Skins: Volym 3

Skins är en brittisk dramaserie från 2007, skapad av Jamie Brittain och Bryan Elsley. Serien är avslutad och består av sju säsonger. Tredje säsongen innehåller totalt tio avsnitt på ca 40 minuter/avsnitt.

Skins följer en grupp ungdomar i Bristol under deras uppväxt då de genomgår alla möjliga utmaningar. Det är allt ifrån alkohol och droger till kärlek och sorg, men trots allt de går igenom är det i grunden vänskapen mellan karaktärerna som vi får följa. I tredje säsongen ser vi skådespelare som bl.a. Kaya Scodelario, Kathryn Prescott, Emily Prescott, Luke Pasqualino, Lily Loveless, Merveille Lukeba, Ollie Barbieri, Jack O'Connell och Lisa Backwell. 

Läs min recension av volym 1 HÄR och volym 2 HÄR. 

Tredje säsongen är ett nytt kapitel för Skins - vi får följa ett nytt gäng ungdomar, men som går på samma skola som föregående generation. Just det, generation. Det är precis vad de olika kapitlen av Skins blivit kallade. Generation 1 (säsong 1 & 2), generation 2 (säsong 3 & 4) och generation 3 (säsong 5 & 6). Så vitt jag förstått kommer den sjunde och sista säsongen följa blandade karaktärer från alla säsonger. 

Generation 2 av Skins hade jag höga förhoppningar på eftersom den första generationen imponerat stort på mig. Dessvärre blev jag lite besviken på säsongen - inte till en början, utan efter några avsnitt när jag märkte att karaktärerna inte var så välskrivna som första generationens karaktärer. De första avsnitten imponerade, jag gillade det jag såg och tänkte mest att det var trevligt med lite nya ansikten. Det jag inte gillat så mycket är att säsongen inte alls haft samma djup som både säsong 1 och 2. Avsnitten har inte varit lika fängslande och det beror nog främst på att jag inte direkt fastnat för någon av karaktärerna. Att de alla gör misstag och inte är felfria kan jag förlåta - det fick vi se mycket av när det gällde de gamla karaktärerna också. Men de gamla karaktärerna hade alltid anledningar till varför de gjorde som de gjorde - det fanns någon förklaring som gjorde att vi fick förståelse för deras handlingar. Men här känns mycket av det som händer ganska oklart, gör de ett misstag så är de mest dumma. De två karaktärer jag faktiskt sett ett större djup på, är Effy och Cook. Men ingen av de har vi ändå riktigt fått svar på varför de beter sig som de gör. Effys beteende kan inte bara ha att göra med att hennes föräldrar ska skilja sig, det vore ganska ologiskt. Detsamma gäller Cook, det måste finnas någon större anledning till varför han är som han är och jag skulle gärna vilja veta vad. Nu är det ju sant att vi har åtta avsnitt kvar på hans berättelse, men får vi inte svar på den frågan så skulle jag bli ganska besviken.

Något annat jag stört mig på lite, som går lite hand i hand med bristen på djup i karaktärerna, är att deras bekymmer inte är särskilt unika eller ens stora. Första säsongen tog upp frågor som många gånger kunde beröra tillräckligt mycket för att få tittaren att släppa några tårar eller bara få raseriutbrott. Denna säsong har inte påverkat mig som tittare alls på samma sätt eftersom problemen är problem jag dels sett på tv många gånger förut, och dels för att de inte är så känslomässiga som jag hade önskat. Ett exempel är säsongens största hinder - bråket över Effy. Alla killar blir kära i den snygga tjejen på skolan, tjejen som är oförmögen att älska. Redan efter tre, kanske fyra avsnitt var de alla tre hopplöst förälskade i Effy. Varför? Ingen aning. Hon spelade med deras hjärtan redan från början och det visste de, samtidigt hade de knappt hunnit lära känna henne. Freddie sade i avsnitt 5 att han älskade henne. Ändå hade de (på skärmen) träffats ett fåtal gånger utanför skolan - inte särskilt romantiska träffar och sällan ensamma. Därför hade jag väldigt svårt för att förstå deras kärlek till henne. Den kändes snarare oseriös och tonårsaktig - den där kärleken som man inbillar sig att man känner bara för att man tycker någon är så snygg att man vill ha den för sig själv. För det var snarare så de kände - att de alla ville ha henne som en ägodel som ingen annan kille fick komma åt. 

Nu har jag kanske klagat tillräckligt och för att inget ska missförstås så får jag ändå säga att jag i helhet gillade säsongen. Inte alls lika mycket som säsong 1 och 2, men tillräckligt för att kunna ta mig igenom alla tio avsnitt utan problem. Som sagt så var det ingen karaktär jag helt fastnade för eftersom de alla gjorde ganska stora misstag till och från. I början var min favorit Pandora eftersom jag älskar hennes sköna personlighet, men mot slutet påverkades tyvärr även hon av verklighetens frestelser och gjorde sin del av gigantiska misstag. Den enda jag rent av gillar är Thomas, han är den enda som inte fått mig att ogilla honom på något sätt. Resterande karaktärer både gillar jag och ogillar jag. Det är ingen jag hatar helt, ingen jag älskar helt. Exempelvis Cook, inte någon av avsnitten har fått mig att rent hata honom för man vet ändå alltid att han är människa - en väldigt skadad sådan. J.J är även han lätt att gilla, men han kan också gå oss på nerverna ibland. 

Förutom karaktärerna och deras respektive handlingar, har säsongen varit ganska lik föregående två vilket är väldigt positivt. Det jag främst syftar på är fantastisk musik vid perfekta tillfällen, bakomliggande humor som får en att skratta till lite då och då och (vissa delar av) den brittiska ärligheten. När det gäller sistnämnda så är tyvärr vissa aspekter mystiskt borta, medan själva tonårs-känslan fortfarande känns äkta. Tonårslivet är inte alltid som i amerikanska High School-filmer och -serier, och på så sätt lyckas Skins fortfarande leverera. Något annat som gjort att vi har kvar känslan av att detta är samma serie som förra säsongen, är att karaktärerna går på samma skola där vi får träffa samma lärare som arbetade där i både första och andra säsongen. Även föräldrar och släktingar känns väl igen - exempelvis Cook's morbror/farbror som även är pappa till en av killarna som mobbade Maxxie i början av säsong 2.

I slutet av förra säsongen var jag väldigt glad åt att ha fem säsonger kvar att se, och såg fram emot att maratonkolla igenom alla i ett svep. Men efter tredje säsongen känner jag mig faktiskt lite mätt på Skins. Jag hoppas verkligen att problemen i kommande säsonger går djupare, att saker och ting känns mindre löjligt och att vi får svar på många frågor som inte förklarats ordentligt när det gäller karaktärernas inre.