fredag 24 mars 2017

6 frågor inspirerade av Total Film

Bron till Terabitia (2007)

Häromdagen hittade jag några intressanta frågor i det senaste numret av Total Film Magazine, en tidning om just film. Listan hade skrivits av en av filmjournalisterna och där svarade han helt enkelt på sex frågor om sina egna favoritfilmer. Eftersom det är superkul med listor så tänkte jag göra detsamma, så här kommer de sex frågorna tillsammans med mina svar. 

Den första film jag någonsin såg
The first movie I ever saw
Det här är en svårare fråga för mig än för honom eftersom han såg sin första film på 70-talet när film inte var lika populärt som det var när jag växte upp. Jag har verkligen ingen aning om vilken den första film jag såg var eftersom jag måste varit jätteliten då (framförallt med tanke på att jag växt upp i en filmälskande familj), men det måste ju varit någon Disneyfilm kan man tycka. För att göra frågan lite enklare för mig kan jag väl svara den första otecknade film jag kan minnas, och det är nog Djungel-George, eller George of the Jungle (1997) som den heter på engelska. Den minns jag att vi hade på vhs, och jag älskade den så jag såg den jämt. Antagligen är den hur dålig som helst och jag hade nog inte kunnat se den idag dock... (Nu när jag tänker efter minns jag faktiskt också någon annan film vi hade på vhs, baserad på böckerna Max Potta. Den måste jag ha varit väldigt liten när jag såg för så vitt jag minns så var filmen bara som ett bildspel med berättarröst utan någon större story än att ett barn om och om igen skulle gå på pottan...)

Den där filmen som alltid får mig att gråta
The film that always makes me cry
Den första film jag kommer och tänka på här är Bron till Terabitia. Tror inte jag har sett den en enda gång utan att gråta, och ändå har jag sett den många gånger. 

Den film jag skulle ta med mig till en öde ö
My desert island film
Här var Richard Herring, skribenten till ursprungsfrågorna, väldigt listig och svarade en film som han hatade, bara för att den skulle inspirera honom till att försöka ta sig bort från ön. Väljer man en för bra film, finns ju risken att man blir så bekväm att man aldrig orkar ta sig därifrån... Jag är dock inte lika smart som honom och dessutom hade jag gärna haft min egen ö där jag bara kan sitta och titta på film, men i så fall hade man ju velat ha med sig alla filmer som någonsin gjorts så man inte tröttnar. Men men, får jag bara välja en så säger jag nog Big Fish som är min absoluta favoritfilm. Den gör mig alltid glad, så varför inte. 

Big Fish (2003)

Den där filmen jag älskar men som ingen annan hört talas om 
The film I love that nobody's heard of
Jag vet inte, det känns som att det finns ganska många sådana. En film jag tycker är väldigt rolig är Dogma, och den enda jag känner som hört talas om den är min mamma och det beror endast på att jag själv fått henne att se den. Och kanske ni läsare, eftersom jag skrivit om den några gånger. 

Den film som skrämmer mig mest
The film that scares me most
Barnhemmet, utan tvekan. Jag är inte särskilt lättskrämd när det gäller film, och för det mesta avskyr jag skräckfilmer då de ofta känns löjliga snarare än skrämmande. Men Barnhemmet är en sådan film som jag sett flera gånger och varje gång får den mig verkligen att rysa. Det är något som är så otroligt jobbigt när det kretsar kring små barn. 

Den där filmen som alltid får mig att skratta
The film that always makes me laugh
Här får jag nog säga En fisk som heter Wanda då det är min absoluta favoritkomedi. Den är verkligen superrolig - jag skrattar lika mycket varje gång. 

En fisk som heter Wanda (1988)

torsdag 23 mars 2017

Dubbelrecension: Djungelboken & Skönheten och Odjuret

Eftersom jag ännu inte skrivit en hel recension av Djungelboken som släpptes förra året, så tänkte jag att jag kunde göra den i ett delat inlägg tillsammans med mars' nya release Skönheten och Odjuret. För att börja med den som släpptes först:


DJUNGELBOKEN

Det kändes jättestort förra året när Djungelboken släpptes med animering lik en live action-film. Med en riktig barnskådespelare i rollen som Mowgli. Det glädjer mig enormt mycket att veta att detta bara är början. Som vi alla vet så släpptes Skönheten och Odjuret så sent som i fredags, och fler är på ingång.

När jag för första gången hörde talas om att det skulle komma en otecknad version av Disney's kända filmklassiker Djungelboken så tyckte jag det verkade som en jättedålig idé. Hur i hela friden skulle detta egentligen kunna bli bra? Talande djur som faktiskt ser realistiska ut? Jag tänkte tillbaka på Narnia som kändes jätte konstig ju äldre jag blev. Detta är en film jag älskade som liten, men efter att inte ha sett filmen på flera år såg jag den igen när jag blev äldre - och då kändes den där talande bävern så otroligt löjlig. Jag älskar fortfarande Narnia-filmerna, men jag hade ändå inte velat se något nytt som liknar den idag. Givetvis är Djungelboken i en helt annan klass än Narnia, men jag hade ju trots allt inte så mycket att gå på när det enda jag visste om filmen var vetskapen om dess framtida existens. Redan när den första trailern släpptes så ändrade jag dock uppfattning totalt. Jag älskade att de faktiskt lagt ner så mycket pengar och arbete på den, det trodde jag inte de skulle göra. Trailern höjde mina förväntningar otroligt mycket, och ändå blev jag riktigt imponerad när jag väl så filmen.

Djungelboken har alltid varit en av mina absoluta favoriter när det kommer till Disney, och därför var det superroligt att just denna saga blev den första inom denna nya trend att göra nyversioner av gamla klassiker från Disney-världen. Djungelboken är en otroligt vacker film rent visuellt, helt fantastisk. Djuren ser extremt realistiska ut, och det jag var mest rädd för var att jag skulle störa mig på hur de talar. Men jag tycker verkligen det gjordes bra och jag tänkte inte ens på att det var ett djur som pratade. Som om det vore det mest normala jag någonsin sett.

Musiken var något av det bästa under hela filmen. Jag älskar låtarna från Disney's första version och jag tyckte dessa scener gjordes väldigt bra. Bästa scenen enligt mig är densamma som i den tecknade versionen - Mowglis besök hos Kung Louie. Jag var lite besviken av att musiknumret var mer prat än musik, och att de även hade ändrat i texten lite kändes tråkigt även om jag ändå inte direkt kan säga att jag ogillade det. Den här versionen var också bra, men man är bara van vid att höra det på ett sätt och då blir det lite irriterande när låttexten är ändrad. Scenen i helhet tycker jag dock var riktigt häftig och detsamma gäller hela uppbyggandet av Kung Louie's palats. För att inte tala om Louie själv? Älskar hur stor de hade gjort honom till skillnad från i den tecknade. Kändes så mäktigt på något sätt.

Musiken gav verkligen den där rätta känslan, och scenen när Baloo och Mowgli låg i vattnet och sjöng var helt underbar. Omöjligt att inte sitta med ett leende på läpparna hela vägen.

Djungelboken älskade jag verkligen och ser fram emot att få se den igen. Ett tips, om man intresserar sig för hur filmer skapas, är att titta på extramaterialet till denna film. Jag kollade igenom allt extramaterial och det är verkligen helt otroligt hur det är möjligt att skapa såhär magiska filmer. Jag undrar ibland hur en person från ex. 1800-talet hade reagerat till att resa rakt in i 2017 och se på en film som Djungelboken. Hade nog känts otroligt overkligt.
Betyg: 8/10


SKÖNHETEN OCH ODJURET

Filmen vi alla väntat på - Bill Condon's live action version av Disney klassikern Skönheten och Odjuret (originaltitel Beauty and the Beast). Ja, om man nu fortfarande kan kalla alla äkta inspelningsfilmer för live action, nu när animeringstekniken även tagit sig in i live-action världen.

Skönheten och Odjuret såg jag på bio i söndags, det kändes givetvis som en självklarhet för en så stor film som denna. Denna film är inte riktigt lika visuellt häftig som Djungelboken, men visuellt vacker är den ändå. Vi har Odjuret, Lumiere och Clocksworth, vi har Chip, Mrs. Potts och alla andra karaktärer som förvandlats till någon form av antikvitet. Dessa ser alla väldigt magiska ut och trots att det kommer såhär visuellt vackra filmer ganska regelbundet nu för tiden så slutar jag aldrig imponeras. Det känns verkligen helt overkligt hur fantastiska filmer man kan göra med hjälp av lite teknik.

Skönheten och Odjuret bjöd på ännu mer musik än Djungelboken, men det är inte så förvånansvärt då detsamma gäller de tecknade versionerna av de två sagorna. Jag ska erkänna att jag inte sett den tecknade Skönheten och Odjuret på väldigt länge - precis som med de flesta Disney-filmerna har jag sett de många gånger under min barndom men eftersom just Skönheten och Odjuret aldrig var min favorit så har det inte blivit att jag sett den igen på senare år (mer än kanske någon enstaka gång när jag var 13-14). På grund av detta mindes jag inte särskilt många av musiknumren från filmen, vilket är synd då man inte får riktigt samma känsla av att känna igen musiken. Å andra sidan är det ganska uppfriskande att få se dessa nya versioner utan att riktigt behöva jämföra med de gamla. Hur som helst så älskade jag musiken, och jag tyckte om alla musikscener även om jag såklart har mina favoriter. Precis som i den tecknade gillar jag verkligen scenen när Lumiere sjunger "Be Our Guest" för Belle vid middagsbordet. Hela den scenen känns väldigt magisk och det älskar jag.

För övrigt tycker jag denna nya version av Skönheten och Odjuret liknar den gamla väldigt mycket vilket såklart kan bli lite tröttsamt. Men samtidigt är det inget jag personligen stör mig på då detta ändå är en fräsch syn på det hela, och även om manuset liknar det gamla så är det ändå en helt ny film som ser väldigt annorlunda ut. Jag har läst en del recensioner på Letterboxd som säger bl.a. att denna film är onödig, att den inte borde ha gjorts eftersom den gamla redan är bra. Dessa argument förstår jag mig verkligen inte på - ja, visst är den gamla bra, men det betyder inte att man inte borde göra det bättre. Annorlunda. Nytt. En live-action version med animering som denna - det kan inte ens jämföras med en tecknad Disneyfilm från 90-talet. 

Jag älskar verkligen att de börjar göra nya versioner av dessa gamla Disney klassiker, och Skönheten och Odjuret var inget undantag. Visst är manuset ganska enkelt, men allt annat gör ändå att filmen känns jätte magisk vilket enligt mig är det viktigaste i denna typen av sagofilmer. Jag älskar också att både Skönheten och Djungelboken bjuder på mycket humor - jag skrattade flera gånger under båda filmerna. 
Betyg: 8/10

onsdag 22 mars 2017

Veckans tema ● Religion

The Passion of the Christ (2004)

Detta är ett samarbete med Felicia på FrökenTV, Sara på Seriereflektioner, Emelie på GothamAlley, Karin på KarinsUniversum och Lovisa på Seriedrottningen

Veckans tema är Religion vilket är ett tema som är lite svårt för mig att skriva om av flera anledningar. Dels har jag inte sett särskilt många religiösa filmer, och dels har jag inte gillat de flesta religiösa filmer jag faktiskt sett vilket antagligen beror på det faktum att jag har otroligt svårt för seriösa filmer om religon då jag själv är ateist och inte tror på... ja, någonting egentligen. Jag har absolut respekt för de som tror på Gud, men av någon anledning tycker jag den typen av filmer känns löjliga och ofta även påtvingade, som om de försöker få tittaren att tro på något som man kanske inte vill tro på. Detta gäller såklart inte alla filmer, men det är i det stora hela min uppfattning av de filmer jag sett som på ett eller annat sätt har att göra med religion. 

Alltså, istället för att tala om de seriösa religiösa filmerna, så tänker jag ta upp de mer oseriösa. Som sagt, jag har verkligen inget emot folk som är religiösa, så jag hoppas ingen känner sig förolämpad av detta inlägget, om det nu är möjligt. 

Eftersom jag har svårt för filmer där religion tas jätteseriöst när jag själv inte är troende, så finner jag det mer underhållande när det gäller filmer som på ett eller annat sätt driver lite med religionen. Jag är en person som tror på vetenskap mer än något annat, och därför känns allt kring Gud, himlen och helvetet väldigt löjligt för mig. För några år sedan såg jag en film från 1999 som heter Dogma, med bland annat Matt Damon, Ben Affleck och Alan Rickman i rollerna. Jag fann filmen superrolig och har sett den ett antal gånger sedan dess. Filmen följer två änglar som blivit bannlysta från himmelen, och på olika sätt försöker göra allt för att ta sig in igen. Samtidigt skickar Gud en ängel till jorden för att vägleda en troende kvinna till att hindra de två bannlysta änglarna från att nå sitt mål. Detta är en film som jag tror att alla kan underhållas av, oavsett om man är troende eller inte. Även om filmen driver lite med de extrema vinklarna av den kristna religionen så är den ändå rolig och jag tror att en kristen person skulle kunna hålla med om det. 

Dogma regisserades av Kevin Smith och gillar man hans humor så kommer man garanterat gilla Dogma. Jag gillar hur filmen driver lite med hur gammalmodig bibeln är - exempelvis så förklaras det i filmen att Jesus i själva verket var svart, och att Gud är en kvinna. När det gäller Jesus så var det helt enkelt rasismen som tog över bibeln då boken skrevs av vita män. Så länge man inte tar filmen på största allvar så är det en väldigt underhållande rulle (med enda undantaget av en något löjligare scen som jag kanske hade kunnat skippa). 

måndag 20 mars 2017

Science Fiction mässan i Göteborg 8-9 april

Nu när april börjar närma sig så tänkte jag det kunde vara dags att tipsa lite smått om att SciFiWorld kommer till svenska mässan i Göteborg nu under våren. 

Vad är Sci Fi mässan?
Scifi mässan innebär massvis med roligheter för den som är intresserad av film, tv och/eller spel. Huvudtemat är såklart science fiction-genren och därav kommer man se mycket av framförallt Star Wars-universumet på mässan. Men! Även om sci-fi är fokuset under mässan så finns det mycket mer än så, både när det gäller film och spel. Även om du inte gillar science fiction så finns det garanterat något under mässan som skulle intressera dig. 

Skådespelarna som dyker upp
på mässan i år
Vad kan man göra på mässan?
Mässan är full av olika stånd där man kan köpa allt ifrån roliga filmrelaterade t-shirtar till äkta autografer från stora Hollywoodkändisar. Det finns även saker som ställs ut och inte säljs - riktigt häftiga saker så som äkta rekvisita från de allra största filmerna. Något som skiljer sig från år till år, är vem som besöker mässan. Varje år kommer nämligen några besökare från ex. Hollywood för att besöka mässan. Dessa personer kan man få träffa, köpa autografer ifrån, bli fotograferad med eller bara diskutera filmer med om man så vill. Om du dessutom är väldigt kreativ så finns det även en stor cosplay-tävling på mässan - den som kommer utklädd i snyggast hemmagjorda kostym får chans att stå på scen och vinna superfina priser! Vill du inte klä ut dig så är lika roligt att bara beundra alla andra som kommer utklädda till mässan, och kommer du lite tidigare så har du även chans att få se Star Wars-paraden. 

Vad kostar det att gå på mässan? 
150 kronor per person betalas kontant på plats, men har du de yngsta barnen (3-7 år) med dig så kostar deras biljetter bara 100 kronor. En biljett gäller för en dag, så vill man gå båda dagarna får man betala två gånger. 

Jag har själv bara besökt mässan en gång, men det blev en dag jag kommer minnas länge och därför är jag givetvis redo för att besöka mässan i år igen. Jag har inte koll på när mässan kommer till de andra stora städerna, men här i Göteborg kan vi hitta dessa roligheter hos Svenska Mässan lördagen den 8:e april och söndagen den 9:e april. Kommer du vara en av de glada besökarna? 

Vill du veta mer om Sci-Fi mässan? Klicka här!

lördag 18 mars 2017

Please Like Me: Säsong 4



Som jag farat för denna säsong. Säsong 4 av Please Like Me blev den sista och säsongen består av bara 6 avsnitt. Givetvis ville jag inte att denna underbara serie skulle ta slut då jag verkligen förälskat mig i den, och även om den inte slutade precis så som jag hade önskat så tycker jag ändå det var ett bra avslut på serien. Det känns som att de anade att säsong 4 skulle bli den sista redan när säsongen producerades, och det är såklart positivt.

Innan jag börjar snacka mer ingående om säsongen måste jag kort bara dela med mig av mina tankar kring serien i helhet. Please Like Me är en dramedy som gör sin genre så otroligt bra. Serien har imponerat från början till slut utan att någonsin tappa kvalitet. Manuset är extremt välskrivet och allt i serien känns så himla realistiskt. Karaktärerna, storyn, skådespelarna. Skådespelarna tycker jag är perfekta i sina roller och för många av dem beror det kanske just på att karaktärerna skrevs baserat på de specifika skådespelarna. Hur som helst så görs rollerna väldigt bra på alla sätt och vis. Manuset i helhet är även otroligt välskrivet på så sätt att vi bjuds på både humor och drama, skratt och tårar. Jag har skrattat många gånger, ännu fler gånger har jag suttit med ett leende på mina läppar (som ett fån, men det var oundvikligt) och andra gånger har kinderna blivit blöta, och faktiskt inte bara för att jag råkar vara lite överkänslig när det kommer till film och serier. Många scener är otroligt mäktiga trots att de är väldigt enkla och mycket är tack vare den underbara bakgrundsmusiken i serien, men även tack vare hur vackert många scener är filmade. Och när jag ändå nämner musiken - introlåten till Please Like Me (I'll Be Fine, Clairy Browne & The Bangin' Rackettes) är helt klart min nya favoritlåt, den har gått på repeat här hemma dag ut och dag in den senaste veckan. 

Det är Josh Thomas som har skrivit Please Like Me, och det är även han som spelar huvudrollen. I intervjuer har han berättat att serien till viss del baseras på hans eget liv. I serien följer vi Josh som en 24-årig ung man som nyss kommit till insikt med sin sexualitet efter att ha blivit dumpad av sin flickvän. 

Det finns så mycket jag älskar med den här serien, men istället för att ta upp allting här har jag gjort ett enskilt inlägg som kommer publiceras någon gång här framöver, där jag tar upp tio anledningar till varför Please Like Me är helt fantastisk. I detta inlägg kommer jag från och med nu istället fokusera på just sista säsongen av serien, och därför kan jag varna för spoilers nedan. 


Sista säsongen är nu över för mig och det gör mig otroligt ledsen eftersom jag verkligen älskat denna underbara men tyvärr även korta resa. Please Like Me har prickat in hos mig så väl att den blivit en av mina favoritserier, kanske till och med min favorit inom sin genre. Fjärde säsongen består som sagt av endast 6 avsnitt, och jag är både väldigt nöjd och väldigt besviken med säsongen måste jag säga. Jag gillar verkligen slutet och är på sätt och vis glad åt att den avslutades efter denna säsong då det kändes ganska perfekt. Men samtidigt vill man ju att det ska sluta lyckligt, eller hur? Please Like Me är en komediserie med mycket realism, och därför visste jag egentligen från start att den inte skulle sluta perfekt, och hade den gjort det hade även det gjort mig besviken då det inte är meningen att livet ska vara perfekt på något plan alls. Därför gör slutet mig väldigt kluven - jag älskar att den slutar lika realistiskt som den började och att den i princip handlingsmässigt även slutade precis som den började - med Josh och Tom tillsammans igen med enda skillnaden att de nu har en ny lya. Men samtidigt känns det ju lite som att de tagit ett ganska långt steg tillbaka. Tom var redo att flytta in tillsammans med Ella och som ett stort fan av Ella tycker jag det är väldigt synd hur det slutade mellan dessa två. För att inte tala om chocken, jag såg det verkligen inte komma. Men det är ju också så livet är, och därför gillar jag det samtidigt som jag ogillar det. Jag kan inte hoppas på annat än att Ella hade stannat kvar som en del av gänget om serien hade fått fortsätta, även om hon och Tom aldrig flyttade ihop. 

Det som nog gjorde mig mest besviken var situationen med Arnold. Jag har verkligen förälskat mig i Arnold under de tre senaste säsongerna och därför var det en besvikelse att hans sista scen i serien, bestod av honom ha sex med en annan medan han ignorerade det samtal som skulle berättat för honom att någon han känner tagit sitt liv. Jag hade inte nödvändigtvis behövt ett lyckligt slut mellan honom och Josh då jag förstår varför deras relation tog slut, men han var ändå en stor del av serien och därför hade jag bara velat ha något mer. Någon sista scen som gav oss lite mer closure när det gäller Arnolds relation till både Josh och resten av gänget. Han var ju ändå inte helt bortglömd med tanke på att Josh ville att Tom skulle kontakta Arnold trots att de gjort slut. 


För att tala lite om Josh och Arnolds relation i helhet. Jag tyckte dessa två var jättebra tillsammans i början och tycker därför det var jättejobbigt att bevittna hur det slutade mellan dem. Men samtidigt kände jag nästan på mig att detta skulle hända. Jag tror verkligen att de hade kunnat få det att fungera om de båda hade gett lite mer. Arnold hade kunnat lägga åt sidan hans "öppen relation"-idé då det redan från starten var ganska självklart att Josh inte var helt bekväm med det. Men sedan tycker jag också att Josh kunde vara väldigt elak mot Arnold. Några scener framförallt störde mig så otroligt mycket - exempelvis nu i säsong 4 när de åkte på en liten resa för Hannahs födelsedag. Arnold tog fram gitarren och ville sjunga för Hannah, och de andra sitter bokstavligen och skrattar åt honom bara för att han försöker vara snäll? Jag förstår verkligen inte varför - det är ju inte så att han sjöng dåligt, tvärtom så tycker jag han sjunger väldigt bra. Redan i början av avsnittet fick vi se hur Josh förlöjligade Arnold bakom hans rygg för att han hade packat ner gitarren. Ett annat exempel är scenen när paret åt middag med sina respektive föräldrar och Josh började prata illa om Arnold inför de andra på ett sätt som verkligen inte känns acceptabelt. Jag älskar Josh som karaktär, men samtidigt tycker jag ibland att han kan vara så otroligt elak. När det dessutom gäller de personer han älskar mest så är det verkligen svårt att förstå varför. 

På grund av dessa anledningar tycker jag inte deras relation var felfri och eftersom de båda hade sina "vanor" som på ett eller annat sätt skadade den andra, så kan jag acceptera att deras relation slutligen tog slut. Jag tycker givetvis att det är synd då jag var en hardcore shipper (eller vad man nu vill kalla det), tyckte många av deras scener i säsong 3 var så otroligt vackra. Men jag kan acceptera hur det slutade med relationen, men är ändå otroligt besviken just över sista scenen med Arnold. Något bättre hade vi väl kunnat få än en scen där han medvetet ignorerar samtalet från Tom angående Rose? 

Och på tal om Rose så tycker jag verkligen att detta gjorde avslutet på serien väldigt bra. Mycket av serien har kretsat kring hennes mentala tillstånd och därför hade det känts väldigt tomt om serien hade fortsatt utan henne. De sista två avsnitten var otroligt vackra, och jag blev verkligen berörd. Specifikt var det en scen som berörde mig - nämligen scenen då Josh, Tom och Ella satt vid middagsbordet. När Josh gick och lade sig så började Tom nästan gråta och sa bara "I feel so useless and small." Den scenen kändes så otroligt verklig, och jag älskar verkligen hur de skrivit allt kring Roses självmord. Det är inte bara tragiskt, det är även pinsamt och obehagligt och det finns ingen som vet vad de ska säga. Det finns ingenting att säga till någon som förlorat sin mamma, ingenting man säger kan göra saken bättre och det är så himla sant. Jag tycker det var ett väldigt bra avslut, och som sagt så gillade jag verkligen att det till slut blev Tom och Josh som flyttade ihop igen, även om jag hoppas att Ella stannade kvar som vän åtminstone. Sist måste jag nämna seriens sista replik: "Sorry about your life". Bättre slutreplik till en serie än så blir det inte. 

Jag kommer sakna denna serie otroligt mycket, har älskat och njutit av varje avsnitt från början till slut. Det finns alldeles för få sådana här serier, och de som faktiskt finns får inte alls så mycket uppmärksamhet som de förtjänar. Please Like Me är verkligen fantastisk, stort stort tips om du inte sett den! Alla fyra säsonger finns tillgängliga på Netflix. För att få en liten inside look av serien kan du kolla in trailern här nedan, jag valde ut den jag tyckte var bäst så det blev en trailer för tredje säsongen. 


Vill du läsa mer om Please Like Me? Klicka här!


fredag 17 mars 2017

Lion (2016)


Av alla de största filmerna som nominerades under Oscarsgalan, var det Lion som lockade mig mest. Igår bestämde jag mig därför för att utnyttja några biobiljetter jag fick i födelsedagspresent. Lion är en dramafilm regisserad av Garth Davis och i år blev filmen tilldelad så mycket som sex oscarsnomineringar. Tyvärr vann den inga av dessa, men det enda detta tyder på är att konkurrensen var för stor.

Det som lockade mig mest i Lion, ja mer än oscarsnomineringarna det vill säga, var filmens handling. Lion är en verklighetsbaserad berättelse om Saroo, en fem-årig pojke som försvinner från sin familj under åttiotalets Indien. 25 år efter att ha blivit adopterad av ett australiensiskt par, bestämmer han sig för att försöka hitta sin förlorade familj. I rollerna ser vi bl.a. Dev Patel (Slumdog Millionaire, 2008), Nicole Kidman (Moulin Rouge!, 2001) och David Wenham (Sagan om konungens återkomst, 2003).

Trots att jag hade väldigt höga förhoppningar på denna film, så kom jag ändå ut ur biografen helt häpnad. Konsten att skapa såhär kraftfulla filmer, upphör aldrig att förbluffa mig totalt. Den sanna berättelsen om Saroo's resa är något som gör sig så otroligt bra på film om filmskaparen vet vad hen håller på med. Resultatet blir en film som är spännande från början till slut samtidigt som den bjuder på många känslosamma stunder som berör tittaren på alla plan. Huvudkaraktären är otroligt lätt att känna med - inte minst för att det handlar om ett litet barn. Lion handlar inte bara om ett barn som kommer bort från sin familj - den handlar även om var det här barnet kommer ifrån. Saroo är mittenbarnet i en familj vars enda förälder är en mamma som lever på att bära sten. Vi förälskar oss väldigt snabbt i det här lilla barnet som gör allt för att visa sig användbar. Och efter att ha kommit bort från sin familj gör fem-åringen allt för att hitta hem igen. Fattigdomen i delar av Indien präglar hela filmen, inte bara familjeförhållandena i Saroos biologiska familj, utan även för barn i allmänhet som inte har något hem. Gatan är ett farligt ställe för föräldralösa barn, men i många fall är barnhemmen inte mycket bättre. 

Sunny Pawar som besitter rollen av den femåriga huvudkaraktären, gör ett otroligt bra jobb för sin ålder. Tack vare både skådespelare och regi blir Saroo någon man känner starkt med från början till slut. Det som händer honom, känns nästan som om det även händer oss som tittare. Pawar är dock långt ifrån den enda man bör hylla i denna film - varje skådespelare gör en otroligt bra insats i sina roller. Dev Patel som spelar den vuxne Saroo får även han oss tittare att känna enormt mycket för karaktärens smärta. Även Nicole Kidman som spelar hans australienska adoptivmamma är perfekt i rollen och framstår som både stark och lidande i sin roll som mamma till två sårade barn. Både Patel och Kidman blev nominerade i varsin kategori inför Oscarsgalan.

Lion är en hjärtekrossande film på så många sätt, men samtidigt är det även en väldigt vacker berättelse. Tårarna man fäller handlar inte bara om tragiken, utan även om lyckan som visar att det faktiskt finns lyckliga slut oavsett hur jobbigt livet kan vara. 
BETYG: 9/10

torsdag 16 mars 2017

Let's talk about espionage! Part II



Här kommer andra delen av inlägget Let's talk about espionage!, det vill säga det ultimata inlägget om just spioner. I förra listan samlade jag mina tips på tv-serier där spioneri står i fokus, och denna gången tänker jag fokusera på just filmer. Det finns nämligen massvis med bra spionfilmer som jag skulle vilja tipsa om! Del 1 av inlägget kan du hitta här.

The Man From U.N.C.L.E
Underhållande actionkomedi från 2015. Jag gillade verkligen denna filmen, dels eftersom jag älskar det mesta som har med spioner att göra, men också för att jag tycker de blandade humor och allvar på ett bra sätt. Det kändes inte som någon fånig komedi, utan som en riktig spionfilm men med lite humorinslag. Tyckte de två huvudkaraktärerna fungerade bra tillsammans och tillsammans gjorde de filmen väldigt underhållande. 

Spy
Den här filmen tyckte jag var jätte underhållande - verkligen en bra film att se för den som vill ha underhållning på hög nivå! Här är det komedigenren som gäller, vilket blir så otroligt bra tillsammans med en genre som vanligtvis brukar tas mer seriöst. Melissa McCarthy är underbar i huvudrollen, så gillar man henne kommer man garanterat gilla Spy. Här kan du läsa min recension av filmen. 

I Spy
Ytterligare en komedi som följer några udda karaktärer inom spionvärlden. Bra för den som gillar lättsamma komedier, men har dock själv inte sett den sen jag var liten och vågar därför inte säga mer än så. 

Mission Impossible 1-5
Mission Impossible filmerna är ett måste för den som är ett fan av spionfilmer. Filmerna baseras på tv-serien med samma namn från 1966, så föredrar man samma story i serieformat så finns möjligheten även om den är lite äldre. Filmerna av M:I varierar ganska mycket i kvalitet, men personligen tycker jag alla är underhållande även om de inte är i toppklass direkt. Bra filmer att se när man inte har för höga krav, utan bara är ute efter lite underhållning. Sådana filmer som kan ses om många gånger dessutom! 



Tinker Tailor Soldier Spy
Detta är en film jag såg på bio när den kom ut och har aldrig sett den igen efter det. Minns därför inte särskilt mycket tyvärr, mer än att den var väldigt mystisk. Detta är en ganska lugn spionfilm som handlar mer om dialoger än action. Men som nominerad till tre Oscars måste den ändå vara värd att kolla in! 

Jason Bourne 1-5
Jason Bourne är en ganska viktig karaktär inom den fiktiva spionvärlden. Med start på The Bourne Identity (2002) följt av The Bourne Supremacy (2004), The Bourne Ultimatum (2007), The Bourne Legacy (2012) och Jason Bourne (2016), är detta en filmserie väl värd att kolla in. Själv har jag inte ännu sett de två sista, men kan ärligt säga att originaltrilogin är väldigt bra. 

James Bond 1-25
Jag stod i valet och kvalet om jag skulle nämna James Bond då det känns alldeles för självklart. Det kanske inte blir ett tips eftersom...ja, vem har inte hört talas om James Bond. Men känns fel att skriva en lång lista om spionfilmer utan att nämna den ultimata spionfilmen (eller rättare sagt de 25 ultimata spionfilmerna). Hur som helst så kan jag alltid rekommendera mina personliga favoriter, nämligen Goldfinger (1964), GoldenEye (1995) och Skyfall (2012). 

Spy Game
Intressant film med mycket mystik, vilket är något jag personligen alltid gillar i filmer. Filmen kretsar kring ett räddningsuppdrag för att hämta hem en CIA-agent som sitter fängslad i Kina för spioneri. Under de sista 24 timmarna innan avrättningen diskuterar hans överordnade på CIA vare sig det är värt att rädda honom eller om de ska låta honom avrättas i hemlighet. Du kan läsa mer om Spy Game här



True Lies
Det var väldigt länge sen jag såg denna film, men minns att jag tyckte den var rolig. Är tveksam till om jag hade gillat den lika mycket idag då jag blivit mer kräsen, men det är utan tvekan en lättsam spionfilm som passar den som vill skratta lite. Hade nog dock inte sett den idag av den enkla anledningen att jag inte är ett stort fan av Arnold Schwarzenegger. 

Kingsman: The Secret Service
Detta är nog min favoritfilm när det gäller just spionfilmer. Sedan jag såg den på för första gången på bio har jag älskat allt med denna härliga film. Humor och action i en härlig blandning blir aldrig fel! 

Salt
Här spelar Angelina Jolie huvudkaraktären Evelyn Salt, en CIA-agent som måste fly när hon anklagas för att vara rysk spion. Inte en av mina personliga favoriter, men ändå en relativt bra film. 

Get Smart
Den här älskade jag när jag var yngre, tyckte den var jätterolig. Tveksamt om jag hade tyckt det idag, men för den som gillar lättsamma komedier passar säkert denna film alldeles utmärkt. I Get Smart ser vi Steve Carell som den klumpiga spionen Maxwell Smart som får i uppdrag att hindra en terroristattack med hjälp av den sexiga superspionen Agent 99 (spelad av Anne Hathaway). 



This Means War
Komedifilm som kretsar kring två agenter från samma byrå som blir motståndare när de inser att de båda dejtar samma kvinna. Tyckte denna film var lite halvdan, men minns inte så mycket då det var längesen jag såg den. Säkert en ganska bra komedifilm för den som vill ha något lättsamt. Har för mig att jag också blev lite besviken då den jag hejade på inte fick tjejen... Kanske var därför jag inte gillade den så mycket. 

Burn After Reading
Gillar man Joel & Ethan Coen's filmer så är Burn After Reading ett måste. Detta är också en sån film jag sett hur många gånger som helst känns det som, och den är alltid lika knasig men rolig. Filmen följer alla konstiga händelser som sker efter att två gym-anställda får tag på en topphemlig disk som de försöker tjäna pengar på genom att utpressa en CIA-agent.  

Argo
Denna film var jag starkt imponerad av när jag såg den, riktigt bra film och stort tips. Dramafilm regisserad av Ben Affleck där Affleck även spelar huvudrollen. Filmen är verklighetsbaserad och följer en CIA-agent som utför ett räddningsuppdrag i Iran genom att sätta ihop en fejkad filminspelning i närheten av de amerikanska fångarna. Väldigt spännande och välgjord film som dessutom vann tre oscars under galan år 2013. 

Bridge of Spies
Historisk dramathriller med Tom Hanks i huvudrollen. Filmen utspelar sig under kalla kriget och följer en advokat som tar sig an ett fall med en sovjetisk spion. Väldigt intressant film för den som gillar spännande dramafilmer. 

Jack Ryan
Sist men inte minst har vi Jack Ryan, CIA-analytikern vi sett i vad som känns som massvis olika verk sedan författaren Tom Clancy skapade karaktären. Totalt finns det fem filmer om Jack Ryan, däribland Jakten på röd oktober (1990) där Ryan spelas av Alec Baldwin och Patriot Games (1992) där han spelas av Harrison Ford. 

Har du någon bra spionfilm på lager som jag inte nämnt i inlägget så tackar jag aldrig nej till tips! 

onsdag 15 mars 2017

Let's talk about espionage!



Detta är ett samarbete med Felicia på FrökenTV, Sara på Seriereflektioner, Emelie på GothamAlley, Karin på KarinsUniversum och Lovisa på Seriedrottningen. Veckans tema är SPIONER.

Här har jag samlat några titlar där spioner eller hemliga agenter av olika slag står i fokus. Listan innehåller endast tv-serier och är mina personliga tips till er som gillar spioneri lika mycket som jag. Eftersom det finns många titlar inom temat, både när det gäller film och tv, så har jag bestämt mig för att även skriva ett inlägg där jag tipsar om spionfilmer. Inlägget publiceras imorgon bitti, men tills dess får ni några tips på härliga spionserier! 

ALIAS
Alias är en tv-serie från 2001, skapad av ingen mindre än J.J. Abrams. I huvudrollen ser vi Jennifer Garner och vi får även se den numera välkända Bradley Cooper i en av birollerna. Eftersom jag älskar spioner, identitetsbyten och allt sånt så tycker jag väldigt mycket om Alias. Här får vi följa karaktären Sydney Bristow efter att hennes fästman mördas av sin egen agentbyrå. Hon inser att hennes arbetsgivare kanske inte är så goda som hon trodde, och börjar istället samarbeta med CIA genom att bli dubbelagent. Men i processen sätter hon både sitt eget och sina nära och käras liv på spel. Mysig serie om man gillar action, spionage och ett garanterat ship.

CHUCK                                                                      
En av mina favoriter - Chuck. I huvudrollen ser vi Zachary Levi som karaktären Chuck Bartowski, en välutbildad men enkel butiksarbetare som på grund av en gammal college-vän, får hela CIA och NSA's hemligheter ingraverad i sina hjärna. Plötsligt har han en måltavla på ryggen samtidigt som han kastas in i ett liv av sekretess och ofrivillig anställning. Detta är en serie som har allt av det bästa - humor, action, kärlek, vänskap, charm, spänning och did I mention humor? Supercharmig serie som starkt rekommenderas!



BURN NOTICE
Burn Notice är en serie på sju säsonger. I huvudrollen ser vi Michael Westen, en agent som blivit "bränd", d.v.s att han plötsligt blivit avskedad och låst från alla sina tillgångar - raderad från hela sin agentbyrås existens. Själv har jag bara sett sju avsnitt eller något sånt vilket var några år sedan, och kände inte riktigt att jag fastnade tyvärr. Det är synd då ploten verkligen känns som något jag skulle kunna gilla. Men men, även om jag inte fastnar så kanske du gör det! Burn Notice bjuder på hela sju säsonger av spioneri i form av action och drama, en gnutta humor och en gnutta kärlek. Som sagt; bara av att skriva ner det verkar det som en perfekt serie för mig så jag förstår verkligen inte vad mitt problem är... 

ARCHER
Archer är en animerad vuxenserie från FX inom genren actionkomedi. Serien följer en agentbyrå bestående av spioner där den ena är galnare än den andre. Främst följer vi huvudkaraktären Sterling Archer som bryr sig mer om sex och sprit än någonting annat, ja förutom kanske att visa sig som toppspionen på firman. Men hans kallhjärtade mamma som också råkar vara hans chef, gör varken jobbet eller livet lättare för honom. För den som gillar animerade vuxenserier med rå humor är denna serien på topp inom genren. Med ett IMDB-betyg på 8,8 blir Archer en serie du i så fall är garanterad att älska. 

TURN
Tycker du spioneri under en annan tid låter intressant så är Turn en serie du ska kolla in. Detta är en annan typ av spioneri, inte alls lika uppenbart och inte alls lika actionfyllt. Här handlar det främst om hemliga meddelanden mellan olika sidor av ett av de mest historiska krigen genom tiderna. Turn berättar den till viss del, sanna berättelsen om de Amerikas första spionring. Bonden Abraham Woodhull, spelad av Jamie Bell, rekryteras till att spionera för George Washington under den farliga tiden runt amerikanska inbördeskriget. Jag såg första säsongen av denna serie för ganska längesen och tyckte den var bra men ganska långsam. Jag fastnade inte riktigt för karaktärerna, men utöver det så gillade jag den och kan absolut rekommenderas om du är intresserad av historia. 



THE AMERICANS 
2013 hade denna serie premiär, The Americans som jag minns att jag läste mycket gott om. Jag har sett några avsnitt av serien men inte tillräckligt mycket för att ha någon större uppfattning mer än att den verkade väldigt bra. The Americans följer ett sovjetiskt "par" som kommer till de förenta staterna under falsk identitet för att spionera på den amerikanska regeringen. En intressant syn på spion-världen för den gillar serier med mycket mystik. 

THE MAN IN THE HIGH CASTLE
I The Man In The High Castle får vi följa en värld som ser helt annorlunda ut efter ett scenario där Hitler och Japan vann andra världskriget. Denna serien handlar väldigt mycket om spioneri då vi bl.a. får följa en motståndsrörelse som arbetar för att störta Hitlers regering. Både hos motståndsrörelsen och nazisterna finns det spioner som arbetar för den andre, och ibland vet man inte riktigt vem som jobbar för vem. Spännande och intressant serie som jag absolut kan rekommendera! 

COVERT AFFAIRS
Covert Affairs är en avslutad serie på fem säsonger. Serien följer Annie Walker, en nybliven CIA-agent som snart inser att hennes rekrytering kan ha att göra med något annat än hennes talang. Detta är en ganska mysig serie tycker jag, trots genren. Vi får följa en härlig huvudkaraktär i Annie som är omöjlig att inte älska, och dessutom har vi flera älskvärda biroller - däribland Annies blinda kollega Auggie. 



NIKITA
Den här kanske egentligen inte räknas som en spionserie då huvudkaraktären är en yrkesmördare, men gillar man spionserier så  kan jag ändå garantera att man även gillar Nikita. Serien kretsar kring en organisation som tränar upp trasiga människor till att mörda för dem. Detta är en sådan serie jag kollade igenom i ett svep och älskade den. Spännande serie med en otroligt intressant kvinnlig huvudkaraktär som är omöjlig att inte älska!

PAN AM
Huvudploten i denna serie kretsar kring flygvärdinnor, men en ganska stor sidostory i serien handlar om spioneri. Denna story tyckte jag var både intressant och väldigt spännande när jag kollade igenom alla 14 avsnitt av Pan Am, och utan tvekan det jag såg som mest fram emot inför varje nytt avsnitt. Pan Am var en serie som träffade perfekt hos mig - jag älskade i princip allt med den och tycker det var jätte synd att den bara fick en säsong. Men jag tycker absolut att det är värt att kolla igenom dessa avsnitt ändå - det är den värd. 

SPY
Detta är den enda titeln på listan som jag faktiskt själv inte sett ett enda avsnitt av, så jag kan egentligen inte säga så mycket om den mer än att dela med mig av vetskapen om att den existerar. Spy är en brittisk komediserie som jag hört ska vara väldigt bra. Serien består av 2 säsonger (totalt 17 avsnitt på 30 min) och följer huvudkaraktären Tim som går på en jobbintervju för ett tråkigt kontorsjobb när han under intervjuven inser att han blivit erbjuden ett jobb hos spionfirman MI5. Jag gissar på att detta är en serie som inte är jättelätt att få tag på, och det är egentligen största anledningen till varför jag aldrig tagit mig tiden att se den. Men personligen tycker jag denna serie låter väldigt rolig, så skulle absolut vilja se den någon gång i framtiden. Vet att jag för några år sedan försökte hitta någonstans att köpa serien, men har för mig att jag aldrig hittade något.

Har du något annat bra tips på en serie som på ett eller annat sätt kretsar kring spioneri? I så fall hör jag gärna då jag aldrig kan få nog av detta roliga tema! 

måndag 13 mars 2017

Please Like Me: Säsong 3


Som jag nämnde i förra recensionen av Please Like Me, så finns det inte jätte mycket att säga om serien i helhet mellan säsongerna när kvalitén håller sig på samma nivå. Men lite om karaktärerna och de specifika händelserna har jag ändå att säga. 

Först och främst: ja, kvalitén håller sig på samma nivå och jag är verkligen inte besviken på tredje säsongen. Tvärtom så gillar jag nog bara serien mer och mer för varje avsnitt, om det nu är möjligt då jag verkligen älskade första säsongen. Humorn i Please Like Me är verkligen realistisk humor vilket jag älskar. Karaktärerna är underbara och det har nog i denna säsongen inte funnits en enda karaktär som jag inte gillat. Jo, kanske Stuart. Men annars är alla verkligen älskvärda på olika sätt.

Det jag definitivt uppskattat mest under denna säsongen har varit ett visst kärlekspar som jag förälskat mig så otroligt mycket i. Detta började redan under förra säsongen, men har verkligen tagit fart nu i säsong 3. Så vilket par pratar jag då om? Jo men Josh och Arnie såklart! Manuset är så otroligt välskrivet i denna serie, och inte minst när det gäller scenerna mellan dessa två. Så många scener har berört mig, trots att de egentligen är väldigt enkla. Ett bra manus, bra skådespeleri, bra kemi och perfekt passande musik till, det kan bara inte bli annat än bra. Ett exempel är scenen då de älskar med varandra (ja det låter lamt men för att inte störa någon med ett "opassande" ord så...) för första gången, väldigt vackert. Josh's och Arnies kärlek är verkligen vacker och att jag dessutom älskar de båda karaktärerna som enskilda personer gör bara saken ännu bättre. 

Förutom älskade Josh och älskade Arnold så älskar jag fortfarande underbara Mae (trots att ett litet felsteg från hennes sida kom fram under säsongen) och jag har även fastnat starkt för nykomlingen Ella. Hon är så härlig på så många sätt och får mig dessutom alltid att skratta. Jag gillar fortfarande Claire, men föredrar ändå Ella tillsammans med Tom. Hannah är fortfarande väldigt underhållande med sina kommentarer om saker och ting, men jag tycker det är väldigt sorgligt hur hennes situation faktiskt ser ut. Att skada sig själv på det sättet är så otroligt hemskt och som tur är förstår jag det inte, och det hoppas jag också att jag aldrig gör. Men jag hoppas verkligen att det blir bättre för henne snart, även om jag gillar hur denna serie även bjuder in lite tyngre teman mitt i all komedi. 

Det är några mindre detaljer jag inte riktigt gillat i händelseförloppet under säsongen, även om det såklart är sådana här saker som gör serien realistisk. Vill du undvika specifika spoilers så kanske du ska skippa detta stycket. Jag älskar som sagt Josh och Arnold tillsammans, och därför är det väldigt jobbigt att se de ha denna typ av öppen relation. Det märktes ju ganska tidigt att Josh inte var riktigt bekväm med det, det syntes på honom att han var lite besviken när Arnie föreslog det. Och sedan, när Josh faktiskt träffar någon som han gillar så får Arnie en panikattack eftersom han är rädd att Josh ska förälska sig i någon annan. Så varför inte bara skippa allt detta och ha en normal relation där det bara är ni två? Hoppas de båda kommer till sina rätta sinnen snart, för detta beslutet har redan orakat tillräckligt med problem känner jag. 

Men, för att övergå till något lite roligare - hur fin var inte scenen i slutet (eller ja, näst sista avsnittet) när de satt uppe i hjulet och Josh förde sitt lilla tal om hur osannolikt det är att han träffar någon som han älskar lika mycket som Arnie. Ett tal om kärlek, berättat genom matematik, vars första ord var "fuck you". Så himla vackert. Och nu är det bara sex ynka avsnitt kvar, jag vill inte att det ska ta slut. Men när det väl tar slut kan jag inte annat än hoppas hoppas hoppas på att Arnold och Josh slutar tillsammans, det är egentligen mitt enda krav med slutet på denna fantastiska serie. 

Please Like Me är lika underbar nu som då och varenda avsnitt får mig att längta tills jag kan se om alla avsnitt igen. Många av mina favoritscener från serien har utspelat sig under denna säsong - alltifrån när Arnie sjöng Sia's Chandelier (jag rös) till den otroligt fina Love Actually-scenen. Jag älskar denna serie så mycket och det är så tråkigt att det nästan är slut. Men jag ska njuta allt vad jag kan medan det varar. Därefter kan jag ju alltid lyssna på den härliga introlåten I'll Be Fine på repeat. 


Vill du läsa mer om Please Like Me? Klicka här!