torsdag 13 april 2017

X Company: Säsong 2

Bildkälla: CBC













.
Mitt senaste beroende blev den kanadensiske tv-serien X Company som jag nu sett klart hela andra säsongen av. Detta innebär att jag endast har en säsong kvar att se innan serien är slut för gott, vilket känns jättetråkigt när det gäller en serie man verkligen fastnat för. Men men, så länge avslutet blir bra är jag nog ganska nöjd ändå - därefter kan man ju alltid se om de gamla säsongerna.

X Company är en serie med en otroligt intressant handling (åtminstone om du frågar mig, vilket du i det här fallet gör bara genom att läsa denna recension). Serien utspelar sig i mitten av andra världskriget och följer några spioner från den kanadensiske motståndsrörelsen som arbetar för att stoppa nazisterna. I säsong 2 har nazisternas hat mot judarna grävt sig djupare. När motståndsrörelsen får veta att tyskarna skapat hemliga arbetsläger för judarna med planer på att utrota alla judar, måste de ta till extra farliga åtgärder för att nå sitt mål mot en bättre framtid. Samtidigt råder det viss tvivel inom Auroras team när krigets hemskheter tar sig in under skinnet på samtliga medlemmar. 

Jag kan inleda med att säsong 2 av X Company varit ännu bättre än säsong 1, vilket säger ganska mycket då jag älskade säsong 1. Men, eftersom detta är en actionserie där mycket händer hela tiden så känner jag att jag har en del känslor och åsikter att släppa ut, som kanske inte är helt spoilerfria. Jag tänker alltså från och med nu, varna för spoilers om säsong 2 av X Company

Vill du läsa min spoilerfria recension av säsong 1? Klicka här!



Det känns verkligen som att säsong 2 har fördjupat sig mer inom alla de bästa delarna av serien. Hemskheterna under kriget - både när det gäller kriget i sig samt problemet med hur judarna, funktionshindrade m.fl., behandlades. Karaktärerna har fördjupats - både när det gäller de "goda" huvudkaraktärerna och den "onda" Franz Faber. Problemet med de två beskrivningarna "god" och "ond", är att gränsen under denna säsongen, börjat bli lite svår för oss att se. Medan vi tittare känner sorg för en person som egentligen inte borde förtjäna det, så tar våra "goda" karaktärer beslut som lika gärna kunnat komma från en ond person. Det är krig, och jag tycker serien visar på ett väldigt bra sätt att inte ens motståndsrörelsens metoder var helt felfria. Krig är krig, och även om nazisterna är det stora problemet så är motståndsrörelsen tvungna att mörda människor de med, för att någonsin kunna nå en bättre framtid. Precis som Aurora någon gång under säsongen säger, så är det ibland svårt att minnas vad man egentligen slåss för. Priset för "en bättre framtid" kan vid tillfällen stå väldigt högt. 

Utöver att karaktärerna i sig fördjupats, så har även relationerna det. Det känns som att vi under säsongen verkligen fått se ett starkare band både inom Auroras team och mellan människorna som arbetar på Camp X. En relation jag anser ha varit väldigt stark genom säsongen, har varit den utvecklade vänskapen mellan Sinclair och Krystina. Redan i förra säsongen kunde vi se Krystinas starka lojalitet till Sinclair och Sinclairs lika starka förtroende för Krystina, men denna säsongen har även visat att de har förtroende för varandra även i personliga sammanhang. Mer än denna relation så har vi även fått se nya band knytas medan andra band förstärkts. Hur Auroras falska vänskap till Sabine sakta blev äkta, var verkligen en fröjd att få ta del av. De båda är väldigt intressanta karaktärer med liknande demoner som ständigt jagar dem. Jag tror det var väldigt nyttigt för dem att ha någon likasinnad att prata med på det sättet, och jag hoppas verkligen att deras vänskap utvecklas vidare i nästa säsong, trots allt som hänt. Det har funnits mycket tvivel inom gruppen, framförallt när det gäller Harry och Aurora. Harrys inre problem som orsakats av hemskheterna han tvingats bevittna sedan säsong 1, har gjort att han tagit beslut som Aurora inte ansett varit hans beslut att ta. Samtidigt har även Harry tvivlat på Aurora som ledare, både när det kommer till René's öde och Auroras vänskap till Sabine. 



Säsongen har verkligen visat en annan sida av kriget än bara ur motståndsrörelsens synvinkel. Vi har fått en fördjupad karaktär i Franz Faber, vi har fått lära känna hans fru bättre och vi har dessutom fått se godhet hos soldaterna som arbetar för Tysklands sida. Sistnämnda arbetar för Tyskland på grund av brist på förståelse för hur hemska nazisterna faktiskt är, samt eftersom de tror att de slåss för sitt eget land, sina familjer och sina vänner. När det gäller Franz Faber så ser han helt enkelt problemet som om "det inte rör honom", vilket är ett jättekonstigt sätt att se på saken med tanke på att han är en högt upprankad nazist, samt att det faktiskt är personligt för honom då hans egen son ansågs vara ovärd att få leva på grund av sin sjukdom. Faber har helt enkelt valt att blunda för problemet istället för att göra det rätta - och då syftar jag på problemet med koncentrationslägren, inte avrättningarna av oskyldiga människor mitt på gatan. Att han mördade över 80 män som han visste var oskyldiga, bara för att hans överordnade skulle ha någon att skylla på, gör honom till mer än bara en högst skadad människa. Framförallt så gör det honom till en otroligt komplex karaktär, då vi vill hata honom men ändå har svårt för att inte tycka synd om honom. 

Jag tänker inte uttala mig när det gäller hur verklighetstrogen serien är, men ur mitt perspektiv tycker jag manuset gör ett bra jobb på att skildra hemskheterna under kriget. När det gäller detaljerna har jag verkligen ingen aning - exempelvis vet jag inte om kanadensarnas attack var verklighetsbaserad. 



För att tala lite mer om enstaka karaktärer och händelser som skett under säsongen:

Miri. En karaktär jag verkligen gillade när hon först introducerades till serien. Jag gillar henne fortfarande men tycker samtidigt att hon inte riktigt har samma förståelse för att alla tyskar inte är nazister, så som Neil har. Hennes utbrott mot honom efter att han berättat om sina mardrömmar, störde mig tyvärr. Men, utöver detta så älskar jag relationen som byggts mellan dessa två och jag hoppas innerligt att vi får återse henne i nästa säsong.

Faber. En otroligt intressant karaktär - verkligen inte felfri, men intressant. Det krävdes en lång och slitsam väg dit, men slutligen har han kommit till sitt rätta sinne. Jag är otroligt glad åt att han (efter mycket om och men) valde att hjälpa Aurora och motståndsrörelsen. Det fanns verkligen ingen annan utväg för honom - och trots att det inte går att rätta till de hemska misstag han gjort så har han nu ändå möjlighet att hindra framtida slakter av oskyldiga människor och för en gångs skull göra det rätta. Det skulle göra honom gott också, att inte varje vaken sekund behöva tänka på vilka hemska gärningar han gjort. 

Aurora. Hur bra är inte hon? En otroligt stark huvudroll - hon är så bad-ass samtidigt som hon har väldigt starka känslor kring allt som händer - något hon försöker dölja men som vi tittare ser igenom. Aurora är precis som alla andra, människa och därav inte felfri. Men det finns ingen tvekan om att hon är en otroligt bra ledare - hon tar otroligt svåra beslut när det är nödvändigt och hon är samtidigt modig och tuff, samtidigt som hon ändå är människa nog att kunna visa rädsla när exempelvis, hennes liv är i fara. Trots att jag även förstår Harrys synvinkel av deras dispyt, och håller med Tom om att Aurora var för hård mot honom, så tycker jag samtidigt att Harry inte gav henne den respekt hon förtjänade som ledare. Att han ens kunde tro att hon skulle lämna dem är helt oförståeligt - och hennes svåra beslut när det gällde René är inte konstigt att hon valt att hålla inom sig. Som om det inte spökar för henne tillräckligt utan att de andra ska skylla Renés öde på henne? Hon gjorde det hon gjorde eftersom hon älskade honom. Simple as that



Alfred. Detta var en väldigt intressant karaktär i säsong 1, vilket gjorde mig otroligt besviken över hans roll i säsong 2. Visst har han utvecklats på så sätt att han numera är något av en actionhjälte till (en väldigt stor) skillnad från hur han var i början av första säsongen. Men, samtidigt fanns det någon charm där innan som jag inte riktigt ser längre. Hans otroliga minne har knappt ens kommit till användning under säsongen vilket nästan får en att undra vad han ens gör där längre. Detta är otroligt synd då det är en karaktär jag egentligen verkligen gillar, men han får helt enkelt inte riktigt tillgång till de möjligheter som finns för en karaktär som honom. Manusförfattarna skulle kunna fördjupa honom så otroligt mycket, vilket de bara inte gör. Väldigt synd då jag även verkligen gillar relationen som byggts upp mellan Alfred och Aurora. 

Krystina. Jag älskar karaktären och har gjort det sedan säsong 1. Jag är något besviken över att vi fortfarande inte fått se henne på fältet då det är ganska självklart att hon vill bli fältagent istället för att sitta instängd med telefonsamtal och pappersuppgifter medan människor dör på andra sidan linjen. Samtidigt är jag ändå glad att hon är kvar, då jag som sagt, älskar relationen mellan henne och Sinclair - han behöver någon han verkligen kan lita på. Jag ville helst bara få se henne i action, och den önskan blev faktiskt uppfylld när Sinclairs tyska fånge försökte spränga hela Camp X och Krystina lyckades rädda situationen. Scenen mellan henne och Sinclair därefter var väldigt berörande. Trots att den unga mannens öde var väldigt sorgligt då det var ganska självklart att han inte var nazist, så gillar jag alltid att se Krystina i action eftersom hon är så himla bra på det. Det är en sån där tuff kvinnlig karaktär som inte riktigt får utrymme att visa hur modig och stark hon faktiskt kan vara. 



Och när vi ändå pratar om Krystina... Relationen mellan henne och Tom hintades redan i första säsongen när hennes kvinnliga kollega kommenterade Tom i ett sammanhang som fick fram budskapet ganska tydligt. Därför var det väldigt roligt att få detta bekräftat när han återvände till Camp X efter sin skada och de fick chans att utveckla den påbörjade relationen. Tyvärr blev det ju inte jättemånga scener mellan dessa två då han återvände till Frankrike strax därefter, men bara vetskapen om att de brevväxlade och kände något för varandra gjorde detta till en relation jag höll tummarna för. 

Och. Sist men inte minst. När kriget är så hetsigt som det var i slutet, när så många människor dör... ja, då känns det extremt löjligt om alla huvudkaraktärer "råkar" överleva allting när de mindre karaktärerna dör som flugor. Därför tyckte jag det var ett bra val att låta Tom dö. Men! Med det sagt måste jag säga att jag verkligen sörjer honom då han var en av mina favoriter. Hans död var otroligt sorglig och trots att denna händelse kändes nödvändig så tycker jag det är jättesynd att vi inte kommer få se något av honom i sista säsongen. En av relationerna som utvecklats väldigt starkt under säsongen, är vänskapen mellan Neil och Tom, och detta har nästintill varit höjdpunkten för mig i flera avsnitt. Därför var det otroligt smärtsamt att se Neils reaktion till Toms död. Hur Neil försökte prata med Tom innan han dog och sedan grät över kroppen var otroligt tragiskt. Även scenen därefter, när en godhjärtad tysk soldat kom dit för att hämta namnbrickorna på de döda tyska soldaterna, och med sorgsen röst sa hur han undrade vem som skulle hämta brickorna från de kanadensiska soldaterna. Det märktes att det för honom, var en självklarhet att alla de döda människorna var lika värda. De är forfarande människor. Trots detta, och trots att tysken släpper förbi dem, får Harry någon form av sammanbrott och attackerar tysken på grund av sitt enorma hat mot nazisterna och Tyskland. Det är så tragiskt att det gått så långt. Det märktes att denna tysk var godhjärtad, och ändå fick Harry instinkten att döda honom. Så trasig har Harry blivit av allt som hänt - otroligt tragiskt. Som tur är var Neil där och hindrade honom, och scenen när Harry bara började gråta i Neils armar var lika sorglig den. 


När vi ändå talar om minnesvärda scener (Och Tom), så har jag garanterat fått min favoritscen från serien hittills. I säsongens sista avsnitt, när Aurora och Alfred återvänder för att möta upp de överlevande efter slaget och inser att Tom inte är med dem... Aurora frågar vad som hände och det enda Neil svarar är: "You'd be proud... You would have been so proud.". Aurora kramar honom och Neil brister ut i gråt... ALLTSÅ. Det går inte att inte beröras av den scenen. Jag är en riktig lipsill, och givetvis rann det även tårar nedför mina kinder. Avslutningsvis var sista scenen väldigt vacker (eller ja, nästsista, innan Fabers plötsliga ankomst), när Krystina läser upp Toms brev för Sinclair och vi mot slutet får höra Toms röst gentemot hennes. Väldigt fint avslut tycker jag. Inte lika fint som förra säsongens avslut dock, jag älskade verkligen Tom och Neils brev till invånarna i Paris ("They'll not silcene our voice, Marianne"). 

Jag har verkligen älskat andra säsongen av X Company. Trots att jag även älskade första säsongen så har denna lyckats bli ännu bättre och jag skulle nog säga att det främst beror på utvecklingen när det gäller Faber/Sabine/Aurora. Dessutom har säsongen bjudit på rikligt med action, vilket alltid är uppskattat från min sida. Jag är väldigt nöjd med andra säsongen och har höga förväntningar på den sista - jag hoppas verkligen att jag inte blir besviken, minst av allt på slutet av serien då jag givetvis vill ha något som ger mig som tittare lite closure. Ja, som till exempel att tyskarna förlorar kriget. Det hade inte varit helt fel att få bevittna. 

Oj jösses vad långt det här inlägget blev. Tänk att man kan ha så mycket att skriva efter bara 10 avsnitt... 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar