lördag 13 maj 2017

Halt and Catch Fire: Säsong 2



Efter att ha sett den andra säsongen av Halt and Catch Fire, finns det mycket gott att säga. Tyvärr finns inte min recension av första säsongen kvar eftersom jag skrev den på min gamla blogg (som nu är borttagen) och tydligen hade jag inte publicerat den på nytt när jag flyttade till blogger. Därför kommer jag till en början försöka prata lite om serien i helhet för att ge dig som läsare en inblick i vad för typ av serie detta är - och om den skulle kunna vara något för dig som inte redan sett den. 

Halt and Catch Fire är en dramaserie från 2014, med skådespelare så som Lee Pace, Scoot McNairy, McKenzie Davis och Kerry Bishé i rollerna. Serien utspelar sig på 80-talet - precis när datortekniken påbörjar sin stora utveckling. I huvudrollen ser vi den mystiske visionären Joe MacMillan som övertalar teknikingenjören Gordon och den smarta naturbegåvningen Cameron att gå med honom i ett osäkert projekt där planen är att ta världen med storm genom att använda sig av nyfunnen teknik.

När jag kollade igenom första säsongen för några år sedan så fastnade jag vid första anblick. Dels tack vare mystiken kring huvudkaraktären, dels tack vare alla intriger och dels eftersom den faktiskt var förvånansvärt intressant när det gäller hela storyn - något som faktiskt förvånade mig rejält eftersom jag tyckte storyn verkade dötrist när jag först hörde talas om serien. Men, jag blev positivt överraskad och svepte igenom säsongen på mindre än en vecka. Precis som med första säsongen så har säsong 2 bjudit på en mycket intressant storyline blandat med kvalitet i form av otroligt duktiga skådespelare och ett (i de flesta fall) välskrivet manus. 



När det gäller skådespelarna finns det en som verkligen imponerade på mig i första säsongen, och har verkligen inte slutat där. I säsong två har hon nått otroligt höga höjder i sitt skådespel vilket gett oss otroligt mycket sympati för karaktären. Personen jag pratar om är Kerry Bishé som spelar Gordons fru Donna. Donna har intagit en stor roll under säsongen - större än i förra, och hon har gjort det riktigt bra. I förra säsongen var det Joe MacMillan som väckte mitt intresse som mest, men i denna säsongen måste jag nog säga att Donna har tagit över den rollen. Kanske beror det till viss del på att Joe som karaktär blev ganska rejält mindre intressant efter att vi fick svar kring varför han är som han är. Men, med det sagt får jag ändå säga att han fortfarande varit min favorit efter Donna, eftersom han ännu är en väldigt komplicerad person. 

Jag måste säga att jag upplevde säsongen som väldigt seg i början, vilket såklart drar ner säsongens helhet lite. Det var först efter några avsnitt som jag kände att storyn drog igång och faktiskt blev spännande. Det var nog ungefär i samband med att MacMillan och resterande karaktärer började samverka igen - för under perioden då de funktionerade på helt olika håll kändes det jätte tråkigt. Men, efter detta byggdes spänningen verkligen upp genom varje avsnitt och mot slutet var varenda scen otroligt intensiv. Med andra ord; jag älskade i princip allt med den andra halvan av säsongen. 

Dialogerna i serien har sina tillfällen då de verkligen är välskrivna, vilket också gör hela scener otroligt intensiva att titta på. Trots att det bara är en dramaserie så känns det ibland omöjligt att vända bort blicken från skärmen. Ett exempel på en sådan scen, är under ett möte som Joe hade med en investerare. Som sedan inte visade sig vara alls intresserad av att hjälpa honom - istället hade de tackat ja till mötet av rent hån. 

"Here's the honest truth. We don't have a dime for you. We took this meeting out of morbid curiosity, and I am blown away. I've never met a legitimate psychopath before.

Den här scenen var bara så otroligt hemsk. Joe's ansiktsuttryck fick en att bara vilja krama honom. Han är väl medveten om vad folk tror och tycker om honom, men att få det kastat i ansiktet på det sättet är helt fruktansvärt. För vi vet ju alla som följt serien, att trots Joe's beteende så är han långt ifrån en känslokall psykopat. Det kunde nog vem som helst se genom att titta in i hans ögon när han fick höra den förödmjukande meningen. Cred till Lee Pace's skådespelarprestation. 



Något jag verkligen älskat under säsongen, som inte riktigt fanns där i förra - var den utvecklade relationen mellan Donna och Cameron. Womance är något man ser alldeles för lite av i tv-serier, men i Halt and Catch Fire tycker jag de har lyckats skapa en trovärdig vänskap som är långt ifrån felfri, men som ändå bevisar hur stark en vänskap faktiskt kan växa till att bli. Trots att Cameron är en karaktär jag ibland älskar och ibland har jättesvårt för, så älskar jag verkligen hängivenheten mellan henne och Donna. Guld värt.

Någon jag dock verkligen stört mig på under säsongen, är Gordon. Jag gillade honom i säsong 1 (även om han redan då hade stunder då man blev lite trött på honom), men i säsong 2 har han blivit värre. Delvis beror det ju på hans sjukdom och därför är det svårt att skylla på honom för det, men samtidigt känns det som att det också funnits tillfällen när han hade kunnat ha lite mer självkontroll. Gordon känns ändå verkligen som en ganska realistisk karaktär vilket kanske är största anledningen till varför han ibland kan vara väldigt svår att gilla. Man vill inte bli påmind om att vi alla haft stunder då vi tyckt väldigt synd om oss själva och tagit ut det över de vi bryr oss som mest om. 

För att tala lite om en karaktär som i jämförelse med Gordon, har varit otroligt lätt att gilla under säsongen: Boz. Detta är en karaktär som bjuder på mycket humor till serien och har gjort det redan sedan säsong ett. Helt ärligt minns jag inte riktigt vad jag tyckte om honom då eftersom han ändå var en relativt liten karaktär, men i säsong två har jag gillat honom av två anledningar - den första anledningen är humorn han bidrar med, och den andra är hans enorma hängivenhet till Cameron. Han ser henne verkligen som en dotter, vilket gör deras relation till ett stort guldkorn i serien. 



"I can't tell if you know you're lying or not."

Sist men inte minst måste jag prata lite om Joe MacMillan. Detta är en karaktär som var otroligt intressant under första säsongen, vilket gjorde mig lite besviken över hans roll i andra säsongen. I större delen av säsongen kändes det som om han var en helt annan person. Vad hade egentligen hänt med den där Joe MacMillan vi alla känner och älskar? Vilket då leder mig till slutet - som såklart gjorde mig överlycklig. Under säsongens sista få avsnitt hände någonting med den här karaktären - sakta men säkert gick han tillbaka till den där tuffa, dryga Joe MacMillan vi fick följa i säsong 1, och mot slutet var han åter igen mästare över affärerna, konung över serien. 

Spänningen byggdes upp otroligt snyggt under dessa tio avsnittet, och sista avsnittet var riktigt spännande. Trots att säsongen började lite halvdant så lyckades jag under andra halvan bli starkt imponerad och därför ser jag med glädje och hopp, fram emot kommande två säsonger. Efter fjärde säsongens färdiga sändning är Halt and Catch Fire avslutad för gott och jag tror att fyra säsonger är ganska lagom för denna serien. Detta ger dem dessutom gott med utrymme för ett välarbetat avslut, så det ser jag enormt mycket fram emot att få se. Halt and Catch Fire finns här i Sverige tillgänglig att se på C-More.  


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar