Paper Moon är en komedi-drama film från 1973, baserad på boken Addie Pray av Joe David Brown. I huvudrollerna ser vi Ryan O’Neal, samt hans dotter Tatum O’Neal. 1974 vann den tio-åriga Tatum en Oscar för sitt utförande i filmen. Välförtjänt!

Paper Moon utspelar sig under den stora depressionen, alltså på 30-talet. Efter att den 9-åriga flickan Addie blir föräldralös då hennes mamma dör, träffar hon bedragaren Moses ”Moze” Pray, en man som hon misstänker kan vara hennes pappa. Ovilligt får Moze i uppgift att överlämna flickan till hennes faster i Missouri, men då han utnyttjar flickan för att lura människor på pengar, blir Addie bestämd på att få ta del av vinsten. Den smarta flickan och hennes may-or-may-not-be pappa, bildar snart ett band som får de båda att inse att det finns viktigare saker i livet än pengar.

Jag gillade Paper Moon. Den är sådär perfekt gammal. Inte så gammal att den blir dålig, men tillräckligt för att ha samma mysiga känsla som många äldre filmer har. Att den utspelar sig i svart-vitt trots att den gjordes på 70-talet är en av anledningarna till det.

Tatum O’Neal’s pris för bästa framförande av en skådespelerska i en biroll var välförtjänt. Hennes ständigt sura min var trovärdig och jag kan inte tänka mig någon annan skådis som hade passat bättre i rollen som Addie Pray. Hon var dessutom dittills den yngsta någonsin att vinna en Oscar inom en konkurrenskraftig kategori. 



Ofta när jag ser på äldre filmer, kan jag känna att det är lite svårt att få grepp om handlingen. Paper Moon var inget undantag, men den håller sig ändå på en nivå där filmen till större delen drivs av karaktärerna och dialogerna. Själv är det något jag alltid uppskattar i filmer, men tycker du tvärtom - att det snarare kan bli uttråkande, så är inte Paper Moon något för dig.

Jag måste säga att jag verkligen uppskattade humorn i filmen. Det var inte för mycket som det ofta kan bli i nyare komedifilmer. Inga dåliga skämt man hört miljontals gånger förut, och inga skrattretande pauser efter varje så kallad rolig replik. Istället får vi ta del av naturliga händelser som är lika underhållande för varje tittare, och som snarare får oss att le lite fånigt i stället för att gapskratta. Det är denna typ av humor som tilltalar mig mest.

Paper Moon är utan tvekan en film som jag kommer se igen, förhoppningsvis många gånger. Jag skulle hemskt gärna vilja ha den på Blu-ray i min filmhylla, men dessvärre lyckas jag inte hitta den på någon svensk internetsida. Men så fort den poppar upp någon gång, gärna med svensk text, så kan ni lita på att jag kommer vara den första att klicka hem den.

För den som uppskattar bra gamla filmer är Paper Moon en stor rekommendation. Den är inte urgammal, utan ganska lagom för oss som föddes under den senare delen av 1900-talet och är mer vana vid färgrika filmer med massvis av moderna effekter.
Betyg: 8/10