fredag 31 mars 2017

Trainspotting (1996)



I slutet av februari hade T2 Trainspotting biopremiär, vilket gjorde att detta kändes som ett perfekt tillfälle att se ursprungsfilmen som jag velat se så länge. Anledningen till att jag länge väntat, beror på just temat i filmen: droger. Det är en svår film att se och jag förstod redan innan att den skulle bli något plågsam att se, samtidigt som det är en sån där klassiker man bara borde ha sett.

CHOOSE LIFE.

Choose life. Så inleds Trainspotting I Ewan McGregors röst medan vi ser honom springa från polisen med sina medbrottslingar till vänner. McGregor spelar huvudkaraktären Mark Renton, en ung heroinmissbrukare som bestämmer sig för att bli ren och välja livet istället för droger. Men med en rada heroinister till vänner inser han att det är mer än bara drogerna han behöver bli kvitt med för att bli ren. McGregor är som skapad för rollen vilket känns lite konstigt när man tidigare sett så mycket annat med honom som skiljer sig helt ifrån detta. Även övriga skådespelare presterar väl och passar så bra i rollerna att man nästan undrar hur de egentligen är i verkligheten. Några av birollerna spelas av bl.a. Ewen Bremmer (Spud), Robert Carlyle (Begbie), Jonny Lee Miller (Sick Boy) samt Kevin McKidd i rollen som Tommy McKenzie.

Trainspotting utspelar sig i Edinburgh vilket innebär att nästintill alla karaktärer är skottar. Jag älskar filmer som utspelar sig i länder som är engelsktalande men där karaktärerna ändå har lite annorlunda accenter, och Skottland är inget undantag. Enda problemet är att jag kanske skulle haft text då främst en viss scen med Robert Carlyle är otroligt svår att förstå. Men tydligen är jag inte ensam, då jag hörde i en video att de var tvungna att spela in rösten på nytt för att göra det lättare för amerikanska tittare att förstå - vilket inte heller blev så lyckat då jag är långt ifrån ensam om att inte förstå ett ord av vad han säger. Egentligen spelar det inte så stor roll - trots att man inte förstår så mycket så blir scenen ändå underhållande och Carlyle's karaktär är verkligen något udda. Visserligen är han ju långt ifrån den enda - alla karaktärer i Trainspotting är lite knasiga på ett eller annat sätt.

Något jag hade hört redan innan att ha sett filmen, är att detta är en film med många ikoniska scener. Introduktionsscenen med det välkända filmcitatet "Choose Life", den kända toalettscenen - "The Worst Toilet In Scotland", hallucinationen med barnet som klättrar på taket. Det är sådana scener som gör filmen minnesvärd (som om inte självaste handlingen gjorde tillräckligt). Scenerna, citaten, karaktärerna. Det är unikt eftersom alltför få filmskapare skapar film på det här viset.

Drogmissbruk är ett tungt ämne. Det är inte alltför sällan som detta ämne introduceras in i både filmer eller serier, men vad som skiljer sig mellan de olika skildringarna, är hur det berättas. Vad är egentligen de dåliga aspekterna med droger? Är allt dåligt? Varför tar man droger? Personligen är jag starkt emot alla sorters droger. Jag har inte rökt en enda cigarett i mitt liv. Jag dricker inte alkohol - jag är nitton år gammal och har aldrig varit berusad. Har jag ont i huvudet så undviker jag helst att ta huvudvärkstabletter utan väljer istället att dricka två glas vatten för att se om det hjälper. Jag vet egentligen inte mycket mer om de tyngre drogerna än vad som berättas på film. Men från min synvinkel tycker jag ändå att drogstoryn berättas på ett nyanserat sätt i TrainspottingDroger är dåligt. Men verkligheten består av mer än bara en synvinkel.
Hade det varit bara dåligt och inget mer - då hade droger inte existerat. Precis som en huvudvärkstablett kan lindra smärta, kan även heroin göra det. Och precis som en människa kan göra det dåliga valet att börja röka, så kan man också ta ett dåligt beslut att börja med heroin. Kanske beror det på att man kommer från ett samhälle eller en familj där det är normalt att ta droger. Kanske beror det på grupptryck, kanske beror det på att man erbjuds en annan utväg än självmord när depressionen fått en att sjunka till botten. Kanske är man bara ung och dum och vet inte bättre. Hur det än kommer sig att man gör det där valet, så finns alltid en anledning, även om det inte finns någon anledning. Droger är roligt. Droger får en att må bra. Droger får en att fly från verkligheten. Trainspotting's huvudkaraktär Mark Renton är missbrukare. Alla hans vänner är missbrukare. Så när han kommer till insikt med att det finns mer utav livet än bara heroin, så bestämmer han sig för att göra sitt bästa för att leva livet till det yttersta. 

Choose Life. Choose a job. Choose a career. Choose a family. Choose a fucking big television, choose washing machines, cars, compact disc players and electrical tin openers. Choose good health, low cholesterol and dental insurance. 

Trainspotting är en bra skildring av livet som drogmissbrukare. Detta kommer från mig som egentligen inte vet någonting om heroinmissbruk. Men jag gissar på att det inte är så svart och vitt som det kan verka här utifrån. Jag gissar på att det är roligt att vara missbrukare. Jag gissar på att det är roligt medan det varar, men hemskt när man börjar komma tillbaka till verkligheten. En viss scen från filmen visade detta otroligt bra trots att scenen även var väldigt hemsk. Men droger är hemskt, så är det bara. Sådana problem borde inte finnas, och missbrukare eller inte - ingen borde ha större ansvar än man klarar av. Inte när människoliv sätts på spel. 

Choose your future. Choose life... But why would I want to do a thing like that? I chose to not choose life. I chose something else. And the reasons? There are no reasons. Who needs reasons when you've got heroin? 

Jag har inga problem alls med att förstå varför Trainspotting anses vara en kultfilm. Många scener är otroligt minnesvärda, karaktärerna är galna men intressanta och filmens helhet är så härligt verklig. Trainspotting bjuder på verkligt obehag, action i form av oförståeliga galenheter och ändå hopp för framtiden. Trots temat lyckas filmen bjuda på underhållning och jag gillar även slutet på filmen då det verkligen ger oss känslan av att det alltid finns hopp för förändring och hur svårt det än må vara att nå målet så är det ändå möjligt. 
Betyg: 8/10

Bilder från IMDB

torsdag 30 mars 2017

Kommande: The Dark Tower

The Dark Tower är en kommande Stephen King-filmatisering. Själv har jag aldrig läst böckerna om The Man In Black, a.k.a Det mörka tornet, skrivna av Stephen King. Det mörka tornet är en bokserie inom genren fantasy som finns i sju olika delar. Bokserien följer protagonisten Roland Deschain, även kallad Revolvermannen. Tillsammans med en ung pojke söker han efter "Mannen i svart". 

Just nu håller det på att göras en filmatisering av Stephen Kings's unika bokserie och detta är en film jag blivit väldigt nyfiken på, precis som jag en gång i tiden var lika nyfiken på att läsa böckerna (vilket jag ändå aldrig gjorde). Idris Elba kommer spela huvudrollen som Roland Deschain och i rollen som "Mannen i svart" kommer vi se en av mina favoritskådespelare, nämligen Oscarsvinnaren Matthew McConaughey. 

Blir filmen framgångsrik så lär det bli en kommande trilogi (om inte mer) och därför är den desto mer intressant i mina ögon. Jag hoppas innerligt på att detta blir bra - dels för att jag alltid tyckt att denna berättelse verkat intressant, men även eftersom jag vill ha fler bra filmserier att följa. 

Vad tror ni om detta, kan det bli bra?



Bilder från IMDB

onsdag 29 mars 2017

Tre svenska låtar från tre svenska filmer


Detta är ett samarbete med Felicia på FrökenTV, Sara på Seriereflektioner, Emelie på GothamAlley, Karin på KarinsUniversum och Lovisa på Seriedrottningen

Jag har brist på fantasi. Veckans tema är Skandinavien och jag måste säga att jag väldigt sällan ser på skandinaviska filmer (eller serier). Men, i juni förra året hade vi temat Svenskt och då gjorde jag en lista på en del svenska filmer jag kunde tipsa om. Därför tänkte jag främst länka till det inlägget för filmtips. Men för att göra något roligt av veckans tema kommer jag också lägga in videoklipp från youtube på tre svenska låtar som jag verkligen tycker är superhärliga - som kommer just från svenska filmer. 


GABRIELLAS SÅNG
Denna låt kommer från filmen Så som i himmelen, en väldigt vacker film. Och låten är lika vacker den - scenen från filmen får mig nästan till tårar. Texten är vacker och budskapet är vackert. Jag ryser varje gång jag ser denna videon (och jag har sett den många gånger). Helen Sjöholm är fantastisk. 


LUFFARVISAN
Astrid Lindgrens egna Rasmus på luffen kommer denna lilla visa ifrån. Tycker den är så härlig och går alltid och sjunger den på somrarna eftersom den alltid får mig att le och tänka på hur härligt lätt allting var när man var barn. Kanske konstigt med tanke på temat i filmen, men jag tänker liksom på min egen barndom eftersom jag älskade denna film som liten. Klippet från filmen har tydligen tagits bort från youtube tyvärr, men här är i alla fall låten... Inte samma känsla när man inte ser klippet men, men. 


DET ÄR SÅ JAG SÄGER DET
Den här låten är så himla vacker. Jag är ett stort Håkan Hellström fan och även om hans versioner såklart är bäst så gillar jag verkligen musikinslagen i filmen Känn Ingen Sorg som baseras på just hans musik. Det är så jag säger det är bara en av dem, så stort tips att se hela filmen om man gillar Håkan Hellström eller svensk musik i allmänhet. 

Vilken är din favoritlåt från en svensk (eller skandinavisk) film? 

måndag 27 mars 2017

Filmquiz #46: En film


En kriminell man skickas tillbaka 30 år i tiden för att förhindra att en hemsk pest släpps lös. Väl på plats hamnar mannen på mentalsjukhus där han träffar en mentalsjuk djurvän samt en kvinnlig psykolog som han tar hjälp av. År 2014 blev filmen till en tv-serie vars tredje säsong har premiär i maj. 

Vilken sci-fi film från 90-talet pratar jag om? 

söndag 26 mars 2017

11 frågor ○ Sagan om Ringen


Vill du läsa fler inlägg inom kategorin 11 frågor om mina favoriter? Klicka här!

1. Hur skulle du kortfattat beskriva filmserien? 
Det beror helt på hur man beskriver den. Ska man beskriva handlingen så räcker det att säga att huvudkaraktären Frodo blir utvald till att föra en förhäxad ring till den enda plats där den kan förstöras, men på vägen börjar ringens krafter påverka honom. Men detta är långt ifrån allt som Sagan om Ringen innebär. Dessa filmer (och böcker) är en helt egen värld. Det är inte bara några karaktärer vi följer, det är inte bara en vanlig handling som filmserien kretsar kring. Nej, Sagan om Ringen är så mycket mer än så. Genom att följa med på Frodo's resa, bjuds man in i en värld med sådant som i vår värld är helt otänkbart. Tror man att det inte är möjligt att resa till en helt annan värld, då har man inte sett Sagan om Ringen

2. Vad är det bästa med filmserien?
Världen, utan tvekan. Hur vacker den är, och vilken härlig känsla man får av att se på alla vackra vyer samtidigt som de där härliga musikslingorna spelas i bakgrunden. Fylke är ju den plats man önskar att man kunde resa till och stanna i för alltid. 

3. Vad är det sämsta med filmserien?
Att den är ganska långsam skulle jag nog säga. Många orkar inte med dessa filmer just för att takten går ganska långsamt, men detta är en sådan filmserie där det gäller att kunna uppskatta allt runtomkring, inte bara storyn. 

4. Vilken karaktär är din favorit?
Detta är en otroligt svår fråga då jag tycker om så himla många karaktärer (och det finns ju så många också!). Men min absoluta favorit kommer alltid vara Sam, då han enligt mig är hjälten i hela berättelsen. När jag var liten var dock Aragorn min favorit, och jag har även alltid tyckt om Merry och Eowyn väldigt mycket. 


5. Ett minnesvärt citat?
I princip allt som Sam säger som bara gör att allt känns lite lättare. 
"There's some good in this world, mr. Frodo, and it's worth fighting for."
Jag gillar också vänskapen mellan Legolas och Gimli, så denna lilla dialog gillar jag väldigt mycket (från sista filmen):
Gimli: "I never thought I'd die fighting side by side with an elf."
Legolas: "How about side by side with a friend?"
Gimli: "Aye. I could do that." 

6. Finns det någon relation i filmserien som du gillar extra mycket?
Skulle vilja säga vänskapen mellan Sam och Frodo men tyvärr nej. Sam är en jättebra vän till Frodo, men kan verkligen inte säga detsamma om Frodo. Gillar ju som sagt Legolas och Gimli, och sedan för att nämna en romantiskt relation - Aragorn och Arwen. 

7. Finns det någon speciell scen i filmserien som är extra speciell för dig?
Åh, många. Så många. Omöjligt att nämna alla. Spoilers. När Aragorn kommer tillbaka efter att de andra trodde han dött efter fallet, och Legolas bara ler och säger "You're late.". En annan scen jag älskar är när Eowyn besegrar da witchking på slagfältet. "I am no man!", hon äger verkligen hela scenen där. 


8. Favoritmusik från filmerna?
Allt. Älskar Concerning the Hobbits, men all musik från filmerna är verkligen helt fantastisk. 

9. Har du någonsin gråtit till filmerna?
Jag vet inte. Har ju sett de så många gånger, enda sedan jag var liten. Men jo, nu när jag tänker efter så tror jag att några tårar föll när jag såg slutscenen för första gången. Tyckte det var så fint. 

10. Vad tyckte du om slutet?
Ja, mitt svar på förra frågan besvarar nog även denna frågan ganska bra. Gillar verkligen slutet, hade inte kunnat bli mycket bättre än så. 

11. Slutligen, varför är denna filmserie så speciell just för dig?
Antagligen för att jag växt upp med den. Det roliga är att jag inte ens tyckte om den första gången jag såg första filmen. Det var nog först i sista filmen jag började gilla det, och enda anledningen till att jag tog mig så långt var på grund av min bror som ville se den med mig. Varje år. Ju fler gånger jag såg den desto mer gillade jag den, och idag är alla tre några av mina favoritfilmer. Varje gång jag ser dem får jag en sån härlig känsla, det är verkligen nostalgiskt. 

fredag 24 mars 2017

6 frågor inspirerade av Total Film

Bron till Terabitia (2007)

Häromdagen hittade jag några intressanta frågor i det senaste numret av Total Film Magazine, en tidning om just film. Listan hade skrivits av en av filmjournalisterna och där svarade han helt enkelt på sex frågor om sina egna favoritfilmer. Eftersom det är superkul med listor så tänkte jag göra detsamma, så här kommer de sex frågorna tillsammans med mina svar. 

Den första film jag någonsin såg
The first movie I ever saw
Det här är en svårare fråga för mig än för honom eftersom han såg sin första film på 70-talet när film inte var lika populärt som det var när jag växte upp. Jag har verkligen ingen aning om vilken den första film jag såg var eftersom jag måste varit jätteliten då (framförallt med tanke på att jag växt upp i en filmälskande familj), men det måste ju varit någon Disneyfilm kan man tycka. För att göra frågan lite enklare för mig kan jag väl svara den första otecknade film jag kan minnas, och det är nog Djungel-George, eller George of the Jungle (1997) som den heter på engelska. Den minns jag att vi hade på vhs, och jag älskade den så jag såg den jämt. Antagligen är den hur dålig som helst och jag hade nog inte kunnat se den idag dock... (Nu när jag tänker efter minns jag faktiskt också någon annan film vi hade på vhs, baserad på böckerna Max Potta. Den måste jag ha varit väldigt liten när jag såg för så vitt jag minns så var filmen bara som ett bildspel med berättarröst utan någon större story än att ett barn om och om igen skulle gå på pottan...)

Den där filmen som alltid får mig att gråta
The film that always makes me cry
Den första film jag kommer och tänka på här är Bron till Terabitia. Tror inte jag har sett den en enda gång utan att gråta, och ändå har jag sett den många gånger. 

Den film jag skulle ta med mig till en öde ö
My desert island film
Här var Richard Herring, skribenten till ursprungsfrågorna, väldigt listig och svarade en film som han hatade, bara för att den skulle inspirera honom till att försöka ta sig bort från ön. Väljer man en för bra film, finns ju risken att man blir så bekväm att man aldrig orkar ta sig därifrån... Jag är dock inte lika smart som honom och dessutom hade jag gärna haft min egen ö där jag bara kan sitta och titta på film, men i så fall hade man ju velat ha med sig alla filmer som någonsin gjorts så man inte tröttnar. Men men, får jag bara välja en så säger jag nog Big Fish som är min absoluta favoritfilm. Den gör mig alltid glad, så varför inte. 

Big Fish (2003)

Den där filmen jag älskar men som ingen annan hört talas om 
The film I love that nobody's heard of
Jag vet inte, det känns som att det finns ganska många sådana. En film jag tycker är väldigt rolig är Dogma, och den enda jag känner som hört talas om den är min mamma och det beror endast på att jag själv fått henne att se den. Och kanske ni läsare, eftersom jag skrivit om den några gånger. 

Den film som skrämmer mig mest
The film that scares me most
Barnhemmet, utan tvekan. Jag är inte särskilt lättskrämd när det gäller film, och för det mesta avskyr jag skräckfilmer då de ofta känns löjliga snarare än skrämmande. Men Barnhemmet är en sådan film som jag sett flera gånger och varje gång får den mig verkligen att rysa. Det är något som är så otroligt jobbigt när det kretsar kring små barn. 

Den där filmen som alltid får mig att skratta
The film that always makes me laugh
Här får jag nog säga En fisk som heter Wanda då det är min absoluta favoritkomedi. Den är verkligen superrolig - jag skrattar lika mycket varje gång. 

En fisk som heter Wanda (1988)

torsdag 23 mars 2017

Dubbelrecension: Djungelboken & Skönheten och Odjuret

Eftersom jag ännu inte skrivit en hel recension av Djungelboken som släpptes förra året, så tänkte jag att jag kunde göra den i ett delat inlägg tillsammans med mars' nya release Skönheten och Odjuret. För att börja med den som släpptes först:


DJUNGELBOKEN

Det kändes jättestort förra året när Djungelboken släpptes med animering lik en live action-film. Med en riktig barnskådespelare i rollen som Mowgli. Det glädjer mig enormt mycket att veta att detta bara är början. Som vi alla vet så släpptes Skönheten och Odjuret så sent som i fredags, och fler är på ingång.

När jag för första gången hörde talas om att det skulle komma en otecknad version av Disney's kända filmklassiker Djungelboken så tyckte jag det verkade som en jättedålig idé. Hur i hela friden skulle detta egentligen kunna bli bra? Talande djur som faktiskt ser realistiska ut? Jag tänkte tillbaka på Narnia som kändes jätte konstig ju äldre jag blev. Detta är en film jag älskade som liten, men efter att inte ha sett filmen på flera år såg jag den igen när jag blev äldre - och då kändes den där talande bävern så otroligt löjlig. Jag älskar fortfarande Narnia-filmerna, men jag hade ändå inte velat se något nytt som liknar den idag. Givetvis är Djungelboken i en helt annan klass än Narnia, men jag hade ju trots allt inte så mycket att gå på när det enda jag visste om filmen var vetskapen om dess framtida existens. Redan när den första trailern släpptes så ändrade jag dock uppfattning totalt. Jag älskade att de faktiskt lagt ner så mycket pengar och arbete på den, det trodde jag inte de skulle göra. Trailern höjde mina förväntningar otroligt mycket, och ändå blev jag riktigt imponerad när jag väl så filmen.

Djungelboken har alltid varit en av mina absoluta favoriter när det kommer till Disney, och därför var det superroligt att just denna saga blev den första inom denna nya trend att göra nyversioner av gamla klassiker från Disney-världen. Djungelboken är en otroligt vacker film rent visuellt, helt fantastisk. Djuren ser extremt realistiska ut, och det jag var mest rädd för var att jag skulle störa mig på hur de talar. Men jag tycker verkligen det gjordes bra och jag tänkte inte ens på att det var ett djur som pratade. Som om det vore det mest normala jag någonsin sett.

Musiken var något av det bästa under hela filmen. Jag älskar låtarna från Disney's första version och jag tyckte dessa scener gjordes väldigt bra. Bästa scenen enligt mig är densamma som i den tecknade versionen - Mowglis besök hos Kung Louie. Jag var lite besviken av att musiknumret var mer prat än musik, och att de även hade ändrat i texten lite kändes tråkigt även om jag ändå inte direkt kan säga att jag ogillade det. Den här versionen var också bra, men man är bara van vid att höra det på ett sätt och då blir det lite irriterande när låttexten är ändrad. Scenen i helhet tycker jag dock var riktigt häftig och detsamma gäller hela uppbyggandet av Kung Louie's palats. För att inte tala om Louie själv? Älskar hur stor de hade gjort honom till skillnad från i den tecknade. Kändes så mäktigt på något sätt.

Musiken gav verkligen den där rätta känslan, och scenen när Baloo och Mowgli låg i vattnet och sjöng var helt underbar. Omöjligt att inte sitta med ett leende på läpparna hela vägen.

Djungelboken älskade jag verkligen och ser fram emot att få se den igen. Ett tips, om man intresserar sig för hur filmer skapas, är att titta på extramaterialet till denna film. Jag kollade igenom allt extramaterial och det är verkligen helt otroligt hur det är möjligt att skapa såhär magiska filmer. Jag undrar ibland hur en person från ex. 1800-talet hade reagerat till att resa rakt in i 2017 och se på en film som Djungelboken. Hade nog känts otroligt overkligt.
Betyg: 8/10


SKÖNHETEN OCH ODJURET

Filmen vi alla väntat på - Bill Condon's live action version av Disney klassikern Skönheten och Odjuret (originaltitel Beauty and the Beast). Ja, om man nu fortfarande kan kalla alla äkta inspelningsfilmer för live action, nu när animeringstekniken även tagit sig in i live-action världen.

Skönheten och Odjuret såg jag på bio i söndags, det kändes givetvis som en självklarhet för en så stor film som denna. Denna film är inte riktigt lika visuellt häftig som Djungelboken, men visuellt vacker är den ändå. Vi har Odjuret, Lumiere och Clocksworth, vi har Chip, Mrs. Potts och alla andra karaktärer som förvandlats till någon form av antikvitet. Dessa ser alla väldigt magiska ut och trots att det kommer såhär visuellt vackra filmer ganska regelbundet nu för tiden så slutar jag aldrig imponeras. Det känns verkligen helt overkligt hur fantastiska filmer man kan göra med hjälp av lite teknik.

Skönheten och Odjuret bjöd på ännu mer musik än Djungelboken, men det är inte så förvånansvärt då detsamma gäller de tecknade versionerna av de två sagorna. Jag ska erkänna att jag inte sett den tecknade Skönheten och Odjuret på väldigt länge - precis som med de flesta Disney-filmerna har jag sett de många gånger under min barndom men eftersom just Skönheten och Odjuret aldrig var min favorit så har det inte blivit att jag sett den igen på senare år (mer än kanske någon enstaka gång när jag var 13-14). På grund av detta mindes jag inte särskilt många av musiknumren från filmen, vilket är synd då man inte får riktigt samma känsla av att känna igen musiken. Å andra sidan är det ganska uppfriskande att få se dessa nya versioner utan att riktigt behöva jämföra med de gamla. Hur som helst så älskade jag musiken, och jag tyckte om alla musikscener även om jag såklart har mina favoriter. Precis som i den tecknade gillar jag verkligen scenen när Lumiere sjunger "Be Our Guest" för Belle vid middagsbordet. Hela den scenen känns väldigt magisk och det älskar jag.

För övrigt tycker jag denna nya version av Skönheten och Odjuret liknar den gamla väldigt mycket vilket såklart kan bli lite tröttsamt. Men samtidigt är det inget jag personligen stör mig på då detta ändå är en fräsch syn på det hela, och även om manuset liknar det gamla så är det ändå en helt ny film som ser väldigt annorlunda ut. Jag har läst en del recensioner på Letterboxd som säger bl.a. att denna film är onödig, att den inte borde ha gjorts eftersom den gamla redan är bra. Dessa argument förstår jag mig verkligen inte på - ja, visst är den gamla bra, men det betyder inte att man inte borde göra det bättre. Annorlunda. Nytt. En live-action version med animering som denna - det kan inte ens jämföras med en tecknad Disneyfilm från 90-talet. 

Jag älskar verkligen att de börjar göra nya versioner av dessa gamla Disney klassiker, och Skönheten och Odjuret var inget undantag. Visst är manuset ganska enkelt, men allt annat gör ändå att filmen känns jätte magisk vilket enligt mig är det viktigaste i denna typen av sagofilmer. Jag älskar också att både Skönheten och Djungelboken bjuder på mycket humor - jag skrattade flera gånger under båda filmerna. 
Betyg: 8/10

onsdag 22 mars 2017

Veckans tema ● Religion

The Passion of the Christ (2004)

Detta är ett samarbete med Felicia på FrökenTV, Sara på Seriereflektioner, Emelie på GothamAlley, Karin på KarinsUniversum och Lovisa på Seriedrottningen

Veckans tema är Religion vilket är ett tema som är lite svårt för mig att skriva om av flera anledningar. Dels har jag inte sett särskilt många religiösa filmer, och dels har jag inte gillat de flesta religiösa filmer jag faktiskt sett vilket antagligen beror på det faktum att jag har otroligt svårt för seriösa filmer om religon då jag själv är ateist och inte tror på... ja, någonting egentligen. Jag har absolut respekt för de som tror på Gud, men av någon anledning tycker jag den typen av filmer känns löjliga och ofta även påtvingade, som om de försöker få tittaren att tro på något som man kanske inte vill tro på. Detta gäller såklart inte alla filmer, men det är i det stora hela min uppfattning av de filmer jag sett som på ett eller annat sätt har att göra med religion. 

Alltså, istället för att tala om de seriösa religiösa filmerna, så tänker jag ta upp de mer oseriösa. Som sagt, jag har verkligen inget emot folk som är religiösa, så jag hoppas ingen känner sig förolämpad av detta inlägget, om det nu är möjligt. 

Eftersom jag har svårt för filmer där religion tas jätteseriöst när jag själv inte är troende, så finner jag det mer underhållande när det gäller filmer som på ett eller annat sätt driver lite med religionen. Jag är en person som tror på vetenskap mer än något annat, och därför känns allt kring Gud, himlen och helvetet väldigt löjligt för mig. För några år sedan såg jag en film från 1999 som heter Dogma, med bland annat Matt Damon, Ben Affleck och Alan Rickman i rollerna. Jag fann filmen superrolig och har sett den ett antal gånger sedan dess. Filmen följer två änglar som blivit bannlysta från himmelen, och på olika sätt försöker göra allt för att ta sig in igen. Samtidigt skickar Gud en ängel till jorden för att vägleda en troende kvinna till att hindra de två bannlysta änglarna från att nå sitt mål. Detta är en film som jag tror att alla kan underhållas av, oavsett om man är troende eller inte. Även om filmen driver lite med de extrema vinklarna av den kristna religionen så är den ändå rolig och jag tror att en kristen person skulle kunna hålla med om det. 

Dogma regisserades av Kevin Smith och gillar man hans humor så kommer man garanterat gilla Dogma. Jag gillar hur filmen driver lite med hur gammalmodig bibeln är - exempelvis så förklaras det i filmen att Jesus i själva verket var svart, och att Gud är en kvinna. När det gäller Jesus så var det helt enkelt rasismen som tog över bibeln då boken skrevs av vita män. Så länge man inte tar filmen på största allvar så är det en väldigt underhållande rulle (med enda undantaget av en något löjligare scen som jag kanske hade kunnat skippa). 

måndag 20 mars 2017

Science Fiction mässan i Göteborg 8-9 april

Nu när april börjar närma sig så tänkte jag det kunde vara dags att tipsa lite smått om att SciFiWorld kommer till svenska mässan i Göteborg nu under våren. 

Vad är Sci Fi mässan?
Scifi mässan innebär massvis med roligheter för den som är intresserad av film, tv och/eller spel. Huvudtemat är såklart science fiction-genren och därav kommer man se mycket av framförallt Star Wars-universumet på mässan. Men! Även om sci-fi är fokuset under mässan så finns det mycket mer än så, både när det gäller film och spel. Även om du inte gillar science fiction så finns det garanterat något under mässan som skulle intressera dig. 

Skådespelarna som dyker upp
på mässan i år
Vad kan man göra på mässan?
Mässan är full av olika stånd där man kan köpa allt ifrån roliga filmrelaterade t-shirtar till äkta autografer från stora Hollywoodkändisar. Det finns även saker som ställs ut och inte säljs - riktigt häftiga saker så som äkta rekvisita från de allra största filmerna. Något som skiljer sig från år till år, är vem som besöker mässan. Varje år kommer nämligen några besökare från ex. Hollywood för att besöka mässan. Dessa personer kan man få träffa, köpa autografer ifrån, bli fotograferad med eller bara diskutera filmer med om man så vill. Om du dessutom är väldigt kreativ så finns det även en stor cosplay-tävling på mässan - den som kommer utklädd i snyggast hemmagjorda kostym får chans att stå på scen och vinna superfina priser! Vill du inte klä ut dig så är lika roligt att bara beundra alla andra som kommer utklädda till mässan, och kommer du lite tidigare så har du även chans att få se Star Wars-paraden. 

Vad kostar det att gå på mässan? 
150 kronor per person betalas kontant på plats, men har du de yngsta barnen (3-7 år) med dig så kostar deras biljetter bara 100 kronor. En biljett gäller för en dag, så vill man gå båda dagarna får man betala två gånger. 

Jag har själv bara besökt mässan en gång, men det blev en dag jag kommer minnas länge och därför är jag givetvis redo för att besöka mässan i år igen. Jag har inte koll på när mässan kommer till de andra stora städerna, men här i Göteborg kan vi hitta dessa roligheter hos Svenska Mässan lördagen den 8:e april och söndagen den 9:e april. Kommer du vara en av de glada besökarna? 

Vill du veta mer om Sci-Fi mässan? Klicka här!

lördag 18 mars 2017

Please Like Me: Säsong 4



Som jag farat för denna säsong. Säsong 4 av Please Like Me blev den sista och säsongen består av bara 6 avsnitt. Givetvis ville jag inte att denna underbara serie skulle ta slut då jag verkligen förälskat mig i den, och även om den inte slutade precis så som jag hade önskat så tycker jag ändå det var ett bra avslut på serien. Det känns som att de anade att säsong 4 skulle bli den sista redan när säsongen producerades, och det är såklart positivt.

Innan jag börjar snacka mer ingående om säsongen måste jag kort bara dela med mig av mina tankar kring serien i helhet. Please Like Me är en dramedy som gör sin genre så otroligt bra. Serien har imponerat från början till slut utan att någonsin tappa kvalitet. Manuset är extremt välskrivet och allt i serien känns så himla realistiskt. Karaktärerna, storyn, skådespelarna. Skådespelarna tycker jag är perfekta i sina roller och för många av dem beror det kanske just på att karaktärerna skrevs baserat på de specifika skådespelarna. Hur som helst så görs rollerna väldigt bra på alla sätt och vis. Manuset i helhet är även otroligt välskrivet på så sätt att vi bjuds på både humor och drama, skratt och tårar. Jag har skrattat många gånger, ännu fler gånger har jag suttit med ett leende på mina läppar (som ett fån, men det var oundvikligt) och andra gånger har kinderna blivit blöta, och faktiskt inte bara för att jag råkar vara lite överkänslig när det kommer till film och serier. Många scener är otroligt mäktiga trots att de är väldigt enkla och mycket är tack vare den underbara bakgrundsmusiken i serien, men även tack vare hur vackert många scener är filmade. Och när jag ändå nämner musiken - introlåten till Please Like Me (I'll Be Fine, Clairy Browne & The Bangin' Rackettes) är helt klart min nya favoritlåt, den har gått på repeat här hemma dag ut och dag in den senaste veckan. 

Det är Josh Thomas som har skrivit Please Like Me, och det är även han som spelar huvudrollen. I intervjuer har han berättat att serien till viss del baseras på hans eget liv. I serien följer vi Josh som en 24-årig ung man som nyss kommit till insikt med sin sexualitet efter att ha blivit dumpad av sin flickvän. 

Det finns så mycket jag älskar med den här serien, men istället för att ta upp allting här har jag gjort ett enskilt inlägg som kommer publiceras någon gång här framöver, där jag tar upp tio anledningar till varför Please Like Me är helt fantastisk. I detta inlägg kommer jag från och med nu istället fokusera på just sista säsongen av serien, och därför kan jag varna för spoilers nedan. 


Sista säsongen är nu över för mig och det gör mig otroligt ledsen eftersom jag verkligen älskat denna underbara men tyvärr även korta resa. Please Like Me har prickat in hos mig så väl att den blivit en av mina favoritserier, kanske till och med min favorit inom sin genre. Fjärde säsongen består som sagt av endast 6 avsnitt, och jag är både väldigt nöjd och väldigt besviken med säsongen måste jag säga. Jag gillar verkligen slutet och är på sätt och vis glad åt att den avslutades efter denna säsong då det kändes ganska perfekt. Men samtidigt vill man ju att det ska sluta lyckligt, eller hur? Please Like Me är en komediserie med mycket realism, och därför visste jag egentligen från start att den inte skulle sluta perfekt, och hade den gjort det hade även det gjort mig besviken då det inte är meningen att livet ska vara perfekt på något plan alls. Därför gör slutet mig väldigt kluven - jag älskar att den slutar lika realistiskt som den började och att den i princip handlingsmässigt även slutade precis som den började - med Josh och Tom tillsammans igen med enda skillnaden att de nu har en ny lya. Men samtidigt känns det ju lite som att de tagit ett ganska långt steg tillbaka. Tom var redo att flytta in tillsammans med Ella och som ett stort fan av Ella tycker jag det är väldigt synd hur det slutade mellan dessa två. För att inte tala om chocken, jag såg det verkligen inte komma. Men det är ju också så livet är, och därför gillar jag det samtidigt som jag ogillar det. Jag kan inte hoppas på annat än att Ella hade stannat kvar som en del av gänget om serien hade fått fortsätta, även om hon och Tom aldrig flyttade ihop. 

Det som nog gjorde mig mest besviken var situationen med Arnold. Jag har verkligen förälskat mig i Arnold under de tre senaste säsongerna och därför var det en besvikelse att hans sista scen i serien, bestod av honom ha sex med en annan medan han ignorerade det samtal som skulle berättat för honom att någon han känner tagit sitt liv. Jag hade inte nödvändigtvis behövt ett lyckligt slut mellan honom och Josh då jag förstår varför deras relation tog slut, men han var ändå en stor del av serien och därför hade jag bara velat ha något mer. Någon sista scen som gav oss lite mer closure när det gäller Arnolds relation till både Josh och resten av gänget. Han var ju ändå inte helt bortglömd med tanke på att Josh ville att Tom skulle kontakta Arnold trots att de gjort slut. 


För att tala lite om Josh och Arnolds relation i helhet. Jag tyckte dessa två var jättebra tillsammans i början och tycker därför det var jättejobbigt att bevittna hur det slutade mellan dem. Men samtidigt kände jag nästan på mig att detta skulle hända. Jag tror verkligen att de hade kunnat få det att fungera om de båda hade gett lite mer. Arnold hade kunnat lägga åt sidan hans "öppen relation"-idé då det redan från starten var ganska självklart att Josh inte var helt bekväm med det. Men sedan tycker jag också att Josh kunde vara väldigt elak mot Arnold. Några scener framförallt störde mig så otroligt mycket - exempelvis nu i säsong 4 när de åkte på en liten resa för Hannahs födelsedag. Arnold tog fram gitarren och ville sjunga för Hannah, och de andra sitter bokstavligen och skrattar åt honom bara för att han försöker vara snäll? Jag förstår verkligen inte varför - det är ju inte så att han sjöng dåligt, tvärtom så tycker jag han sjunger väldigt bra. Redan i början av avsnittet fick vi se hur Josh förlöjligade Arnold bakom hans rygg för att han hade packat ner gitarren. Ett annat exempel är scenen när paret åt middag med sina respektive föräldrar och Josh började prata illa om Arnold inför de andra på ett sätt som verkligen inte känns acceptabelt. Jag älskar Josh som karaktär, men samtidigt tycker jag ibland att han kan vara så otroligt elak. När det dessutom gäller de personer han älskar mest så är det verkligen svårt att förstå varför. 

På grund av dessa anledningar tycker jag inte deras relation var felfri och eftersom de båda hade sina "vanor" som på ett eller annat sätt skadade den andra, så kan jag acceptera att deras relation slutligen tog slut. Jag tycker givetvis att det är synd då jag var en hardcore shipper (eller vad man nu vill kalla det), tyckte många av deras scener i säsong 3 var så otroligt vackra. Men jag kan acceptera hur det slutade med relationen, men är ändå otroligt besviken just över sista scenen med Arnold. Något bättre hade vi väl kunnat få än en scen där han medvetet ignorerar samtalet från Tom angående Rose? 

Och på tal om Rose så tycker jag verkligen att detta gjorde avslutet på serien väldigt bra. Mycket av serien har kretsat kring hennes mentala tillstånd och därför hade det känts väldigt tomt om serien hade fortsatt utan henne. De sista två avsnitten var otroligt vackra, och jag blev verkligen berörd. Specifikt var det en scen som berörde mig - nämligen scenen då Josh, Tom och Ella satt vid middagsbordet. När Josh gick och lade sig så började Tom nästan gråta och sa bara "I feel so useless and small." Den scenen kändes så otroligt verklig, och jag älskar verkligen hur de skrivit allt kring Roses självmord. Det är inte bara tragiskt, det är även pinsamt och obehagligt och det finns ingen som vet vad de ska säga. Det finns ingenting att säga till någon som förlorat sin mamma, ingenting man säger kan göra saken bättre och det är så himla sant. Jag tycker det var ett väldigt bra avslut, och som sagt så gillade jag verkligen att det till slut blev Tom och Josh som flyttade ihop igen, även om jag hoppas att Ella stannade kvar som vän åtminstone. Sist måste jag nämna seriens sista replik: "Sorry about your life". Bättre slutreplik till en serie än så blir det inte. 

Jag kommer sakna denna serie otroligt mycket, har älskat och njutit av varje avsnitt från början till slut. Det finns alldeles för få sådana här serier, och de som faktiskt finns får inte alls så mycket uppmärksamhet som de förtjänar. Please Like Me är verkligen fantastisk, stort stort tips om du inte sett den! Alla fyra säsonger finns tillgängliga på Netflix. För att få en liten inside look av serien kan du kolla in trailern här nedan, jag valde ut den jag tyckte var bäst så det blev en trailer för tredje säsongen. 


Vill du läsa mer om Please Like Me? Klicka här!


fredag 17 mars 2017

Lion (2016)


Av alla de största filmerna som nominerades under Oscarsgalan, var det Lion som lockade mig mest. Igår bestämde jag mig därför för att utnyttja några biobiljetter jag fick i födelsedagspresent. Lion är en dramafilm regisserad av Garth Davis och i år blev filmen tilldelad så mycket som sex oscarsnomineringar. Tyvärr vann den inga av dessa, men det enda detta tyder på är att konkurrensen var för stor.

Det som lockade mig mest i Lion, ja mer än oscarsnomineringarna det vill säga, var filmens handling. Lion är en verklighetsbaserad berättelse om Saroo, en fem-årig pojke som försvinner från sin familj under åttiotalets Indien. 25 år efter att ha blivit adopterad av ett australiensiskt par, bestämmer han sig för att försöka hitta sin förlorade familj. I rollerna ser vi bl.a. Dev Patel (Slumdog Millionaire, 2008), Nicole Kidman (Moulin Rouge!, 2001) och David Wenham (Sagan om konungens återkomst, 2003).

Trots att jag hade väldigt höga förhoppningar på denna film, så kom jag ändå ut ur biografen helt häpnad. Konsten att skapa såhär kraftfulla filmer, upphör aldrig att förbluffa mig totalt. Den sanna berättelsen om Saroo's resa är något som gör sig så otroligt bra på film om filmskaparen vet vad hen håller på med. Resultatet blir en film som är spännande från början till slut samtidigt som den bjuder på många känslosamma stunder som berör tittaren på alla plan. Huvudkaraktären är otroligt lätt att känna med - inte minst för att det handlar om ett litet barn. Lion handlar inte bara om ett barn som kommer bort från sin familj - den handlar även om var det här barnet kommer ifrån. Saroo är mittenbarnet i en familj vars enda förälder är en mamma som lever på att bära sten. Vi förälskar oss väldigt snabbt i det här lilla barnet som gör allt för att visa sig användbar. Och efter att ha kommit bort från sin familj gör fem-åringen allt för att hitta hem igen. Fattigdomen i delar av Indien präglar hela filmen, inte bara familjeförhållandena i Saroos biologiska familj, utan även för barn i allmänhet som inte har något hem. Gatan är ett farligt ställe för föräldralösa barn, men i många fall är barnhemmen inte mycket bättre. 

Sunny Pawar som besitter rollen av den femåriga huvudkaraktären, gör ett otroligt bra jobb för sin ålder. Tack vare både skådespelare och regi blir Saroo någon man känner starkt med från början till slut. Det som händer honom, känns nästan som om det även händer oss som tittare. Pawar är dock långt ifrån den enda man bör hylla i denna film - varje skådespelare gör en otroligt bra insats i sina roller. Dev Patel som spelar den vuxne Saroo får även han oss tittare att känna enormt mycket för karaktärens smärta. Även Nicole Kidman som spelar hans australienska adoptivmamma är perfekt i rollen och framstår som både stark och lidande i sin roll som mamma till två sårade barn. Både Patel och Kidman blev nominerade i varsin kategori inför Oscarsgalan.

Lion är en hjärtekrossande film på så många sätt, men samtidigt är det även en väldigt vacker berättelse. Tårarna man fäller handlar inte bara om tragiken, utan även om lyckan som visar att det faktiskt finns lyckliga slut oavsett hur jobbigt livet kan vara. 
BETYG: 9/10