Alla svenskar, barn som vuxna, vet nog vem Astrid Lindgren var och varför hon var så pass ökänd som hon var och är än idag. Trots att Astrid dog för mer än tretton år sedan är hon fortfarande omtalad både i Sverige och internationellt. Det är inget okänt faktum att hon dessutom ska få synas på den kommande 20-kronorssedeln.

Trots att jag föddes så sent som på 90-talet så har jag växt upp med Astrid Lindgrens berättelser. Det var Pippi Långstrump, Emil i Lönneberga, Barnen i Bulleby, Madicken, Rasmus på Luffen, Karlsson på Taket, Saltkråkan, Ronja Rövardotter, Nils Karlsson Pyssling, Lotta på Bråkmakargatan och Kalle Blomkvist. Det finns säkert många fler som jag inte haft samma relation till, men detta är åtminstone de jag själv växt upp med. Ja, nästan alla.

Även om jag så klart gillat alla Astrid Lindgrens böcker och filmer, så har mina absoluta favoriter alltid varit Mio Min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Jag tycker de är så otroligt mysiga och jag älskar världarna de spelas in under. Mio min Mio har jag inte läst, men filmen såg jag många gånger om och om igen när jag var liten och lyckades få tag på min allra första DVD-utgåva. Ja, Mio min Mio var min allra första film jag köpte själv som inte var på VHS. 



Bröderna Lejonhjärta däremot har jag läst boken av och jag fullkomligt älskar den. Fortfarande. Jag tycker den är hur mysig som helst, och bara handlingen lockar ju oavsett hur gammal man är. Har du aldrig läst/sett Bröderna Lejonhjärta så kommer här en liten förklaring. Berättelsen följer de två bröderna Skorpan och Jonatan efter att de dör och hamnar i den fiktiva efterlivs-världen Nangijala. Bara namnet ger mig rysningar. Där har jag alltid velat bo. När jag var liten trodde jag på allvar att Nangijala var en riktig plats och att jag skulle hamna där efter att jag dött. Men sen växte jag (tragiskt nog) upp.

Jag tycker Mio Min Mio på många sätt är ganska lik Bröderna Lejonhjärta. Visst, den handlar inte om döden, men det är ändå en väldigt speciell berättelse. Det är en sådan berättelse som gör mig avis på Astrid Lindgren och jag bara önskar att det hade varit jag som kommit på denna briljanta idén. Mio Min Mio följer nämligen den 9-årige Bosse som reser till det så kallade ”Landet i fjärran” där han träffar sin biologiska pappa som ger honom i uppdrag att bekämpa den onda riddar Kato. Detta är verkligen en underbar berättelse, och jag planerar absolut att läsa boken någon gång i framtiden. Men till skillnad från Bröderna Lejonhjärta där jag tycker boken är betydligt mycket bättre än filmen, så gillar jag verkligen filmen om Mio (Bosse). Det är en sån där mysig blandning mellan svensk och amerikansk film, och något jag upptäckt på senare år är att det faktiskt är många kända skådespelare med i filmen. Bland annat en barn-version av Christian Bale som spelar Mios bästa kompis Jum-Jum (Benke) och Christopher Lee som spelar riddar Kato. En av de få filmer som aldrig går ur tiden, hur dålig den än är idag. Åtminstone för oss Astrid Lindgren fans. 



Om det är några filmer som skulle gjorts nyversioner av så skulle det vara Bröderna Lejonhjärta och Mio Min Mio. Framförallt Bröderna Lejonhjärta som jag totalt älskar. Tänk, vad de hade kunnat göra med den berättelsen idag? En amerikansk storfilmsversion av Bröderna Lejonhjärta? Säg mig, varför är det ingen som tagit tag i detta...! Det hade blivit så otroligt bra.

Djupare behöver jag nog inte gå in på temat, men jag tillhör i vart fall den skara människor som aldrig kommer glömma Astrid Lindgren och hennes fantastiska sagoberättande. Ronja Rövardotter kommer alltid ses av mig på nyår och jag kommer alltid gå och nynna på Alfred’s Fattig Bondräng från Emil i Lönneberga och Luffarvisan från Rasmus på Luffen. Och Idas Sommarvisa är ju en självklar sång att sjunga på lagom till att de varma sommardagarna börjar närma sig.