fredag 30 juni 2017

Moulin Rouge! (2001)



Denna veckan kör jag ett litet musikal-maraton. För att följa mitt schema, klicka här

Veckans femte film är Moulin Rouge!, en film jag så länge velat se, och så många gånger varit väldigt nära på att se men sedan trots allt inte sett. Så detta blev en frukostfilm för mig idag, det var precis så jag hann se klart den innan jag skulle till jobbet.

Moulin Rouge! hade premiär år 2001 och följer kärlekshistorien mellan en ung författare och en vacker kurtisan. Filmen utspelar sig alldeles i början av 1900-talet, på den färgsprakande nattklubben Moulin Rouge. 

Jag hade höga förväntningar på Moulin Rouge! efter att ha hört bra saker om den från vänner. De hade inte fel när de sa att jag skulle gilla den, för det gjorde jag verkligen. Jag älskar färgglada filmer, och musiklistan de valt består av många av mina favoriter. Det jag var lite tveksam till innan jag såg filmen, var hela kärleks-storyn då jag ofta har svårt för när kärlek känns förhastat, för överdrivet eller bara för lätt. Men till min överraskning var inte detta fallet, utan istället fängslades jag av kärlekssagan. Visst fanns det aspekter som gör kärleken mellan Christian och Satine alltför lik den mellan Romeo och Julia, men jag tycker ändå de hade en någorlunda bra grund att stå på. Jag kan inte riktigt motivera detta dock, det är snarare en känsla. Musiknumren säger ganska mycket faktiskt, mer än vad man kan tro, mer än vad jag hade förväntat mig. 

Kostymerna och scenografin gör så otroligt mycket för denna film, och jag älskar allt. Under Oscarsgalan vann filmen priser för båda dessa delar, och fick dessutom ytterligare sex nomineringar. Välförtjänt, utan tvekan! Även Nicole Kidman nominerades för sin prestation som kurtisanen Satine, och det förstår jag absolut. Hon har alltid varit en ganska fantastisk skådespelare, och att hon kunde sjunga så bra som hon kan, var en rolig överraskning.

Jag är positivt överraskad av Moulin Rouge!, trots höga förväntningar. Filmen är färgstark och bjuder på sång och dans av hög kvalitet. Musiken som används är kända låtar skrivna av artister som ex. David Bowie, The Beatles och Elton John, så känner man till musiken så höjs definitivt underhållningen i filmen till ytterligare en nivå. 
BETYG: 8/10


Mat & Dryck (i form av ett aningen sent veckans tema-inlägg)



Jag måste bara be om ursäkt för att jag totalt glömt bort veckans tema igen! Jag vet inte vad som hänt med mig, det är höjdpunkten på veckan och ändå glömmer jag bort det. Skäms på mig! Men till mitt försvar så har jag ju ganska fullt upp denna veckan med alla musikalinlägg, så vi kan ta och skylla på det. 

Detta är alltså, som vanligt, ett samarbete med Felicia, Sara, Emelie, Karin och Lovisa. Klicka på respektive namn för att komma till deras bloggar. 

Jag har varken ork eller tid till att skriva något mega-inlägg, men något kan jag ju alltid hosta fram. Temat för veckan är Mat & Dryck, så jag tänker göra det enkelt för mig och tipsa om den film jag genast tänker på när det handlar om filmer som kretsar kring just mat och dryck. Filmen jag pratar om såg jag för första gången för ungefär ett år sedan, en film regisserad av ingen mindre än vår svenske favoritregissör Lasse Hallström: 100 Steg Från Bombay Till Paris

Detta är en film jag blev otroligt positivt överraskad av, jag älskade verkligen varje minut av den. 100 Steg Från Bombay Till Paris (eller The Hundred-Foot Journey på engelska) är en dramakomedi som följer familjen Kadam som lämnar Indien för att öppna en resturang i Frankrike. Men arbetet blir tufft när ägaren till den stora fina restaurangen på samma gata försöker göra allt för att konkurrera ut dem. Låter ganska simpelt, men handlingen sträcker sig mycket längre än såhär och handlar snarare mer om familjens svårigheter till att accepteras i det franska samhället. 

Jag älskar verkligen den här filmen och blev nu dessutom supersugen på att se den igen. Det är en ganska typisk Lasse Hallström film, med dramat och karaktärerna i fokus samtidigt som det finns en riktigt härlig mysighet med i smeten. Om du vill läsa min recension på filmen så kan du klicka här


torsdag 29 juni 2017

All That Jazz (1979)



Denna veckan kör jag ett litet musikalmaraton. Klicka här för att följa mitt schema för veckan. 

Sjuttiotalet verkar ha varit en populär tid för just musikaler - alla filmer jag sett hittills under veckan har haft premiär någon gång under 70-talet. All That Jazz är definitivt den mest intressanta jag sett hittills, om man ser ur ett karaktärsdrivet perspektiv. All That Jazz är skriven och regisserad av Bob Fosse - mannen bakom stormusikaler så som Chicago och Cabaret. Filmen ska enligt honom själv ha inspirerats av hans eget liv bakom kulisserna av musikalvärlden. 

Jag visste inte alls mycket om filmen innan jag såg den, och det som direkt lockade mig var titeln som givetvis är lånad av det stora Chicago-numret All That Jazz. Trots att jag inte hade mycket förväntningar så blev jag ändå överraskad av känslan i filmen - den var i ett helt annat stuk än jag hade kunnat tro. Men såhär efter att ha sett filmen förstår jag verkligen innebörden av All That Jazz som titel. 

Detta är en svår film att skriva om när det inte riktigt går att beskriva handlingen utan att berätta hela filmen från början till slut. Och det tänker jag ju inte göra. Så istället tänker jag bara försöka förklara meningen med filmen på bästa sätt. Genom All That Jazz introduceras vi in i livet på den fiktiva karaktären Joe Gideon, en framgångsrik regissör och koreograf med en ohälsosam livsstil där allt livet går ut på är att vinna. Huvudrollen spelas av ingen mindre än Roy Schneider (Hajen, 1975) och han gör ett ganska fantastiskt jobb om du frågar mig, men också om du frågar resten av världen vilket kan bevisas om man tittar på nomineringen han fick i 1980 års Oscarsgala. Förövrigt lyckades All That Jazz väldigt bra under galan och vann 4 Oscars med ytterligare fyra nomineringar (utöver Best actor in a leading role). 

Bland annat blev filmens musik, scenografi och kostymer väldigt populära av juryn. All That Jazz har många likheter med den typiska musikalen, men samtidigt skulle jag nästan ännu mer vilja kalla det en dansfilm då alla musikaliska nummer fokuserar mer på koreografi än just sång. Detta är åtminstone fallet ända fram till slutet då filmens slutnummer avslutar på ett riktigt snyggt sätt som lämnar mig som tittare ganska häpnad. Tyvärr hade jag inte möjlighet att se filmen på storbild med surroundljud, vilket definitivt är något som hade förhöjt upplevelsen desto mer. 

Även om det inte går att klaga på punkterna ovan så skulle jag nästan säga att filmens starkaste sida är manuset. Vad hade alla dessa snygga scener varit utan anledningar till dem? Joe Gideon är en väldigt intressant karaktär som man både hatar och älskar. Det går inte riktigt att motivera varför utan att avslöja för mycket, men kort sagt: manuset imponerade. Dock får jag säga att första halvan var aningen seg - det var först efter en viss händelse som jag kände att filmen verkligen drog igång och blev riktigt fascinerande.

All That Jazz är definitivt en musikal jag skulle rekommendera om du gillar filmer med starka karaktärer, för det är precis vad denna filmen är. Dock är det till skillnad från många andra musikaler som jag gärna ser om ett flertal gånger för musikens skull, inte en film jag skulle vilja se särskilt många gånger igen. Ytterligare en anledning till varför jag egentligen skulle föredra att kalla detta en dansfilm snarare än en musikal, beror på att musiken i sig inte är skriven för filmens, utan baseras för det mesta på låtar som redan existerar. 
BETYG: 8/10


onsdag 28 juni 2017

Cabaret (1972)






Denna veckan kör jag en liten musikalvecka. För att följa mitt schema, klicka här

Än så länge ligger jag bra till i schemat så vi får hoppas att det fortsätter så. Nästa musikalfilm jag nu sett är Cabaret från 1972, en film om en kvinnlig klubbartist spelad av ingen mindre än Liza Minnelli. 

Liza Minnelli spelar Sally Bowles, en amerikansk klubbunderhållare bosatt i Tyskland som drömmer om att bli en stor skådespelerska. När hon blir förälskad slits hon mellan partylivets rikedomar och kärleken. Det som gör Cabaret som film så speciell, är inte Sally som karaktär lika mycket som det handlar om hur handlingen genom filmens gång, även visar hur världen runtomkring henne förändras allt eftersom nazisterna får mer och mer makt. 

Detta är en sådan film där jag absolut gillade musiknumren bäst, och ändå var jag inte jätteförtjust i musiken i sig, utan snarare kläderna, framförandet och budskapet i varje låt. Jag har hört Liza Minnelli sjunga förut, men aldrig sett en film med henne, så vitt jag vet. Jag gillade hennes framförande, både på scen och som skådespelerska. Precis som alltid i äldre filmer är skådespelarprestationerna lite överdramatiserade, men det har inget med skådespelarna att göra utan snarare tiden i sig. 

För övrigt var dramat mellan karaktärerna aningen trist att följa, även om vissa scener bjöd på lite extra krydda. Det jag istället fann väldigt intressant var kopplingen till judarnas förföljelse och nazisternas växande makt. Jag gillar hur snyggt de smugit in detaljerna i bakgrunden snarare än att säga rakt ut hur illa det var. Och hur det påverkade vissa mer än andra. För somliga var vardagens problem sina egna som inte hade någonting med politik att göra överhuvudtaget. Filmens sista scen satte verkligen mitt i prick trots att den egentligen inte visade något mer än det den visade. 

Jag gillade filmen i helhet men kände ändå ibland att det blev svårt att hålla koncentrationen då huvudhandlingen inte intresserade mig jättemycket. Men som sagt; under vissa scener drog även denna handling in mig även om det sedan lättade ganska fort igen. Jag gillar musiken på så sätt att texterna sa väldigt mycket även om de på sätt och vis samtidigt kan verka ganska ytliga. 
Betyg: 7/10


tisdag 27 juni 2017

Topp fem låtar från Hair (1979)




Denna veckan kör jag en liten musikalvecka. Klicka här för att följa mitt schema. 

Jag har redan skrivit en recension på denna film första gången jag såg den, så eftersom detta var en re-watch så tänkte jag göra ett lite annorlunda inlägg istället för en vanlig recension.

För att sammanfatta filmen och varför jag älskar den:

Det är andra gången jag ser filmmusikalen Hair och redan första gången jag såg den gillade jag den starkt tack vare både musik och story. Hair handlar om Claude från Oklahoma som åker till New York innan han ska gå med i armén och skickas till Vietnam efter att ha blivit inkallad. På vägen träffar han ett gäng hippies som lär honom ett och annat om livet, kärleken och egen vilja. Det som gör filmen speciell är inte bara musiken, utan även storyn och tidsperioden den utspelar sig under. Vietnamkriget har en stor roll samtidigt som det kända talesättet "make love, not war" präglar hela filmen. Vi får också se hur Claude, genom Berger och vännerna, lär sig mer om synen olika människor har på andra människor beroende på bakgrund eller klädstil. Klasskillnader har alltid funnits och kommer nog alltid att finnas. 

Nu tänker jag göra en topp fem lista på mina favoritnummer från filmen, givetvis med motiveringar varför. Jag börjar som vanligt på 5 och går uppåt - alltså är 1 min absoluta favorit. 


5
GOOD MORNING STARSHINE
Den här låten är bara så mysig tycker jag. Alla "dooby ooby walla" och "le le lo lo" som egentligen inte betyder någonting, gör låten så härlig på något sätt. Jag gillar melodin. Texten i sig handlar inte om mycket mer än det som titeln lyder, Good Morning Starshine


4
MANCHESTER
Den här var väl nästan tvungen att komma med på listan. Jag gillar låten, men framförallt så älskar jag hur de återvänder till denna låt i sista scenen. I början är det Claude som sjunger "I believe that God believes in Claude, that's me" och [spoiler] i slutet är det Berger som sjunger exakt samma text, vilket blir så snyggt eftersom de tror att Berger är Claude när han skickas iväg till Vietnam. 


3
I GOT LIFE
Den här låten... Jag har alltid älskat denna scen från filmen. När Berger bara stiger upp på bordet och börjar sjunga och dansa. Jag älskar sånt här, som gör att man blir så glad och vill bara ställa sig upp och sjunga med. Dessutom är texten så himla on point när det gäller hela filmens budskap. Alla är vi människor. 


2
THE FLESH FAILURES (LET THE SUNSHINE IN)
Här återkommer vi till Manchester, och det är här Berger sjunger samma text som Claude. Den här scenen är så kraftfull, och den beskriver så bra varför jag älskar slutet av Hair. När den gigantiska folkmassan bildas och sjunger "Let the sunshine, let the sun shine in" om och om igen blir bara så otroligt kraftfullt. När vi ser huvudkaraktärerna stå vid militärkyrkogården. Jag kommer ihåg första gången jag såg filmen, då blev jag jätte chockad av slutet eftersom allting gick så himla fort. På en enda låt hann den briljanta planen att låta Claude träffa sina vänner, förvandlas till det olyckliga händelseförloppet att en helt annan person råkar åka iväg i hans ställe och aldrig kommer tillbaka. 


1
HAIR
Behöver jag ens förklara? "Hair" är min nummer ett låt från musikalen Hair, och det beror på hur otroligt bra den är. Det är en så rolig låt som egentligen inte har alls samma budskap som många andra låtar från musikalen, men ändå är den så bra. Hur scenen börjar är också underbart; Woof som bara totalvägrar när de vill raka av honom håret. "No, no, no, no, no, no!" och ungefär tiotusen fler "no". Det är bara något med denna låten som gör mig så glad. Det är så kraftigt i refrängen när de i kör sjunger "Hair, hair, hair, hair, hair", ja ni vet hur den går. Jag gillar vilken bra blandning låten har mellan den där långsamma tyngre känslan och det plötsliga uppsvinget då man bara vill ställa sig upp och dansa. På samma sätt blandar texten de olika känslorna väldigt bra genom att ena stunden lista olika saker att använda det långa håret till, till att andra stunden jämföra håret med Jesus hår följt av meningen "Mary loved her son, why don't my mama love me?".


"Oh say can you see / my eyes if you can / then my hair's too short!

måndag 26 juni 2017

The Rocky Horror Picture Show (1975)




Det här är första inlägget i min temavecka med musikalfilmer. För att läsa mer om planen för veckan, klicka här.

I fredags var det midsommar och jag hoppas ni alla hade det underbart. Själv blev det firande med några vänner följt av det vi alla älskar; att titta på en film. Filmen vi valde är kanske inte jättesomrig, men ändå glad på så sätt att det är en hel del bra musik som man bara vill sjunga med i. Filmen jag pratar om är, som rubriken redan avslöjat, sjuttiotalets hetaste musikal The Rocky Horror Picture Show

Detta är en film jag alltid velat se, men vissa filmer gäller det bara att köpa hem om man någonsin ska få se dem, och det är precis vad jag tillslut gjorde. Och jag är glad åt blu-ray utgåvan jag köpte där en massa roligt extramaterial fanns tillgängligt, däribland alla musiknummer i form av karaoke. Eftersom både jag och mina vänner älskade musiken från filmen så var detta extramaterial superroligt att få ta del av. 

Så vad är egentligen The Rocky Horror Picture Show, och varför har den blivit så kultförklarad som den idag är? Musikalen är en komedi med inte-jätte-läskiga skräck-inslag. Filmversionen baseras på livemusikalen The Rocky Horror Show från 1973 som var en stor hit på Broadway. Berättelsen är något av en blandning av en parodi och en hyllning till alla skräck- och science fiction-produktioner som gjordes från trettiotalet och fram till sjuttiotalet. I filmen kan vi se inslag av allt ifrån Frankensteins Monster till den kända Empire State Building-scenen från King Kong

The Rocky Horror Picture Show hade biopremiär 1975 och följer det nyförlovade paret Janet och Brad efter att deras bil bryter ner och de tvingas fråga om hjälp hemma hos den galne vetenskapsmannen Frank-N-Furter där de blir indragna i ett stort experiment. Musiken är skriven av Richard O'Brien som även skrev manuset till originalmusikalen. 

Det här är en så vrickad film så man nästan sitter och gapar från början till slut. Man undrar ju lite vad tanken från början var med alla inslag de faktiskt har med. Jag är också lite nyfiken på vilka reaktioner musikalen fick från första början. Hade den kommit ut för första gången idag så hade den nog setts lite annorlunda. 

Trots att det på många sätt är en väldigt skum film, så är den riktigt bra. Tim Curry spelar den galne vetenskapsmannen, slash, den utomjordiska transvestiten Frank-N-Furter. När paret Janet och Brad kommer till Furters hem överraskas de av sång och dans, färgglada kläder och ansikten täckta av smink. Trots den dystra känslan av hemmet i sig, är detta långt ifrån dystert. Musiken är svängig och danserna glada, och trots att paret tidigt förstår att de kommit till en farlig plats så kan de inte låta bli att lockas med av rhytmen och det sexiga temat som präglar hela tillvaron hemma hos Frank-N-Furter. 

Samtliga låtar i filmen fick mig som tittare att bara vilja ställa mig upp och dansa med, trots att danserna egentligen är otroligt fula. Men det är lite det som är filmens specialitet - att sticka ut ur mängden. På många sätt präglas filmen av hela sjuttiotalet. Man märker otroligt stor skillnad på en film som gjordes på 60-talet och en film som gjordes på 70-talet. Väldigt hastigt släppte man det traditionella och var inte rädda för att vara lite vågade. Det märker man på musikindustrin i helhet under 70-talet. Det var då den teatraliska andan började prägla artisternas framföranden - titta bara på musikgrupper så som Kiss och Mötley Crüe

Med svängiga låtar så som Time Warp, Hot Patootie - Bless My Soul och Wild and Untamed Thing, samt dess unika stil så är det inte konstigt att The Rocky Horror Picture Show har blivit så stor som den blivit, och är även idag. Jag måste säga att jag förväntade mig mycket och lyckades ändå bli imponerad. Storyn i sig är riktigt skruvad, men hur filmen är uppbyggd med musik, kostymer och scenografi så blir detta en riktig upplevelse som utan tvekan hade varit som allra bäst att se live. 
BETYG: 8/10


lördag 24 juni 2017

Maratonvecka: Musikaler



Igår på midsommarkvällen blev det filmtajm för mig och vännerna. Vi såg en kultförklarad, en väldigt färgglad och en väldigt speciell musikal från 70-talet som vi alla älskade. Jag blev verkligen på musikalhumör vilket fick mig att inse att det faktiskt finns ett flertal musikaler som jag redan borde ha sett för länge sen men inte gjort än. Jag har därför samlat en lista på de musikaler jag vill se och utav dem har jag valt ut sju stycken som jag har tillgängliga antingen på dvd/bluray eller på någon av de svenska streamingsajterna. En av dessa har jag redan sett, men vill ändå se om och därför är den med. En annan har jag sett delar av men aldrig hela, så det blir ändå relativt nytt och färskt för mig. 

Om någon vill hänga med på denna maratonvecka så kör på och dela med er av filmupplevelserna! 

Måndag: The Rocky Horror Picture Show (1975)
Tisdag: Hair (rewatch, 1979)
Onsdag: Cabaret (1972)
Torsdag: All That Jazz (1979)
Fredag: Moulin Rouge! (2001)
Lördag: My Fair Lady (1964)
Söndag: Trollkarlen från Oz (1939)

Vanligtvis när jag kör sådana här projekt genom bloggen så föredrar jag att ha alla inlägg klara innan jag faktiskt påbörjar veckan. Det har jag inte än och har hittills bara sett två av filmerna på listan, så vi får se hur detta går. Men jag ska göra mitt bästa för att hålla tidsramen! 

tisdag 20 juni 2017

Dirk Gently's Holistic Detective Agency: Säsong 1



För ett tag sedan lyssnade jag på ett av avsnitten ur Empire's film podcast, och där nämndes en tv-serie vid namn Dirk Gently's Holistic Detective Agency. Namnet kände jag igen eftersom det är en av Netflix's originalserier, men jag hade inte tidigare känt mig lockad av att faktiskt se den. Så när Helen från podcasten pratade om den och verkligen framhävde att den är bra, så blev jag supersugen på att kolla in denna väldigt udda serie.

Seriens huvudkaraktär heter Dirk Gently och är, precis som titeln lyder, en detektiv - och en väldigt speciell sådan. Efter att en ung flicka försvinner spårlöst bestämmer han sig för att anlita en assistent som (väldigt motvilligt) ska hjälpa honom lösa mysteriet kring mordet av en millionär, en försvunnen tonårsflicka, en borttappad hund och en uråldrig maskin.

Efter första avsnittet var min reaktion i princip bara: "JAAAAAA!!!". Som jag längtat efter något sånt här! Jag älskade det från första stund och efter dessa åtta avsnitt är jag helt förälskad i detta underbara Netflix-fenomen. Dirk Gently's Holistic Detektive Agency är en serie med många ingredienser vilket är den största anledningen till varför den är så bra. Till stor del är detta en komediserie. Serien är otroligt underhållande, men på ett mer diskret sätt än vanliga 20-minuters komedier. Men, komedin är långt ifrån allt. Jag kom på mig själv genom varje avsnitt med att verkligen tycka det var spännande, jag ville inte stänga av och såg därför klart alla avsnitt på bara några dagar. Mer än att den är humoristisk och spännande så är den dessutom genomtänkt. Handlingen är skruvad men briljant, och det är omöjligt att inte sitta helt fascinerad när sista avsnittets eftertexter börjar rulla på skärmen. 

Jag är supernöjd med skådespelarvalen i serien, och gillar hur karaktärerna är skrivna trots att vissa av de är orealistiska medan andra nästan blir aningen för realistiska. Trots att jag vanligtvis hade ogillat både det ena och det andra så slutar det med att jag älskar allt med Dirk Gently och hans holistiska detektivbyrå. Det gäller dock att man inte tar för seriöst på att karaktärer känns lite överdrivna, utan istället kan uppskatta att de är annorlunda. På samma sätt gäller det att man har rätt typ av humor då detta är en viktig del av serien.

Dirk Gently's Holistic Detective Agency är lite som en skruvad variant av Sherlock, men med mer humor. Jag totalälskade varje avsnitt av säsongen och är otroligt glad åt att ha hittat detta guldkorn som dessvärre inte är jättepopulärt vad jag förstår. Om du inte ännu testat dig på Dirk Gentlys Holistic Detektive Agency så är den ett stort tips till dig som gillar lite annorlunda filmer och serier, med mycket charm, mycket humor och mycket hjärta! Och såklart; en väl genomarbetad röd tråd som utan tvekan kommer lämna dig betagen. 


söndag 18 juni 2017

Gran Hotel: Säsong 1

Detta är en spoilerfri recension. 

Efter att ha läst mycket om den spanska kriminaldramaserien Gran Hotel på bloggen My Fictional Worlds blev jag väldigt nyfiken och kände att detta var något jag bör kolla in. Jag har inte sett många utländska serier (eller filmer) och därför sitter det väl någon form av spärr som gör att man omedvetet väljer bort titlar där det huvudsakligen pratas ett språk man själv inte kan förstå. Så har det ofta varit för mig, men av alla språk utöver svenska och engelska så skulle jag nog säga att spanska faktiskt är det närmsta jag har, och det språk som bäst skulle kunna övertala mig att titta på en film eller serie. 

Första säsongen av Gran Hotel utspelar sig år 1905 och följer huvudkaraktären Julio Olmedo som kommer till det stora hotellet Gran Hotel för att arbeta. Men hans avsikter gräver egentligen djupare än så - genom falsk identitet tar han ett jobb på hotellet för att ta reda på vad som hänt hans syster som spårlöst försvunnit från hotellet. 

Jag har för mig att det var Lena på My Fictional Worlds som någon gång skrev att Gran Hotel är ungefär som Downton Abbey men med mordmysterier, och jag kan inte annat än hålla med om den beskrivningen. När det gäller dramat i serien, miljön, klassamhället samt många av karaktärerna, så är Gran Hotel otroligt lik Downton. Det Gran Hotel har som inte Downton har, är den intensiva spänningen som ofta finns där på grund av kriminaldrama-storyn. 

Gran Hotel är ett kostymdrama som utspelar sig i Spanien alldeles i början av 1900-talet och eftersom jag själv inte levde i Spanien på den tiden är det svårt att säga hur realistisk den är, men kort och gott så tycker jag det verkar ha varit väldigt likt hur det var i London under samma tidsperiod, vilket är var och när Downton Abbey utspelar sig. Detta är helt enkelt en serie jag utan tvekan skulle vilja rekommendera om man gillar just kostymdraman, då den tar upp många tidsenliga problem utöver huvudstoryn. Dels när det gäller samhället i vardagen, d.v.s klasskillnader, men även exempelvis hur lagbrott hanterades under denna tid. Att ett vittnesmål är olika värt beroende vem det kommer ifrån, att en rik hotellägare tack vare sin vänskap med en domare, kan slippa åtgärder som skulle bevisa personen i frågas skuld för ett brott. 

Jag fastnade genast för Gran Hotel och därför skulle jag absolut rekommendera den om man är ute efter en bra serie att maratontitta. Den bjuder på mycket spänning när det gäller mordmysteriet, men även massvis med drama i vardagen så som omöjlig kärlek, otrohet och lögner. Mordmysteriet var aningen förutsägbart på vissa delar, men inte alls på en så pass hög nivå att det förstörde upplevelsen. Absolut en serie jag skulle rekommendera!


lördag 17 juni 2017

Veckans tema ● Mordmysterier

Veckans tema blev lite bortglömt för min del, så här kommer det, några dagar försent. Temat för veckan är Mordmysterier och därför tänkte jag prata lite om några filmer och serier som briljerar inom ämnet.

Detta är ett samarbete med Felicia på FrökenTV, Sara på Seriereflektioner, Emelie på GothamAlley, Karin på KarinsUniversum och Lovisa på Seriedrottningen

För att börja med några filmtips:



Zodiac
En film om den verklighetsbaserade Zodiac-mördaren. Att den är verklighetsbaserad gjorde mitt intresse för filmen mycket stort, och av den anledningen tillsammans med många andra, satt jag fastsurrad vid soffan från början till slut. Ett riktigt intressant mordmysterie i filmform.


Se7en
Den här kända filmen kan väl ingen ha missat. Seven är ytterligare en thrillerfilm om en seriemördare och en riktigt bra sådan. Låt oss säga att dess berömdhet inte uppkommit för inget.


De Misstänkta (The Usual Suspects)
En film utan dess like. Vill man se en film med ett mordmysterie så komplicerat att hela filmen blir ett mästerverk så ska man se De misstänkta. Det här är verkligen en sån där skruvad film som verkligen får en att fundera. 

Och så några serier:


Sherlock
Vill du ha motsatsen till något förutsägbart så vill du ha BBC's Sherlock. Det är fullständigt omöjligt att lista ut vem mördaren är, och enda tills du får veta svaret kan du inte slita blicken, jag lovar. Otroligt välskriven serie som samtidigt är väldigt underhållande.


Morden i Midsomer (Midsomer Murders)
Denna brittiska kriminalserie såg jag jätteofta när jag var yngre, det var lite av en tradition i min familj, att sätta sig ner på söndagskvällen och tillsammans titta på ett avsnitt av Morden i Midsomer. Här är mordmysterierna riktigt bra, och har man väl påbörjat ett avsnitt är det jättesvårt att släppa det. Alltför många gånger har jag sagt nej till att titta med min bror, råkat se de första tre minuterna och sen "råkat" sitta kvar i resterande en och en halv timme.


Twin Peaks
Detta är en serie jag själv inte kan intyga dess briljans eftersom jag inte sett den. Men, ändå kändes det av någon anledning som ett ganska självklart val att tipsa om så därför tänker jag göra det ändå. Lita på kritikerna.

Kan även tipsa om den spanska tv-serien Gran Hotel som kretsar en hel del kring mordmysterier, men vill ändå inte klassificera den i samma kvalitetscirkel som titlarna ovan. Absolut sevärd dock om man gillar mordmysterierna för spänningens skull. Recension på säsong 1 publiceras inom några dagar hade jag tänkt. 

torsdag 15 juni 2017

Filmquiz #52: En fråga

Vad har dessa tre skådespelare gemensamt? En fråga, två svar. Kan du båda?

onsdag 14 juni 2017

11 frågor ○ The OC



Vill du läsa fler inlägg inom kategorin 11 frågor om mina favoriterKlicka här!

1. Hur skulle du kortfattat beskriva serien? 
The OC är ett ganska typiskt tonårsdrama med familj och relationer i fokus. Serien består av fyra säsonger och följer från början den 16-årige Ryan som blir utkastad av sin mamma och därefter tas om hand av sin rika advokat och får bo i hans hem i Orange County, Kalifornien. Serien handlar till stor del om hur livet för förmögna människor inte är så perfekt som det kan verka. 

2. Vad är det bästa med serien?
Det jag alltid uppskattat mest är humorn. The OC bjuder på otroligt många härliga scener tack vare de underhållande karaktärerna inom familjen Cohen. Hade serien inte haft sina humoristiska inslag så hade jag nog faktiskt inte gillat den så mycket. 

3. Vad är det sämsta med serien?
Att den tar upp många ämnen som jag personligen upplever som rena sömnpiller. Eller, det är egentligen inte ämnena i sig som är tråkiga, men de bara berättas på ett väldigt tröttsamt sätt. Det är många typiska tonårsproblem som bara känns så överdrivna - främst i mitten av serien. Första säsongen är väldigt bra och likaså är sista säsongen, men däremellan tycker jag serien är ganska halvdan faktiskt. Manusförfattarna tar liksom ett ämne och bara vill aldrig släppa det, även om de borde det. Ett exempel är Marissas alkoholproblem som jag upplevde som väldigt tröttsamt tillslut. 

4. Vilken karaktär är din favorit?
Jag måste faktiskt säga Sandy. Om jag bara får välja en! Men givetvis är Seth helt underbar, en karaktär som jag verkligen älskar, men han tar ju trots allt efter sin pappa. Sandy är så himla underbar på så många sätt. Han är en bra pappa, en bra advokat, han ser rätt i vad som är rätt och fel och dessutom är humor en självklarhet i vardagen för honom. Han bryr sig inte heller vad folk tycker om honom, och hur han hanterar exempelvis skvaller i samhället är så otroligt snyggt gjort. Främst i säsong 1 när han flera gånger använder sarkasm när Julie Cooper och hennes vänner dömer honom för hela Ryan-situationen. Finns bara ett ord för Sandy Cohen = Underbar. 

5. Finns det någon speciell relation som du gillar extra mycket i serien?
Ja, relationen mellan Ryan och Seth är helt klart den bästa. Jag fastnar alltid för vänskapsrelationer mest, och detta är faktiskt en av de bästa på tv tycker jag. Tyvärr är den som starkast i början och hamnar lite i skymundan senare, men ett exempel på när det verkligen varit tydligt hur mycket denna vänskap betyder för de båda är i slutet av säsong 1 när Ryan ska åka tillbaka till Chino med Theresa. När Seth säger till Summer något i stil med att hans hem var helvetet på jorden för honom innan Ryan kom dit var bara så jobbigt att se. Och hur han var villig att sälja sin båt bara för att försöka få honom att stanna? Ja, detta är en stark vänskap och det älskar jag. En annan relation jag älskar är den som finns inom hela familjen Cohen, och framförallt mellan Ryan och Sandy. Sandy blir lite som den där pappan Ryan aldrig haft. Därför var det så gulligt i säsong 4 när Sandy blev avundsjuk när den riktiga pappan dök upp. 

6. Finns det någon replik/dialog från serien som du kan citera?
Heh, ja. "Några" stycken. "Welcome to the O.C bitch!", "I'm fine, I'm just having an allergic reaction to the universe.", "I was Nemo and I just wanted to go home!" och "We gotta go witness the most unholy of all unions." för att nämna några. 

7. Vad är din favoritmusik från serien?
Jag vet inte varför men jag har alltid fastnat väldigt mycket för scenen i säsong 1 när "Orange Sky" spelas medan Ryan hälsar på sin bror i fängelset. Tyckte den låten passade så bra till scenen. Sen gillar jag ju introt väldigt mycket, den låten är så perfekt för hela känslan i filmen. 

8. Finns det någon speciell scen som är extra speciell för dig? 
Finns många väldigt fina scener. Spiderman-kyssen med Seth och Summer exempelvis. Sista scenen i säsong 1. När Seth byter den dyra bilen mot en shoppingvagn för att rädda Ryan i säsong 4, och går igenom listan på alla Ryan slagit sedan han kom till Newport. 

9. Har du någonsin gråtit till serien?
Ja. Jag skulle misstänka att jag släppte någon tår eller två i slutet av säsong 3, men jag minns det inte riktigt så är inte säker. Men skulle vara konstigt om jag inte berördes av det... En scen jag däremot minns tydligt att jag grät i första gången jag såg den, var sista scenen i säsong 1 när "Hallelujah" spelas och Kirsten sitter på Ryans säng och börjar gråta när hon tar bort hans lakan. Och Sandy kommer och tröstar henne. Och Seth seglar iväg. Tyckte den scenen var så sorgligt och det var något med den låten också som gjorde att jag verkligen berördes av den scenen. 

10. Vad tyckte du om slutet?
Helt okej. Kändes väl lite förhastat... De gjorde ju ett tidshopp och jag är inte jätteförtjust i det men jag tycker ändå det var ett helt okej avslut. Inte perfekt, men helt okej. Gillade dock verkligen scenen i slutet när Ryan tog efter Sandy och såg "sig själv" på gatan. Kopplade på ett snyggt sätt till seriens allra första avsnitt vilket knöt ihop säcken väldigt bra. Det kändes avslutande, helt enkelt. 

11. Slutligen, varför är denna serie så speciell just för dig? 
The OC är en sån serie som jag antagligen inte hade fastnat för idag då den kretsar mycket kring tonårsdrama (vilket jag brukar tröttna på i serier). Men det var en av de första tv-serierna jag maratonkollade på och därför kommer den alltid vara speciell för mig. Det är en av de serierna som jag kommer se om lite då och då tills dagen jag dör antagligen. Ändå gillar jag inte alls säsong 2 och 3 särskilt mycket, men älskar första och sista säsongen. Tycker serien blev så deppig däremellan, och förlorade humorn lite som alltid lättade upp på stämningen annars.