lördag 6 maj 2017

X Company: Säsong 3

Bilder: CBC









i
Om du följer min blogginstagram @gillafilm så är du väl medveten om hur besatt jag varit av en viss serie de senaste veckorna (tillägg i efterhand: jag skrev denna recension för några veckor sedan så stämmer inte riktigt in på just de här senaste veckorna...), nämligen den kanadensiske tv-serien X Company. Jag har redan skrivit och publicerat två recensioner om serien, en helt spoilerfri om säsong 1 samt en recension om säsong 2 där jag inte varit lika noggrann med att undvika spoilers. Säsong 3 har varit sista säsongen av serien och därför tänker jag inte avstå helt från spoilers nu heller, men innan jag kommer till de specifika händelserna under säsongen så vill jag först och främst berätta lite om min åsikt om serien i helhet, helt och hållet spoilerfritt. Jag kommer klart och tydligt varna med stor text när texten går över till icke-spoilerfritt. Är du det minsta intresserad av X Company får du hemskt gärna fortsätta läsa

Som jag nämnt i båda föregående recensioner så utspelar sig X Company i mitten av andra världskriget, det vill säga i början av 40-talet. De karaktärer som vi genom seriens gång får följa, är några rekryter från en hemlig bas i Kanada där de tränar upp agenter för att jobba i motståndsrörelsen där den stora fienden är Nazityskland. Berättelsen börjar under teamets första uppdrag som går ut på att i Frankrike lönnmörda en högt rankad nazistofficerare. Därefter får vi följa samma karaktärer då de skickas runt till olika platser i Europa för att spionera på den högre naziströrelsen. Utöver fältagenterna får vi även följa arbetet på basen Camp X i Kanada, och dessutom kretsar en stor del av berättelsen kring en nazistofficerare vid namn Franz Faber som ständigt slåss mellan sina egna demoner och sin lojalitet till Tyskland och dess ledare Adolf Hitler. I rollerna kan vi se skådespelare så som Evelyne Brochu (Orphan Black, 2013), Jack Laskey (Star Wars: The Force Awakens, 2015), Warren Brown (Luther, 2010), Connor Price (Being Human, US, 2013), Dustin Milligan (Schitt's Creek, 2015) samt den tyske begåvningen Torben Liebrecht.


Anledningen till varför jag genast fastnade för denna serie, berodde helt och hållet på hur intressant den var. Jag minns att jag redan i första halvan av pilotavsnittet insåg att detta skulle bli en väldigt känslosam och samtidigt lärorik resa, medan jag sedan under andra halvan av avsnittet insåg att det var spänningen som skulle hålla mig fast ända fram till slutet. Efter första säsongen tänkte jag "wow" samtidigt som jag tänkte att det antagligen kommer gå utför om första säsongen lyckades imponera så mycket. Men till min glädje hade jag fel, för andra säsongen lyckades till min överraskning bli ännu bättre. Och tredje... Ja, låt oss säga att det aldrig gick nedför i alla fall. Den här serien är så fantastisk på alla plan, och jag har verkligen noll förståelse för varför jag aldrig hade hört talas om den förrän jag upptäckte den genom streamingtjänsten Viaplay för bara två veckor sedan. X Company har allt jag söker i en serie. Den är otroligt spännande och många scener är helt sjukt intensiva. Den visar på ett fantastiskt sätt hur hemska människor kan vara, och har varit. Den visar sanningen bakom ondhet och godhet - att den ena inte kan existera utan den andra. Goda människor gör onda saker och onda människor gör goda saker. Det är snarare en fråga om tro, uppfostran och i det här fallet; hjärntvättning. Så otroligt många människor som till synes är helt normala, men som ändå kan se på en annan människa som om denne vore en börda som måste bort. Det är helt sjukt att det är möjligt. Det är helt sjuk att det har hänt. Att det fortfarande händer än idag. 

Säsong ett av X Company är bra. Säsong 2 är bättre och säsong tre är helt fantastisk. Serien har allt vad en dramaserie innebär; kärlek relationer, familj och vänskap. Men samtidigt har den starka likheter med filmer så som exempelvis Schindler's List. Det här är en serie vars skapare vill berätta en historia. Camp X har funnits i verkligheten. De specifika karaktärerna är inte verklighetsbaserade, men liknande personer har funnits. Genom att gå in på tv-kanalen CBC's hemsida (kanalen som ligger bakom serien) så kan man se dokumentärkortfilmer där skådespelarna från serien berättar om vad som faktiskt hände i spionvärlden under andra världskriget. Trots att många av händelserna är påhittade för att skapa en serie som hela tiden bjuder på spänning, så finns det även influenser av verkliga händelser. Exempelvis kan man läsa om ett misslyckat uppdrag från kanadensarnas sida, nämligen slaget vid Dieppe. Större händelser så som denna har viktiga roller i serien, vilket gör storyn desto mer intressant. 



För att tala mer om de påhittade karaktärerna och deras kamp mot frihet. Huvudkaraktären Aurora är en fantastisk karaktär, en fantastisk ledare, en fantastisk kvinna och en fröjd att få följa. På 40-talet var kvinnornas roll i samhället inte något att hurra för, och därför älskar jag hur de byggt upp Aurora som karaktär. Helt otroligt stark men samtidigt full av dolda känslor kring allt som händer. Utöver henne är resterande medlemmar i huvudteamet väldigt intressanta och genom de olika karaktärerna kan vi se flera olika tolkningar av krigets hemskheter. De alla hanterar både andras och sina egna handlingar på helt olika sätt, och det märks att vi verkligen får lära känna varenda en av dem, mer och mer för varje avsnitt som går. Vi dyker djupare och djupare in i varje karaktär - inte minst den vi huvudsakligen skulle kalla seriens antagonist. Franz Faber, den högt rankade nazisten som utför otroligt hemska gärningar på grund av sin förvirring kring lojalitet till sitt land och sina egna åsikter kring vad som är rätt och fel. Genom seriens gång får vi lära känna honom allt bättre, vilket gör att även vi tittare slits mellan vad som är rätt och fel. Borde vi hata honom? Är det fel att känna sympati för någon som utåt sätt är så otroligt hemsk? Ibland önskar man att det vore så enkelt som att allt var svart och vitt. Om det onda bara hade varit ont och det goda bara hade varit gott. 



Här tänkte jag göra en snygg liten övergång till spoilerfylld text. Så läs inte mer om du inte sett serien. Såvida du inte vill bli spoilad. Scratch that, det vill du inte, tro mig. 

Som jag säkert nämnt flera gånger vid det här laget så har jag verkligen älskat denna säsongen. Genom seriens gång har spänningen byggts upp mer och mer för varje avsnitt, inte minst nu under de sista avsnitten. Många scener är otroligt intensiva - ibland är det verkligen som att sitta på nålar. Mer än spänning tycker jag serien har bjudit på många otroligt fina citat. Det känns som att manuset är väl genomtänkt - inte när det gäller tvister eller så, utan just när det gäller vissa dialoger, vissa enstaka repliker. Ett exempel är slutet på säsong 1, när vi fick höra Tom och Neils brev till invånarna i Frankrike. För att tyskarna inte skulle förstå brevet fick de skriva på ett kodat sätt som invånarna ändå skulle förstå. Därför bestämde de sig för att använda sig utav namnet "Marianne" - ett namn alla fransmän kände till eftersom namnet står för den franska nationalsymbolen, något nazisterna skulle missta för en simpel dikt till en kvinna vid namn Marianne. Men nej, i själva verket var det ett sätt att få de franska invånarna att förstå vad som verkligen pågick, att förstå att de var tvungna att kämpa för sin frihet istället för att ge efter för rädslan. Det var ett sätt för de att förstå, att de behövde slåss för sitt land, för Marianne. 



Ett annat citat som verkligen tog sig in under skinnet på mig, var Fabers tal till nazistriket efter att han beslutat sig för att hjälpa motståndsrörelsen. 

"My true duty is to know what is right from what is wrong, and to do what is right no matter the cost. I think of all the loved ones watching from above, watching right now, and I wonder, what would they feel? What would they feel if they could only feel one thing at a time?"

Det nazisterna inte förstod, var att han pratade om sitt eget barn. Ett barn som bara kunde känna en känsla i taget. Och det var just det som Aurora använde som vapen emot nazistriket när hon mot slutet övertalade Faber att göra det rätta. Genom att upprepa hans egna ord. 

I slutet av förra säsongen förlorade vi en av huvudkaraktärerna, och redan i början av denna säsong fortsatta den där nära tragiken. Först och främst; Miri. Fruktansvärt sorgligt men fantastiskt mäktigt. Hur hon dog var så vackert (även om det givetvis var hemskt). Jag älskade helt enkelt hur hon började sjunga, jag har nog aldrig älskat henne så mycket som jag gjorde i den scenen. Om man ändå måste dö, varför inte dö med stolthet. Med ett meddelande till de som bara står och tittar på. Och hennes meddelande, det kom fram, tydligt och klart. Synd bara att vi aldrig riktigt hann lära känna henne, för den scenen bevisade verkligen att hon var en minst sagt intressant karaktär. Dessutom var det ju ännu mer synd om Neil efter det där. Han var så besatt av att hitta Miri för att åtminstone få chansen att rädda en av dem, men nej, det gick inte. Istället var han tvungen att stå vid sidan av och bara titta på utan någon möjlighet att göra något åt saken. 



Ytterligare en stor karaktär vi förlorade redan i början av säsongen, var ju... Har du sett så behöver jag inte ens nämna namnet. Det där var ett otroligt plötsligt dödsfall måste jag säga, jag blev riktigt chockad. Eftersom det var så plötsligt så fanns det inte riktigt någon tid till att sörja, men trots detta tycker jag ändå vi fick några vackert inklämda scener mitt i allt rus. Dels när Neil tog med sig kroppen och begravde honom, och dels när Alfred slutligen fick chans att berätta för den omedvetna Aurora vad som hänt. Kramen de delade var guld värd (jag vet att bilden inte visar rätt kram, men hittar ingen bild på den så här får ni åtminstone en bild på en kram :)). 

För att tala lite mer specifikt om slutet så var det ju faktiskt ytterligare en stor karaktär vi förlorade, nämligen Sinclair. Hans uppoffring var väldigt snyggt gjord, men samtidigt var det en känslomässig berg-och-dalbana. Först sköt han den jobbiga Oster i huvudet vilket fick mig att hoppa upp och ner av glädje (ja, det var en överdrift, men glad var jag) och sen sköt han sig själv vilket fick sorgen att ta över efter den där kortlivade glädjen. Det var ett bra avslut för karaktären ändå måste jag säga, men samtidigt är jag väldigt glad över att detta inte hände förrän i sista avsnittet av serien eftersom jag älskat Sinclair genom alla säsonger och jag hade därför tyckt det hade känts tomt utan honom i serien. 



Så, över till de lite större delarna nu alldeles i slutet. Faber. Alltså. Är man en hemsk människa om man grät när Aurora berättade för Sabine vad Franz hade gjort? Trots att han gjort så otroligt mycket hemska saker och dessutom varit väldigt självisk och ofta satt sig själv och Sabine före allt annat, så kände jag mig superstolt över honom när jag insåg vad han tänkte göra. Och när bomben sprängdes. Franz Faber är en så otroligt välskriven karaktär, och samtidigt som jag hatar honom så älskar jag honom. Det har enda sedan säsong 1, varit otroligt tydligt att han hade ångest över allt han tvingades göra i arbetet, och att han inte såg sin son som en "börda för samhället". Men ändå har han valt nazisterna framför vad som kändes rätt så många gånger, och därför var det så otroligt skönt att han tillslut offrade sig för "det rätta". Det är nu man bara önskar att det hade varit Hitler i den där byggnaden istället för den andra nazisten som man egentligen inte vet något om, men då hade ju serien stört för mycket med den verkliga historien tyvärr. Hur som helst så älskade jag den där uppoffringen, det kändes verkligen som ett bra avslut för den (väldigt komplicerade) karaktären. Att Sabine och Anya sedan åkte tillbaka till Polen och gick med i den polska motståndsrörelsen var bara... ah. Att se henne i de kläderna, i den miljön. Jag anade inte hur mycket jag hade längtat efter att se det där förrän det faktiskt hände. Det är verkligen där hon hör hemma.



För övrigt tycker jag avslutet på serien var väldigt bra. De sista tio minuterna var otroligt känslosamma för en lipsill som mig, och jag tyckte det var jättefint hur de gick igenom Alfreds minne från dag 1. Att se klipp på alla karaktärerna (och då menar jag alla), och att se smådelar av allt jobbigt som hänt blandat med de glada stunderna var så fint. Och hur de sista tre kvarlevande i teamet satt på flygplanet precis som de gjorde i avsnitt 2 av säsong 1, och när Neil tittade på sin sida och såg de tomma platserna från Harry och Tom... Ja, vi kan ju klargöra att det var ett snyggt sätt att avsluta serien på. Samtidigt som jag hoppas på att Aurora och Alfred hittar tillbaka till varandra så gillade jag verkligen att se henne ute på uppdrag igen. Att se henne som en "lycklig hemmafru" det sista vi ser av henne hade bara inte passat. Det är inte den hon är. Hon behöver spänning i sitt liv, hon är en spion. En soldat. En kämpe. Och jag är så glad åt att de inte tog det ifrån henne bara för att tillfredsställa alla Alfora-shippare. 

Det är så himla tråkigt när en serie man totalt förälskar sig i, tar slut. Men samtidigt finns det många serier där jag är glad åt att de inte fick mer än några säsonger. Egentligen är tre alldeles lagom så länge alla säsonger håller kvaliteten. Pågår en serie för länge så finns alltid risken att manusförfattarna dabbar sig eller att man som tittare bara helt enkelt tappar intresset. Det skulle inte vara första gången det hänt för mig, och därför är jag faktiskt lättad över att serien fick tre säsonger med ett, dessutom, riktigt snyggt avslut. Well Done, Mark Ellis och Stephanie Morgenstern. Nu är det bara att se kortfilmen Remembrance (2001) som hela serien baseras på, så det kan man ju också glädjas åt att man har kvar. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar