fredag 26 maj 2017

Därför älskade jag Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

Det här är en spoilerfri recension. Jag kommer allra längst ner skriva ett kort stycke om scenen efter eftertexterna, men jag kommer tydligt varna för spoilers i början av stycket. 

Är det Salazars Revenge eller Dead Men Tell No Tales? Jag förstår verkligen inte varför de valt att ge filmen två olika namn som båda är på engelska. Det hade varit rimligt om den svenska titeln var på svenska, men att bara döpa om namnet helt? Har jag missat något eller är det bara så att filmen har olika titlar i olika länder? Ursäkta det här babblet men jag är lite förvirrad här. Hur som helst! Filmen! Hur var egentligen den nya Pirates of the Caribbean filmen? Var den bra? Var den dålig? Levde den upp till förväntningarna? Var jag överraskad? Eller var jag kanske besviken?

Innan jag djupdyker i mina tankar kring Salazars Revenge (eller Dead Men Tell No Tales...? O'boy, den här recensionen blir jobbig att skriva. Jag tror jag väljer att gå med den coola titeln Dead Men Tell No Tales hädanefter för, jag menar... Salazars Revenge. Really?)... Hur som helst, var var jag? Jo, innan jag djupdyker i mina tankar kring Dead Men Tell No Tales (japp, det klingar mycket bättre) så tänker jag berätta en liten historia om en 11-årig flicka som för första gången upptäckte skönheten med film genom att sätta igång en film om en sjörövare vid namn Captain, Jack, Sparrah! (jag hoppas du läste det där med Depp's röst för annars var kommatecknen och utropstecknet och ah:et totalt onödigtDen här elvaåriga flickan blev helkär, hon såg hela trilogin så många gånger att hon tillslut kunde nästintill alla repliker innantill. Det blev som att sjunga med i en låt varje gång hon såg filmerna. Och surprise surprise - den där flickan var jag.



När jag först startade denna bloggen var jag tretton år och då var det förstås ingen som var här och läste vad jag hade att skriva (som tur var). Men oftare än inte skrev jag om Pirates of the Caribbean och oftare än inte gav jag filmerna mycket högre betyg än de kanske egentligen förtjänade. Eftersom dessa filmer har varit en så stor del av mitt liv så är det fullständigt omöjligt för mig att idag sitta här och skriva en fullt ärlig recension på Dead Men Tell No Tales.

Trots att Pirates of the Caribbean-trilogin var mina favoritfilmer så länge, så har det gått så lång tid. Jag har sett så många andra bra filmer, bättre filmer egentligen, och eftersom jag blev så otroligt besviken på den fjärde delen i filmserien (I främmande farvatten) så började en del av mig släppa taget om Jack Sparrow och hans äventyr. Därför kom jag på mig själv när jag klev in i biosalongen, med att inte tänka så mycket på vilken film det var jag skulle se. Det var som vilken ny film som helst som man ville se på bio. Men det var det ju inte, eller hur? Det var Pirates of the Caribbean. Filmserien som på så många sätt formade mig som människa.



För att sammanfatta poängen med allt jag hittills skrivit: jag hade låga förväntningar på Dead Men Tell No Tales. Jag trodde inte den skulle bli bra. Jag trodde det skulle bli ytterligare en I främmande farvatten. Ytterligare en flopp. Så när reklamen var slut och den riktiga filmen började, när allt det där som utmärker Pirates-serien först visar sig - det var då jag faktiskt insåg att detta var Pirates of the Caribbean. Och det var inte en annan I främmande farvatten. Dead Men Tell No Tales kan inte mäta sig med Svarta pärlans förbannelse men att den skulle bli bättre än den fjärde filmen i franchisen fanns det ingen tvekan om redan i filmens första scen.

Originalfilmerna kommer alltid vara originalfilmerna. Så är det bara. Men det bara är något med franchisen i sig som jag bara inte kan låta bli att älska. När musiken går igång ryser jag. När jag ser de vackra skeppen på havet, när Jack Sparrow slår på sin charm, när humorn visar sig mitt i all action. Det där som I främmande farvatten saknade, det hittar jag i Dead Men Tell No Tales. För mig är det den känslan som räknas. Allt annat spelar mindre roll, men eftersom det här ska föreställa en recension och inte en passionerad text om vad som gör en film till en favorit, så tänker jag bryta min förtrollning och försöka se filmen ur ett kvalitativt perspektiv.



Det jag mest ogillar med Dead Men Tell No Tales är skurken. Han är inte skräckinjagande, inte så som Barbossa var i Svarta pärlans förbannelse, eller som Davy Jones var i Död mans kista. Jag vet inte om det är jag som har växt upp och inte är lika lättskrämd längre, men jag fann Salazar varken skräckinjagande eller intressant. Snarare kändes han mer åt det löjliga hållet - och även om jag älskar de humoristiska inslagen i Pirates-filmerna, så tycker jag ändå att denna humor endast hör hemma hos huvudkaraktärerna - inte hos skurken. Skurken ska vara skräckinjagande. Han ska inte vara rolig.

Sen så är ju inte actionscenerna särskilt trovärdiga men ärligt talat - det var de ju inte i originaltrilogin heller. Och det gör inget. Jag vet inte hur det är med er, men jag tittar inte på filmer som denna för att få en realistisk synvinkel av hur man flyr från levande döda. Det är faktiskt helt okej om vissa undanflykter känns för enkla, för överdrivna, för orealistiska.



När det gäller storyn i sig så har jag ytterligare en nackdel som jag personligen egentligen inte riktigt ser som något större problem - och det är det faktum att filmen följer en viss mall. Originaltrilogin följer Jack Sparrow och de unga Will och Elizabeth som blir förälskade. I främmande farvatten följer Jack Sparrow och de unga Philip och Syrena som blir förälskade. Dead Men Tell No Tales följer Jack Sparrow och de unga Henry och Carina som blir förälskade. Ser vi ett mönster här? Ja, det gör vi. Men so what? Detta är ett mönster jag gillar. Det funkade inte jättebra i den fjärde installationen, men i den femte lyckades det. Jag gillade Henry. Jag gillade Carina. Kanske beror det på karaktärerna i sig, kanske beror det på deras respektive kopplingar till originaltrilogin. Oavsett vad så hade jag i Dead Men Tell No Tales inga som helst problem med att se ungefär samma kärleksstory som i originaltrilogin. Men, som med allt annat har olika människor olika åsikter. Någon annan kanske hade stört sig mycket mer på detta.

Mer är kärleksstoryn så följer filmen ungefär samma mall som Svarta pärlans förbannelse på så sätt att skurken är en skeppsbesättning som med koppling till Jack Sparrow fått en förbannelse över sig, en förbannelse de vill bryta. Påminner Salazars avsikter dig om någon? Självklart - Barbossa var ju samma skurk i den första filmen.



När det gäller effekter är det mesta väldigt snyggt gjort vilket är en lättnad eftersom det tagit så lång tid att producera denna filmen. Som sagt; jag har väntat på Dead Men Tell No Tales så länge att när dagen väl kom; hade jag nästan glömt bort hur mycket jag från början längtade efter premiären. Så när väntan betalar av sig kan man inte bli annat än lättad. Alla scener till havs tycker jag är så otroligt vackra och häftiga - inte minst om man sitter i en biosalong. Skeppen är så otroligt snyggt konstruerade. Jag gillade inte hur Salazars besättning såg ut i trailern, men jag tycker det såg mycket bättre ut när jag väl satt i biosalongen och såg filmen. Det jag inte gillade var väl hur hans Salazars hår svävade i luften som om det var under vatten, tyckte det såg så fult ut. Men däremot gillar jag hur besättningens kroppar blivit påverkade av explosionerna från de respektive dödsfallen. 

När det gäller animeringen av den unge Jack så fungerade det bra till en början (förutom hans första replik där man alltför tydligt hörde att den rösten inte hörde hemma på en äldre tonåring). Men i det sista klippet från tillbakablick-scenen syntes det så otroligt tydligt att han var animerad, vilket bara blev fult. Därför hade jag faktiskt föredragit att de tagit bort den scenen. Inte allt; bara den sista när besättningen gjorde Jack till kapten - alternativt att de hade filmat den på ett annat sätt (exempelvis bakifrån istället för en så tydlig bild på hans ansikte). 

Detta stycke är totalt onödigt så läs det inte om du inte vill nörda ner dig totalt i filmen...ja, som jag till exempel.
Paul McCartney's cameo i filmen är en sådan scen som är totalt onödig för storyn, men samtidigt älskar jag den typen av scener. Varför inte liksom? Allting måste inte alltid ha med huvudstoryn att göra. Det märks att de följt ett visst tema med Jack's släktingar - först Keith Richards som hans pappa och nu Paul McCartney. Fun fact om skämtet Uncle Jack uttalade! Skämtet lyder: "A skeleton goes into a bar, orders a beer and a mop." Det skämtet har jag hört förut och gissa var! I en intervju med Johnny Depp för flera år sedan, då han berättade att han under inspelningen till Donnie Brasco (1997), fick höra skämtet från Al Pacino. Det var det första Pacino sa till honom första gången de träffades. Så med andra ord: det skämtet är det antagligen Johnny Depp som bidragit med till manuset. Såvida det inte är ett jätte berömt skämt, men jag har aldrig hört det någon annanstans i alla fall.

Sist men inte minst vill jag prata väldigt kort om scenen efter eftertexterna. Läs inte om du inte sett. 
Ja, vad fick vi egentligen se? Klon påminde om Davy Jones' krabbklo. Kan det vara så att han på något sätt återuppstått och kommer återvända som skurk i nästa film? 

SAMMANFATTNINGSVIS, efter en lång lång lång recension. Jag var positivt överraskad av Dead Men Tell No Tales. Att jag tyckte om den så mycket kan bero på att jag var otroligt negativt inställd till den från början, och egentligen vet jag inte riktigt varför. Jag tror det beror på besvikelsen från den fjärde filmen. Men jag lyckades bli underhållen från början tillslut, och även om filmen i sig inte är perfekt så tog den mig ändå tillbaka till originaltrilogin vilket kändes jätteroligt. Att få följa Will och Elizabeths son gjorde att man fick en närhet till de två karaktärerna man saknade så mycket, och det gjorde väldigt mycket för känslan i filmen. Att filmen dessutom avslutades på ett väldigt vackert sätt gjorde att det inte hade varit hela världen om Dead Men Tell No Tales faktiskt hade varit den sista. Men med det sagt får jag också säga att jag kände ett starkt sug efter mer när eftertexterna började rulla, och därför känns det väldigt skönt att veta att detta inte är slutet. Jag bara hoppas att nästkommande filmer blir minst lika bra. Att I främmande farvatten blev en besvikelse gjorde inte så mycket för filmserien i helhet, men rör de för mycket med originalstoryn så finns det en risk att de förstör även för de gamla filmerna vilket bara inte får hända. 
Betyg: 8/10 

4 kommentarer:

  1. Har inte hunnit se denna ännu men kunde inte hålla mig borta så läste hela recensionen och nu är jag sjukt nyfiken på den!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tyvärr har filmen fått ganska dålig kritik för övrigt, men jag gillade den verkligen så hoppas du gör det också! :D

      Radera
  2. Jag gillar Pirates filmerna, eller ja, inte fjärde. Så har inte alls varit sugen på att se den här, ännu mindre på bio, men nu blev jag faktiskt lite sugen. Kul!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker den femte var ganska mycket bättre än den fjärde eftersom storyn kopplades väldigt mycket till originalstoryn. Därför blev detta mer som en fortsättning på originaltrilogin snarare än en fristående uppföljare. Femman slår såklart inte de gamla, men jag blev ändå positivt överraskad och gillade den väldigt mycket!

      Radera