fredag 4 december 2015

Tyrant: Säsong 1


Min första tanke efter att jag hört talas om den nya serien Tyrant, var ”Nej tack, inget för mig”. Men något år senare hade min uppfattning om serien förändrats rejält. Eftersom serien har fått mycket bra kritik så blir det automatiskt en serie för mig.

Tyrant hade premiär i juni förra året, och andra säsongen är just nu i full gång. Serien följer en amerikansk familj som blir insvepta i ledningen av landet Abbudin, en nation i mellanöstern. Då fadern i familjen, Bassam ”Barry” Al-Fayeed växte upp i Abbudin, men rymde till amerika som tonåring, får familjen en inbjudan att komma och gästa en kusins bröllop. Men när de väl kommer dit blir det allt svårare att lämna landet då ledningen är på vippen att tappa kontrollen. Och eftersom familjen Al-Fayeed i Abbudin anses som kungligheter, blir det även deras ansvar att hjälpa till att leda landet och rädda den nedbrytna nationen.

Mitt första intryck var bra. Jag gillade de första avsnitten och bestämde mig direkt efter pilotavsnittet för att se vidare. Men efter sjätte avsnittet började jag nästan tröttna och ett tag hade jag svårt att komma mig förbi de lite trögare avsnitten. Men jag är glad att jag gjorde det, då även de två sista avsnitten var väldigt spännande. 



Jag gillar Tyrant eftersom den är så annorlunda. Det är intressant att följa människorna i ett land som Abbudin, framförallt eftersom liknande saker händer just nu i verkligheten i många länder. Presidentskap som sätts på prov, människor som blir skjutna på gatan och risken för krig som alltid lurar runt hörnet. Det är inte vackert, men det är ändå viktigt för resten av världen att ta del av i stället för att bara blunda och hoppas att det blir bättre i framtiden.

Helheten av serien tilltalade mig, och jag är bestämd på att fortsätta på säsong 2. Men allt jag har att säga om serien hittills är inte bara positivt. Skådespelarprestationerna är inte det bästa jag sett, och i en serie som denna är det egentligen ett krav. På vissa sätt kan jag även tycka att Tyrant känns aningen overklig. Inte med allt som händer under serien, utan snarare på sättet karaktärerna reagerar på allt som händer. Familjen vi får följa, amerikanerna som kommer till Abbudin. De sätter sig tillrätta direkt i ett helt främmande land och älskar allt med det, trots att de borde veta vad som händer utanför palatsportarna. Borde de inte vara aningen mer rädda? Det skulle inte vara första gången presidentfamiljen blir attackerade av arga medborgare. Och att de har så lätt för att släppa allt därhemma, sina liv, sina vänner utan att vilja titta tillbaka. Lite otroligt, don’t you think? 



Under det grön-markerade kan det finnas några mindre spoilers.

Hur den amerikanska familjen reagerade på att hamna i en helt annan värld, kändes ganska oförståeligt och rent av naivt. Men hur Bassam, pappan, reagerade, är faktiskt inte så svårt att tro på. Man märker genom säsongens gång, att Bassam blir mer och mer fäst vid presidentskapet. Till slut går han dessutom så långt att han själv bevisar för oss tittare att han börjar bli maktgalen. Jag kan inte säga att jag bedömer hans agerande som fel, det råder ingen tvekan om att Jamal är galen och oförmögen att leda ett land. Men det betyder inte att Bassam själv hade varit ett bättre val.

Jag är ytterst nyfiken om att få veta vad som kommer hända nu. Som sagt så var de sista två avsnitten spännande, och precis när jag trodde att min nyfikenhet för serien började försvinna så återfick jag intresset. Jag hoppas på en spännande andra säsong, men jag kan ändå medge att risken finns att jag kommer tröttna genom nästa säsong och bestämma mig för att sluta titta. Men jag hoppas att det bästa av serien ligger framför oss och att spänningen fortsätter att stiga. Då har Tyrant absolut möjligheten att bli en höjdpunkt under veckorna som jag inte kommer släppa på ett bra tag!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar