torsdag 29 juni 2017

All That Jazz (1979)



Denna veckan kör jag ett litet musikalmaraton. Klicka här för att följa mitt schema för veckan. 

Sjuttiotalet verkar ha varit en populär tid för just musikaler - alla filmer jag sett hittills under veckan har haft premiär någon gång under 70-talet. All That Jazz är definitivt den mest intressanta jag sett hittills, om man ser ur ett karaktärsdrivet perspektiv. All That Jazz är skriven och regisserad av Bob Fosse - mannen bakom stormusikaler så som Chicago och Cabaret. Filmen ska enligt honom själv ha inspirerats av hans eget liv bakom kulisserna av musikalvärlden. 

Jag visste inte alls mycket om filmen innan jag såg den, och det som direkt lockade mig var titeln som givetvis är lånad av det stora Chicago-numret All That Jazz. Trots att jag inte hade mycket förväntningar så blev jag ändå överraskad av känslan i filmen - den var i ett helt annat stuk än jag hade kunnat tro. Men såhär efter att ha sett filmen förstår jag verkligen innebörden av All That Jazz som titel. 

Detta är en svår film att skriva om när det inte riktigt går att beskriva handlingen utan att berätta hela filmen från början till slut. Och det tänker jag ju inte göra. Så istället tänker jag bara försöka förklara meningen med filmen på bästa sätt. Genom All That Jazz introduceras vi in i livet på den fiktiva karaktären Joe Gideon, en framgångsrik regissör och koreograf med en ohälsosam livsstil där allt livet går ut på är att vinna. Huvudrollen spelas av ingen mindre än Roy Schneider (Hajen, 1975) och han gör ett ganska fantastiskt jobb om du frågar mig, men också om du frågar resten av världen vilket kan bevisas om man tittar på nomineringen han fick i 1980 års Oscarsgala. Förövrigt lyckades All That Jazz väldigt bra under galan och vann 4 Oscars med ytterligare fyra nomineringar (utöver Best actor in a leading role). 

Bland annat blev filmens musik, scenografi och kostymer väldigt populära av juryn. All That Jazz har många likheter med den typiska musikalen, men samtidigt skulle jag nästan ännu mer vilja kalla det en dansfilm då alla musikaliska nummer fokuserar mer på koreografi än just sång. Detta är åtminstone fallet ända fram till slutet då filmens slutnummer avslutar på ett riktigt snyggt sätt som lämnar mig som tittare ganska häpnad. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se filmen på storbild med surroundljud, vilket definitivt är något som hade förhöjt upplevelsen desto mer. 

Även om det inte går att klaga på punkterna ovan så skulle jag nästan säga att filmens starkaste sida är manuset. Vad hade alla dessa snygga scener varit utan anledningar till dem? Joe Gideon är en väldigt intressant karaktär som man både hatar och älskar. Det går inte riktigt att motivera varför utan att avslöja för mycket, men kort sagt: manuset imponerade. Dock får jag säga att första halvan var aningen seg - det var först efter en viss händelse som jag kände att filmen verkligen drog igång och blev riktigt fascinerande.

All That Jazz är definitivt en musikal jag skulle rekommendera om du gillar filmer med starka karaktärer, för det är precis vad denna filmen är. Dock är det till skillnad från många andra musikaler som jag gärna ser om ett flertal gånger för musikens skull, inte en film jag skulle vilja se särskilt många gånger igen. Ytterligare en anledning till varför jag egentligen skulle föredra att kalla detta en dansfilm snarare än en musikal, beror på att musiken i sig inte är skriven för filmens, utan baseras för det mesta på låtar som redan existerar. 
BETYG: 8/10


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar