onsdag 31 maj 2017

Maratontips: Underskattade tv-serier

Hell on Wheels (2011)

Veckans tema är underskattat och detta inlägg är ett samarbete med Felicia på FrökenTV, Sara på Seriereflektioner, Emelie på GothamAlley, Karin på KarinsUniversum och Lovisa på Seriedrottningen

Ibland känns det som om jag upprepar mig så himla mycket i bloggen och bara tipsar om samma saker hela tiden. Men det är svårt när det hela tiden är samma titlar som man så gärna vill tipsa om. Så jag får väl bara fortsätta tills hela världen har utnyttjat mina tips. 

Hur som helst så är det snart sommar och det betyder ledighet för många. För vissa betyder det också resor, men för er som är hemma och inte har något att göra de dagarna när sommarens höjdpunkter inte riktigt går att njuta av, ja, exempelvis när det spöregnar ute, så kan det vara bra att ha en plan B. Det funkar också bra om man är en sån där person som tycker det är supermysigt att sitta uppe på natten och titta på serier, bara för att man kan. Till er tipsade jag förra veckan om en del filmer att se nu i sommar, men vi får ju inte glömma det underbara ting vi kallar tv-serier. Det finns en hel guldgruva av serier man kanske inte sett eller ens hört talas om. Jag tänker därför tipsa er om några sådana där serier som jag personligen älskar, men som kanske inte är de där mest kända serierna. Med andra ord tänker jag inte tipsa om Game of Thrones eftersom jag tar för givet att ni alla redan sett den (se den). 

Som sagt; jag ber om ursäkt om det sker en del upprepningar. Har du läst min blogg länge så har du säkert redan fått dessa tips. Men se det i så fall som en påminnelse!



BLACK SAILS
Antal säsonger: 4 (avslutad med ordentligt avslut)
Den här serien är äventyrlig, spännande, välspelad, miljömässigt snygg, beroendeframkallande från och med säsong 2. 
Var kan du se den? De första tre säsongerna finns på Netflix. 
Varför älskar jag den? Jag gillade säsong 1 men det var inte förrän i säsong 2 som jag verkligen förälskade mig i Black Sails. Serien är liksom Game of Thrones en serie med ett relativt långsamt tempo i helhet (mycket konversationer och dylikt) men i vissa avsnitt - främst säsongavslutningar, bjuds det på så mycket action och spänning att man verkligen sitter på helspänn. Med andra ord: vissa avsnitt, vissa scener är så otroligt intensiva så man inte kan slita blicken. Det bästa av allt med serien är karaktärsutvecklingen. Flera av karaktärerna utvecklas så otroligt mycket genom de fyra säsongerna, samtidigt som man får lära känna de på djupet vilket ger oss tittare en helt annan förståelse för deras handlingar i säsong 1. Yes, I'm talking about you, Flint. Men även Silver är en karaktär som fördjupas så otroligt mycket. Han är en helt annan person i säsong 4 i jämförelse med säsong 1, och det är väldigt fascinerande att få ta del av. Klicka här för att läsa mer om Black Sails. 


THE MUSKETEERS
Antal säsonger: 3 (avslutad med ordentligt avslut) 
Den här serien är beroendeframkallande, äventyrlig, humoristisk, charmig, spännande. 
Var kan du se den? Samtliga säsonger finns på Netflix.
Varför älskar jag den? För att den bjuder på både äventyr och spänning samtidigt som den är underhållande på så sätt att den bjuder på rikligt med humor i form av både snabba repliker och underbara vänskaper där banden kopplas starkt till glädje och humor. Dessa vänskaper bjuder också på lojalitet vilket är så underbart att som tittare få ta del av eftersom man blir så kär i karaktärerna och deras starka band till varandra. Ytterligare något som höll mig engagerad från början till slut var ett visst ship som fick mina ögon att lysa varje gång de delade en scen. Klicka här för att läsa mer om The Musketeers.

BEING HUMAN (UK) 
Antal säsonger: 5 (avslutad med ett relativt bra avslut - jag gillar det medan andra inte gillar det) 
Den här serien är mysig, kärleksfull, dramatisk, spännande, humoristisk och charmig på alla sätt och vis. 
Var kan du se den? Samtliga säsonger finns på Netflix.
Varför älskar jag den? För att den är så himla mysig. Man förälskar sig verkligen i karaktärerna, relationerna de har till varandra och humorn de delar. Det finns nog inga karaktärer på tv som jag har känt mig så nära till som Annie, Mitchell och George. När man maratontittar denna serien blir karaktärerna som en andra familj. Klicka här för att läsa mer om Being Human


X COMPANY
Antal säsonger: 3 (avslutad med ett väldigt bra avslut, enligt mig) 
Den här serien är dramatisk, spännande, intensiv, tragisk, kärleksfull, varm, kall, djup. 
Var kan du se den? De två första säsongerna finns på Viaplay. 
Varför älskar jag den? För att den är så himla spännande samtidigt som man verkligen fastnar för karaktärerna. Plus att den är så djup på så sätt att den tar upp ett otroligt tungt ämne - förintelsen. Vissa scener är så tragiska att man bli gråtfärdig eftersom man vet att det har hänt. Samtidigt är den nyanserad på så sätt att den berättar det både ur judarnas och nazisternas synvinkel. Seriens främsta skurk är en så komplicerad karaktär att han blivit en av mina favoritkaraktärer från tv, vilket känns hemskt att säga eftersom han begått så otroligt hemska handlingar. Men samtidigt är det en person som är så trasig att man bara inte kan låta bli att känna med honom. Klicka här för att läsa mer om X Company


THE LEFTOVERS
Antal säsonger: 3 (nästan avslutad, den sista säsongen sänds just nu och förhoppningsvis kommer den sluta på ett bra sätt, avslutet är åtminstone förberett)
Den här serien är intensiv, spännande, märklig, intressant, djup, mystisk, dramatisk vid tillfällen, frågeställande. 
Var kan du se den? HBO Nordic. 
Varför älskar jag den? För att den är så bra!! Första säsongen var intressant och gjorde mig nyfiken. Andra säsongen var helt fantastisk, jag satt på helspänn från början till slut. Hela säsongen var så intensiv att jag inte kunde slita mig. Svårt att säga så mycket om denna serien eftersom jag egentligen inte vet vad jag pratar om, men bra är den i alla fall. Riktigt skum, men riktigt bra. Jag har inte sett tredje säsongen än, väntar tills alla avsnitt är släppta men jag hoppas såklart på att få lite svar på vissa frågor, men jag tycker säsong 2 avslutade på ett sätt som ändå öppnade upp för många svar så jag tror inte jag kommer bli besviken. Klicka här för att läsa mer om The Leftovers. 


24
Antal säsonger: 8 + filmen 24: Redemption + mini-serien Live Another Day + tv-serien 24: Legacy 
Den här serien är spännande, så otroligt spännande. Nervkittlande. Unik. Beroendeframkallande. 
Var kan du se den? Netflix (hela originalserien), Viaplay (alla förutom Redemption).
Varför älskar jag den? Dels är det en av de första serierna jag följde i maratontakt, vilket i princip förstörde min fritid helt och hållet. Jag blev helt besatt för att det var så spännande. Anledningen till att denna serie är så spännande beror på att den utspelar sig i real-tid så det känns verkligen som om allt händer just nu. Därför går det bara inte att vänta mer än fem minuter mellan varje avsnitt. Toalettpaus funkar, men inte sömn eller andra aktiviteter... Klicka här för att läsa mer om 24.


BANSHEE
Antal säsonger: 4 (avslutad, men har själv inte sett sista säsongen så vet inte om slutet är bra eller dåligt) 
Den här serien är nervkittlande, spännande, mystisk, frågeställande. 
Var kan du se den? Så vitt jag vet finns den nog inte på någon streamingsajt (men kan ha fel). Finns dock att lätt beställa från ex. CDON eller Discshop
Varför älskar jag den? För att den är väldigt mystisk och spännande. Exempelvis har jag sett två säsonger (nästan) och har fortfarande ingen aning om vad huvudkaraktärens riktiga namn är. När jag kollade på den tyckte jag den kändes väldigt unik. Har länge sett fram emot att se resterande två säsonger, ingen aning varför jag skjutit upp det så länge. Klicka här för att läsa mer om Banshee.


RAY DONOVAN 
Antal säsonger: 4 ute, den femte börjar sändas i augusti. 
Den här serien är intressant, djup, karaktärsdriven, mystisk, känslosam, välskriven, välspelad, kvalitetsrik. 
Vad kan du se den? Jag tror inte den finns på någon laglig streamingsajt, men finns att köpa på ex. CDON
Varför älskar jag den? Jag har bara sett en säsong men jag älskade första säsongen. Största anledningen är nog egentligen så enkel att jag blev så otroligt överraskad av hur bra den var. Jag trodde nämligen verkligen inte att detta skulle vara en serie för mig. Att jag faktiskt satte på första avsnittet är ett under, jag vet inte ens varför. Var väl uttråkad eller nåt, men jag fastnade väldigt fort och insåg hur bra den faktiskt var. Det här är en serie där karaktärerna driver berättelsen framåt och den är verkligen välskriven. Mest intressant är Ray själv som är en otroligt bra huvudkaraktär. Tycker även relationen till hans pappa är väldigt intressant att följa, och Jon Voight spelar ett riktigt kräk men han gör det så otroligt bra. Klicka här för att läsa mer om Ray Donovan.



HALT AND CATCH FIRE
Antal säsonger: 3, plus en fjärde som har premiär någon gång under 2017. 
Den här serien är karaktärsdriven, intressant, mystisk (karaktärsvis), välspelad, briljant när det kommer till repliker. 
Var kan du se den? Skulle skriva C-More men visade sig att de tagit bort den därifrån nu. Tror inte den finns någon annanstans, men precis som med Banshee och Ray Donovan kan den beställas online om man tycker det är värt att ha i hyllan. 
Varför älskar jag den? Främst på grund av huvudkaraktären som är en väldigt fängslande person att följa. Jag kan inte riktigt förklara mer än så. Jag vet inte varför jag fastnat så för denna serien, men det har jag verkligen gjort. Stenhårt. Precis som Ray Donovan är detta en serie som överraskade mig positivt när jag verkligen inte trodde den skulle passa mig. Trodde jag skulle bli uttråkad och uppleva den som seg, men det gör jag verkligen inte. Klicka här för att läsa mer om Halt and Catch Fire.


HELL ON WHEELS
Antal säsonger: 5 (avslutad - jag har inte sett sista säsongen än men skulle tro att den fick ett ordentligt avslut. Om det är lyckligt eller inte kan man dock tvivla på med tanke på seriens historia med att krossa tittarnas hjärtan om och om igen) 
Den här serien är en känslomässig berg- och dalbana, historisk, välgjord, beroendeframkallande, känslosam, spännande, hemsk, händelserik, nervkittlande, vacker. 
Var kan du se den? Samma här, du for nog köpa hem säsongerna om du vill se den. Men jag lovar, det är värt det. Eller nej förresten, tror den möjligtvis kan finnas på HBO Nordic. 
Varför älskar jag den? Åh det här går inte att svara på. För att den är så otroligt bra? För att inte tala om UNDERSKATTAD. Inte många jag känner som hört talas om den i alla fall. Den här serien bjuder på känslor hela vägen igenom. Jag har känt glädje och sorg, jag har lett som ett fån vid tillfällen och vid andra tillfällen har jag gråtit som om jag förlorade en del av mig själv när huvudkaraktären Cullen råkade ut för något. Hell on Wheels är en av mina favoritserier och jag är så himla nervös inför att se den sista säsongen eftersom jag dels inte vill att det ska ta slut, plus att jag bara vill att Cullen ska vara lycklig och om det inte slutar lyckligt så kommer jag gråta mig till sömns i ungefär tre månader. Nej vet ni vad, utsätt er inte för detta. Se The Musketeers istället som jag kan garantera slutar lyckligt. Klicka här för att läsa mer om Hell on Wheels.


INTO THE BADLANDS
Antal säsonger: 2 (plus en tredje som kommer 2018)
Den här serien är äventyrlig, unik, fantasifull, actionrik, mystisk. 
Var kan du se den? C-More.
Varför älskar jag den? Skulle inte säga att jag älskar den än då jag bara sett första säsongen som består av 6 avsnitt. 6 avsnitt som jag knappt minns. Men vad jag minns är att jag gillade den och den har absolut potential för att kunna bli en ny favorit, men känner ändå att det är för tidigt att säga. Klicka här för att läsa mer om Into The Badlands. 


MISFITS
Antal säsonger: 5 (avslutad) 
Den här serien är övernaturlig (när det gäller handling), realistisk (när det gäller karaktärer), humoristisk, brittisk, spännande, ärlig, välspelad. 
Var kan du se den? Netflix (samtliga säsonger).
Varför älskar jag den? För att den berättar den där typiska superhjältesagan på ett helt unikt sätt. Ett brittiskt sätt. Istället för att göra karaktärerna till superhjältar när de får krafter så gör man dem till precis det som verkliga människor skulle bli om man fick övernaturliga krafter. Själviska handlingar. För att citera Nathan Young: "Superpowers? No, that kind of thing only happens in America." Och sen älskar jag serien såklart tack vare humorn och karaktärerna. Den är verkligen rolig, jag skrattar högt i varje avsnitt. Nathan Young är one of a kind. Läs mitt inlägg om 10 anledningar till varför du borde se Misfits eller klicka här för att läsa mer om Misfits


SALEM
Antal säsonger: 3 (blev nedlagd för ett tag sen, men vet inte om den slutar bra eller dåligt då jag bara sett första säsongen än så länge)
Den här serien är övernaturlig, spännande, intressant, dramatisk. 
Var kan du se den? De första två säsongerna finns på Netflix och Viaplay. 
Varför älskar jag den? Även här är älskar ett lite för stort ord, men gillar starkt. Jag gillar Salem och tycker det är en väldigt bra serie att just maratonkolla då den är väldigt spännande. Jag fastnade väldigt hårt när jag kollade på säsong 1 men tröttnade ganska tidigt i säsong 2. Ska absolut se klart den, men kände mest att jag behövde en paus trots att jag var så inne i den hela säsong 1. Kände nog mest att det blev lite för mycket övernaturligt efter en säsong och jag behövde andas lite i mellan... Den är väldigt grov på de övernaturliga delarna kan man ju säga. Klicka här för att läsa mer om Salem.


THE MAN IN THE HIGH CASTLE
Antal säsonger: 2 (plus en tredje som kommer någon gång under 2017) 
Den här serien är intressant, unik, historisk (till viss del), mystisk, spännande, frågeställande, fängslande. 
Var kan du se den? Amazon Prime. 
Varför älskar jag serien? Främst på grund av den unika handlingen som är otroligt intressant. Därför vill jag främst framhäva beskrivningen intressant när det gäller denna serien. Den är verkligen intressant då den får en att reflektera över hur världen faktiskt hade kunnat vara om nazisterna hade lyckats ta över världen. I The Man In The High Castle får vi en inblick i hur samhället hade sett ut om Tyskland och Japan hade vunnit andra världskriget, och världen är då uppdelad i nazisternas regim (östra USA), japanernas regim (västra USA) och den självständiga delen (Kanada). Jag gillar huvudkaraktären Julianna väldigt mycket men för övrigt är det handlingen i sig samt den främsta skurken som fångat mitt intresse. Klicka här för att läsa mer om The Man In The High Castle.

Finns det några underskattade serier du tycker att för få personer har sett eller hört talas om? 

tisdag 30 maj 2017

West Side Story (1961)

Den omöjliga kärleken mellan Romeo Montauge och Julia Capulet har det berättats om i många olika former, och musikalen West Side Story är en av de största och bästa. Det har jag hört länge, men inte förrän idag satte jag mig ner för att ta reda på om det enligt personlig åsikt stämde. 

Den introducerande scenen av West Side Story är aningen förvirrande då vi som tittare får sitta i fem minuter och titta på en stillbild som sakta ändrar färg medan dramatisk musik spelas. Vad betyder egentligen detta, undrar man. Det pågår så länge att man tillslut börjar undra om det är något fel på bilden, att det bara är ljudet som fungerar som det ska. Men när stillbilden tonar ut, titeln stiger upp på skärmen och öppningsscenen startar så har det hunnits bygga upp en intensitet som gör att man genast dras in i filmens handling och dess allra första musiknummer. 

West Side Story är ursprungligen Broadway musikalen som på femtiotalet tog världen med storm och därför även filmatiserades. Titeln syftar på West Side, den del av Manhattan som berättelsen utspelar sig på. Vi får följa två rivaliserande ungdomsgäng och striden som utvecklas efter att två av deras egna blir förälskade. Musikalen är en fri omtolkning av Shakespeare's Romeo och Julia och utspelar sig alltså i New Yorks gängkvarter. 

Ska vi tala om musiken i West Side Story så är det ingen överraskning att den skiljer sig rejält från musiken som hade framförts om filmen hade producerats idag. Jag måste säga att jag gillar blandningen de skapat - blandningen av vacker operaliknande musik och svängig feelgood-musik. 

Nu är det så att jag personligen inte är ett inbitet fan av romantiska dramafilmer, och har aldrig varit det. Därför var detta fokus inte anledningen till varför jag verkligen gillade West Side Story - utan min nyfunna kärlek till denna film baseras enbart på musiken och inslagen av ett kriminaldrama. Jag misstänkte redan innan att just musiken skulle bli min anledning till att hänga kvar eftersom jag aldrig gillat Romeo och Julia särskilt mycket på grund av den överdrivna kärlekshistorien. Kärlek vid första ögonkastet, ett "jag älskar dig" efter att ha träffats en enda gång i ungefär fem minuter. Men samtidigt är det en berättelse och även om jag inte är någon hopplös romantiker så saknar jag garanterat inte fantasi - och därför fungerar denna del av filmen förvånansvärt bra för mig. 

Precis som i alla varianter av Romeo och Julia, så finns det ett budskap i West Side Story. Den typiska Romeo och Julia-sagan kretsar kring familjen Capulet (Julia) och Montauge (Romeo) som ligger i fejd och därför aldrig skulle tillåta en romans mellan familjerna. Här är tragedin inte bara romansen, utan familjefejden i sig. Hur långt man faktiskt skulle gå på grund av ett hat baserat på orimliga anledningar. I West Side Story handlar det istället om gatugäng, och framförallt - ursprung. Hatet baseras inte bara på striden om vem som äger gatan, utan det baseras även på rasistiska grunder. Amerikanerna mot de invandrande spanjorerna. Och för att krydda till det lite, ett extra hat från polisen till de missanpassade gatubarnen. 

Den omöjliga kärleken mellan Romeo Montauge och Julia Capulet har det berättats om i många olika former, och musikalen West Side Story är en av de största och bästa. Efter att ha sett filmversionen från 1961 kan jag inte annat än hålla med om detta konstaterande. West Side Story är en av de största och bästa. 
BETYG: 8/10


söndag 28 maj 2017

Sommarfavoriter



Idag är det sista dagen för temaveckan och det tänkte jag avsluta med några filmtips. I början av veckan tipsade jag om The Way Way Back som fortfarande är mitt främsta sommartips, men mer än den finns det även en del andra filmer som bara måste ses under sommartid för att få in den rätta känslan. 


STAND BY ME (1986)
Ingen som läst min blogg länge kan väl vara förvånad över detta valet då Stand By Me är en av mina absoluta favoritfilmer - och då talar jag topp 3. Den här filmen är så underbar, så fantastisk på så många vis. Det är en film som känns realistisk på ett väldigt vackert sätt, och jag tror inte det finns någon människa på den här jorden som inte på ett eller annat sätt kan relatera till pojkarnas respektive smärtor. Stand By Me är en karaktärsdriven film som utspelar sig sommaren 1959 och utåt sätt handlar om fyra 12-åriga pojkar som ger sig ut för att hitta ett lik, men egentligen handlar den om fyra 12-åriga pojkar som använder liket som en anledning till att komma bort från sina liv. Det här är filmen man vill se om man vill skratta och gråta och imponeras av hur duktiga barnskådespelare faktiskt kan vara. Främst av alla skiner River Pheonix enormt i denna film, så vill man förstå vad folk menar när de säger att Pheonix hade kunnat bli riktigt stor så ska man se Stand By Me


BIG FISH (2003)
Har ni inte hört (läst) mig prata om Stand By Me så har ni åtminstone hört (läst) mig prata om Big Fish som jag nog skulle säga är den enda filmen som tar sig över Stand By Me på min långa lista av favoritfilmer. Big Fish är filmen som fick mig att själv vilja jobba med film, det är filmen jag sätter på varje gång jag mår dåligt eftersom den alltid får mig att må bra. Det är en otroligt vackert utförd film som bygger på en otroligt vacker berättelse. Så var kommer sommar-delen in? Om du tittar på stillbilden längst upp så tror jag inte jag behöver förklara längre än så. 


WE'RE THE MILLERS (2013)
En komedi som överraskade mig ganska mycket. Vanligtvis är jag inte mycket för komedier då de lätt blir överdrivna, men detta är en av de få som jag faktiskt fann rolig. We're The Millers utspelar sig under sommaren och följer en droghandlare som iscensätter en hel familj på semester för att smuggla marijuana över gränsen från Mexiko och in i U.S.A. 


MUD (2012)
Matthew McConaughey är en av mina favoritskådespelare och Mud är en av mina favoritfilmer med honom. Filmen följer två pojkar som upptäcker att en rymling från lagen har bosatt sig ute i skogen. När pojkarna lär känna honom bestämmer de sig för att hjälpa honom återförenas med sin stora kärlek samtidigt som de måste hindra polisen från att komma åt honom. Anledningen till att Mud kom med på listan beror på att den utspelar sig mycket i naturen vilket gör sommaren till ett ganska bra tillfälle att se den. Plus att jag ville ha en anledning till att tipsa om denna rulle. 


TANGLED (2010)
Alltså vilken film har mer sommarkänsla än denna? Hela grejen med Rapunzels resa är att hon upptäcker naturen och världen utanför det där lilla tornet, och därför tycker jag definitivt att detta är ett perfekt tips inför sommaren. 


BLEKA DÖDENS MINUT (1987)
Även detta är en film som passar alldeles utmärkt att se på sommaren om man nu vill se den. Bleka Dödens Minut är en sån film man antingen älskar eller inte alls gillar, varierar helt från person till person tror jag. Filmen berättar i princip den typiska sagan - kärleken, piraterna, den elaka kungen, svärdfäktning, kidnappning, hämnd, jättar, trollkarlar och häxor. Personligen älskar jag det eftersom det hela berättas på ett väldigt underhållande sätt. Man får dock ha i åtanke att den gjordes på 80-talet och därav är många sagodelar även gjorda i 80-tals kvalitet. 


DÖDSKALLEGÄNGET (1985)
Jag tipsar om många åttiotalsklassiker men det beror på att många av dessa bjuder på mycket sommarkänsla, plus att jag personligen älskar dem och såklart i första hand väljer att tipsa om filmer jag själv gillar. Har du inte redan sett Dödskallegänget (The Goonies) som barn så är det absolut en film du borde se om du är intresserad av filmhistoria eller bara under två timmar vill bjudas på underhållning på hög nivå. Detta är en film jag älskade när jag var liten, men jag älskar den fortfarande idag och underhålls lika mycket nu som då. Det är också en film som har haft stor inverkan på barn och ungdomar som växte upp under 80-90-talet - främst i USA men jag tror att den även var relativt stor i Sverige. 


DAZED AND CONFUSED (1993)
Okej, denna film utspelar sig den i slutet av maj, men eftersom det faktiskt är slutet av maj nu (och tittar man ut genom fönstret så är det i princip sommar, åtminstone där jag bor) så tycker jag detta tips passar bra. Även detta är en sån där klassiker man bara ska ha sett om man gillar den amerikanska filmhistorien. Regisserad av Richard Linklater är detta en av hans bästa filmer, och en väldigt speciell sådan som egentligen är ursprunget till alla de där senare filmerna i samma stil. Dazed and Confused utspelar sig inte bara i slutet av maj, utan faktiskt exakt den 28 maj 1976. Vilket gör detta tips ännu mer passande eftersom det faktiskt är den 28 maj idag... bara ett antal år senare. Filmen följer denna dag eftersom det är sista dagen i skolan för eleverna på Lee High School i Austin, Texas där våra huvudkaraktärer bor. Vi får följa sistaårseleverna såväl som förstaårseleverna och hur dessa åldersgrupper samverkar blir en realistisk synvinkel på hur många skolelever faktiskt beter sig. 

Och slutligen tänker jag väldigt kort föreslå en liten re-watch av Pirates of the Caribbean 1-3 för varför inte? Framförallt den första filmen bjuder på sommarkänsla på hög nivå. 

fredag 26 maj 2017

Därför älskade jag Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

Det här är en spoilerfri recension. Jag kommer allra längst ner skriva ett kort stycke om scenen efter eftertexterna, men jag kommer tydligt varna för spoilers i början av stycket. 

Är det Salazars Revenge eller Dead Men Tell No Tales? Jag förstår verkligen inte varför de valt att ge filmen två olika namn som båda är på engelska. Det hade varit rimligt om den svenska titeln var på svenska, men att bara döpa om namnet helt? Har jag missat något eller är det bara så att filmen har olika titlar i olika länder? Ursäkta det här babblet men jag är lite förvirrad här. Hur som helst! Filmen! Hur var egentligen den nya Pirates of the Caribbean filmen? Var den bra? Var den dålig? Levde den upp till förväntningarna? Var jag överraskad? Eller var jag kanske besviken?

Innan jag djupdyker i mina tankar kring Salazars Revenge (eller Dead Men Tell No Tales...? O'boy, den här recensionen blir jobbig att skriva. Jag tror jag väljer att gå med den coola titeln Dead Men Tell No Tales hädanefter för, jag menar... Salazars Revenge. Really?)... Hur som helst, var var jag? Jo, innan jag djupdyker i mina tankar kring Dead Men Tell No Tales (japp, det klingar mycket bättre) så tänker jag berätta en liten historia om en 11-årig flicka som för första gången upptäckte skönheten med film genom att sätta igång en film om en sjörövare vid namn Captain, Jack, Sparrah! (jag hoppas du läste det där med Depp's röst för annars var kommatecknen och utropstecknet och ah:et totalt onödigtDen här elvaåriga flickan blev helkär, hon såg hela trilogin så många gånger att hon tillslut kunde nästintill alla repliker innantill. Det blev som att sjunga med i en låt varje gång hon såg filmerna. Och surprise surprise - den där flickan var jag.



När jag först startade denna bloggen var jag tretton år och då var det förstås ingen som var här och läste vad jag hade att skriva (som tur var). Men oftare än inte skrev jag om Pirates of the Caribbean och oftare än inte gav jag filmerna mycket högre betyg än de kanske egentligen förtjänade. Eftersom dessa filmer har varit en så stor del av mitt liv så är det fullständigt omöjligt för mig att idag sitta här och skriva en fullt ärlig recension på Dead Men Tell No Tales.

Trots att Pirates of the Caribbean-trilogin var mina favoritfilmer så länge, så har det gått så lång tid. Jag har sett så många andra bra filmer, bättre filmer egentligen, och eftersom jag blev så otroligt besviken på den fjärde delen i filmserien (I främmande farvatten) så började en del av mig släppa taget om Jack Sparrow och hans äventyr. Därför kom jag på mig själv när jag klev in i biosalongen, med att inte tänka så mycket på vilken film det var jag skulle se. Det var som vilken ny film som helst som man ville se på bio. Men det var det ju inte, eller hur? Det var Pirates of the Caribbean. Filmserien som på så många sätt formade mig som människa.



För att sammanfatta poängen med allt jag hittills skrivit: jag hade låga förväntningar på Dead Men Tell No Tales. Jag trodde inte den skulle bli bra. Jag trodde det skulle bli ytterligare en I främmande farvatten. Ytterligare en flopp. Så när reklamen var slut och den riktiga filmen började, när allt det där som utmärker Pirates-serien först visar sig - det var då jag faktiskt insåg att detta var Pirates of the Caribbean. Och det var inte en annan I främmande farvatten. Dead Men Tell No Tales kan inte mäta sig med Svarta pärlans förbannelse men att den skulle bli bättre än den fjärde filmen i franchisen fanns det ingen tvekan om redan i filmens första scen.

Originalfilmerna kommer alltid vara originalfilmerna. Så är det bara. Men det bara är något med franchisen i sig som jag bara inte kan låta bli att älska. När musiken går igång ryser jag. När jag ser de vackra skeppen på havet, när Jack Sparrow slår på sin charm, när humorn visar sig mitt i all action. Det där som I främmande farvatten saknade, det hittar jag i Dead Men Tell No Tales. För mig är det den känslan som räknas. Allt annat spelar mindre roll, men eftersom det här ska föreställa en recension och inte en passionerad text om vad som gör en film till en favorit, så tänker jag bryta min förtrollning och försöka se filmen ur ett kvalitativt perspektiv.



Det jag mest ogillar med Dead Men Tell No Tales är skurken. Han är inte skräckinjagande, inte så som Barbossa var i Svarta pärlans förbannelse, eller som Davy Jones var i Död mans kista. Jag vet inte om det är jag som har växt upp och inte är lika lättskrämd längre, men jag fann Salazar varken skräckinjagande eller intressant. Snarare kändes han mer åt det löjliga hållet - och även om jag älskar de humoristiska inslagen i Pirates-filmerna, så tycker jag ändå att denna humor endast hör hemma hos huvudkaraktärerna - inte hos skurken. Skurken ska vara skräckinjagande. Han ska inte vara rolig.

Sen så är ju inte actionscenerna särskilt trovärdiga men ärligt talat - det var de ju inte i originaltrilogin heller. Och det gör inget. Jag vet inte hur det är med er, men jag tittar inte på filmer som denna för att få en realistisk synvinkel av hur man flyr från levande döda. Det är faktiskt helt okej om vissa undanflykter känns för enkla, för överdrivna, för orealistiska.



När det gäller storyn i sig så har jag ytterligare en nackdel som jag personligen egentligen inte riktigt ser som något större problem - och det är det faktum att filmen följer en viss mall. Originaltrilogin följer Jack Sparrow och de unga Will och Elizabeth som blir förälskade. I främmande farvatten följer Jack Sparrow och de unga Philip och Syrena som blir förälskade. Dead Men Tell No Tales följer Jack Sparrow och de unga Henry och Carina som blir förälskade. Ser vi ett mönster här? Ja, det gör vi. Men so what? Detta är ett mönster jag gillar. Det funkade inte jättebra i den fjärde installationen, men i den femte lyckades det. Jag gillade Henry. Jag gillade Carina. Kanske beror det på karaktärerna i sig, kanske beror det på deras respektive kopplingar till originaltrilogin. Oavsett vad så hade jag i Dead Men Tell No Tales inga som helst problem med att se ungefär samma kärleksstory som i originaltrilogin. Men, som med allt annat har olika människor olika åsikter. Någon annan kanske hade stört sig mycket mer på detta.

Mer är kärleksstoryn så följer filmen ungefär samma mall som Svarta pärlans förbannelse på så sätt att skurken är en skeppsbesättning som med koppling till Jack Sparrow fått en förbannelse över sig, en förbannelse de vill bryta. Påminner Salazars avsikter dig om någon? Självklart - Barbossa var ju samma skurk i den första filmen.



När det gäller effekter är det mesta väldigt snyggt gjort vilket är en lättnad eftersom det tagit så lång tid att producera denna filmen. Som sagt; jag har väntat på Dead Men Tell No Tales så länge att när dagen väl kom; hade jag nästan glömt bort hur mycket jag från början längtade efter premiären. Så när väntan betalar av sig kan man inte bli annat än lättad. Alla scener till havs tycker jag är så otroligt vackra och häftiga - inte minst om man sitter i en biosalong. Skeppen är så otroligt snyggt konstruerade. Jag gillade inte hur Salazars besättning såg ut i trailern, men jag tycker det såg mycket bättre ut när jag väl satt i biosalongen och såg filmen. Det jag inte gillade var väl hur hans Salazars hår svävade i luften som om det var under vatten, tyckte det såg så fult ut. Men däremot gillar jag hur besättningens kroppar blivit påverkade av explosionerna från de respektive dödsfallen. 

När det gäller animeringen av den unge Jack så fungerade det bra till en början (förutom hans första replik där man alltför tydligt hörde att den rösten inte hörde hemma på en äldre tonåring). Men i det sista klippet från tillbakablick-scenen syntes det så otroligt tydligt att han var animerad, vilket bara blev fult. Därför hade jag faktiskt föredragit att de tagit bort den scenen. Inte allt; bara den sista när besättningen gjorde Jack till kapten - alternativt att de hade filmat den på ett annat sätt (exempelvis bakifrån istället för en så tydlig bild på hans ansikte). 

Detta stycke är totalt onödigt så läs det inte om du inte vill nörda ner dig totalt i filmen...ja, som jag till exempel.
Paul McCartney's cameo i filmen är en sådan scen som är totalt onödig för storyn, men samtidigt älskar jag den typen av scener. Varför inte liksom? Allting måste inte alltid ha med huvudstoryn att göra. Det märks att de följt ett visst tema med Jack's släktingar - först Keith Richards som hans pappa och nu Paul McCartney. Fun fact om skämtet Uncle Jack uttalade! Skämtet lyder: "A skeleton goes into a bar, orders a beer and a mop." Det skämtet har jag hört förut och gissa var! I en intervju med Johnny Depp för flera år sedan, då han berättade att han under inspelningen till Donnie Brasco (1997), fick höra skämtet från Al Pacino. Det var det första Pacino sa till honom första gången de träffades. Så med andra ord: det skämtet är det antagligen Johnny Depp som bidragit med till manuset. Såvida det inte är ett jätte berömt skämt, men jag har aldrig hört det någon annanstans i alla fall.

Sist men inte minst vill jag prata väldigt kort om scenen efter eftertexterna. Läs inte om du inte sett. 
Ja, vad fick vi egentligen se? Klon påminde om Davy Jones' krabbklo. Kan det vara så att han på något sätt återuppstått och kommer återvända som skurk i nästa film? 

SAMMANFATTNINGSVIS, efter en lång lång lång recension. Jag var positivt överraskad av Dead Men Tell No Tales. Att jag tyckte om den så mycket kan bero på att jag var otroligt negativt inställd till den från början, och egentligen vet jag inte riktigt varför. Jag tror det beror på besvikelsen från den fjärde filmen. Men jag lyckades bli underhållen från början tillslut, och även om filmen i sig inte är perfekt så tog den mig ändå tillbaka till originaltrilogin vilket kändes jätteroligt. Att få följa Will och Elizabeths son gjorde att man fick en närhet till de två karaktärerna man saknade så mycket, och det gjorde väldigt mycket för känslan i filmen. Att filmen dessutom avslutades på ett väldigt vackert sätt gjorde att det inte hade varit hela världen om Dead Men Tell No Tales faktiskt hade varit den sista. Men med det sagt får jag också säga att jag kände ett starkt sug efter mer när eftertexterna började rulla, och därför känns det väldigt skönt att veta att detta inte är slutet. Jag bara hoppas att nästkommande filmer blir minst lika bra. Att I främmande farvatten blev en besvikelse gjorde inte så mycket för filmserien i helhet, men rör de för mycket med originalstoryn så finns det en risk att de förstör även för de gamla filmerna vilket bara inte får hända. 
Betyg: 8/10 

torsdag 25 maj 2017

Sommarmaraton a la Elsa




Veckans tema Sommar fortsätter som ett samarbete mellan mig och FeliciaEmelieSaraKarin och Lovisa

Mer än att se sådana där nya härliga biofilmer i sommar, så är ju faktiskt sommaren ett perfekt tillfälle att köra lite maraton när det gäller filmer. De där filmerna du så länge velat se, men det har aldrig blivit av. Precis som man kan sätta upp en plan för att maratontitta en hel serie, så kan man faktiskt göra samma sak med filmer. 

Ett roligt sätt jag brukar använda mig av när jag inte kan bestämma mig för vilken film jag vill se, och när jag har en hel kategori med filmer jag vill ha sett, så brukar jag göra såhär:

1. Jag skriver upp titlarna på filmerna i en lista på ett papper och inom parantes skriver jag även var jag kan se filmen - ex. om jag har den på blu-ray/dvd eller om den finns på någon av streamingtjänsterna jag har tillgång till. Ex. "Dirty Harry (Netflix)"
2. Jag klipper ut dessa titlar, viker ihop de enskilda små lapparna och lägger i en liten burk med lock. 
3. Jag skakar och drar lott. Voila! Där har du filmen du ska se på. 

Så fortsätter jag tills jag sett alla filmerna på listan, och det har visat sig vara ett väldigt effektivt sätt att se på just de filmer jag så länge velat se. Bäst är ändå att inte göra listan för lång - ex. är 10 filmer ganska lagom - då har du ett klart mål vilket gör att det finns en annan typ av drivkraft när du ex sett åtta filmer och bara har två kvar. Känns det som att listan är oändlig så är det otroligt lätt att ge upp efter bara en film. 

Så, för att övergå till själva filmerna i sig. Det roligaste när man kör filmmaraton är att gå efter ett visst tema istället för att bara slänga ihop en massa slumpmässiga titlar. 



Exempelvis kan man välja att gå efter klassiska filmer. T.ex en lista på fem filmer:
- Dr. Strangelove (Netflix)
- My Fair Lady (Blu-ray)
- The Wizard of Oz (Netflix)
- West Side Story (C-More)
- Sherlock Holmes and the Secret Weapon (Viaplay)

Eller kanske en viss skådespelare du verkligen gillar men inte har sett så många filmer av - ex. Ewan McGregor;
- Beginners (DVD)
- Moulin Rouge! (Blu-ray)
- Black Hawk Down (C-More)
- Big Fish (Netflix)
- The Impossible (C-More)

Eller en regissör; ex. Stanley Kubrick
- A Clockwork Orange (Blu-ray)
- 2001: A Space Odyssey (Blu-ray)
- Full Metal Jacket (DVD)
- The Shining (DVD)
- Eyes Wide Shut (Blu-ray)

Eller så vill du kanske se lite fler brittiska filmer:
- Trainspotting (DVD)
- This Is England (C-More)
- Lock, Stock and Two Smoking Barrels (DVD)
- Snatch (C-More)
- Allt eller Inget (Blu-ray)

Eller kanske se några Disneyfilmer du inte redan sett
- Hitta Doris (Viaplay)
- Bolt (Viaplay)
- Röjar-Ralf (Viaplay)
- Skattkammarplaneten (Viaplay)
- Monsters Inc. (Viaplay)

Ja, du kan egentligen göra en lista på vilka filmer du än vill se så länge de är lättillgängliga för dig så du slipper leta upp dem efter att ha dragit den där lotten. Kanske bara göra en lista på de där filmerna du haft i filmhyllan så länge men ännu inte sett? Ett annat alternativ är ju såklart att maratonkolla en viss filmserie. Kanske en re-watch av Pirates of the Caribbean-filmerna nu när 5:an nyss släpptes? Eller kanske se alla Star Wars om du inte redan sett dem, eller om det var väldigt länge sedan sist. Ja, och annars är ju alltid Sagan om Ringen ett alternativ och likaså Hobbit-filmerna. Sommaren är ett perfekt tillfälle att se de där filmerna du aldrig sett, eller så länge velat se om! 

onsdag 24 maj 2017

Tips på sommarmaraton ● Jane The Virgin



Veckans tema Sommar fortsätter som ett samarbete mellan mig och FeliciaEmelieSaraKarin och Lovisa

Jag såg nyligen klart den andra säsongen av Jane The Virgin men har inte skrivit en recension, så istället för att skriva en recension tänker jag skriva om några anledningar till varför du borde kolla in denna underbara tv-serie nu i sommar.



Jane The Virgin är rolig - och inte dålig-sitcomhumor-rolig, utan verkligen rolig
Jag kan inte tala för din humor, men personligen anser jag Jane The Virgin vara en superhärlig serie med underbar humor - vilket är något jag inte alls förväntade mig från en tv-serie vid namn "Jane The Virgin". Jag trodde aldrig att jag skulle älska den så mycket som jag gör! Humorn är enligt mig verkligen roligt rolig, och jag vet helt ärligt inte vad som är bäst. Är det den härliga huvudkaraktären Jane som oftare än inte försätter sig i underhållande situationer? Är det kanske hennes underbara pappa som är överdriven på ett sätt som faktiskt blir roligt? Eller är det kanske den där andra personen som precis som oss, sitter och tittar på allt som händer och kommenterar det? Den där berättarrösten som gör även de seriösa situationerna otroligt underhållande? Jag kan inte bestämma mig, allt är lika underbart! 


Gina Rodriguez är ganska fantastisk
Huvudkaraktären Jane är helt omöjlig att inte älska, hon är verkligen den där personen man bara önskar att man kunde få lära känna i verkligheten. Hon är så himla godhjärtad, hon vet skillnaden mellan rätt och fel samtidigt som hon kan vara otroligt underhållande. Och helt ärligt kan jag inte se någon annan i rollen än Gina Rodriguez som gör det helt makalöst! Om inte manuset och den härliga klippningen gjorde tillräckligt så lyckas definitivt Rodriguez's prestation i serien, höja nivån ytterligare.



Jane The Virgin är en dramakomedi - men den kan också vara otroligt spännande
Detta är en dramaserie. Det är en komedi. Men den är också så mycket mer än så! Ploten är att Jane av olyckshändelse blir inseminerad och därav gravid - trots att hon är oskuld. Men det är inte allt. Vi får även följa en stor kriminalgåta som bidrar med många spännande händelser som bara får oss att vilja sätta igång nästa avsnitt. 



Till skillnad från många andra tv-serier, håller Jane The Virgin en jämn och alltid lika bra kvalitet
Ja, jag anser faktiskt att varje avsnitt varit bra av denna serien - av de två säsonger jag sett. Vissa är såklart roligare och vissa bidrar med mer spänning. Men jag kan inte minnas ett enda avsnitt som gjort mig besviken på något sätt - tvärtom så blir jag nästan imponerad för varje avsnitt eftersom jag tycker de blandat de olika genrerna så otroligt bra! Vilket också leder mig till sista punkten. 



Skaparna bakom Jane The Virgin är grymma på att blanda humor med allvar
Det är aldrig antingen eller. När jag säger att Jane The Virgin kan bjuda på både komedi och spänning så menar jag inte att vissa avsnitt eller scener bjuder på det ena och andra på det andra. Medan något otroligt känslosamt för en karaktär sker, finns fortfarande berättarrösten kvar, och på så sätt skapar de en balans mellan allvaret på skärmen och underhållningen bakom skärmen. För det är ju nästan som om han sitter bredvid oss i soffan, eller hur? 

Jane The Virgin är en mycket underhållande tv-serie som jag är otroligt glad åt att ha hittat då den alltid gör mig på gott humor, den får mig alltid att le och kan vid tillfällen även få mig att skratta tårar. Därför är det en perfekt tv-serie att maratonkolla nu under sommaren! De två första säsongerna av Jane The Virgin finns tillgängliga på Netflix!