Unbroken (2014)

Unbroken är en krigsdramafilm från 2014, regisserad av Angelina Jolie. Manuset skrevs av Coen-bröderna tillsammans med William Nicholson och Richard LaGravenese. Filmen blev nominerad till 3 Oscars, däribland för bästa kinematografi, d.v.s bästa filmning.

Unbroken baseras på den sanna historien om den italienske OS-löparen Louis Zamperini efter att andra världskriget påverkar hans liv enormt. Filmen följer hans resa efter att hans plan blir nedskjutet mitt ute i Stilla Havet, där han tillsammans med två vänner tvingas överleva på en flotte i 47 dagar innan han blir tillfångatagen av japanska soldater och förd till ett brutalt fångläger. I rollerna ser vi bl.a. Jack O'Connell, Domhnall Gleeson, Garrett Hedlund, Finn Wittrock och Miyavi. 

Enda sedan den släpptes på biografer världen över, har jag velat se den omtalade dramafilmen Unbroken. Anledningen till att jag slutligen tog tag i att se den, beror främst på Jack O'Connell som spelar huvudrollen. Av ni som följer min blogg är det nog ingen som missat att jag den senaste tiden kollat igenom alla sju säsonger av tv-serien Skins (dock har inte alla recensioner kommit upp än). Hur som helst så spelar O'Connell en av mina favoritkaraktärer i serien, och därför kände jag att det även var dags att se Unbroken. 

Jag hade lite blandade förväntningar inför denna film. Det mesta jag hört var bra, men jag har också hört att den är långtråkig, och dessutom tycker jag inte att betyget på IMDB imponerar särskilt mycket med tanke på den stora budget som lagts ner på filmen. Därav hade jag såklart förväntningar, men en del av dessa var helt enkelt att filmen skulle vara bra men inte mer än så. Jag måste nu ändå säga att jag blev glatt överraskad, då jag verkligen tycker filmen var både kraftfull och spännande. 

Unbroken är en form av krigsfilm, men utspelar sig inte ute på fältet och därav består den mer av drama än action. Visst är den långsam och såhär i efterhand kan jag erkänna att det inte var så jättemycket som hände under filmen. Även om jag själv aldrig riktigt blev uttråkad, helt enkelt eftersom jag verkligen tyckte att allt som hände var så kraftfullt och känslosamt, så kan jag ändå hålla med om att de hade kunnat korta ner på filmen lite. Ibland känns det som att Hollywood verkligen envisas med att göra denna typen av filmer över 2 timmar, bara för sakens skull. Inte för att det faktiskt behövs. Det måste jag säga är lite irriterande, då filmerna faktiskt kan bli bättre om man kortar ner det lite. Med det sagt får jag ändå förtydliga att jag själv aldrig blev uttråkad, utan satt fastklistrad från början till slut. 

Trots att filmen inte var särskilt händelserik kan jag ändå hävda att den var någorlunda spännande. Inte i form av ett intensivt händelseförlopp, utan snarare eftersom man verkligen fastnade för karaktärerna och såklart därav även ville se dem överleva. Varje gång man trodde att det inte kunde bli värre - då blev det det. Eftersom detta är en film baserad på en sann historia så är det lätt att få veta redan innan hur det slutar, vem som överlever och vem som inte överlever. Vet man det så blir detta inte alls 2 timmar värda att spendera. Det är nämligen det som utgör spänningen - vad kommer egentligen hända med dessa stackars människor? Vi vet alla hur kriget slutar, men förhoppningsvis inte specifikt om de människor som filmen kretsar kring. 

Detta är den tredje filmen Angelina Jolie regisserar själv, och jag tycker hon har gjort ett bra jobb. Detta märks bland annat i skådespelarnas prestationer som var väldigt bra. De fick mig som tittare att verkligen känna med dem, och jag tycker Jack O'Connell passade väldigt bra i huvudrollen. Även Miyavi gjorde ett bra jobb som den främsta antagonisten, honom hade jag verkligen inte velat träffa på i verkligheten. Han får en att fundera över vilka sjuka människor det finns där ute, man undrar ju om den verklige Watanabe verkligen var så hemsk. Troligtvis. Usch, hemskt, verkligen hemskt. 

Jag har på senare tid börjat uppskatta denna typen av filmer, och jag tycker Unbroken lyckades hålla mig fängslad från början till slut. Dock kan jag absolut förstå de som tycker hela början blev ganska utdragen. Hur intressant är en flotte egentligen? Hade jag sett filmen en annan dag då jag var på ett annat humör så är det mycket möjligt att jag hade tröttnat och blivit lite rastlös där i mitten. Men andra halvan av filmen var verkligen bra och det var flera scener som var extra kraftfulla, endast tack vare just filmningen. Största exemplet är scenen som postern (längst upp) representerar. Den fick mig verkligen att rysa.

Bristen på ett händelserikt manus drar ner betyget något, men det tar den igen nästan fullt ut tack vare de starka scener som manuset även bidrar med. Jag skulle absolut rekommendera Unbroken, främst om du som jag, är intresserad av historia samt kraftfulla verklighetsbaserade berättelser som verkligen lämnar dig berörd.

BETYG: 8/10