv, vilket om vi ska prata ärligt, inte skulle vara helt omöjligt. Jag minns en replik från filmen, kan dock ha varit från början av Dawn, men den är lika aktuell i alla tre filmer. "So this is how it ends?" och svaret är ett självklart ja. Kommer världen någonsin gå under, så kommer det vara människan som orsakar det. Oavsett om det handlar om en epidemi eller global uppvärmning, oavsett vad så påskyndar vi antingen processen eller står för den helt. 

Det är alltid jobbigt att se djur fara illa, och jag avskyr hur människor använder djur som testmedel när de egentligen inte har någon aning om konsekvenserna. Det är inte svårt att förstå Ceasars frustration när han sakta börjar inse vad schimpanser egentligen är värda för människan. Bara första scenen i början av filmen, när Bright Eyes tas ifrån sitt hem och sin familj... jag blir verkligen illamående av det. Trots att det i början är svårt att förstå människorna som faktiskt jobbar med detta, så är det ett faktum att vår huvudkaraktär är en av dem. Genom filmens gång får vi lära känna honom, och trots att människans ondska mot djuren är ett tema genom filmen så känner jag också att vi får en bra bild av att alla människor inte är lika hemska. Precis som det finns ondhet, finns det även godhet. Och det märks att Will lär sig ett och annat av att ta hand om Ceasar. De där familjära ögonblicken gör mycket för filmen, vilket också gör att tragiken kring situationen inte tar all plats. 

Sist men inte minst får jag nämna musiken som jag inte tänkte på första gången jag såg filmen. Många scener blir riktigt kraftfulla, dels tack vare det visuella som är helt fantastiskt, men också tack vare just musiken. Scenen när Ceasar klättrar upp i trädet och musiken spelas blir riktigt mäktig.  



DAWN OF THE PLANET OF THE APES
Uppgörelsen

Dawn tar plats ett antal år senare, hur många år exakt fick jag aldrig grepp om, mer än att det nämndes att det gått tio år sedan en människa senast syntes till. Ceasar's flock har skapat ett hem åt sig djupt inne i skogen, och runtom dem dör människor som flugor av viruset som spreds efter händelserna i Rise. I San Francisco finns det inte många människor kvar, och de som ännu lever misstänker sig vara genetiskt opåverkade av viruset. Men för att kunna bygga upp samhället igen behöver de el, och för att kunna lösa problemet behöver de ta sig till en elstation mitt inne i apornas hem. För att undvika att ett krig bryter ut mellan människor och apor, bestämmer sig Ceasar för att hjälpa dem. Men efter allt människan gjort mot aporna finns det de apor som inte ser en gnutta godhet i människorna och därav hellre föredrar att kriga framför att hjälpa dem. 

Dawn of the Planet of the Apes är den där mittendelen av en trilogi som ofta känns ganska nödvändig även om den också är lite långtråkig. Efter att ha sett den sista filmen på bio får jag säga att Dawn enligt mitt tycke är den sämsta - men med det menar jag endast i jämförelse med de övriga två. Det är förvånansvärt hur bra alla tre filmerna faktiskt är, men i de alla skulle jag ändå säga att det visuella är det jag älskar mest. Dawn bjuder in några nya karaktärer samtidigt som vi även får följa några gamla. Jag har alltid gillat det faktum att man återanvänt ap-karaktärerna som räddades i förra filmen istället för att introducera nya. Samtidigt är det skönt med lite nya karaktärer när det gäller människorna, det blir en bra balans. Att vi åter igen får följa Ceasar, Maurice, Rocket, Koba och de övriga, gör att vi får en mycket bättre inblick i karaktärerna och deras personligheter. För det är ju faktiskt så att de numera fungerar ungefär som människor. De är smarta, de har känslor och de kan dessutom prata. Den enda vi tidigare lärt känna på djupet är Ceasar och även om han även nu står i fokus, så får vi även se hur händelserna från förra filmen påverkat de övriga - framförallt karaktären Koba. Han kan verkligen inte undkomma sin ilska, sitt hat för människorna. Och helt ärligt så är detta fullt förståeligt. Hur mycket man än hatar Koba under filmens gång så är det förståeligt. Han är nog den schimpans som genomgått flest obehagliga experiment för människans vinning, och därför har jag inga problem med att förstå varför han tänker som han gör. Men samtidigt blir han en bra bov då han tar sina känslor för långt. Han blir rent av kallblodig och redo att offra sina egna vänner på grund av sitt hat. Han är helt förstörd. 

Samtidigt som det är lätt att förstå apornas rädsla för människorna, så är det lätt att förstå människornas rädsla för aporna. Jag hade också blivit rädd om det plötsligt stod en schimpans framför mig som kunde prata, som kunde hålla ett gevär, som kunde hämnas på mig för vad min ras gjort mot hans eller hennes ras. Kriget kändes därför oundvikligt. Rädsla och hat är ingen bra mix.

Dawn gör också ett bra jobb på att visa att ondska eller godhet inte beror på vilken ras man tillhör. Precis som en människa kan vara ond och en annan god, kan en apa vara god och en annan ond. Det är just därför Ceasar blir en så bra huvudkaraktär - eftersom han har erfarenhet både av det ena och det andra. Han vet att alla människor inte är onda, och snart förstår han också att alla apor inte är goda. 

Jag tycker Dawn of the Planet of the Apes är en bra film, och jag gillar kopplingen till Ceasars uppväxt - dels scenen när han återvände hem, men också det faktum att symbolen för aporna föreställer fönstret som Ceasar satt instängd i en stor del av sitt liv. Det gör att man inte glömmer bort vem Ceasar faktiskt är och var han faktiskt kommer ifrån. För övrigt kan jag tycka att actionscenerna blir lite för långa. Jag gillar actionfilmer, men vissa scener har jag svårare för än andra, och ibland kommer man till en punkt då striden pågått så länge att man slutar vara uppmärksammad på vad som händer - vilket i slutändan inte spelar någon större roll eftersom det inte händer något viktigare än att karaktärerna slåss. 


söndag 16 juli 2017

The Expanse: Säsong 1



Detta är en spoilerfri recension.

I slutet av november 2015 hade science fiction serien The Expanse premiär. Jag såg första avsnittet, kände inte att jag hängde med men bestämde mig ändå för att titta vidare, ge serien några avsnitt till. Det visade sig dröja, och jag såg inte vidare förrän denna veckan då jag även såg det första avsnittet en andra gång. Även andra gången var det svårt att hänga med i svängarna till en början, men efter några avsnitt började pusselbitarna falla på plats och därefter dröjde det inte länge innan jag inte längre kunde slita mig. Säsongen var färdigsedd på några dagar.

The Expanse tar plats trehundra år framåt i tiden, då världen ser väldigt annorlunda ut. Människorasen är uppdelad i tre; jordlingarna som bor kvar på jorden efter tre hundra år av miljöförstörelse, marsianerna som koloniserat mars och nu bor där, samt beltarna som inte hör hemma på varken jorden eller mars, och istället är uppväxta på någon av rymdstationerna man skapat emellan jorden och mars. I huvudsak får vi följa tre olika karaktärer på tre olika platser som alla upptäcker delar av samma konspiration - en konspiration för att starta ett världskrig mellan jorden och mars.

På ena änden har vi James Holden, en ung man född genom genmodifikation som nu arbetar på rymdskeppet Canterbury. När han tillsammans med fyra besättningsmedlemmar ger sig av för att besvara ett nödanrop på den mystiska rymdstationen Scopuli, händer något som kan orsaka ett krig mellan jorden och mars. Samtidigt på jorden arbetar FN's undersekreterare Chrisjen Avasarala med att förstå innebörden av en varning från yttre rymden innan ett krig bryter ut, ett krig som jorden aldrig skulle kunna vinna.



Den stora frågan lyder: Vem är det egentligen som ligger bakom den attack mot jorden som mars blir anklagade för?

Det enda vi vet från start, är att en försvunnen ung kvinna på något sätt är kopplad till konspirationen. På belt-stationen Ceres hittar vi polisdetektiven Josephus Miller vars misstankar kring kvinnans försvinnande leder honom ut på ett farligt spår. Hur dessa tre karaktärer, hur deras respektive storylines kopplar till varandra är något som blir bättre för varje avsnitt, medan det i början gör hela handlingen otroligt rörig. Men det faktum att den från början kändes rörig, var redan då ett tecken på att serien hade potential till att bli riktigt bra.

En stor del av The Expanse är politik, och det är något jag verkligen kan uppskatta. Berättelsen baseras på en bokserie skriven av James S. A. Corey, som jag själv inte läst, men såvitt jag förstått från andra så följer serien hittills boken väldigt bra. Corey har verkligen byggt upp en helt ny värld i The Expanse, och samtidigt som det kan vara förvirrande och därav väldigt tröttsamt att det det tar tid att vänja sig vid, så blir det också väl värt väntan när man som tittare väl når punkten då man i princip till fullo förstår hur denna framtida värld faktiskt är uppbyggd. Hur viktig politiken är, samspelet mellan de olika platserna och ledarna, det känns realistiskt och bra gjort. Men, blir det för mycket prat och politik så upplever jag också att det kan vara lätt att tröttna och därför kan jag med glädje säga att serien inte snålar på spänning och action heller.



Jag är imponerad av de yttre delarna av The Expanse. Det visuella är givetvis en otroligt viktig del av varje science fiction-serie och i mina ögon så tycker jag att samtliga delar ser riktigt bra ut. Rymden, rymdskeppen och världen generellt, men även när det gäller hur scenerna filmas, klippning och ljud. Redigeringen har vid flera tillfällen haft stor påverkan på spänningen i serien. Ett exempel är en viss scen när något stort händer, och istället för att visa oss tittare direkt vad det är som hänt så hör vi bara ljudet samtidigt som man långsamt klipper mellan de olika karaktärernas reaktioner, innan vi tillslut förstår vad det var de faktiskt reagerade på. Sådana detaljer har stor inverkan på hur intensiv en scen faktiskt kan bli.

När det gäller karaktärerna så tog det mig definitivt ett tag att verkligen fastna, förstå dem och känna med dem. Därför skulle jag utan tvekan säga att jag njöt som mest av den andra halvan av säsongen, snarare än den första halvan. Det var då man började förstå vad som pågick, samtidigt som man hade fått ett hyfsat grepp om vem som var ond och vem som var god. Sist känner jag även att jag behöver nämna något jag verkligen uppskattat enormt, och det är hela känslan i serien. De har minst sagt lyckats bra med att skapa den där ultimata dystopiska framtiden. Genom korta klipp av hur människor exempelvis skulle döda varandra för en dagsranson av vatten. Vissa avsnitt fokuserar dessutom på en egen sidostory som kretsar kring just hur krisläget påverkar specifika människor, och även om det inte passar in i huvudstoryn så måste jag säga att det bidrar till att göra serien riktigt bra. 

The Expanse är lite som någon blandning mellan Star Wars och Game of Thrones - vilket låter helsjukt egentligen. Den har inslag av båda delarna samtidigt som den ändå blir helt egen. Låter detta intressant för dig? Då finns hela första säsongen tillgänglig på Netflix!


fredag 14 juli 2017

Filmquiz #53: En skådespelare

Vad jag söker är namnet på en skådespelare. Kan du svaret endast med hjälp av följande ledtrådar?

- Född 1937 i Tennessee. 
- Besitter en av rollerna i Batman-trilogin.
- Vinnare av en Oscar för bästa biroll i en film om boxning. 
- Har spelat huvudrollen i en biografi om Sydafrikas förste demokratiskt valda president.
- Spelar mot Brad Pitt i en oscarsnominerad thriller från 90-talet.
- En av hans mest kända roller bär smeknamnet "Red". 

onsdag 12 juli 2017

När jag var tio...



Detta inlägg skrivs i samarbete med bloggarna FrökenTV, ThoughtsByEm, Seriedrottningen, Seriereflektioner och KarinsUniversum

Veckans tema lyder "När jag var tio..." och jag tänkte enkelt nog utveckla meningen till följande:

När jag var tio var några av mina favoritfilmer...



  • NARNIA
Jag älskade Narnia som yngre. Vem gjorde inte det?

  • KALLE OCH CHOKLADFABRIKEN
Detta måste nog ha varit den första Tim Burton-filmen jag såg, och den var en favorit redan innan jag ens hade koll på regissörer och hade därför såklart ingen aning om vem Tim Burton var. Idag är han min absoluta favoritregissör, och Kalle och Chokladfabriken är fortfarande en film som ligger nära mitt hjärta.
  • MRS. DOUBTFIRE
Den. Här. Filmen. Jag blir så ledsen av den numera, med tanke på Robin Williams bortgång. Det här är definitivt en av mina favoritfilmer med honom, den är bara så himla mysig! Jag hade filmen på dvd och såg den om och om och om igen. Jag tröttnade aldrig.


  • SPIRIT
En av mina favorit VHS:er jag hade hemma när jag var runt tio år gammal. Älskar fortfarande Spirit, tycker det är en så himla fin berättelse. 
  • RÄDDA WILLY
Vem älskade inte Rädda Willy när man var tio? Det är en sån där klassiker som de flesta nog sett och älskat. Det här var verkligen en av mina absoluta favoriter och är än idag. Så himla vacker berättelse och jag blir fortfarande tårögd varje gång Willy hoppar över muren.
  • DINOTOPIA
Det här visade sig vara en mini-serie såg jag nu när jag läste om den, men jag kan verkligen inte minnas att den var så lång som fyra timmar? Jag har den på dvd, och det måste vara så att alla tre avsnitten låg ihop som en lång film eftersom jag alltid trott att det var en vanlig film... Man har väl ingen tidsuppfattning när man är tio, jag vet inte. Hur som helst så älskade jag Dinotopia när jag var liten, det var verkligen som att komma bort till en helt annan värld. 


  • ALADDIN
Idag är Lejonkungen min absoluta favorit av Disneyfilmer, och den var en stor favorit som liten också. Men när jag var tio hade jag en period då jag såg Aladdin om och om igen, jag har alltid älskat denna rulle. Fortfarande en stor favorit men nu när jag växt upp anser jag ändå att den inte lyckas slå Lejonkungens underbara storslagenhet. 
  • LOONEY TUNES: BACK IN ACTION
Även denna film hade jag på dvd, har fortfarande faktiskt. Har inte sett den på jättelänge, men som tioåring såg jag den verkligen JÄMT. Trots att det var jättelänge sen jag såg den så minns jag nästan allt eftersom jag såg den så ofta. Älskade blandningen mellan live-action och animerat. 
  • DÖDSKALLEGÄNGET
Den här har ni nog redan hört talas om att jag ÄLSKAR. Detta är också en sån där typisk film som de flesta barn växt upp med skulle jag tro (åtminstone i USA, där kallas The Goonies) och jag är så otroligt glad åt att min pappa introducerade denna film till mig och min bror i så pass tidig ålder. Jag såg den nog första gången innan jag var tio, men den var en favorit även då. 


  • EN RIDDARES HISTORIA (ignorera att en:et hamnade bredvid bilden, ingen aning om varför och orkar inte  ens försöka lösa det) 
Har alltid varit ett stort fan av medeltidsäventyr. Robin Hood kom väl först, men En Riddares Historia är inte långt efter. Såg faktiskt om den för inte alls länge sedan. Den är inte lika bra som jag minns den, men jag kan ändå inte låta bli att gilla den. Den är ganska löjlig men ack så underhållande. Mitt största problem med filmen (som jag faktiskt minns att jag hade svårt för redan i tidig ålder) är den romantiska delen, men allt annat älskar jag (konstigt nog). En av anledningarna kan möjligtvis ha varit Heath Ledgers leende. 
  • BRON TILL TERABITIA
Sist men inte minst måste jag nämna den här skönheten - Bron till Terabitia. När jag tänker efter så var det nog lite senare jag såg den, kanske som 11-12-åring skulle jag tro, men vi låtsas som om jag inte kom på det. Bron till Terabitia är helt underbar, så otroligt vacker berättelse som verkligen tillåter barn att ha lite fantasi. 


Vilka favoritfilmer hade du som tioåring? 

måndag 10 juli 2017

Därför är Stand By Me min favoritfilm

Jag har alltid varit ganska bestämd när det kommer till vilken film som är min favoritfilm, och varje gång någon frågar så är det självklara svaret Big Fish. Men igår kväll såg jag Stand By Me igen och detta är en film som hängt med mig sedan jag var i tolvårsåldern - samma ålder som karaktärerna i filmen. För varje gång jag ser denna fantastiska film älskar jag den bara mer och mer och jag blir helt varm i hjärtat av filmen. Det finns ingen film som får mig att känna så som Stand By Me får mig att känna, och eftersom Big Fish är en helt annan typ av film så går dessa två inte riktigt att jämföra. Big Fish är min favoritfilm och kommer alltid vara det, men vet ni vad? Det är Stand By Me också. 

Här är sjutton anledningar till varför. 


Hur Stand By Me berättas är något som bidrar så otroligt mycket till filmens helhet. Gordie, berättarrösten, mannen bakom berättelsen. Det blir helt magiskt


Stand By Me innehåller så många repliker med så stor innebörd. Det är få jag inte kan citera utantill vid det här laget. 


Ofta i filmatiseringar idag stör jag mig på barnskådespelare då det verkar som att filmskaparna hellre väljer de "söta" framför de med skådespelartalang. För här handlar det verkligen om talang eftersom barn inte haft mycket tid till att lära sig skådespela. I Stand By Me har detta aldrig någonsin varit ett bekymmer för skådespelarna är briljanta. De får oss verkligen att känna med dem på ett sätt som är otroligt unikt nu för tiden. 


Stand By Me handlar om pojkar. Och jag har aldrig i någon annan filmatisering om just pojkar, på samma sätt som i Stand By Me, fått se det så tydliga budskapet att även killar är sårbara. De fyra tolvåriga pojkarna i Stand By Me visar andra pojkar i samma ålder att det är okej att gråta, oavsett vem man är, vare sig det handlar om kön, bakgrund, ålder eller något annat. 


Själva handlingen i sig, är en väldigt kraftfull berättelse. Hur filmen visar fyra pojkars spänning kring att få se ett lik. Så himla coolt, eller hur? Och det är det verkligen. Ända fram till slutet då pojkarna vaknar upp och inser att det är en död pojke de hittat.


Filmens karaktärer förtjänar alla varsin hedersomnämning. Teddy med sina inre demoner - hans stolthet kring sin våldsamma pappa i blandning med sin vardagliga humor. 


Vern med sina orimliga prioriteringar och underhållande försiktighet. 


Chris med sitt trassliga förflutna och den starka kärleken till sina bästa vänner. Jag tror det finns många som kan relatera till hans vilja att vilja komma bort från sitt eget liv, sin egen bakgrund. Redan när han föddes var han dömd till att leva ett visst liv på grund av namnet han bar. 


Gordie och hans växande målmedvetenhet. Genom filmens gång växer hans vilja till att hitta liket starkare och starkare, och han har sina anledningar - att få se liket är personligt för honom. Genom Gordie visar filmen så otroligt bra hur resan i många fall är viktigare än målet. 


Gordies relation till sin storebror har alltid varit något som gjort mig sorgsen av att titta på filmen, men ack så vackert det är. Flashback scenerna bidrar enormt mycket till Gordie som karaktär - man förstår verkligen hans rädsla för att försvinna i ögonen på sina föräldrar. Denny må ha varit familjens stjärnskott men det märktes tydligt att han gjorde allt för att Gordie skulle känna sig lika mycket värd. Det är vad man kallar en bra storebror. Vilket gör det desto mer tragiskt att se vilken typ av storebror Chris hade i jämförelse med Gordies. 


Om det är något som filmen handlar mer om än den inre resan för karaktärerna, så är det den starka relationen mellan vännerna. För att citera filmens sista replik: "I never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?" Nej, precis som barn kan vara riktigt elaka mot varandra tror jag också man har som störst chans att vara äkta vänner innan man blir vuxen på riktigt. Jag tror det finns få vuxna som har vänner de kan öppna upp sig för på det sättet som Chris och Gordie kan öppna upp sig för varandra. 


Vilket leder mig till Chris och Gordie. Relationen mellan de fyra vännerna är stor, men om det finns någon relation som det läggs mer fokus på så är det den mellan Chris och Gordie. Jag tror inte ens jag behöver förklara varför om du har sett filmen. 


I Stand By Me är varje individs problem ett fokus. Resan för att hitta den döde pojken handlar inte om att hitta en död pojke. Det handlar om att de alla vill och behöver komma bort från sina liv, om så bara för en liten stund. Karaktärernas respektive smärtor präglar hela filmen, men med hjälp av varandra skapar de något mäktigt och vackert istället för något dystert och tragiskt. 


Att Stand By Me utspelar sig utomhus, i skog och på tågspår utgör en stor del av känslan i filmen. Miljön bidrar helt enkelt till att skapa den värme som präglar hela Stand By Me


Och vad hade egentligen Stand By Me varit utan Stand By Me? Låten är så perfekt för filmen och det spelar ingen roll hur många gånger jag ser denna film - jag blir alltid tårögd när eftertexterna börjar rulla och Ben E. King's Stand By Me börjar spelas. Att låten används som bakgrundsljud genom hela filmen bidrar också till perfektion. 


Även resterande musik i filmen är perfekt för filmens känsla, och precis som det märks på kläder och frisyrer, så märks det på musiken att filmen utspelar sig på 50-talet. Med låtar som The Chordettes' Lollipop, Buddy Holly's Everyday och Bobby Day's Rockin' Robin, fulländar soundtracket filmen


Precis som jag älskar verklighetsrealisationen när det gäller liket, så älskar jag hur väl filmen berättar verkligheten kring karaktärernas vänskap. Resan de tillsammans tog var otroligt betydelsefull för de allihop - de var verkligen bästa vänner. Men ändå får vi veta att de drevs isär, och det är trots allt så verkligheten ser ut. Hur många umgås egentligen fortfarande med de vänner man hade när man var tolv? Under en hel livstid kommer folk in och ut ur ens liv som... ja, som busboys in a restaurant

"As time went on we saw less and less of Teddy and Vern until they became just two more faces in the halls. It happens sometimes. Friends come in and out of your life like busboys in a restaurant." 

Du kan läsa mer om Stand By Me här

söndag 9 juli 2017

11 frågor ● The Musketeers


Vill du läsa fler inlägg inom kategorin 11 frågor om mina favoriter? Klicka här!

För ungefär fyra månader sedan kollade jag igenom den tredje och sista säsongen av BBC's äventyrsserie The Musketeers. Jag älskade samtliga tre säsonger enormt mycket och därför klättrade serien upp till att bli en av mina absoluta favoritserier. Så när jag upptäckte att jag aldrig skrivit en "11 frågor om mina favoriter"-lista för serien så tänkte jag, det måste jag ju göra! Så här kommer den, fyra månader senare. 

1. Hur skulle du kortfattat beskriva serien?
The Musketeers är en äventyrsserie som baseras på Alexandre Dumas välkända berättelse De tre musketörerna. Serien utspelar sig alltså i Frankrike på 1600-talet och tar vid efter D'Artagnan's allra första möte med Athos, Porthos och Aramis. Under seriens gång får vi följa med i deras arbete då de slåss för att försvara kungen mot olika hot. Det finns en skurk för varje säsong, och avsnitten är därför sammanhängande vilket gör storyn väldigt spännande. 

2. Vad är det bästa med serien?
Så svår fråga då jag verkligen älskar allt, men jag måste nog säga humorn. Samt dynamiken mellan karaktärerna. Vilket är två separata fördelar som inte hade klarat sig utan varandra. The Musketeers får mig ofta att skratta då många repliker är riktigt underhållande, och hur huvudkaraktärerna skämtar med varandra är det bästa av allt. Men det är inte bara skoj, för vi får också se hur de verkligen skulle göra allt för varandra. De lever verkligen efter mottot "en för alla, alla för en". 

3. Vad är det sämsta med serien?
Att det bara finns tre säsonger? Nej jag vet inte. Jag älskar allt. Att kostymerna kanske inte ser jätte realistiska ut i början (men i säsong 3 är de mycket snyggare). I början ser de mest plastiga och obekväma ut. 

4. Vilken karaktär från serien är din favorit?
Aramis, duh. Han är helt underbar. Älskar Porthos också, men Aramis kommer ändå snäppet högre. Han är rolig, charmig, ödmjuk, och han är dessutom både en halva av mitt favoritpar från serien, och en halva av min favoritvänskap (vilket jag förklarar mer på fråga 6).

5. Finns det något specifikt citat från serien som du gillar extra mycket?
Finns så många, svårt att välja bara en. Men min absoluta favorit som jag kan komma på nu, måste nog vara när Porthos och Athos pratar om Aramis efter en viss incident. Porthos frågar; "So, did you shoot him?" och till det svarar Athos "No, no... Aramis is my penance.". Porthos svarar då "Yeah, mine too.". Älskar också i början av säsong 1 när de fejkar att lämna D'Artagnan i sticket och Aramis säger "Well, he knows the musketeer' motto... Every man for himself!". Det var så kul eftersom det är raka motsatsen till deras motto. 

6. Finns det någon relation i serien som du gillar extra mycket?
Älskar relationen mellan alla musketörerna, samt relationen de alla har till Treville. Men! Jag har två favoritrelationer; en romantisk och en vänskaplig. Den romantiska är kärleksstoryn kring Aramis och Anne, drottningen. Jag älskade allt med det, eftersom det var så hemligt hela tiden så älskade jag det, det var så förbjudet att det blev superspännande att följa. Man ville ju att de skulle vara lyckliga samtidigt som man visste att det var nästintill omöjligt. Den andra relationen är brödraskapet mellan Porthos och Aramis. Den här är extra stark, det märkte man hela tiden, men något som speciellt visade det var i början av säsong 3, efter att Aramis varit i klostret i fyra år. De andra förlät honom jättelätt men inte Porthos, han vill inte släppa det eftersom det kändes som om hans bästa vän hade övergett honom. "It's been four years. We learned to live without you."

7. Finns det någon scen som du aldrig glömmer?
Så många! Men min favoritscen måste nog vara när Porthos och de andra fick veta sanningen om tronföljaren och relationen till drottningen. Porthos tog ett hårt grepp om Aramis, redo att slå till honom, men sakta förvandlades den där ilskan till en kram eftersom han visste hur jobbigt det måste vara för Aramis. Bara de tre sekunderna är mina favoritsekunder från serien. 

8. Har du någon favoritmusik från serien?
Jag gillar temalåten väldigt mycket, den som spelas under actionscenerna. Väldigt äventyrlig, perfekt för serien. 

9. Har du någonsin gråtit till serien?
Ja... jag grät i slutet. Inte för att det var sorgligt, utan för att det var vackert och så perfekt. Och för att det var slut. Jag ville inte att det skulle vara slut. 

10. Vad tyckte du om slutet?
Som sagt, jag älskade det. Det var ganska perfekt, det enda jag önskar hade varit annorlunda, hade varit att alla stannade i paris och höll ihop. Tyvärr gick de skilda vägar. Av musketörerna är de enda som blev kvar, Aramis och D'Artagnan. Men förövrigt älskade jag det. Aramis fick sitt lyckliga slut. Den gravida tjejen kom tillbaka så Porthos fick sitt lyckliga slut. Även om jag hade hoppats på att Milady hade kommit över sin psykotiska sida, så är jag ändå nöjd med Athos lycka med Silvie. Han förtjänar någon som henne, även om det inte går att tveka kemin som fanns mellan honom och Milady. Men hon var bara för hemsk. Det märktes att hon älskade honom, men det räckte inte. Hon var ändå ganska galen.

11. Slutligen, varför är denna serie så speciell just för dig?
Jag har alltid älskat berättelsen om de tre musketörerna. Som yngre var, och även idag är, filmen Mannen med järnmasken en stor favorit. Även Greven av Monte Cristo (också skriven av Alexandre Dumas) har jag älskat sen jag var liten och såg den på tv för första gången. Utöver att jag älskar berättelsen om musketörerna i sig, så älskar jag även äventyr. Jag har alltid varit ett stort fan av äventyrsfilmer och därför är det jättetråkigt att det inte finns fler serier som denna. Men därför älskar jag också The Musketeers desto mer. Eftersom den är ganska ensam i sin genre. 

Har tipsat om den miljontals gånger förut, och tänker göra det igen. Se The Musketeers idag! Samtliga tre säsonger finns på Netflix. Om du vill läsa mer om serien, klicka här