torsdag 3 december 2015

Ray Donovan: Säsong 1


Första säsongen av Showtime's Ray Donovan består av 12 avsnitt på 50 min/avsnitt. Totalt finns tre säsonger släppta medan en fjärde är på väg. Serien har fått betyget 8,2 på IMDB och det var främst det som lockade mig till att se serien. Spoilers markeras med grönt.

Ray Donovan utspelar sig i Los Angeles och serien kretsar främst kring huvudkaraktären Ray som arbetar svart för att hjälpa människor som hamnar i svåra knipor. Oftast handlar det om att mörklägga olika typer av brott, men vi får även stöta på alltifrån människohandel till farliga konspirationer. I rollerna ser vi bl.a. Liev Schreiber, Jon Voight, Eddie Marsan, Katherine Moennig, Dash Mihok, Stephen Bauer och Paula Malcomson.

Ray Donovan påminner lite om dramaserien The Sopranos från 1999. De båda serierna kretsar kring en kriminell familj som har stor makt över andra människor. De båda fokuserar på fadern i familjen - i The Sopranos handlar det om maffiabossen Tony Soprano, medan vi i Ray Donovan får följa huvudkaraktären Ray. På sätt och vis kan det ses som ett familjedrama, men samtidigt är intrigerna så olika från vanliga serier som kretsar kring en viss familj. Donovan familjen är långt ifrån en normal familj, och deras problem sträcker sig längre än typiska kärleksbekymmer.

Jag måste säga att jag är riktigt imponerad över denna serien. Jag hade en del förväntningar på den, men jag trodde aldrig att jag skulle gilla den så mycket som jag gör. Ray Donovan är fantastiskt bra, och det är helt otroligt att det inte är fler svenskar som följer den. Framförallt med tanke på hur stor The Sopranos var på sin tid, och hur ledsna folk blev när den sände sitt allra sista avsnitt. 




Så vad är det egentligen som gör Ray Donovan så bra? Det finns många anledningar. Dels så går det fort framåt, vilket är en stor skillnad till The Sopranos som jag snarare tyckte kunde kännas lite seg vid tillfällen. Varje avsnitt av Ray Donovan har varit händelserikt, intressant och spännande. Är det inte kriminaliteten som gör det spännande så är det bekymren som finns inom familjen. Karaktärerna är alla riktigt välskrivna och precis som i de bästa av serier, så är huvudpersonen mystisk och väcker jämt nya frågor som vill ha svar. Detta utgör en stor del av spänningen i serien, eftersom man alltid vill veta vad det är som döljer sig under ytan på Ray Donovan.

Det som gör att många serier har en kanonstart på säsongen men sedan sjunker rejält i kvalitét, är att mystiken aldrig riktigt förklaras. Vi får aldrig svar på de frågor vi undrat över så länge. Detta är något som är så otroligt irriterande, något som direkt kan få mig att lägga ner en serie. Att hela tiden få fler och fler frågor att ställa sig, men aldrig några riktiga svar, är vad som gör att tittandet känns ganska onödigt. Serier där man efter att ha sett slutet, ställer sig frågan ”vad var egentligen meningen med allt detta?”. Svaret är då ofta att det inte finns någon mening. Det finns lika många frågor mot slutet (om inte ännu fler) i jämförelse med hur många det fanns i pilotavsnittet. Ganska surt, eller hur? Då kan vi alla glädjas åt att Ray Donovan inte är en sådan serie. Hittills i vart fall. Jag tycker att vi under dessa sista avsnitten fått en hel del svar kring karaktärernas inre. I slutet har vi så mycket större förståelse för de allihop, än vad man hade i början. 




Trots att nästan alla karaktärer i serien är kriminella, finns det många jag gillar. Två som alltid får en på gott humör är Lena och Avi. Medhjälparna som alltid finns där till hands för att städa upp röran. Jag ser absolut fram emot att lära känna de båda bättre, då de hittills inte fått särskilt mycket personlig bakgrund visad på skärmen. Även Abby har jag storgillat sedan första avsnittet. Hennes tuffa attityd blandat med den underbara dialekten. Hon är en riktigt häftig mamma samtidigt som hennes personlighetsbeskrivning är mer än fullständigt rimlig. Hur hon reagerar i olika situationer är väldigt förståeligt och jag gillar att hon både kan bli riktigt arg, men även vara väldigt förlåtande och förstående. Favoriten av alla är ju ändå så klart Ray Donovan himself. Vad hade serien varit utan honom?

Den enda av karaktärerna som jag rent av inte klarar av är Mickey. Jag hoppas att det blir bättre, men än så länge får jag bara lättare och lättare för att bilda ett större och större hat mot honom. Allt han gjort, allt han inte gjort. Precis som med alla andra karaktärer har jag dock fått större förståelse för honom mot slutet än i början, men det betyder absolut inte att jag respekterar honom eller gillar honom på något sätt. Nej nej.

Många gånger är dialogerna i denna serien så suveränt skrivna. Tar man sig verkligen tiden att lyssna på allt som sägs under ett avsnitt så måste det vara fullt omöjligt att inte se kvalitén i serien. Att bara en replik kan säga så mycket. Ett exempel är när Mickey hävdar att han älskar sina barnbarn och inte vill lämna dem, och Abby’s svar är så klockrent.
”I love those kids, I really do.”
”Why don’t you love your own kids, Mick?” 




Även om jag gillat alla avsnitt av säsongen så tycker jag absolut att de tre sista även varit de tre bästa. Det bjöds på extra mycket spänning och jag ville verkligen inte att det skulle ta slut. Som tur är är det långt ifrån slut, detta var bara en tredjedel av alla avsnitt som finns ute.

Det var faktiskt en stor chock att få veta att det inte bara handlade om Bunchy, den där präst-våldtäkten... Även Ray hade blivit våldtagen som barn och även han bar det med sig dagligen, även om det var långt ifrån lika tydligt som Bunchys lidande kring händelsen. Scenen i köket med Abby då han sa: ”It wasn’t only Bunch...” Usch så sorgligt, stackarn.

Jag gillade verkligen hur säsongen slutade. De flesta frågor var besvarade och vi lämnades inte med någon onödig cliffhanger. Självklart är jag, precis som alla andra, ett stort fan av cliffhangers, men i en serie som denna räcker det med en cliffhanger efter varje avsnitt för att få en att vilja fortsätta titta. I slutet av säsongerna däremot är det alltid skönt med lite closure. Det gör att man aldrig behöver oroa sig över att serien mot förmodan skulle blir nedlagd utan ett ordentligt slut. Allra sista scenen av första säsongen är en av mina favoritscener. Tyckte det var det perfekta slutet, när Ray låg täckt med Avis blod i solstolen medan hans familj en efter en samlades runt honom.

Eftersom första säsongen av Ray Donovan höll en så pass hög kvalitet, så är det svårt att inte ha för höga förhoppningar på kommande säsonger. Min största rädsla nu är att serien kommer sjunka och bli sämre. Det kan inte vara lätt att leva upp till en första säsong så fantastisk som denna.

Är du, precis som jag, ett stort fan av serier vars huvudperson är mystisk och hemlighetsfull? Serier som till exempel Graceland, Mad Men och Banshee. I så fall tror jag även att du kommer att gilla Ray Donovan eftersom även den bjuder på mycket mystik kring huvudkaraktärens bakgrundshistoria.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar