fredag 30 september 2016

Klassiker: Den oändliga historien (1984)

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwi1zOyhrLXPAhXJlSwKHZk6A1QQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.imore.com%2Freview-39-neverending-story&psig=AFQjCNFmbWhENkYvjlbIJcGN1aGBuA__fA&ust=1475264841553639
 
Detta är ett samarbete med Felicia, Emelie, Sara och Karin. Nu är det fredag vilket innebär 80-tal för dagens tema. För att se hela upplägget för temaveckan, klicka HÄR.

Den oändliga historien (engelsk titel The NeverEnding Story) är en film från 1984 som baseras på boken vid samma namn skriven av den tyske författaren Michael Ende. Det finns även två uppföljare till filmen, en från 1990 och en från 1994. I dessa filmer är dock skådespelarna utbytta (trots att vi får följa samma roller) så för min del är det inget jag kommer se.

Filmen regisserades av den tyske filmskaparen Wolfgang Petersen, och honom har man kanske hört talas om om man är insatt i filmvärlden. Berättelsen följer en ung pojke vid namn Bastian, efter att han hittar en magisk bok vars berättelser är starkt kopplade till verkligheten. Ju mer han läser, desto mer lever han in i berättelsen och till slut börjar han undra om inte karaktärerna i berättelsen kanske känner till honom likaväl som han känner till dem. I rollerna ser vi bl.a. Barret Oliver, Gerald McRaney, Noah Hathaway och Tami Stronach. 

Detta är en sådan 80-tals klassiker som många av oss som åtminstone är födda på 90-talet bör ha hört talas om. Det är en väldigt unik berättelse, och därför förstår jag varför den blivit en sådan klassiker. Vad vi får i Den oändliga historien är en mysig berättelse som är lätt att leva in i och verkligen charmas av. Samtidigt är det inte en typisk barnfilm, utan jag skulle absolut hävda att den passar de flesta åldrar. Snarare äldre än de allra yngsta barnen.

Denna film kan lätt jämföras med filmer så som The Dark Crystal och Labyrinth, där man använt sig av en form av dockteater under filmningen. Många av karaktärerna i berättelsen är fullt fantasifulla varelser, och på 80-talet var just dockteatern det bästa sättet att skapa fantasy utan att istället göra någon dålig form av animation. Jag kan förstå de som har svårt för just filmer innehållande dockor - det hade jag också när jag var yngre. Men ju fler filmer jag ser där denna teknik används - desto mer uppskattar jag det. Försöker man bara glömma bort att det är konstgjorda dockor vi ser framför oss, så ska det nog gå bra att leva in i berättelsen ändå.

Helt ärligt så vet jag inte vad jag ska säga om denna film. Den är unik. Musiken är bra. Skådespelarna är ganska dåliga. Berättelsen är fängslande. Budskapet är klart och tydligt - ett väldigt bra budskap. Inte jätteviktigt egentligen, men ändå något värt att fundera över. Det filmen berättar, är att vi förlorar mer av vår vilda fantasi ju äldre vi blir. Det blir en fin och samtidigt underhållande berättelse helt enkelt. Karaktärerna var härliga, framförallt så gillade jag draken Falcor.

Gillar du fantasy och äventyr så är Den oändliga historien en film du ska se. Ja, såvida du inte har något emot en lite äldre variant av orealistiska karaktärer. Jag gillade den i alla fall och tyckte den var väldigt charmig.

BETYG: 7/10

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjSusqWrLXPAhVEfiwKHY59ANIQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.mondo-digital.com%2Fneverending.html&bvm=bv.134052249,d.bGg&psig=AFQjCNF3lT2hfidomUYa2mkHZ9Z-Dn_ftg&ust=1475264726545273

2 kommentarer:

  1. Jag har hört sjukt mycket om Den oändliga historien men skäms över att säga att jag inte sett den. x)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, detta var verkligen en sån film för mig också, som jag skämdes lite över att inte ha sett. Hade nämligen också hört otrolig mycket om den, men nu kan jag äntligen vara stolt över att säga att jag har sett den ;)

      Radera