måndag 30 januari 2017

Loot Crate: Januari "Origins"

Här kommer innehållet ur månadens Loot Crate -låda. Temat för Januari är Origins.

- T-shirt, The Original Super Mario
Mario är en av de få spelen jag faktiskt gillar, så denna t-shirt gillar jag.
- Månadens utgåva av Loot Crate-magazinet, "Origins"
Lite allmänt om månadens innehåll + några komiska artiklar om kända superhjältar som jag fann väldigt underhållande.
- Serietidning, kopia av Action Comics - en utgåva som först släpptes i Juni 1938.
Ganska häftigt, den ska jag kolla igenom ikväll innan jag går och lägger mig.
- Teenage Mutant Ninja Turtles Pin
Varje månad kommer det med en liten Pin med i paketet, och denna gillar jag. 
- Loot Crate Membership Card
Jag vet inte om de lagt i den för att jag prenumererat på Loot Crate ett tag nu, eller om alla får sådana. Men det är väl kul att ha ett litet plastkort som erkänner ens nördighet. 
- En mini-mugg föreställande Leonardo från TMNT. 
Finns fem olika att samla, så vitt jag förstått så har alla Looters fått olika. Går att köpa resterande om man vill samla alla, hos LootVault, men för mig räcker det med denna sötnosen - åtminstone för tillfället. 
- Superman Tidningsställ
Lådan alla grejer kom i, gick som vanligt att vika ihop till något användbart och denna gången blev det ett sånt där tidningsställ eller vad man nu kallar det. Jag gillar den, väldigt 1930's-Superman:igt. 
- Captain America Shield Replica
Sist men inte minst fick jag skönheten ni kan se på bilden längst ner - en cool autentiserad replika av Captain America's sköld. Riktigt snygg och tung, den känns verkligen legitim. En sån hade vanligtvis kostat mer än vad jag betalade för hela detta paketet, och när man känner så, ja då kan man verkligen vara nöjd.


söndag 29 januari 2017

Varför Stardust är den ultimata sagofilmen


2007 släpptes en film som senare kom att bli en modern klassiker. Filmen hette Stardust och för varje individ som sett filmen är det inte svårt att klura ut varför. 

Baserad på boken vid samma titel, skriven av ingen mindre än Neil Gaiman, får vi i Matthew Vaughn's äventyrsfyllda sagofilm följa huvudkaraktären Tristan Thorn efter att han ger sig iväg för att hitta en fallen stjärna. När Stardust hade premiär var jag 9 år, men detta är verkligen en sådan film som känns som om jag såg för första gången långt innan jag ens föddes. Jag har sett den otroligt många gånger under min uppväxt (efter 9 år that is) och ändå älskar jag den mer och mer för varje gång jag ser den. Jag har varit febersjuk hela helgen och är dålig även idag, så vilken medicin är då bättre än att se en sån där personlig klassiker som alltid får en att le? Jag blir lika förvånad varje gång - jag menar, varför tröttnar jag aldrig? Helt ärligt så vet jag inte svaret på den frågan. De flesta filmer kan jag inte se mer än några gånger innan jag tröttnar, men sedan finns det bara de som är omöjliga att tröttna på. Stardust har för mig, alltid varit en sådan film. 

Stardust har allt
En stor dos äventyr innebär i princip hela ploten, men det är långt ifrån allt som Stardust innebär. Detta är en film som bjuder på underhållning från alla möjliga vinklar. Något jag älskar i varje film jag ser, är sidohumor. Inte så att det tar över hela storyn och förvandlar filmen till en komedi, utan bara så att det finns på sidan till en gräns där filmen fortfarande är seriös, men med en bra ton vardaglig humor. Stardust har detta - ett exempel är spökena som hela tiden sitter som publik och kommenterar allt som händer genom filmens gång. Yep, that's right. Stardust har spöken.

Vad mer har Stardust? Mer än äventyr och en lagom dos humor, får vi även spänning från början till slut. Som en typisk sagofilm vet man att det kommer sluta lyckligt, men tack vare spänningen genom filmen hinner man glömma bort att det bara är en saga och börjar istället undra hur det ska gå för karaktärerna. Och även om vi vet att det kommer sluta lyckligt, vill vi ju också såklart veta hur det kommer sluta lyckligt. 

Stardust har inga gränser
Bortom muren som separerar England från Stormhold, finns inga gränser. Inte bara har vi spöken, utan vi har även onda häxor, magiska enhörningar, ett stridsfyllt (och väldigt ohälsosamt) brödraskap, en ödmjuk piratkapten med ett hänsynslöst rykte, en förslavad prinsessa, en magisk rubin som får en stjärna att falla och en fallen stjärna i formen av en vacker ung kvinna. I Stardust möts vi av det goda i strid med det onda, äkta villkorslös kärlek blandad med falskt villkorlig kärlek samt girighet i samspel med döden.

Claire Danes är inte den enda stjärnan i Stardust
Visst spelar Claire Danes och Charlie Cox huvudrollerna i denna härliga äventyrsfilm, men dessa två är långt ifrån de lättast igenkännbara ansiktena på duken. Som sagans främsta skurk ser vi fantastiska Michelle Pfieffer. En annan hänsynslös karaktär vi har svårt att gilla spelas av ingen mindre än den i-Hollywood-världen flitige Mark Strong. I några enstaka scener dyker ansikten upp så som Ricky Gervais, Henry Cavill, Ben Barnes samt den flerfaldigt oscarsnominerade Peter O'Toole. Ja och vi får ju givetvis inte glömma hur Robert De Niro underhåller sin publik denna gång i rollen som en (till synes) hänsynslös piratkapten. Och, kanske ringer namnet Ian McKellen en klocka? Om inte borde hans röst göra det, för det är nämligen McKellen som lånat ut sin röst som sagans berättare. 

Ett magiskt äventyr med mytiska varelser, spänning, humor, älskvärda karaktärer och en underhållande resa allt som allt, gör Stardust till den ultimata sagofilmen. En film som passar både barn och vuxna, män som kvinnor och komediälskare som actionfantaster. Det enda du behöver gilla för att älska Stardust, är sagorna. Fantasin som inte har några gränser. 

fredag 27 januari 2017

Ny serie: Riverdale

Jag såg fram emot denna serie, men inser nu i efterhand att jag nog mest blev smittad av andras förväntan, snarare än att det faktiskt skulle vara en serie för mig. Riverdale är en ganska typisk ungdomsserie och jag vet inte vad det är med mig, men jag har så otroligt svårt för sådana här serier idag. Hade jag sett Riverdale för några år sedan så hade jag nog gillat den bättre, men allt jag ser idag (främst i serie-väg, filmer är alltid lättare då de tar slut fortare) som utspelar sig på high school, känns så otroligt klyschigt och löjligt på något vis. Det var precis så Riverdale började. Något som irriterar mig otroligt mycket i sådana här serier, är hur otroligt... hur ska jag uttrycka mig... Hur otroligt antifeministiska många ungdomsserier är. Det är stereotyper hit och stereotyper dit, och såklart ska det alltid handla om hur snygg någon är. Hur smal man är som tjej eller hur muskulös man är som kille. En av de första replikerna i Riverdale löd något i stil med "Wow, Archie got hot!", efter en snabb blick på hur grannkillen drar av sig tröjan framför fönstret och visar sina muskler. Ursäkta, jag kanske låter jätte dryg när jag säger så, men av någon anledning tycker jag bara det känns så löjligt.

Sedan, som jag nämnde tidigare så avskyr jag stereotyper. Inte bara för att det sprider ett dåligt budskap till unga tittare, utan även för att det är så otroligt uttröttande att titta på. Jag har redan sett det här. Det här har jag också redan sett. Läraren som strular med sin elev. Den bitchiga cheerleadern som bara vill förstöra förstöra och förstöra lite till. The Gay Best Friend. Triangeldramat. Avundsjukan. Mordet som ska få highschool-världen att verka så mörk och mystisk. Det var någorlunda intressant - för ungefär åtta år sedan. Sedan dess har det kommit en hel bunt med liknande serier och jag har redan tröttnat.

Det fanns alltså en hel del saker med Riverdale som jag störde mig på under avsnittets gång. Sedan får jag ändå säga att detta är en bra serie, för att vara en ungdomsserie. För att gå på samma vanliga story som numera finns i nästan alla ungdomsserier, så lyckas de ändå väldigt bra. Därför kan jag garantera att om du är en sådan person som gillar ungdomsserier, så kommer du älska Riverdale. Men personligen känner jag just nu att det finns alldeles för många störningsmoment för att jag ska kunna fortsätta kolla på denna serie. Allt känns så overkligt på något sätt, vilket gör att jag heller inte fastnat för någon av karaktärerna. Mer än det jag sett på film och tv, har jag faktiskt ingen aning om hur den sociala ungdomsvärlden ser ut i USA. Men jämför jag med egna erfarenheter, jämför jag med min uppväxt, min hemstad, mitt land... då känner jag inte igen mig ett dugg. Jag tror att jag kommer ge serien några till avsnitt med enda hoppet att jag slutligen kommer vänja mig vid alla störningsmoment. Varför? För att den enda karaktären jag faktiskt är lite nyfiken på, är Jughead.

11 frågor ○ The Leftovers

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjFwtO6187RAhWKkywKHfGmDpUQjRwIBw&url=https%3A%2F%2Fwww.reddit.com%2Fr%2FTheLeftovers%2Fcomments%2F3z4z6e%2Fthe_leftovers_opening_credits_s2_alteredunaltered%2F%3F&psig=AFQjCNGB__sel2PomoF1QxZNkRkz3_TZaQ&ust=1484931394734676

11 frågor om mina favoriter // Läs om fler av mina favoriter under denna kategori.

1. Hur skulle du kortfattat beskriva serien? 
Detta måste vara en av de svåraste berättelserna att beskriva. Kort sagt får vi följa invånarna i en liten stad efter att en stor del av världens totala befolkning plötsligt, oförklarligt försvunnit. Men egentligen räcker inte denna beskrivning då handlingen sträcker sig mycket djupare än så.

2. Vad är det bästa med serien? 
Hur unik den är. Att den har förmågan att kännas så genomtänkt trots att man inte riktigt fattar någonting. Att man inte förstår någonting förrän man helt plötsligt förstår allt. Det går nog inte att förstå fullt ut om man inte själv sett serien. 

3. Vad är det sämsta med serien?
Detta är en sån serie som enligt mig är nästintill perfekt. Manuset, skådespelarna, hela produktionen. Men måste jag klaga på något så får jag väl säga att det tar ett tag att komma in i serien. Man måste nästan se en säsong innan man verkligen förstår hur bra serien faktiskt är. 

4. Vilken karaktär är din favorit?
Det har varierat väldigt mycket genom serien och jag gillar de flesta. Men jag har nog två stycken som jag gillar lite mer än de andra, och det är Nora och Jill. Under första säsongen var Nora min favorit och nu under andra tror jag att jag gillade Jill bättre. Men älskar verkligen båda.

5. Ett minnesvärt citat från serien som du gillar? 
Låter kanske inte så speciellt om man inte sett serien, man det var en scen i slutet av säsong 2, när John kommer till sjukhuset och hittar Kevin. De pratar och John säger: "I don't understand what's happening." Kevin svarar "Me neither.". Det var bara något med den repliken som verkligen berörde mig. Och Johns ansiktsuttryck medan han uttalade repliken. 

6. Finns det någon relation i serien som du gillar extra mycket?
Jag gillar verkligen hur hängiven Matt är till sin fru. Det märks verkligen att han älskar henne mer än något annat. Så deras relation måste vara den bästa i serien (övriga är inte mycket att ha). Men i säsong 2 tyckte jag ändå att man såg en liten relation växa fram mellan Nora och Jill, och det gillade jag. Framförallt scenen när de satt på terrassen och pratade. 

7. Har du någon scen som du aldrig glömmer, som är extra speciell för dig?
Spoilers ahead; Det finns otroligt många kraftfulla scener i säsong 2, och det är oerhört svårt att välja bara en. Men två kan jag väl åtminstone begränsa mig till och det är dels scenen när Kevin sjunger Homeward Bound (en låt jag älskar och tycker är otroligt vacker). Vi fick då se flashbacks från tidigare delar av serien, och det märks i det ögonblicket, hur mycket Kevin faktiskt bryr sig om sin familj. Den andra scenen jag skulle vilja nämna, är avslutet för karaktären Patti Levin. När Kevin befinner sig i en dröm och träffar henne som barn - scenen jag pratar om är förstås när han kastar ner henne i brunnen och sedan sitter där med henne tills han dränker henne. Det kändes på något sätt som att vi verkligen fick lära känna Patti på riktigt. Det var tragiskt, hemskt och vackert på samma gång. 

8. Favoritmusik från serien?
Helt klart den musikslinga som de använder i alla kraftfulla scener. Alltså, temamusiken till serien. Jag gillade även verkligen introt i säsong 2 (trots att den var så annorlunda från resten av serien så passade det så bra in - helt makalöst).

9. Har du någonsin gråtit till serien?
Det tror jag faktiskt att jag har gjort. Det är sånt man lätt glömmer bort i efterhand, men jag tror faktiskt att jag släppt några tårar i många av de mest kraftfulla scenerna. Inte egentligen för att det är sorgligt, utan för att det är så otroligt kraftfullt. Man blir så tagen verkligen. Musiken adderar otroligt mycket till många scener - trots att manuset i sig redan är så överlägset allt annat man någonsin sett förut. 

10. Vad tyckte du om slutet, och om det är en pågående tv-serie - hur vill du att det ska sluta?
The Leftovers är en pågående serie, och jag har för mig att det bara skulle göras en till säsong (men jag kan ha fel). Jag vill väl främst få lite fler svar. Allt behöver inte nödvändigtvis förklaras, men man behöver ändå lite svar för att kunna få någon form av closure efter en såhär mäktig berättelse. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag förväntar mig av slutet, mer än att jag vill att det ska kännas rätt. Jag vill bli blown away samtidigt som jag vill få ett avslut som verkligen avslutar berättelsen. Jag vill känna mig färdig med den, till 100%, för det behöver jag efter vad som i princip varit en riktigt intensiv gånglina. 

11. Slutligen, varför är denna serie så speciell just för dig?
Detta är inte en serie för alla, det kan jag säga direkt. Personligen älskar jag den för att den är så otroligt mäktig. Säsong 1 var bra, men säsong 2... var helt otrolig. Hur intensiva många scener kunde bli var verkligen makalöst och därför blev säsong 2 av The Leftovers något av det mest spännande jag någonsin sett. Det märks även på vissa sätt att skaparen är densamma som till min absoluta favoritserie Lost. Det är lite samma känsla. Jag älskar hur mystisk serien är. Hur mycket frågor det finns. Hur konstiga dessa frågor faktiskt låter när man ställer sig dem. På detta plan är dock The Leftovers extremt mycket bättre än Lost, och jag hoppas innerligt att serien kommer sluta utan besvikelse. 

onsdag 25 januari 2017

Veckans tema ● Här & Nu

Detta är ett samarbete med Felicia på FrökenTV, Sara på Seriereflektioner, Emelie på GothamAlley, Karin på KarinsUniversum och Lovisa på Seriedrottningen.

Veckans tema är Här & Nu, och därför tänkte jag ta tillfället i akt och dela med mig av de serier jag för tillfället följer veckovis. Detta måste vara första gången jag gör ett sådant här inlägg, för jag har nämligen alltid varit otroligt kass på att följa serier veckovis, och brukar istället föredra att maratontitta när hela säsongerna finns ute. Men varje termin brukar jag ändå försöka då det alltid finns de nya serier man är lite nyfiken på och inte vill vänta med. Jag brukar aldrig klara mig, utan ge upp efter bara några avsnitt och sedan se resten när allt finns ute, men förra terminen gick det förvånansvärt bra. Visst, det är inte många serier jag tittar på veckovis, men det är ändå bra för att vara mig, om man säger så.

Det är totalt fem serier jag följer veckovis just nu (jag förvånar mig själv) och jag tänkte helt enkelt skriva ner mina tankar om dem hittills. 

TIMELESS
Timeless har jag älskat varenda avsnitt av hittills, och därför är det inte svårt att fortsätta kolla varje vecka. Serien passar mig alldeles utmärkt, även om den inte är av bästa kvalitet så bjuder den alltid på underhållning och det räcker gott för mig just nu. 



LETHAL WEAPON
Jag älskade filmerna och jag älskar även serien som baseras på filmerna. Lethal Weapon's starka sida är humor blandat med bromance, och det resulterar kort sagt i min typ av serie





THIS IS US
Det här är det bästa jag tittar på just nu. Helt fantastisk serie vars varenda avsnitt lyckas imponera på mig. Helt makalöst. Detta måste vara den bästa dramaserie jag någonsin sett, och därför är det omöjligt för mig att inte se fram emot ett nytt avsnitt varje vecka. Har jag inte tid så offrar jag hellre en timmes nattsömn för denna serie. Inte så hälsosamt men ändå värt det.

EMERALD CITY
Den här serien påbörjade jag precis och den är även ny för terminen. Får se om jag orkar följa den varje vecka, men jag gissar på nej. Gillar sagan även om karaktärerna inte riktigt fastnar för mig, så kommer nog hur som helst se klart den men detta verkar snarare vara en serie som passar bäst att maratontitta på. Så ja, vi får väl se hur det går med det...


HAWAII FIVE-O
Detta är den enda serien jag följer som inte är ny. Jag hade inte tänkt följa den veckovis, utan tänkte som vanligt vänta tills hela säsongen fanns ute, men jag tänkte väl mest, Hell, I'm on a roll, so why not. När första avsnittet hade premiär såg jag det, när andra avsnittet kom ut såg jag även det. Och så har det fortsatt sen dess. Jag gillar serien som vanligt, humorn finns där som alltid och det är egentligen största anledningen till varför jag gillar serien. Enda nackdelen är att en av mina favoritkaraktärer bara är med i ungefär hälften av avsnitten, eftersom skådespelaren inte har möjlighet att medverka i varje avsnitt. Bortsett från det så levererar avsnitten fortfarande vilket är ganska imponerande efter sju år.

Sammanfattningsvis så har jag insett att det är ganska roligt att ha något att se fram emot varje vecka. Det är inte mycket, men det är alltid något. Får väl se om jag håller ut hela säsongerna, eller om jag slutligen ger upp, men hittills ser det ljust ut för åtminstone fyra av dem.

tisdag 24 januari 2017

The Mission - ett filmmästerverk utan dess like


Som vi alla redan vet, var 1700-talets Sydamerika präglat av kriget mellan amerikanerna och indianerna. Hur mänskligheten betett sig i vår historia är oförlåtligt och för oss, 300 år senare, helt och hållet oförståeligt. Att som präst kunna stå inför en kardinal och hävda att en annan grupp människor är vilda djur som förtjänar att förslavas, med en åttaårig indianpojke som bästa exempel - det är helt otroligt. Filmen The Mission från 1986, visar den mörka sidan av Sydamerikas historia på ett mer än rättvist sätt. En tragisk men sann berättelse om de präster som faktiskt stod upp för indianbefolkningen och ville skapa fred. Och sanningen bakom vad de fick lägga som insats. Vad The Mission visar är precis hur brutalt onådig mänskligheten varit i det förflutna, men vi får även se att, även i de hemskaste av situationer, har det funnits människor som bevisat att godhet inte uppfanns först på 1900-talet.

"For as always, your Holiness, the spirit of the dead will survive in the memory of the living." 

The Mission är en film på nästintill två timmar. Filmen är verklighetsbaserad och följer de präster som arbetade för att förhindra en indianstam från att bli förslavade av portugiserna. Fader Gabriel försöker med hjälp av sina jesuitpräster, övertyga kyrkan om att indianerna är människor och inte djur, men som vi i förväg redan vet, så fanns det i 1700-talets religionspräglade värld, alltför få människor som lät sig styras av samvetet snarare än rädsla för sin egen riskerade välfärd.

The Mission är väldigt tyst. Större delen av filmen består av mästerligt utförd filmning blandat med en helt fantastiskt komponerad filmmusik. De få dialoger filmen bjuder på, är skickligt skrivna och poetiskt utförda. Skådespelarna presterar väl, men är egentligen inte huvudfokuset i filmen. Nej, huvudfokuset i filmen är kinematografin, musiken, budskapet. Trots bristen på dialoger, kommer budskapet fram med perfektion och tack vare bristen på dialoger, blir budskapet desto mer berörande. 

The Mission blev nominerad till sju priser i oscarsgalan 1987. Priset för bästa kinematografi tog de hem, och resterande nomineringar bestod av bl.a. bästa film, bästa regi och bästa musik. Efter att ha sett filmen kan jag med säkerhet hävda att nomineringarna är så väl utvalda att anledningen till att de inte blev pristagande allihop, inte kan ha varit annat än en lika värdig motståndare. 

Jeremy Irons spelar huvudrollen som Fader Gabriel - prästen som vigt sitt liv åt att hjälpa indianerna. Vid sin sida har han Rodrigo Mendoza, spelad av ingen mindre än Robert De Niro, vars karaktärsutveckling var enorm genom filmens gång. Från att jaga indianerna som om de vore vilda djur, till att slutligen lära känna dem så pass väl att han skulle ge sitt liv för att förhindra deras brutala slakt. 

På Netflix's hemsida beskriver de The Mission som en film alla filmälskare bör se. Detta är anledningen till varför jag satte igång filmen, och det tog mig inte lång tid att inse precis vad de menade. Älskar du film så ska du se The Mission för dess fantastiska egenskaper inom filmografin. Älskar du historia - då ska du se The Mission för dess fantastiska egenskap av berättande. För dess enorma budskap som vi alla borde känna till vid det här laget. 

söndag 22 januari 2017

Topp 10 karaktärer från 24


Okej, här kommer ett av alla miljoner inlägg som jag skrev för flera år sedan och ändå inte har publicerat än... Ska försöka beta av alla dessa gamla inlägg nu då jag egentligen inte har så mycket tid till att skriva nya inlägg för tillfället.  

Någon mer som har sett TV-serien 24? Ibland känns det som att jag är den enda i hela världen, men det vet jag att jag inte är eftersom serien ändå fick 8 säsonger... Och det var innan jag började titta. Jag förstår det bara inte, detta var en av de första serierna jag såg - och jag har aldrig sett något så spännande i hela mitt liv. Jag kunde verkligen inte sluta titta, och real-tiden gör inte saken sämre precis. Klockan tickar hela tiden!

24 är en serie med mååånga karaktärer, de kommer och går hela tiden. Karaktärer dör, de kommer tillbaka. De dör igen. I detta inlägg tänker jag därför göra en topplista där jag listar mina favoritkaraktärer från 24. Nu handlar det inte bara om de som är goda, de som man hejar på. I stället kommer jag gå efter vilka jag glädjes mest åt att se på skärmen.

OBS! Läs ej motivationerna om du inte sett serien. Denna gång tänker jag inte undvika spoilers då dessa är de största anledningarna till varför jag älskar karaktärerna.

OBS2! Detta kommer bli ett väldigt flummigt inlägg, för jag orkar verkligen inte skriva ordentligt just nu. Hoppas ni inte stör er lika mycket på slangord som jag själv vanligtvis gör. 


10
George Mason

Denna man var bara med de två första säsongerna, och större delen av denna tid spenderar man åt att ogilla honom. Men, i slutet älskade jag honom verkligen. När han offrade sig för Jack - gömde sig på planet och verkligen ville hjälpa till trots att Jack sagt nej. Jag minns när jag såg den scenen första gången - spänd satt man och undrade - hur i *** kommer han klara sig nu? Han är ju ensam på ett flygplan som kommer sprängas vilken sekund som helst, och han måste flyga planet för att det inte ska störta och bomba hela Los Angeles. Precis när man trodde det var kört, vem dök då upp? Jo, räddaren i nöden - George! Visst, han var något av ett douche, och visst han hade ändå dött inom några dagar på grund av radioaktiv strålning, men ändå. I still love him


9
Bill Buchanan

Bill Buchanan är ytterligare en karaktär jag inte alls gillade från början. Han kom ju i vägen för mitt favoritpar! Men, man insåg sen att han var människa han med, och inte bara någon som kom i vägen. Det var ju inte hans fel att han blev tillsammans med en skild kvinna. Även om jag råkar älska hennes ex-man och hoppades på att de skulle bli tillsammans igen. Vilket de blev, shoho. Hur som helst så lärde jag mig älska Bill, och hans död var en av de värsta. Så sorgligt. 


8
Edgar Stiles

Gud, alla karaktärer jag nämnt hittills har dött på ett eller annat sätt. Och jag känner på mig att det inte kommer bli bättre härifrån... Tyvärr. Edgar Stiles var en karaktär som var så oerhört söt och snäll. Man undrade hela tiden vad i hela friden han gjorde på CTU där fara lurar bakom varje hörn, men tack vare honom blev agentfirman lite roligare. Det var dock väldigt synd om honom när Chloe behandlade honom så dåligt trots att han bara försökte visa hur mycket han tyckte om henne. I och för sig var det nästan ännu mer synd om henne sen när han dog och hon insåg hur hemsk hon varit mot honom. Stackars flicka, hon menade aldrig att vara tyken, det är bara en del av hennes personlighet...


7
Aaron Pierce

Aaron Pierce är en karaktär som varit med från början till slut, även om det bara varit på ett litet hörn. Okej, nu ljuger jag - han var inte med i säsong 8. Aaron var alltid en väldigt älskvärd karaktär, och man märkte att han alltid var på de godas sida. Han var heller aldrig rädd för att bryta mot reglerna om det innebar att stå för det han trodde var rätt. Hur skön man som helst. Och ändå var han bara en väldigt liten bricka i det väldigt stora spelet. 


6
Michelle Dessler

Michelle. Åh, Michelle. Som jag saknade henne när hon dog. Så oerhört tragiskt. Det var nog den värsta dödsscenen i hela 24, när Tony satt och höll om henne. Usch. Hur som helst, anledningen till att jag älskar henne är för att hon är tuff, omtänksam och står alltid på rätt sida. Det vill säga Jack’s sida. Michelle kom inte in i bilden förrän i säsong 2, och redan då växte en romans upp mellan henne och Tony. Det var början till en fantastisk resa (som dessvärre slutade väldigt tragiskt).


5
Nina Myers

Nina är helt klart min favoritskurk från 24. Dels för att hon lyckades lura oss alla under hela första säsongen, men sen också för att hon kom tillbaka flera gånger för att förstöra ännu mer. Jag älskar när gamla skurkar återvänder, det gör det så mycket mer intressant än att bara ha massa nya skurkar hela tiden. Även om hon visserligen aldrig var den ”stora” skurken, utan snarare bara ännu en bricka i spelet. 


4
David Palmer

David Palmer. Som jag älskar honom. Han är min absoluta favoritpresident. David Palmer var våran pre-Obama. Nej, kanske inte. Men han var verkligen så oerhört bra. Snäll, omtänksam och en perfekt president. Han gjorde alltid rätt val. Bäst var han i säsong 4 när han kallades in för att ta över då den riktiga presidenten inte klarade av pressen när ett bombhot tog plats. Han kom in där och löste alla problem, medan den riktiga presidenten bara satt och tittade på. Usch, jag hatade verkligen den presidenten. Minns dock inte namnet. *går in på IMDB och letar upp namnet* Jovisst, Logan hette han. Charles Logan. President Charles Logan. Urgh, jag hatar honom. Palmer var mycket bättre. Och så skulle såklart han gå och dö också, precis som alla andra man gillar i denna serien. 


3
Jack Bauer

Såklart att Jack hamnar på listan, han är ju trots allt huvudkaraktären. Och egentligen kanske han kommer i delad första plats med nedanstående två karaktärer. Men det är ändå något speciellt som dessa två har, men jag kommer till det strax. Jack är... han är bara bäst helt enkelt. Hur kan jag förklara det? Snabbtänkt, smart, modig, tuff, inte rädd för att få händerna smutsiga. Perfekta huvudrollen i en serie som denna, och Kiefer Sutherland hade inte kunnat passa bättre i rollen.


2
Chloe O’Brien

Chloe. Hon är tyken, otrevlig och kan vara riktigt elak när hon inte tänker sig för. Men det är just det - hon tänker sig inte för. Innerst inne är hon väldigt snäll och bryr sig om andra. Hon är alltid lika trogen till Jack, och skulle göra allt för honom. Inte på ett creepy sätt dock, på ett vänskapligt sätt. Obiously. Chloe är verkligen helt underbar, och hon bättrar sig genom säsongernas gång, men samtidigt är hennes unika personlighet också det som gör att vi gillar henne så mycket.


1 
Tony Almeida
Sist men verkligen inte minst har vi bästa Tony. Varför älskar jag honom så mycket? Jo, det ska jag förklara. I säsong 1 var han inte alls någon favorit - långt ifrån det. Han ogillade Jack, och dessa två var näst intill personlighets-enemies. Även om de båda tekniskt sätt stod på samma sida. Men, anledningen till att de kinda hatade varandra var ju Nina. De hade båda haft ett förhållande med henne vilket ledde till att det snarare handlade om avundsjuka skulle jag tro. Så när det visar sig att hon är skurken - vad händer då? Jo, hatet förvandlas till vänskap. Lojalitet. Och så vips, några säsonger senare är de bästa vänner. En scen som är nästintill min favoritscen i hela serien - det är i början av säsong 4 då Jack och hans flickvän Audrey är i trubbel, och Jack ringer ett samtal för att be om hjälp. När Audrey frågan vem det är, svarar han bara ”The only person I know I can trust.” Och fem minuter senare, vem dyker upp om inte TONY ALMEIDA? Som dessutom varit borta ända sen säsongen innan. What a moment. Han kommer alltid tillbaka, även när man tror att han är död. Bokstavligen. Till min förfaran tog de död på min favoritkaraktär i slutet av säsong 5, vilket lämnade mig hjärtekrossad. Han dog i Jack’s armar dessutom, otroligt sorgligt. Men....... Fans var så förbannade på serieskaparna så gissa vad de gjorde då? I säsong 7 hittar Jack en övervakningsbild av en man som varit inblandad i ett dåd. Och vem föreställer bilden? Hans avlidne kollega och vän Tony Almeida! Inte bara tog de tillbaka denna underbara karaktär, utan de gjorde honom även till skurk. Han hade gått över till ”the dark side”. Det var otroligt spännande. Och sen kom ytterligare en tvist efter det... Åh, tider.

Så, antagligen är det ingen som kommer orka läsa detta eftersom det nog inte är någon av er som tagit sig tiden att kolla igenom åtta (nio med Live Another Day) säsonger av 24. 195 avsnitt på 40 min är ett stort projekt att ta sig an. Men tro mig, det är såå värt det! Otroligt spännande serie, verkligen.

lördag 21 januari 2017

Ang. Decemberlistan + Årets fem bästa gamla filmer

Min decemberlista tog stryk av min nästintill obrukbara dators tillstånd. Detsamma har gällt hela bloggen under i princip hela december och januari, men denna veckan har jag ändå fått det att fungera hyfsat bra så att jag ska kunna publicera inlägg lika ofta som förut. 

Jag vill inte ge upp på mina decemberlistor så istället för att skippa resterande frågor tänker jag bara låta de bli sena. Så jag hoppas att ni inte glömt bort filmåret 2016 helt och hållet ännu, för jag är i alla fall inte helt färdig med det. 

Fråga 1, Fråga 2, Fråga 3, Fråga 4 och Fråga 5 är besvarade. 

Så här kommer fråga 6.

Vilka gamla filmer (2015 och nedåt) som jag sett under året, har jag gillat bäst?

Den här listan handlar väldigt mycket om vilka filmer jag personligen fastnade för bäst. Några av dessa är visar dessutom väldigt hög kvalitet, men mest handlar det om att det var något med dessa filmer som verkligen fastnade för mig.

5
MISS PETTIGREW LIVES FOR A DAY
Det här är en sådan film som i någon annans ögon säkert är skräp. Men det var någonting som fick mig att verkligen älska den. Inte för att den är gjord av högsta kvalitet för det är den inte. Inte för att manuset är felfritt för det är det inte. Inte för att skådespelarna gör sina livs prestationer för det gör de inte. Jag vet inte riktigt vad, men något med berättelsen fick mig verkligen att sugas in i berättelsen så mycket att jag genast när filmen tog slut, bara ville starta om den från början och se den igen. Främst var det huvudkaraktären. Berättelsen. Kopplingen till verklighetens historia. Kopplingen till verkligheten helt och hållet. Det där något som man bara inte kan låta bli att älska. Läs min recension om Miss Pettigrew Lives for a Day här.

4
A CLOCKWORK ORANGE
Filmen man hört talas om men aldrig riktigt förstått vad den handlade om förrän man såg den. A Clockwork Orange var verkligen något annat, och efter att ha sett denna film höjdes Stanley Kubrick otroligt mycket som regissör i mina ögon. Detta är en udda film om en udda karaktär, och trots att denna karaktär är avskyvärd så kan man inte låta bli att för varje minut på skärmen, dras djupare och djupare in i berättelsen. Det är kort sagt en väldigt intressant rulle. Läs min recension om A Clockwork Orange här

3
CITIZEN KANE
Efter att ha sett Citizen Kane insåg jag precis vad folk menar när de säger att detta är en film alla filmälskare bör ha sett. Efter att ha sett den känner jag mig på något sätt bättre som filmälskare. Som om jag inte var en äkta filmfantast innan jag såg denna film. Det är en underlig känsla, och kanske låter det bara löjligt men det var verkligen så det kändes när eftertexterna började rulla. Hur kunde jag inte ha sett detta tidigare? Det är något med Citizen Kane som bara gör den så speciell. Så mäktig. Därför är detta en film alla filmälskare bör se om man inte redan gjort det. Läs min recension om Citizen Kane här

2
100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS
Detta är en film jag visste att jag skulle gilla redan innan jag såg den, men vad jag inte då förstod var hur mycket jag faktiskt skulle älska den. 100 Steg Från Bombay Till Paris är en sån där härlig Lasse Hallström film som bara sprider glädje. Den har ett otroligt viktigt budskap samtidigt som filmen bjuder på underhållning på hög nivå. En riktig glädjespridare enligt mitt tycke. Läs min recension om 100 Steg Från Bombay Till Paris här.

 1
DRÖMMARNAS FÄLT
Ja, det här var faktiskt den filmen jag gillade bäst av alla äldre filmer jag sett i år. Drömmarnas Fält, eller Field of Dreams som originaltiteln lyder. Har velat se denna film så otroligt länge, och när jag slutligen gjorde det ångrade jag mig verkligen inte. Detta är faktiskt en film jag upptäckte genom How I Met Your Mother, och enda sedan dess hade mina förväntningar byggts upp. Ändå lyckades jag bli överraskad av hur mycket jag gillade den, och det tycker jag i sig är ett väldigt högt betyg. Läs min recension om Drömmarnas Fält här

Vilken gammal film som du såg under 2016, var din favorit?

fredag 20 januari 2017

Point Break (1991)

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjy4pPWkM_RAhWEFSwKHasJDsAQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Ffilmmunch.com%2F7-interesting-facts-about-point-break-1991%2F4413&psig=AFQjCNEm1QAeL-QjcGxBaq5R9qaFZKfPRQ&ust=1484946872209265

1991 släpptes en film som senare blev en äkta kultklassiker för många. Filmen hette Point Break och bestod av skådespelarinsatser från bl.a. Patrick Swayze och Keanu Reeves.

Detta är en sån där kultfilm som man egentligen borde ha sett för länge sen, men jag var lite sen till det här tåget. Har velat se den länge men har inte haft så bråttom då jag antog att den egentligen kanske inte var så jätte bra, utan snarare som en vanlig actionfilm. Därför var det rena slumpen att jag satte på den idag då jag ville se en film, vände mig till Netflix, klickade på första bästa kategori och satte på närmaste film vars titel jag kände igen. Och guess what, Point Break visade sig vara en perfekt film för lilla mig. 

När den kom var Point Break en actionfilm utan dess like men idag har man sett en hel del verk som på ett eller annat sätt påminner om denna originalidé. Filmens huvudkaraktär spelas av mannen vi nog alla känner igen som Neo i Matrix-franschisen - ingen mindre än Keanu Reeves. Här spelar han FBI-agenten Johnny Utah som går undercover för att hitta ett gäng bankrånare som under varje rån, bär masker föreställande de förenta staternas före detta presidenter. För att komma rätt in i rollen tar han hjälp av en surfare och på så sätt får han även in foten i den-mer-kriminella-än-vad-den-verkar surfarvärlden. Men snart börjar hans FBI-kollegor misstänka att Johnny känner sig lite för hemma bland sina nyfunna vänner. 

Jag har alltid älskat actionfilmer, trots att många liknar varandra och trots att det är få som sticker ut ur mängden. Detta är inte något jag stör mig så mycket på utan brukar gladeligen underhållas ändå. Point Break är lik många andra på sätt och vis, men å andra sidan beror ju detta givetvis på vilka filmer man jämför med. För mig som har sett många liknande filmer, sticker den inte ut. Men dessa filmer kom ut senare, och därav är det faktiskt just Point Break som är ganska unik. Som jag sagt flera gånger förut: en film är inte klyschig om det är originalet. Nu talar jag givetvis ur egna erfarenheter och jämför med de filmer jag själv sett, so don't sue me. Poängen är helt enkelt att jag har förståelse för filmens kultförklaring. 

Jag gillar verkligen Point Break, men den har sina brister. Exempelvis är en relativt stor del av filmen ganska förutsägbar vilket jag ser som ganska negativt. Dock kan detta givetvis variera på person och hur mycket film man sett - kanske ansåg folk inte att detta var lika förutsägbart när filmen kom ut. Men jag kunde åtminstone se vändningen komma ganska tidigt, vilket är synd då det sänker nivån på upplevelsen lite. Samtidigt får jag ändå hurra för manusförfattarna lite då de verkligen haft ett öga för detaljer och kanske har de faktiskt valt att fokusera mer på detta då de förstått redan från början att den stora tvisten egentligen inte var någon större tvist.

Skådespelarna presterar väl - främst Reeves och Swayze som för det mesta stod i fokus, men jag gillade även Gary Busey's prestation i rollen som Utah's äldre partner Pappas. Point Break är en bra film som bjuder på underhållning hela vägen. Kvalitén var bättre än jag hade hoppats på och trots att den kunde bli förutsägbar så blev resultatet ändå väldigt bra. Gillar du actiondraman med ett djupare budskap så kan jag varmt rekommendera Point Break

BETYG: 8/10

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwja787ikc_RAhXmdpoKHfE9CqEQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.denofgeek.com%2Fmovies%2Fpoint-break%2F34945%2Fpoint-break-revisiting-the-1991-classic&psig=AFQjCNEm1QAeL-QjcGxBaq5R9qaFZKfPRQ&ust=1484946872209265