måndag 14 december 2015

Rain Man (1988)

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjEusWA49vJAhVJchQKHRs6DSYQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Ffotonin.com%2Fgroups%2Frain-man%2F&psig=AFQjCNFxE4m9v0TSBhBEh9-DM2mM0VABsg&ust=1450196996103377

Rain Man är en dramafilm från 1988, regisserad av Barry Levinson (Sleepers, 1996) och skriven av Barry Morrow. Filmen tog hem så mycket som fyra priser på oscarsgalan - manus, regi och även för bästa film. Dessutom belönades Dustin Hoffman med sin andra Oscar tack vare sin prestation som den autistiske Raymond Babbitt i Rain Man.

Rain Man följer den själviske yuppien Charlie Babbitt (Tom Cruise) efter att han får veta att han har en äldre bror han aldrig tidigare fått veta om. När deras far dör och brodern Raymond (Dustin Hoffman) ärver allt av värde, bestämmer sig Charlie för att ge sig in i en kamp för att få tillgång till sin del av arvet. Men på grund av sin autism förstår sig inte Raymond på pengar, och enda sättet för Charlie att få sin vilja igenom är genom att ta över förmyndarskapet om sin bror. Men resan till rikedom lär Charlie ett och annat om såväl autism som värdet av att ha en familj.

Rain Man är på många sätt en väldigt udda film, men samtidigt en typisk 80/90-talsdrama. Detta är en genre som för filmen långsamt framåt vilket innebär att tittaren måste vara väldigt tålmodig för att inte tröttna. Själv har jag blivit mer tålmodig av att se många liknande dramafilmer, men samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att vissa delar kunde skippats. Eftersom hela filmen egentligen kretsar kring relationen mellan de två bröderna, fanns det flera scener jag gärna hade skippat då dessa inte alls bidrog till budskapet lika mycket som det bidrog till att förklara för oss vilket själviskt kräk huvudpersonen är. Tillslut kom jag till en punkt i filmen då jag började undra när det skulle vända. När ska Charlie börja förstå sig på sin autistiske bror och när ska han inse att det finns viktigare saker i livet än pengar? Vi kom dit, men vägen var lite för lång för min smak. Någonstans i mitten av filmen börjar man tröttna på att följa en huvudperson man inte gillar. Man börjar tröttna på hans elaka kommentarer mot sin bror. Men trots den långa väntan, kan jag ändå säga att det var värt det när vi väl kom dit. Trots att det tog lite för lång tid för Charlie att hitta sin egen personlighet, kom han tillslut dit. Ilskan över sin egen barndom kom han tillslut över samma sekund som han insåg på riktigt, att han för första gången någonsin har fått sig en riktig familj. 

Charlie är en karaktär som på många sätt är svår för tittaren att följa hela filmen då han till en början inte är särskilt lätt att tycka om. Men detta förändras genom filmens gång, och mot slutet var det lätt att beundra honom för hans något naiva tänkande som sa att autism är botligt. Under de sista tjugo minuterna av filmen har han har ett så stort förtroende för sin bror att han helt och hållet lyckades ändra min åsikt kring Raymonds välmående. Hela filmen hade jag ansett att doktorerna hade helt rätt, att det var så tydligt att Ray skulle må så mycket bättre av att vara kvar på hemmet, med sina egna rutiner och fortsätta leva det liv han är van vid. Men plötsligt såg jag det ur en helt annan synvinkel, en synvinkel som sa att, om Charlie hade rätt, om familjebandet verkligen kunde nå fram till Ray på ett helt annat sätt, så skulle han säkerligen trivas minst likaväl hos sin bror i Los Angeles.

Vad som gör Rain Man intressant, är handlingen kring autism. Sjukdomen hamnar inte i skymundan när bröderna börjar komma varandra närmare, utan den finns alltid där. Raymond som karaktär är ett extraordinärt exempel av en man som drabbats av autism, då han även besitter en typ av Savantsyndrom. Detta innebär att han har en utvecklingsstörning som utvecklar färdigheter som ingen vanlig människa skulle kunna ha. Kombinerat med en otrolig minneskapacitet, lyckas Raymond imponera på fler sätt än bara Dustin Hoffmans fantastiska talang som skådespelare. 

Raymond som karaktär förvånade mig rejält då jag inte alls trodde att autism kunde vara så illa. Den enda jag någonsin känt med sjukdomen, klarar av livet i princip som en vanlig människa där enda undantaget är att hen är lite annorlunda på vissa mindre sätt. Raymond Babbitt däremot, har en oförmåga att leva ett normalt liv då han endast fokuserar på detaljer i stället för sammanhanget. Detta gör honom otroligt svår att få kontakt med av andra människor.

Som ni märker så är Rain Man en film som lever på sina karaktärer, och likaså på skådespelarna. Därför är det en otrolig lättnad att de gör bra ifrån sig båda två, och det förvånade mig inte ett ögonblick att Hoffman tog hem priset för bästa biroll i 1988 års oscarsgala. Karaktärerna är välskrivna och trots huvudkaraktärens ignorans och ego, är det trots detta inte alls svårt för mig som tittare att förstå hans motiv, hur han tänker och varför han är som han är. Manuset i sig är även det bra även om jag hittar några mindre felaktigheter som gjorde mitten-delen aningen tröttsam för mig. Även regin förtjänade sin oscar, även om jag blev aningen förvånad över att filmen även tog hem priset för bästa film. Men jämfört med övriga filmer jag sett från '88 så kan jag väl ändå inte klaga.

Betyg: 7,5/10

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiUlt-t49vJAhVFzxQKHSA1BfwQjRwIBw&url=https%3A%2F%2Fquotesgram.com%2Fdustin-hoffman-rain-man-quotes%2F&psig=AFQjCNFxE4m9v0TSBhBEh9-DM2mM0VABsg&ust=1450196996103377

2 kommentarer:

  1. Det är så roligt att du alltid skriver om lite äldre filmer, man får alltid inspiration till att se dessa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad roligt att höra, ibland känns det som att jag borde hålla mig till de nyare filmerna... Men jag älskar film, nytt som gammalt och många av mina favoriter är dessutom äldre så why not liksom ;)

      Radera