fredag 30 september 2016

Klassiker: Den oändliga historien (1984)

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwi1zOyhrLXPAhXJlSwKHZk6A1QQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.imore.com%2Freview-39-neverending-story&psig=AFQjCNFmbWhENkYvjlbIJcGN1aGBuA__fA&ust=1475264841553639
 
Detta är ett samarbete med Felicia, Emelie, Sara och Karin. Nu är det fredag vilket innebär 80-tal för dagens tema. För att se hela upplägget för temaveckan, klicka HÄR.

Den oändliga historien (engelsk titel The NeverEnding Story) är en film från 1984 som baseras på boken vid samma namn skriven av den tyske författaren Michael Ende. Det finns även två uppföljare till filmen, en från 1990 och en från 1994. I dessa filmer är dock skådespelarna utbytta (trots att vi får följa samma roller) så för min del är det inget jag kommer se.

Filmen regisserades av den tyske filmskaparen Wolfgang Petersen, och honom har man kanske hört talas om om man är insatt i filmvärlden. Berättelsen följer en ung pojke vid namn Bastian, efter att han hittar en magisk bok vars berättelser är starkt kopplade till verkligheten. Ju mer han läser, desto mer lever han in i berättelsen och till slut börjar han undra om inte karaktärerna i berättelsen kanske känner till honom likaväl som han känner till dem. I rollerna ser vi bl.a. Barret Oliver, Gerald McRaney, Noah Hathaway och Tami Stronach. 

Detta är en sådan 80-tals klassiker som många av oss som åtminstone är födda på 90-talet bör ha hört talas om. Det är en väldigt unik berättelse, och därför förstår jag varför den blivit en sådan klassiker. Vad vi får i Den oändliga historien är en mysig berättelse som är lätt att leva in i och verkligen charmas av. Samtidigt är det inte en typisk barnfilm, utan jag skulle absolut hävda att den passar de flesta åldrar. Snarare äldre än de allra yngsta barnen.

Denna film kan lätt jämföras med filmer så som The Dark Crystal och Labyrinth, där man använt sig av en form av dockteater under filmningen. Många av karaktärerna i berättelsen är fullt fantasifulla varelser, och på 80-talet var just dockteatern det bästa sättet att skapa fantasy utan att istället göra någon dålig form av animation. Jag kan förstå de som har svårt för just filmer innehållande dockor - det hade jag också när jag var yngre. Men ju fler filmer jag ser där denna teknik används - desto mer uppskattar jag det. Försöker man bara glömma bort att det är konstgjorda dockor vi ser framför oss, så ska det nog gå bra att leva in i berättelsen ändå.

Helt ärligt så vet jag inte vad jag ska säga om denna film. Den är unik. Musiken är bra. Skådespelarna är ganska dåliga. Berättelsen är fängslande. Budskapet är klart och tydligt - ett väldigt bra budskap. Inte jätteviktigt egentligen, men ändå något värt att fundera över. Det filmen berättar, är att vi förlorar mer av vår vilda fantasi ju äldre vi blir. Det blir en fin och samtidigt underhållande berättelse helt enkelt. Karaktärerna var härliga, framförallt så gillade jag draken Falcor.

Gillar du fantasy och äventyr så är Den oändliga historien en film du ska se. Ja, såvida du inte har något emot en lite äldre variant av orealistiska karaktärer. Jag gillade den i alla fall och tyckte den var väldigt charmig.

BETYG: 7/10

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjSusqWrLXPAhVEfiwKHY59ANIQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.mondo-digital.com%2Fneverending.html&bvm=bv.134052249,d.bGg&psig=AFQjCNF3lT2hfidomUYa2mkHZ9Z-Dn_ftg&ust=1475264726545273

torsdag 29 september 2016

Filmquiz #39: En film

Vad heter filmen?

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjo1YPr0evLAhUJDywKHZXQBZQQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.buzzfeed.com%2Fzgalehouse%2F27-repugnant-quotes-from-eternal-sunshine-of-the-7sat&bvm=bv.118443451,d.bGg&psig=AFQjCNFLD6hJm--vDI7c2kOKQYMJjR9gTQ&ust=1459538139810169

Klassiker: A Clockwork Orange (1971)

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwj-o_2cnLPPAhUJZCwKHTQ2DRsQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fquotesgram.com%2Fa-clockwork-orange-quotes%2F&psig=AFQjCNENw5S1h5TH_K4xtY7X9-mKYDXkDA&ust=1475191903953368

Idag är det 70-tal som gäller, och filmen jag valt är den äkta klassikern A Clockwork Orange som vi nog alla hört talas om någon gång. Detta är första gången jag ser filmen, och jag hittade den lättillgänglig på streamingsajten Netflix. Inlägget skrivs i samarbete med FrökenTV, Gothamalley, KarinsUniversum och Seriereflektioner

A Clockwork Orange är en kriminaldramafilm från 1971, regisserad av ingen mindre än thrillermästaren Stanley Kubrick. Filmen baseras på romanen vid samma namn skriven av  Anthony Burgess, och nominerades år 1972 till fyra Oscars, däribland för bästa film.

Denna brittiska dramafilm med inslag av sci-fi, utspelar sig i ett (då) framtida 90-tal och följer huvudkaraktären Alex DeLarge som lever för klassisk musik så som Ludvig Van Beethoven, samt våld i form av brutal misshandel och våldtäkt. Efter ett misslyckat inbrott där ägaren till huset blivit ihjälslagen, blir Alex dömt till 14 år i fängelse. Men väl i fängelset får han erbjudandet att bli frisläppt, om han bara går med på vissa experiment i ett försök för regeringen att bota brottslighet. I huvudrollen som Alex DeLarge ser vi skådespelaren Malcolm McDowell.

A Clockwork Orange är en sådan film jag velat se så oerhört länge - men jag visste redan innan att den skulle vara relativt brutal, skum och obehaglig. För ett antal år sedan hade jag nog inte klarat av denna film, men idag är jag inte alls lika känslig och därför blev detta för mig en extremt intressant upplevelse. Huvudkaraktären Alex är verkligen en avskyvärd varelse, men helt ärligt så fanns det inte en enda karaktär i filmen som man faktiskt gillade. Ändå fastnade jag för huvudkaraktären - inte för att han är älskvärd för det är han verkligen inte, men för att han är så himla intressant. 

Malcolm McDowell gör verkligen rollen fantastiskt bra - det kändes verkligen som att vi bjöds in i tankarna på karaktären. Ja, så väl det är möjligt att dyka ner i tankarna på en psykopat. Experimentet man testade på honom är givetvis avskyvärt, men samtidigt var det spännande att få se hur han faktiskt blev - är det verkligen möjligt att göra en ond människa, god? Filmskaparna leker verkligen med termen "ondska" - dels får vi det i form av en man och hans onda tankar och gärningar, men vi får även ta del av ondska i en helt annan form - vetenskap. Är det verkligen rätt att experimentera på detta sätt på människor, är det rätt att hjärntvätta dem bara för att de själva är onda? Är ondskan i sig det rätta medlet att använda som vapen mot det onda? 

Jag måste säga att musiken verkligen gjorde mycket i filmen. Klassisk musik. Beethoven. Singin' In The Rain. Dramatiska symfonier. Det bidrog otroligt mycket till den obehagliga känslan i filmen, samtidigt som det ökade spänningen. Apropå spänningen så är manuset extremt välskrivet - detta bevisas med oscarsnomineringen som Kubrick fick. Kan dock inte jämföra med boken då jag inte läst den själv.

A Clockwork Orange är verkligen en intressant rulle, den är till och med faktiskt ganska briljant. Manuset imponerar, skådespelarna (-en) imponerar, musiken imponerar, regi imponerar och överlag är detta verkligen en bra film. Så länge du inte är känslig för... ja, känsliga bilder, så tror jag du kommer finna denna film väldigt intressant. Finns som sagt lättillgänglig på Netflix. 

Btw. Den unge Malcolm McDowell påminner mig så himla mycket om Evan Peters... Lika mycket som Alex DeLarge påminner mig om Tate Langdon. Är det bara jag som känner så? 

BETYG: 8/10

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjG5OX-m7PPAhUIXiwKHSpkA-YQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Ftalkingcomicbooks.com%2F2016%2F05%2F04%2Ftalking-movies-episode-107-clockwork-orange%2F&psig=AFQjCNHDyhFOCOQ3xCuPHvPNy-7C_nb1vA&ust=1475191840574245

onsdag 28 september 2016

Klassiker: Guess Who's Coming To Dinner (1967)

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjq_cKGmLDPAhXH1iwKHYqaBUUQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Falvatonchurchofchrist.com%2Fwp-content%2Fuploads%2F2014%2F03%2F&bvm=bv.133700528,d.bGg&psig=AFQjCNFPQ1LZ2J1O7iTYhVujfItbFIQKfA&ust=1475087701084168

Denna vecka är temat på bloggen klassiker, och dagens undertema är 60-tal. Filmen jag valt för detta årtionde är ingen mindre än Guess Who's Coming to Dinner från 1967. Inlägget skrivs i samarbete med bloggarna FrökenTV, GothamAlley, Seriereflektioner och KarinsUniversum.

Gissa vem som kommer på middag (originaltitel Guess who's coming to dinner) är en romantisk dramakomedi från 1967, regisserad av Stanley Kramer och skriven av William Rose. Filmen blev vinnare av två Oscars, en för bästa manus och en där skådespelerskan Katharine Hepburn tog hem priset för bästa prestation av huvudroll. Filmen nominerades dessutom till ytterligare åtta statyetter på samma gala.

Denna romantiska dramakomedi följer ett nyförlovat par då de åker hem till San Francisco för att hälsa på brudens föräldrar. Men när hon ska introducera sin fästman för familjen, möts hennes föräldrar av en stor chock när de inser att deras vita dotter förälskat sig i en svart man. I rollerna ser vi bl.a. Spencer Tracy, Katharine Hepburn, Sidney Poitier och Katharine Houghton.

Gissa vem som kommer på middag är en film jag velat se jättelänge verkligen. Anledningen till det är främst tre stycken: Ett: Alla oscarsnomineringar (och priser) den fått. Två: Budskapet där synen på "rasskillnader" står i fokus, och det faktum att detta faktiskt är en film från 60-talet. Tre: Handlingen i sig. Lät ganska underhållande ändå! Och det hade jag rätt i, jag gillade verkligen denna film. Det är främst en dramafilm, men jag tycker ändå den känns tillärckligt lättsam för att bli klassificerad som komedi.

Det som gjorde att jag verkligen fastnade för denna film var karaktärerna. Man gillade verkligen alla på olika sätt. Det är inte så att brudens föräldrar är rasister - snarare tvärtom. Hennes pappa har länge arbetat för lika värdet mellan människor i samhället, och hennes mamma har en minst lika bra syn på mörkhyade. Ändå blir de chockade av att få höra att deras dotter ska gifta sig med en. Detsamma gäller brudgummens föräldrar - de är minst lika chockade (om inte mer). Detta var helt enkelt en tid då det inte var riktigt accepterat att "blanda" olika raser, oavsett hur man såg på likabehandling.

Detta är en väldigt intressant film och de har verkligen gjort det bra. Karaktärerna var älskvärda, och likaså skådespelarna. Den som sken mest var ju givetvis Katharine Hepburn som blev belönad för sin roll med en Oscar. Välförtjänt! Även Spencer Tracy gjorde bra ifrån sig, och likaså övriga skådespelare i filmen. Det enda jag störde mig på, var det faktum att de två huvudkaraktärerna bara känt varandra i tio dagar och ändå ville gifta sig... Hade jag varit deras föräldrar så hade jag snarare reagerat på det än på de olika hudfärgerna.

Detta var verkligen en mysig och underhållande film, samtidigt som den tog upp ett viktigt budskap på ett så bra sätt. Det handlade inte lika mycket om rasism som det handlade om kärlek, familj och reaktionerna man får från omvärlden när man inte följer normen. För det är precis huvudparet gjorde - de valde att sätta deras kärlek framför normerna!

BETYG: 8/10

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjRuYzalrDPAhVBriwKHZYXDeoQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.meltingpotinternational.com%2FFeatures2.html&psig=AFQjCNGYgj1iYXnvQJ5QjPK1bFkaAq3bOA&ust=1475087342278942

tisdag 27 september 2016

Ny serie: Designated Survivor

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwj2raXJjrDPAhXJlSwKHSxLCPMQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fabc.go.com%2Fshows%2Fdesignated-survivor%2Fnews%2Fupdates%2Fdesignated-survivor-starring-kiefer-sutherland-coming-this-fall-to-abc&psig=AFQjCNHQrX3F2WWYExNXuYwDGch7H_SLsA&ust=1475084943878185

Häromdagen såg jag pilotavsnittet av den nya tv-serien Designated Survivor, men har inte haft tid att skriva om avsnittet förrän nu. Anledningen till att jag ville se denna var dels för att jag hört från många andra att avsnittet var väldigt bra, dels har den hittills ett högt betyg på IMDB, och dels för att den påminner ganska mycket om en av mina favoritserier, 24

Huvudrollen spelas av Kiefer Sutherland som faktiskt även har huvudrollen i 24. Han är en väldigt bra skådespelare och därför gav det givetvis ännu mer förhoppningar inför avsnittet. Serien följer hans karaktär Tom Kirkman som är USA:s s.k. "Designated Survivor", vilket innebär att han hålls skyddad medan presidenten och andra i successionsordningen befinner sig på samma plats. Så när platsen där de befann sig blir bombad måste Kirkman stiga upp som USA:s nye president.

Jag älskar sådana här draman, de är ofta extremt spännande. Som sagt är jag ju ett stort fan av 24, och detta är i princip vad vi har fått ta del av i den serien också. Även om Tom Kirkman verkade ganska annorlunda från Sutherlands karaktär i 24, så hoppas jag ändå att det lever lite Jack Bauer i honom. Hur kan man inte sakna en så grym karaktär? Gah. Jag misstänker att säsongen kommer bjuda på mycket politiska intriger, kamp emot klockan och dylikt - samtidigt som vi ändå får en personlig karaktärsutveckling av både huvudkaraktären och människorna runtomkring honom. Kort sagt: jag tyckte avsnittet var bra och ser fram emot att se mer när hela säsongen finns ute! Detta kan absolut bli en serie för mig.

Klassiker: En världsomsegling under havet (1954)

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiky6uCo6vPAhXKCywKHT2vDicQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fio9.gizmodo.com%2Ftwo-x-men-directors-are-making-dueling-20-000-leagues-u-1761348256&psig=AFQjCNFEE-jxmr-VMsSLtsgiucJV1WjbMQ&ust=1474918849159510

Detta är ett samarbete med Felicia, Emelie, Sara och Karin.

Jag ska faktiskt ta och erkänna att detta är en film jag såg för ganska länge sen, men hade redan skrivit en recension, dock glömt publicera den så jag tänkte, why not använda denna till klassikerveckan. Så here we go, dagens tema 50-tal!

En Världsomsegling Under Havet (originaltitel 20,000 Leagues Under the Sea) är en äventyrsfilm från 1954, regisserad av Richard Fleischer och skriven av Earl Felton. Filmbesättningen blev vinnare till två Oscars - en för bästa effekter och en för den utmärkta scenografin. Filmen följer en skeppsbesättning som ger sig ut på havet för att söka upp ett mytomspunnet havsmonster, men finner något helt annat - en ubåt driven av den mystiska kapten Nemo. I rollerna ser vi bl.a. Kirk Douglas, James Mason, Paul Lukas och Peter Lorre.

Detta är verkligen en riktig klassiker - jag menar, vem har inte hört en referens till den smått galne "Kapten Nemo"? Det är väldigt intressant med sådana här gamla science fiction-filmer, de hade på den tiden inte tillgång till världens bästa effekter precis, men ändå kan det bli så bra. De har helt enkelt gjort filmen på ett sätt som faktiskt kan bli bra och kännas realistiskt trots brist på bra hjälpmedel.

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiM__GYo6vPAhWI_SwKHRhXD5wQjRwIBw&url=https%3A%2F%2Fchristinawehner.wordpress.com%2F2015%2F09%2F02%2F20000-leagues-under-the-sea-1954%2F&psig=AFQjCNGeGBWuTDZNcjyEje9l9h-bdICMXQ&ust=1474918896400641

Jag älskade denna filmen, och största anledningen är faktiskt just Kapten Nemo. Han är en så otroligt intressant karaktär, en väldigt komplex karaktär. Är han ond eller är han god - det är den stora frågan. Det märks att han har tydliga visioner, men samtidigt låter han ibland dessa visioner ta över allt för mycket. Det finns så många frågor man ställer sig under filmens gång - gör han verkligen vad han tror är rätt, eller är hans beroende av anonymitet existerande på grund av hans egen egoism? Varför vill han inte dela med sig av sin framtidsbild med omvärlden? Varför vill han inte förändra världen, när han så tydligt har möjligheten? 

"A strange twilight world opened up before me, and I felt as the first man to set foot on another planet, an intruder in this mystic garden of the steep."

Jag gillar att vi fick en berättarröst i form av huvudkaraktären Professor Aronnax. Det gav berättelsen så mycket känsla. 

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjc2P3vo6vPAhWBWiwKHSO1CbgQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fmovies.film-cine.com%2F20-000-leagues-under-the-sea-m138&psig=AFQjCNFh6FDXhkWmiiBf91Ys_6qOTIRVgQ&ust=1474919079077182

Mer än Nemo, uppskattade jag verkligen övriga karaktärer. Framförallt Ned Land (spelad av Kirk Douglas), som bidrar med mycket humor till filmen. Jag skrattade faktiskt flera gånger åt hans underhållande kommentarer. "Got a whale of a tale to tell ya lads, a whale of a tale or two!" - denna lilla visa har verkligen borrat sig in i min hjärna.

En världsomsegling under havet är både intressant och underhållande, och som en tredje aspekt är den dessutom även spännande. Vissa lite segare scener hade vi kunnat vara utan, men utöver det så väcktes verkligen en nyfikenhet som gjorde att man hela tiden ville veta vart allt skulle leda. Framförallt så ville man ha svar på alla frågor bakom Kapten Nemo. Detta är absolut en film man hade kunnat göra en en riktigt grym remake av idag. Jag hade säkerligen sett den! --- tillägg: det kommer faktiskt en remake 2017, men det visste jag inte när jag skrev recensionen...

Vill du se en gammal film i sci-fi-stuk så rekommenderar jag verkligen En världsomsegling under havet! Detta är absolut en sådan klassiker man bör ha sett som riktig filmentusiast.

BETYG: 8/10

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiiqOjTo6vPAhVC6CwKHcN3B3kQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fbmoviebffs.com%2F2015%2F03%2F20000-leagues-under-the-sea-1954%2F&psig=AFQjCNFob6MrREoDVuSPWVBELOWmUIodZw&ust=1474919020139324

måndag 26 september 2016

Seriecitat: Hell on Wheels

Ja, han må vara en hemsk människa, men han har sina stunder ändå.

Klassiker: Citizen Kane (1941)

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=&url=http%3A%2F%2Fwww.filmquadposters.co.uk%2Fsale.html&psig=AFQjCNHKe0c_G2TyczzY7zYWatvRw_OoRQ&ust=1474750699532191

Detta är ett samarbete med Felicia, Emelie, Sara och Karin.

Måndag - första dagen för temaveckan: klassiker! För att se hur jag tänkt att upplägget kommer vara för min del av samarbetet, läs detta inlägg. Måndagens tema är 40-tal och filmen jag valt är ingen mindre än den lovordade Citizen Kane, som enligt kritiker ska vara "The greatest american motion picture in history". Vi får väl se om jag håller med.

Citizen Kane (vars svenska titel lyder En sensation) är en film från 1941, skriven, regisserad och framförd av Orson Welles. Filmen följer en grupp unga journalister som försöker klura ut den dolda meningen bakom de allra sista ord som den kända journalisten Charles Foster Kane yttrade innan han avled. Efter hans död följer en resa tillbaka i tiden, genom hela mannens liv i ett försök att ta reda på hans största hemlighet. 

År 1942 vann Citizen Kane årets Oscar för bästa manus. Det är väldigt lätt att tvivla på en såhär gammal film innan man ser den. Det är lätt att tvivla på värdet av oscarspriset eftersom de inte kan ha haft mycket konkurrens på den tiden. Trots att jag var extremt nyfiken på denna film tack vare allt man hört om den, så lät jag inte mig själv ha några förväntningar - just eftersom den är så gammal. Men, något jag verkligen lärt mig av denna film, det är att man aldrig ska underskatta en film endast baserat på året den producerades. 

Citizen Kane är verkligen en helt otrolig film. Att det skulle vara "bästa filmen genom tiderna" har jag lite svårt att hålla med om efter alla fantastiska verk jag sett, men det finns dock ingen som helst tvekan om att detta är en film alla bör se. Detta... det är verkligen filmhistoria. 

Dramafilmer är inte min favoritgenre, men görs det bra så lyckas jag ändå hållas underhållen från början till slut. Citizen Kane har verkligen gjorts bra, och tack vare det stora mysteriet kring huvudkaraktären Charles Foster Kane, blev det även en väldigt spännande resa. Man ville hela tiden veta vad det verkligen var han menade med sitt allra sista ord, "Rosebud". Utöver spänning så var det även en väldigt intressant berättelse. En del är den historialektion vi får i 40-talets filmskapande, men utöver det får vi dessutom resa tillbaka ännu längre tillbaka i tiden - när Kane bara var en liten pojke och blev av sina fattiga föräldrar, bortskickad mot ett bättre liv. 

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwir37uVsqbPAhUEfiwKHRvTAxMQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.champselyseesfilmfestival.com%2F2015%2Fen%2Fmovie-32-citizen-kane&psig=AFQjCNFXA0Ww-rShRHg-jQVgDby8jt2OMw&ust=1474751117402654

Citizen Kane producerades under en väldigt intressant tid - USA, 1941. Detta var mitt under andra världskriget, och det märks på en del detaljer i filmen. Ett exempel som jag reagerade på, var det faktum att nazisterna var "normala". Redan i en av de första scenerna kunde vi se nazistiska officerare i bakgrunden, trots att filmen inte alls fokuserar på dem.

Livet vi får ta del av, livet av Charles Foster Kane är även det väldigt intressant. Filmen går verkligen djupt på karaktären och vi får verkligen lära känna honom. Vi sympatiserar med hans karaktär trots att vi inte alltid samtycker till hans agerande. Kane är en man vars högsta önskan är att bli älskad. Av människorna runt omkring honom. Av vänner, familj och arbetskamrater. Av folket. Det är allt han vill, och det blir allt tydligare ju längre in i filmen vi kommer.

"If I hadn't been very rich, I might have been a really great man." 

Jag kan inte annat än samtycka till priset Orson Welles vann för bästa manus år 1942. Det är en välskriven berättelse som fångar tittaren och inte släpper taget förrän eftertexterna rullat i minst två, möjligtvis till och med tre minuter. Själv satt jag häpnad när eftertexterna började rulla - avslutet kunde inte varit bättre. Verkligen en tankeställare.

Jag är extremt glad över att slutligen ha fått sett den omtalade Citizen Kane. Jag tycker verkligen att detta är ett mästerverk för sin tid. Visst har det kommit så många fantastiska filmer sen dess, men jag tror ändå inte det finns något som riktigt kan liknas med Citizen Kane. Den är fortfarande lika unik, trots att 75 år passerat sedan filmens premiär. Jag funderade lite kring om det skulle vara värt att göra en remake av filmen med nutidens fantastiska medel, men helt ärligt så behövs det inte. Om Orson Welles' version går att överträffa måste vara nästintill omöjligt.

BETYG: 8/10 

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjE3PzisqbPAhXCFSwKHat-DlYQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Ftheredlist.com%2Fwiki-2-17-513-863-820-839-view-history-biopic-4-profile-1941-bcitizen-kane-b-1.html&psig=AFQjCNEyNeo9hyahbg3nYM0Vr-wlSmTP3Q&ust=1474751279697624

söndag 25 september 2016

Uppskatta bloggar ✭ Seriedrottningen

www.seriedrottningen.se

Denna veckan är det Lovisa på bloggen Seriedrottningen som ska uppmärksammas tillsammans med samarbetspartnerna Emelie, Johanna och Katerine.  

Seriedrottningen är en blogg jag har följt jättelänge verkligen. Jag vet inte exakt när jag upptäckte den men jag misstänker att det var strax efter jag startade min egen blogg, vilket var för nästan fem år sedan. Hur som helst, detta är verkligen en blogg jag avgudar - det är en av de mest välskrivna seriebloggarna jag någonsin stött på. Det är just Seriedrottningen som inspirerat mig själv till att se till att hålla min blogg snygg och välgjord.

Detta är verkligen en sådan blogg som man inser att man går in på alldeles för ofta, eftersom inläggen tyvärr inte uppdateras var femte minut...  ;)

Lovisa brukade förr publicera veckosammanfattningar av serierna hon följde, vilket var väldigt roligt att läsa om man följde samma serier. Nu har jag aldrig riktigt varit en sådan person som följer serier veckovis och därför har det inte funkat jättebra för mig, men det var ändå alltid roligt att gå tillbaka i hennes arkiv medan jag maratonkollade på en säsong, så kunde man liksom läsa i sin egen takt. Det verkar dock inte som att hon gör detta längre, men det gör inget då hennes övriga inlägg är superintressanta de med!

Här kommer några inlägg som jag framförallt tycker ni ska läsa: (klicka på bilderna för att komma till inlägget)

http://www.seriedrottningen.se/en-guide-till-chicago-fire-pd-med-och-justice/

Behöver man lite hjälp med guidning in i tv-seriernas värld så finns Lovisa alltid där till hands. På bilden ovan ser ni början av ett inlägg där hon förklarar hur man bör se alla Chicago-serierna i rätt ordning om man vill följa allihop. 

http://www.seriedrottningen.se/the-oc-10-ar-senare-och-fortfarande-bra/

Här är ett inlägg jag älskade när hon publicerade det. Älskar det fortfarande, alltid roligt att gå igenom arkivet och läsa gamla goa inlägg som man inte läst på länge. The OC är en sån serie jag verkligen växt upp med, det var dessutom en av de första serierna jag fastnade för. Så att läsa detta var verkligen roligt! Håller verkligen med om ALLT hon skriver här.

http://www.seriedrottningen.se/10-basta-halloween-avsnitten-pa-tv/

Listor. Vem gillar inte listor? Här är en lista på Lovisas topp 10 favoritavsnitt när det gäller temat Halloween. Jag brukar älska just Halloween-avsnitt i serier och därför älskar jag även detta inlägg! Det var faktiskt detta inlägg som fick mig att börja titta på The Office. Det var inte jättelängesen jag började se den på riktigt, men det efter detta inlägg som jag såg just deras Halloweenavsnitt från säsong 2, just eftersom Lovisa säger att det är ett bra avsnitt att börja med om man inte sett serien. Och det var det verkligen för pilotavsnittet gillade jag inte alls, medan halloween-avsnittet faktiskt var jätte underhållande. 

http://www.seriedrottningen.se/the-oc-mina-favoritscener-i-s1/

Okej, här kommer ett till inlägg om OC. Förlåt, men jag älskar dessa inlägg. Så roligt att läsa!

http://www.seriedrottningen.se/lista-fem-typiska-tv-grejer/

Alltså den här listan är bara för rolig! Skrattar lika mycket varje gång, och hade inte kunnat hålla med mer. Så klockrent. 

Följer du regelbundet olika seriebloggar så har du säkert redan koll på Lovisa, hon är ju trots allt Seriedrottningen. Men har du inte det så är detta absolut en blogg värd att kolla in!

Mean Tweets

Alltså åh... jag dör av skratt. 
"I keep forgetting Kiefer Sutherland isn't dead.
Hoho. Pretty Hilarious.

lördag 24 september 2016

Frame by frame (2015)

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiu74u1mqbPAhUJlSwKHR2gBAcQjRwIBw&url=https%3A%2F%2Fwww.youtube.com%2Fwatch%3Fv%3DpHZbsXw2vao&bvm=bv.133700528,d.bGg&psig=AFQjCNE45xNWUrc3PIVxxSrvvHJ2XZsrGA&ust=1474744684401096

Frame by Frame är en dokumentärfilm från 2015, regisserad av Alexandria Bombach och Mo Scarpelli. Filmen hade amerikansk premiär den 14:e mars förra året och jag fick idag chansen att se filmen på världskulturmuseet i Göteborg. 

Denna dokumentärfilm följer några journalister i Afghanistan och tar oss på en resa både genom Afghanistans historia och dess nutid. Främst får vi bevittna hur dessa journalister riskerar sina egna liv för att visa omvärlden hur landet faktiskt ser ut, genom att fotografera befolkningens lidande under en tid då fotografi i detta land var ett lagbrott. Medverkande i filmen är bl.a. Massoud Hossaini, Farzana Wahidy, Wakil Kohsar och Najibullah Musafer. 

Frame by Frame är verkligen en känslofylld, intressant och samtidigt spännande dokumentär. För oss som bor och är födda i Sverige är detta en verklighet som är så långt borta att det nästan inte känns realistiskt alls. Hur kan människor vara så grymma? Jag vet faktiskt inte. 

Jag har alltid varit intresserad av fotografi, även innan jag hittade mitt stora intresse inom filmskapande. Därför blir det extra intressant att se hur mycket en enstaka bild verkligen kan förändra världen. Hur mycket en enstaka bild kan förändra synen som omvärlden har på ett skadat land. Det hjälper inte att blunda för problemet som så många av oss gör, och givetvis är det inte lätt att göra skillnad när man bor i Sverige och inte ens gått ur skolan än. Men det är både fascinerande och inspirerande att få chansen att vittna hur det faktiskt, trots alla hemska människor som finns, även finns så många goda människor. Som verkligen gör skillnad, och samtidigt sätter sitt eget liv i risk - endast för syftet att göra skillnad

Jag blev helt hänförd av denna film, och likaså av dessa fantastiska människor. Farzana Wahidy som verkligen gav allt för att arbeta för kvinnors rättigheter genom just fotografi. Hur det verkligen är ett lagbrott att fotografera en kvinna. Helt otroligt. Även fotografen Massoud gjorde stort intryck på mig genom bilden han tagit på en ung flicka, helt hysterisk efter ett plötsligt bombattentat som tagit livet av både män, kvinnor och barn. Fotografierna visar döda barn på gatan, skadade män som ligger och blöder på grund av en kroppsdel som avlägsnat från kroppen, och de överlevande som står bredvid och skriker och gråter. Det är så oerhört hemskt, så oerhört verkligt och så oerhört viktigt att se. Nej, detta är inte en trevlig syn. Men det borde inte ge oss anledning till att bara blunda eller titta bort. 

Frame by Frame är absolut en dokumentär jag skulle rekommendera då detta faktiskt är aktuellt trots att vi lever på 2000-talet. Den lyckas verkligen få oss känslomässigt engagerade och berättar dessutom något vi alla faktiskt behöver höra. Det går bara inte att blunda längre.

BETYG: 8/10

Inför nästa vecka!

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiZldf9tqbPAhVIFSwKHXD5Av0QjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.newnownext.com%2Fbest-movie-ever-psycho%2F03%2F2015%2F&bvm=bv.133700528,d.bGg&psig=AFQjCNF4ofzmbcHb3U9DT2XTcwvlU-LfoA&ust=1474752407647562

Nu är det snart dags! Tillsammans med Felicia på FrökenTV, Emelie på GothamAlley, Karin på KarinsUniversum och Sara på Seriereflektioner, har jag under nästan ett års tid varit en femtedel av ett superroligt bloggsamarbete. Nästa vecka, vecka 39, är ingen vanlig vecka för då kommer vi, istället för att publicera ett temainlägg på onsdagen, publicera ett inlägg varje dag inom ett stort tema. Temat är Klassiker, och jag har nu förberett alla inlägg som alltså kommer publiceras automatiskt kl 8.00 varje morgon under hela vecka 39. 

Temaveckan på min blogg kommer följa ett visst upplägg. Jag har nämligen bestämt mig för att använda mig av under-teman, alltså ett mindre tema för varje dag under veckan. Såhär kommer det alltså se ut:

Måndag: 
40-TAL

Tisdag: 
50-TAL

Onsdag: 
60-TAL

Torsdag:
70-TAL

Fredag: 
80-TAL

Lördag:
90-TAL

Söndag:
SAMMANFATTNING

Varje dag publiceras ett inlägg i form av en recension, men jag tänker inte säga vilka filmer jag valt då det förstör överraskningen lite... Ni får väl vänta och se helt enkelt. Söndagen kommer dock skilja lite, där kommer jag istället publicera ett inlägg i form av en lista där jag sammanfattar hur veckan varit, vilka filmer som varit bäst o.s.v. Det ni får är bl.a. en topplista där jag helt enkelt rankar filmerna jag sett under veckan! Bortsett från söndagen så är det alltså endast recensioner som kommer publiceras. Hoppas ni hänger med mig på denna lilla resa och kikar in här varje dag för ett nytt tips på sådana där klassiker som alla bör ha sett!

fredag 23 september 2016

"Kära köttbit"

Jag måste bara dela med mig av denna reklamfilm jag hittade genom Sagas blogg. Så förbaskat bra reklam!

torsdag 22 september 2016

Happy Hobbit Day...

...and happy Tolkien week! 

Hawaii Five-0: Säsong 6

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=&url=http%3A%2F%2Fwww.tntv.pf%2FHawaii-5-0-episodes-5-et-6_a13525.html&psig=AFQjCNHcyCQeonwsHKbxN3UpbDqqaITfCQ&ust=1474649120028000

Hawaii Five-0 är en action/kriminaldrama-serie från 2010, skapad av Leonard Freeman. Serien baseras på en äldre serie vid samma namn, även den skapad av Freeman. Sjätte säsongen består av totalt 25 avsnitt och den sjunde har premiär redan imorgon, den 23 september. Spoilers markeras med grönt.

Denna s.k. "polisserie" följer huvudkaraktären Steve McGarrett, en före detta navy seal. När han efter det oväntade mordet på sin far, återvänder hem till ön Oahu på Hawaii där han växte upp, blir han av guvernören erbjuden att starta sin egen taktstyrka. Sjätte säsongen tar vid efter att en ny skurk vuxit sig allt starkare, ingen mindre än en nära släkting till Chin. Tillsammans måste teamet stoppa denna man innan han har hela kriminaliteten på ön under sin makt. I rollerna ser vi b.la. Alex O'Louglin, Scott Caan, Daniel Dae Kim, Grace Park, Masi Oka, Jorge Garcia och Chi McBride. 

Har du inte sett serien ännu men är lite nyfiken på vad det är för serie? Klicka HÄR
Övriga inlägg om Hawaii Five-0 kan läsas HÄR.  

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjXl8fFw6PPAhVFJpoKHQp6BZQQjRwIBw&url=https%3A%2F%2Fmostlyfive0.wordpress.com%2Ftag%2Falex-oloughlin%2F&psig=AFQjCNFeEGd4CBLwuD1iDrpUKDsjZbK-VQ&ust=1474652701821591

Först och främst måste jag säga att jag älskar att teamet har vuxit sig så mycket sedan första säsongen. I början var det bara de fyra huvudkaraktärerna som ingick i teamet, men numera har vi både Jorge Garcia's och Chi McBride's karaktärer som en del av teamet. Utöver det får vi dessutom en stor dos av sidokaraktärerna Kamekona, Catherine, Duke, Adam och nu även nykomlingarna Abby Dunn samt tonårspojken Nahele som Steve tagit under sin vinge. Bara en sådan sak som att Sang Min återvänder eller bara nämns lite då och då (not: sista avsnittet), gör så himla mycket för seriens känsla. 

Jag fick känslan av att denna säsong inte var så jätte seriös. Inte oseriös, men ungefär som de första säsongerna. Jämför man exempelvis med femte säsongen så kan jag direkt konstatera att den säsongen var bra mycket djupare. Jag gillade att de under femte säsongen vågade dyka lite djupare, men kan inte heller klaga nu då en av anledningarna till varför jag älskar denna serie, är just lättsamheten. Något jag alltid är orolig för när det gäller Hawaii Five-0, är att det känns som att vänskapen, lojaliteten och framförallt humorn, har en tendens att hamna lite i skymundan ju längre in i serien vi kommer. Detta har nämligen hänt under mitten-säsongerna, men jag måste ändå säga att sjätte säsongen har lyckats ganska bra på den fronten. Vi har fått många härliga s.k. "McDanno-moments" och jag gillar även att vänskapen mellan Steve och Lou utvecklats. Mot slutet förstod man ju verkligen att Grover nu är 100% en del av teamet.

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwj19fKxtaPPAhXIAJoKHXWIC5EQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.cbs.com%2Fshows%2Fhawaii_five_0%2Fepisodes%2F214917%2F&psig=AFQjCNG6Hlc-B96EZyBOgTcfmBE_UUnuQw&ust=1474648902781134

Något jag måste säga att jag saknar lite (vilket jag kanske inte borde, men kan verkligen inte låta bli), är faktiskt Wo Fat. Spänningen kring honom har alltid varit en röd tråd, och visserligen började hans story verkligen ta slut. Inte för att Gabriel Waincroft varit en sämre skurk, men det känns väl helt enkelt bara så annorlunda nu när Wo Fat är borta. Som om alla bekymmer bara lyfts ur luften, vilket är lite bekymmersamt när man tittar på en serie där spänning är en stor faktor. 

Serier som denna brukar inte förändras jättemycket genom säsongerna, och på samma sätt brukar kvaliteten vara densamma för det mesta. Detta gör det lite komplicerat att skriva en invecklad recension, så istället för att göra det tänker jag bara ta upp en sista sak - slutet. Vi lämnades inte med någon cliffhanger eller så, och även om jag gillar sådant då det skapar ett stort behov att fortsätta så gillar jag verkligen hur det slutade - det var verkligen perfekt. Hade inte klagat om detta faktiskt var den faktiska serieavslutningen. Kort sagt; enligt mig kan detta nog ha varit det bästa avsnittet hittills. Vi fick spänning, humor, vänskap, lojalitet och även såklart den gamla goda ingrediensen vi inte klarar oss utan - bromance. Även om allt med McDanno var perfekt, så måste jag faktiskt säga att min favoritscen var när Chin berättade en viss historia för Grover. No spoilers. Det var ett väldigt fint ögonblick helt enkelt. Och såklart - sista scenen. "You do realize the curtain doesn't block sound, right? I know you can still hear me." Åh, perfekt avslut på ett perfekt avsnitt. 

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiyxbH9w6PPAhWmK5oKHT5CA5YQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.tvguide.com%2Ftvshows%2Fhawaii-five-0%2F304045%2F&psig=AFQjCNEjHRD4MWUm0l8XvjiEhf8tiVN5QA&ust=1474652819467456

Sjätte säsongen har varit minst lika bra som föregående säsonger och jag älskar fortfarande serien lika mycket som jag gjorde i första säsongen. Vilket såklart är riktigt positivt! Det finns dock två nackdelar och det är (1) att avsnitten i sig fortfarande varierar ganska mycket i kvalitet. Även om de där tråkigare mittenavsnitten är underhållande för en slö dag på soffan så hade jag egentligen lika gärna kunnat skippa dem. Kort sagt, en nedkortning av säsongen kan vara något att tänka på. Sedan var det även en till sak som jag verkligen irriterar mig på (men som jag ändå har förståelse för) och det är (2) att Scott Caan är borta så ofta. Precis som i förra säsongen är Danno bara "mystiskt försvunnen" i vissa avsnitt. Ibland finns det till och med någon dålig förklaring, som att han är i Vegas eller något liknande. Jag förstår att detta troligtvis beror på att skådespelaren inte har möjlighet att medverka mer än så, och visserligen anser jag att lite är bättre än inget, men come on. Lite bättre förklaringar kan ni väl komma med?

Hawaii Five-0 är verkligen en serie jag skulle rekommendera om du gillar humor, bromance och lojalitet. För det är just dessa aspekter som gör serien så bra. Ett plus om man gillar polisserier, men egentligen är jag faktiskt lite anti just sådana här serier, så jag förvånar verkligen mig själv bara av att gilla denna serie så mycket. 

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjd_9T3s6PPAhUDIpoKHXrdB5sQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.cbs.com%2Fshows%2Fhawaii_five_0%2Fepisodes%2F214917%2F&psig=AFQjCNE2IEDxXx75uCsNRwVPDolTLM-Fig&ust=1474648512122283

onsdag 21 september 2016

Ny serie: This Is Us

Nej, jag kunde inte hålla mig. Redan efter första avsnittets premiär har jag hört alltför mycket bra om denna serie för att kunna hålla mig borta under hela säsongen, så därför slutade det med att jag satte på avsnittet trots allt. Och det är jag verkligen glad för... Vilken serie! 

This Is Us är en dramaserie som följer fyra olika karaktärer som alla delar samma födelsedag. Mer än så behövs egentligen inte förklaras, det är trots allt en dramaserie vilket i stort sett innebär många olika handlingsparalleller. Några av skådespelarna vi kan se i serien är bl.a. Mandy Moore (A Walk To Remember), Milo Ventimiglia (Heroes), Sterling K. Brown (Army Wives), Justin Hartley (Smallville) och Chrissy Metz (American Horror Story). En hel del välkända ansikten alltså, åtminstone för oss som har koll på tv-världen.

Så vitt jag har förstått så kommer första säsongen bestå av totalt 9 avsnitt (har jag rätt?), och efter det första avsnittets imponerande anda, lär jag knappast kunna hålla mig borta för resten av säsongen. Får hoppas det, då jag inte lyckats med det på ungefär två år. Hur som helst, avsnittet. Så bra! Jag älskade verkligen allt - och jag brukar inte ens fastna för dramaserier, verkligen inte efter bara ett avsnitt. Ofta blir jag uttråkad ganska fort och jag hoppas verkligen att detta inte händer med This Is Us

Pilotavsnittet imponerade verkligen på så sätt att:
1. Vi blev berörda. Eller jag blev åtminstone berörd, kan inte tala för alla andra...men låt oss vara ärliga - hur känslokall måste man inte vara för att inte bli berörd av detta. 
2. Äktheten finns verkligen där. Bara en sådan sak som att Alan Thicke medverkade bidrog till att få oss att känna en enorm äkthet i serien!
3. Karaktärerna var riktigt intressanta (enligt mig)! Det var inte en enda av dem som jag inte gillade (av huvudkaraktärerna). Skådespelaren som är trött på att bli sedd som ett stycke kött, 36-åringen som mår dåligt inombords på grund av sin övervikt, mannen som vill hitta sin biologiske pappa och slutligen även paret som väntar trillingar när vattnet går alldeles för tidigt. Inte jätte unika handlingar för sig, men tillsammans blir det så himla speciellt! Vilket leder mig till nästa punkt...
4. Vi fick en tvist! Åh vad jag älskar tvistar. Framförallt när man inte anar det - som i sådana här dramaserier. Det var en så bra tvist också, det är inte ofta man får se nu för tiden (när i princip allt redan visats på tv). Men nej, den här handlingen sticker verkligen ut. Själv har jag i alla fall aldrig sett något liknande. Det ska bli riktigt intressant att se var detta leder! 

Jag älskade det första avsnittet av This Is Us, det var allt jag hoppats på och lite till. Nu håller vi tummarna för att säsongen fortsätter på samma spår så vi slipper besvikelse!

Vecka 38 ● Australien


Detta är ett samarbete med Felicia på FrökenTV, Emelie på GothamAlley, Sara på Seriereflektioner och Karin på KarinsUniversum. Glöm inte kolla in deras inlägg om veckans tema Australien


I brist på kreativitet kommer jag denna vecka tipsa om min absoluta favoritserie, nämligen Lost. Men vad har Lost med Australien att göra? Har du sett serien så vet du förmodligen redan svaret på det, men för dig som inte sett den så kan jag förklara att hela serien kretsar kring just en flygplansresa från Australien som gick väldigt fel.

När en bra mängd passagerare lämnar flygplatsen i Sydney, trodde de att deras slutmål skulle bli Los Angeles, Kalifornien. Men så fel de hade.

Lost är en helt fantastisk serie som jag verkligen rekommenderar med hela mitt hjärta. Jag kan fortfarande se något av de gamla avsnitten och bli alldeles tårögd, trots att det gått flera år sedan jag såg klart hela serien. Är man ute efter något som får en så känslomässigt involverad, samtidigt som man får både spänning och humor på köpet, då ska man verkligen inte missa Lost. På 6 säsonger lyckas serien fånga tittarens uppmärksamhet så hårt att det blir nästintill omöjligt att släppa taget. Detta är taget ur min egen erfarenhet som Lost-fan så givetvis kan jag inte lova något, men jag tror absolut att chansen är stor att du kommer känna precis som jag, precis som så många andra därute. Stort tips!

tisdag 20 september 2016