tisdag 19 mars 2019

Triple Frontier (2019)



Även om handlingen lockade så tänker jag erkänna att jag egentligen satte igång denna film på grund av skådespelarskaran. Det går bara inte att säga nej till en film med Oscar Isaac, Charlie Hunnam och Pedro Pascal i huvudrollerna. Ben Affleck och Garrett Hedlund är bara ett extra plus i kanten. 

Så vad handlar Netflix's nya actionrulle egentligen om? Triple Frontier inleds med att berätta om Santiago "Pope" Garcia's (Oscar Isaac) eviga jakt efter knarkkungen Lorea. När han får nys om var Lorea, tillsammans med en otänkbar summa knarkpengar befinner sig, bestämmer han sig för att anlita fyra av sina bästa vänner till att åka dit och ta död på Lorea för gott - samtidigt som de alla får sig en rejäl bonus. 

Egentligen hade jag inga större förhoppningar på Triple Frontier utan förväntade mig snarare en ganska solid actionrulle - och det är nog ungefär exakt vad jag fick. Vi bjuds på en spännande kupp som genom filmens gång förvandlas till något av en överlevnadsberättelse där det gäller att komma ut ur situationen med livet i behåll. Något som blev lite av ett problem för mig dock, är att jag aldrig riktigt brydde på mig om karaktärerna så mycket som jag hade velat. Vilket egentligen är ganska konstigt med tanke på att vänskapen mellan dessa fem män på många sätt blev en av berättelsens starkaste ståndpunkter. Men trots att vänskapen sätts på prov på ett sätt som känns realistiskt för den situation karaktärerna befinner sig i, så räckte det inte riktigt hela vägen. 





På något plan tror jag att jag blev besviken över hur berättelsen förändrades genom filmens gång. Jag älskar kupp-filmer, och hade den känts lite smartare och bättre förberedd så hade jag nog även älskat denna. Trots att jag samtidigt tycker om andra delen av filmen, så känns det som att jag hade uppskattat den mer, om den hållit sig till känslan och temat vi fick från början. Något jag definitivt känner att jag saknade i Triple Frontier var en riktig antagonist. Gärna en större roll i Lorea än det lilla vi fick. Istället för en fast och obehagligt skrämmande antagonist, fick vi massvis med små hot som aldrig riktigt satte fäste i berättelsen. På så vis fick filmen aldrig den intensiva spänning som den annars hade kunnat fått. 

Trots mina klagomål om Triple Frontier så får jag ändå säga att det är en bra film. Inte fantastisk, men bra. Fylld med härlig musik, läckra killar och ett intressant händelseförlopp, blir detta en helt okej rulle för en lat vardagskväll. 

★★★



lördag 16 mars 2019

Captain America: The Winter Soldier by Ed Brubaker (Comic)

Jag har svårt att minnas var det hela började, men för ett tag sedan så fick jag plötsligt för mig att jag skulle börja läsa serier. Jag tror att tanken uppkom tack vare alla filmer och serier jag älskar, som ursprungligen kommer just från serietidningsvärlden. Frågan jag ställde mig när jag sakta börjat upptäcka en helt ny värld av fantastiska berättelser löd: 

Var i hela friden ska man börja? 

Och det är verkligen en bra fråga, för comic book världen är stor. Och till skillnad från filmer, serier och böcker, så upplever jag den som lite extra rörig om man är helt ny. Det är inte alltid samma kronologiska ordning som med andra berättelser, och även om det finns en kronologisk ordning så tycker jag fortfarande att det är svårt att hitta den. Somliga samlingar är enklare att ta sig in i än andra, och Marvel är definitivt en av de allra svåraste. Varför? För att den är enorm! Har den en början? Har den ett slut? Kan jag börja mitt i, eller gäller det att ta sig igenom varenda utgåva inom Marvel Comics? Jag har fortfarande inte alla svar på dessa frågor, men jag har ändå kommit en bit på vägen.

Det tog mig in i X-Men's mäktiga värld, den fantastiska första volymen av Saga och den unika men lättlästa The End of The Fucking World, innan jag landade med näsan i samlingen av Captain America: The Winter Soldier. Serietidningsvärlden har inte gjort mig besviken. 

Som vi nog alla vet, är Marvel inte längre bara en stor värld inom comics, utan även inom film. Marvel pumpar ut nya filmer nästan varje år, och personligen är jag en av de som älskar det. The Winter Soldier är en av mina absoluta favoriter inom Marvel Cinematic Universe, och därför var det otrolig spännande att ta sig in i ursprungsberättelsen. Samtidigt som det är skönt att ha någorlunda koll på karaktärerna tack vare filmerna, så blir det - som alltid när man bestämmer sig för att läsa en bok vars filmadaptation man redan sett - en oro att genomgå samma berättelse åter igen, till punkt och pricka. Detta är inte fallet med The Winter Soldier, och jag kan tänka mig att detsamma gäller för många andra serietidningar inom Marvel. På många sätt är MCU sin egen grej, medan serietidningarna är en annan. När jag börjar läsa The Winter Soldier får jag precis vad jag har hoppats på. Jag får följa samma karaktärer jag så länge följt och älskat, samtidigt som berättelsen känns ny och annorlunda. De allra viktigaste detaljerna, så som exempelvis vissa repliker, finns med i serierna såväl som filmen - men för övrigt känns allting så pass eget att berättelsen blir nästintill lika spännande som långfilmen The Winter Soldier kändes första gången jag såg den. 

"I see the war. My war. After all this time. I still dream about foxholes in the black forest... Still hear the screams of terrified soldiers, smell their blood and tears... I still dream about Bucky. Him and all the others I couldn't save."

I den kompletta samlingen får vi läsa Captain America #1-9 och #11-14 av Ed Brubaker, Steve Epting, Mike Perkins, Michael Lark, John Paul Leon, Tom Palmer och Frank D'Armata. Vi får följa Steve Rogers och hans team med Sharon Carter och Nick Fury, efter att de måste rädda världen från den obarmhärtige General Lukin som fått tag på en fullt fungerande så kallad Cosmic Cube. Men när Cap snart får höra talas om den mystiske Winter Soldier och hans påstådda identitet, vänds hela hans tillvaro upp och ner. 

Det som gör Captain America: The Winter Soldier så gripande, ligger i berättandet. Med blandningar av nutid och flashbacks till 1940-talets krigstid, ligger Steve och hans relation till sin f.d. partner James Buchanan "Bucky" Barnes i fokus. När Steve börjar minnas saker som han inte tidigare kommit ihåg börjar han undra vad som är verkligt och inte. Precis som i filmen, slits han mellan att vilja rädda sin vän, och att stoppa honom. Berättelsen har en alldeles lagom takt som aldrig blir utdragen, men aldrig heller känns som att den går för fort fram. Vi växlar mellan olika tidsperioder och olika karaktärer, och på så sätt blir varje sida lika intressant att läsa, såväl som riktigt spännande. 

Eftersom jag är så pass ny till comics som jag är, så är det svårt för mig att jämföra med andra verk. Men något jag hade lite problem med, i Captain America: The Winter Soldier, är illustrationerna. Mina tankar om detta är egentligen väldigt blandade. Å ena sidan bidrar de dystra färgerna till rätt känsla av läsningen, men samtidigt kan jag tycka att det blev alltför tråkiga färger som återanvändes om och om igen. Actionscenerna kändes tråkiga och istället för att ens försöka läsa mig in i bilderna av händelseförloppet så skummade jag igenom det så fort jag bara kunde, tills slagsmålet var över. Det enda jag än så länge har att jämföra med, är volym ett av Saga, och därför tänker jag faktiskt jämföra med den - trots hur olika dessa två berättelser faktiskt är. Den stora skillnaden mellan The Winter Soldier och Saga, är att i Saga så älskade jag att djupdyka in i illustrationerna. Allting var så fantastiskt. Färgerna, karaktärernas utseenden, deras ansiktsuttryck och nästintill varenda liten detalj i bakgrunden. Så var inte fallet i The Winter Soldier - där var det alltid berättandet jag drogs till. Ett fantastisk berättande visserligen, men det finns ingen tvekan om att en mer tilltalande illustration hade bidragit till en ännu starkare berättelse. Med det sagt kan jag ändå inte klaga på hur hela Winter Soldier-karaktären byggts upp. Han var definitivt höjdpunkten bland illustrationerna. 

Captain America: The Winter Soldier grep verkligen tag i mig, och jag känner redan en saknad till berättelsen såväl som ett starkt behov av att fortsätta på övriga Captain America comics som finns där ute. Några som fångat mitt intresse är Captain America Lives Again, Civil War: Captain America samt Captain America and Bucky: The Life Story of Bucky Barnes. Efter dessa vill jag även läsa The Death of Captain America som tydligen ska vara så bra. 

★★★

torsdag 14 mars 2019

Castlevania ● Säsong 1

Jag har aldrig varit mycket för animerade dramaserier. De enda animerade serier jag egentligen tittat på, är komediserier så som Rick and Morty, Archer och Big Mouth. Men den senaste tiden har jag varit ganska bra på att stiga utanför min "comfort zone" och börjat testa nya saker som jag aldrig riktigt varit intresserad av tidigare. Animerade dramaserier för vuxna är en av de nya saker jag nu testat på. Netflix's originalserie Castlevania blev en bra start med sin första säsong på endast fyra avsnitt.

Castlevania baseras på ett japanskt spel från 1986 och följer staden Wallachia efter att invånarna attackeras av Greve Dracula, ett år efter att Dracula's fru blivit bränd på bål - falskt anklagad för att vara häxa. Monsterjägaren Trevor Belmont slår sig ihop med magikern Sypha Belnades samt Draculas son Alucard för att stoppa det stora massmordet. 

Jag måste säga att jag är imponerad av Castlevania. Som alltid när man testar något nytt, så tar det ett tag innan man vänjer sig. I detta fall är det animeringen. Skillnaden mellan Castlevania och andra animerade serier jag följt, är att övriga serier har humor som drivkraft. Castlevania är en seriös serie, och då blir det plötsligt mer av en utmaning för mig som tittare att acceptera animationen. Men, med det sagt så tog det inte lång tid innan vande mig, och det beror nog delvis på hur fantastisk animationen faktiskt är. Det är svårt att inte förälska sig i hela temat, färgerna och känslan i Castlevania.

Varje avsnitt är mindre än 25 minuter långa, och med tanke på att säsongen bara består av fyra avsnitt så upplevde jag hela säsongen som ett pilotavsnitt. Vilket absolut inte är något negativt - tvärtom så gillade jag tempot och hur vi fick en väldigt bra inblick i storyn och alla dess karaktärer. På sätt och vis har vi bara fått en inledning till berättelsen - det är nog inte förrän i nästa säsong som den verkligen börjar på riktigt. Men det är en väldigt bra inledning som lockar starkt till att fortsätta följa serien. Bland annat uppskattar jag att vi fått lära känna Dracula likaväl som vi fått lära känna människorna som försöker störta honom. 

Jag gillade första säsongen av Castlevania och ser fram emot att få se fortsättningen i säsong två. Samtidigt är jag glad att jag gett den här typen av mörka animerade berättelser en chans. För Castlevania är verkligen inget för barn. Men till den vuxna tittaren som gillar spännande fantasy fylld med humor och kvicka repliker så kan jag starkt rekommendera Castlevania vars två första säsonger finns tillgängliga på Netflix! 

★★★ 


lördag 9 mars 2019

Första säsongen av Happy! på Netflix

Happy! baseras på en samling serietidningar skapade av Grant Morrison och Darick Robertson, och följer en yrkesmördare och f.d polisdetektiv, den alkoholiserade Nick Sax. Efter en hjärtattack får Nick besök av en flygande blå enhörning som försöker övertala honom att rädda en liten flicka som blivit kidnappad av jultomten. 

Jag hittade Happy! på Netflix och o så glad jag är för det. Vilken fantastisk serie! Vi får en otroligt unik handling med en fantastisk skådespelarinsats från Christopher Meloni som spelar vår huvudkaraktär Nick Sax. Och vem hade kunnat göra det bättre? Jag hade egentligen inga förväntningar alls på Happy!, och visste inte särskilt mycket om den innan jag började titta. Om jag hade några förväntningar så var det väl i så fall det höga betyget på IMDB som gav ett positivt intryck. Och jag förstår varför. 

Första säsongen av Happy! består av åtta underhållande avsnitt som bjuder på alla möjliga konstigheter (och vi älskar det). Det bästa av allt måste vara den fantastiska blandningen mellan brutalitet och... vad är motsatsen till brutalitet? Åh, jag vet - en animerad flygande enhörning! Mixen blir fantastisk och enhörningen Happy är fantastisk. Rösten görs av Patton Oswalt - den rösten kände jag igen direkt. En av seriens bästa egenskaper är hur bra humorn platsar in mitt i de mörkaste scenerna. Ja, Happy! är riktigt rolig. Delvis tack vare den animerade Happy - men främst är det faktiskt Christopher Meloni's Nick Sax som står för humorn. Eller kanske rättare sagt, den perfekta duon som de båda står för. 

Mer än skrattframkallande humor, fantastiska skådespelarinsatser och härligt underbar brutalitet, är serien dessutom riktigt spännande. Flickan som blivit kidnappad av jultomten har inte all tid i världen, och hon behöver räddning. Och trots att Nick tar upp mest plats på skärmen så får vi även följa och lära känna lilla Hailey. Och givetvis vill vi att han ska hitta henne. 

Innan jag rundar av denna lilla recension så vill jag även prata lite om säsongens alla antagonister. Först och främst har vi Big Bad Santa, jultomten med Peter Pan syndrom. Fantastisk utklädnad, för han är verkligen skrämmande. Samtidigt som antagonisterna är just antagonister - skurkar vi vill övervinna, så får vi faktiskt även chans att lära känna dem. Och kanske till och med förstå dem. Sympatisera med dem. Önska att de kunde fått åkt tillbaka i tiden och byta ut sitt öde för något bättre. Övriga skurkar bjuder även dem på mycket underhållning. Blue, Smoothie and Mr. Bug, I'm talking 'bout you

Sammanfattningsvis så kan vi konstatera att jag älskade hela första säsongen av Happy!. Jag var fast från första stund och ända in i det sista, och nu längtar jag tills andra säsongen landar på Netflix. Med humor, spänning, fantastiska protagonister, lika fantastiska antagonister och en riktigt skruvad handling, blir Happy! en perfekt serie att maratonkolla under en ledig helg. 

★★★★★

onsdag 6 mars 2019

'Isn't It Romantic' är bättre än du hört

Innan jag påbörjar denna recension tänker jag genast klargöra att jag gillade den här filmen. Vanligtvis brukar jag tycka om de flesta filmer som resten av världen gillar, och vanligtvis brukar resten av världen ogilla de filmer som jag ogillar. Isn't It Romantic är ett undantag. Känns som att jag ser dåliga recensioner var jag än tittar, men vet ni vad? Jag gillade den här filmen. 

Isn't It Romantic är inte jätte speciell. Inte utåt sätt i alla fall. Det är en förutsägbar, romantisk komedi med relativt barnslig humor. Men det finns två saker som gör att detta är en film värd att lägga sin tid på. Den första är att filmen driver med sin egen genre. Sin egen förutsägbarhet, sin egen fåniga romantik och sin egen barnsliga humor. Och det är där den träffar rätt - det är där den blir riktigt underhållande. 

Den andra anledningen till varför jag anser att Isn't It Romantic är en bra komedi, är att den lyckas lura oss till att tro att målet faktiskt är att vara en typisk romantisk komedi. Det är inte målet. Vi förstår ungefär under de första fem minuterna, vem det är tänkt att vår huvudperson egentligen borde sluta upp med. Men det filmen egentligen försöker säga, är att det inte spelar någon roll vem hon slutar upp med. Vem hon förälskar sig i, och vem som förälskar sig i henne. Istället handlar det om att älska sig själv. Inget annat kommer nära att vara lika viktigt som att älska sig själv. 

Isn't It Romantic är en komedi med allt vad det innebär. Jag försöker inte hävda att filmen är felfri - men däremot tänker jag hävda att detta är en av de få filmer jag gillar, från en genre jag vanligtvis ogillar. Vilket borde säga ganska mycket om filmen i sig. Se den och avgör själv om du håller med mig eller inte - innan du låter resten av världen ge dig en felaktig uppfattning. 

★★★ 

måndag 4 mars 2019

Feb-19 ● Utdrag ur min filmdagbok


Februari har varit mer av en månad för serier för mig än en filmmånad. Jag har bland annat kollat igenom serier som Titans, The Umbrella Academy, Happy och Marvel's Runaways. Jag har även avslutat mitt maraton med The Kominsky Method, samt påbörjat tv-serien Derry Girls

American Hustle ☆ 
Det var länge sedan jag såg American Hustle, och tror faktiskt inte ens att jag såg klart den. Helt klart en bra film, men främst tack vare skådespelarinsatserna. 

A Star Is Born ★★★ 
Väldigt bra dramafilm som verkligen drog in mig som tittare. Gillar några av låtarna men för övrigt var musiken ganska tråkig. Förstår varför skådespelarna blivit så pass prisade, både Lady Gaga och Cooper var fantastiska. Var riktigt imponerad av Cooper's prestation som den alkoholiserade Jack. 

American Animals ★★★
Bra film som jag upplevde som väldigt stressande. På ett positivt sätt. Läs min recension här.

The Edge of Seventeen 
Förvånansvärt bra tonårsfilm! Tyckte faktiskt väldigt mycket om denna rulle. Kan bero på Woody Harrelson's Mr. Bruner. Men också tack vare filmens charm, samt realismen i huvudkaraktärens tydliga brister.

John Wick ★★★ 
Trodde jag skulle gilla denna bättre än vad jag gjorde. Blev tyvärr lite för mycket action för min smak. Och för lite av allt annat. Det fanns liksom ingenting annat att bry sig om, mer än huvudkaraktären. Och det var för lite för att jag skulle fastna. Dock förstår jag varför actionfanatikerna älskar John Wick. Den är absolut inte dålig, men personligen blev det inte någon favorit. 

Mary Queen of Scots ★★★
Visst, den var väldigt seg. Men ändå kände jag mig aldrig riktigt uttråkad. Kostymer och make-up var fantastiskt, och jag älskade kommunikationen mellan Mary och Elizabeth. Men förstår varför mina vänner blev uttråkade av filmen - jag tror man måste ha en stark kärlek till historian om Mary för att tycka om filmen.

Snowpiercer 
Trodde jag skulle gilla denna film mer än vad jag gjorde. Istället så blev jag faktiskt besviken. Har svårt att förstå varför folk gillar filmen så mycket. Den är okej, men inte alls så bra som den hade kunnat bli om vi faktiskt hade fått lite hopp, istället för bara mörker. Med det sagt är det ändå en intressant värld vi bjuds in i. Enorma klasskillnader som på många sätt speglar vår historia i en dystopisk framtid. 

lördag 2 mars 2019

Första säsongen av Marvel's Runaways

Jag hade inget större intresse av att kolla in Marvel's Runaways förrän jag hamnade i ett litet oplanerat superhjälte- och serietidningsbaserat maraton. Med Titans, The Umbrella Academy, Deadly Class och Happy som senaste serier jag tittat på, kändes det helt enkelt ganska rimligt att fortsätta på samma spår med Runaways

Runaways baseras på serietidningarna skapade av Brian K. Vaughan och Adrian Alphona, publicerade hos Marvel. Berättelsen följer ett gäng tonåringar som upptäcker att deras föräldrar tillhör en ond kriminell organisation kallad 'Pride'. 

Det fanns en anledning till varför jag inte kollat in Runaways tidigare, och det beror på att jag ofta haft svårt för den typen av serier där vi får följa tonåringar som agerar vuxna. Visst finns det ett flertal bra och välgjorda sådana serier, men ofta lyckas jag hitta en anledning till att tröttna. Runaways var inget undantag, och efter ungefär tre eller fyra avsnitt så var jag påväg att sluta kolla. Inte för att serien var jättedålig, men för att jag inte alls kände att jag fastnade för någon av karaktärerna, och kände mig snarare uttråkad än underhållen under avsnittens gång. Dessutom finns det den där ständiga känslan av att vissa saker känns lite löjliga. Men det hade jag givetvis förväntat mig av en serie som följer övernaturliga tonåringar med parent-issues.

Men, nu sitter jag här och har sett klart samtliga tio avsnitt som första säsongen har att erbjuda. Och jag måste säga att jag gillade den bättre mot slutet än i början. Främst eftersom jag dels började fastna mer för föräldrarna under andra halvan av säsongen, men detsamma gäller även huvudkaraktärerna. Jag har fortfarande svårt för vissa karaktärer, men har samtidigt hittat vilka mina favoriter är. 

Mitt första intryck av Runaways är både positivt och negativt. Jag var inte imponerad till en början, men helt ärligt så måste jag säga att serien växte för mig. Jag kommer även ta mig an säsong två, och hoppas på ytterligare förbättring. I så fall kan detta absolut bli en bra serie att titta på för en lagom dos lättsam underhållning. 

★★★


söndag 24 februari 2019

Inför oscarsgalan 2019

Nu är det dags igen. Inatt, söndag den 24 februari sänds oscarsgalan 2019 och för de svenskar som vill (och har möjlighet till att) sitta uppe hela natten för att följa galans live-sändning, så är det Aftonbladet Plus som gäller.

Detta inlägg skrivs i samarbete med mina fellow bloggkamrater FrökenTV, FictionalEm, KarinsUniversum och Seriereflektioner. Kolla in dessa bloggar för att även få läsa deras tankar och förhoppningar inför årets Oscarsgala!

Tyvärr är det många nominerade filmer som jag ännu inte sett i år. Så istället för att skriva om filmer jag inte sett, så tänker jag skriva om de nominerade filmer jag faktiskt har sett - och om jag tycker att de borde vinna sin kategori eller inte.


Först och främst har vi en av de mest populära filmerna som blivit nominerad i så många som fem kategorier, nämligen musikfilmen Bohemian Rhapsody. Denna film tyckte jag väldigt mycket om, och har inga problem med att se varför den blivit nominerad. Trots att den har många värdiga motståndare så tror jag absolut att den har chans att vinna bästa film. Även Rami Malek är någon jag starkt hoppas på i kategorin för bästa manliga skådespelare i en huvudroll. Det skulle inte förvåna mig om den vann någon av ljud-kategorierna heller. 


Ytterligare en film som är nominerad i kategorin bästa film, är Black Panther - den första superhjälte-filmen som någonsin blivit nominerad till bästa film. Jag har ytterst svårt att tro att den skulle vinna. Visst är det en bra film, men långt ifrån lika bra som många av resterande bidrag. Förövrigt har den ytterligare sex nomineringar till i andra kategorier, så någon kategori lär den säkerligen vinna. 


BlacKkKlansman blev en av mina favoriter från förra året. Men även om jag älskar filmen så finns det nog andra som jag tycker är mer värdiga att vinna - åtminstone i bästa film-kategorin. Men jag hade såklart gärna sett att den vinner minst en Oscar, kan bara inte riktigt bestämma mig för vilken kategori jag tycker den förtjänar mest. Möjligtvis screenplay eller directing. 


A Star Is Born såg jag slutligen för några veckor sedan, och precis som jag hade hört så var det en riktigt bra film. Denna djupa dramafilm med musiktema, har blivit nominerad inom åtta kategorier - åter igen bl.a. inom bästa film. Denna, näst bredvid Bohemian, hade nog varit mitt första val till att vinna galans största kategori. Förövrigt lär den antagligen vinna bästa original song för "Shallow" också. Måste även säga att jag var otroligt imponerad över skådespelarinsatserna i filmen. Både Lady Gaga och Bradley Cooper var enastående, men framförallt hade jag gärna sett att Cooper vann en Oscar (även om Malek från Bohemian är en storfavorit han också). Sam Elliot likaså. Cinematografin får gärna också vinna. Ja, kort sagt hoppas jag på flera vinster för A Star Is Born


Den enda filmen jag sett inom kategorin bästa animerade film, är Incredibles 2. Och den tror jag inte kommer vinna. Skulle gissa på Spider-Verse som jag inte ens sett än. Jag tyckte om uppföljaren till Superhjältarna (2004) men jag tror faktiskt inte att den kommer vinna. Riktigt bra var den inte. Men det beror ju helt på kvalitet på resterande oscarsbidrag. Isle of Dogs kan möjligtvis vara en värdig vinnare. Men den har jag inte heller sett ännu.


First Man blev nominerad i fyra kategorier. Hade hoppats på att Claire Foy skulle nomineras till bästa kvinnliga biroll, men tyvärr blev det inte så. Tror absolut på att denna film kommer ta hem minst ett pris. Det var ett bra tag sedan jag såg filmen, men jag minns att musiken var väldigt mäktig. Även Visual Effects är nog en kategori som First Man har en stor chans att vinna. 


A Quiet Place är nominerad i kategorin Sound Editing, och visst förstår jag varför. Men den har många värdiga motståndare så det är svårt att säga om den kommer vinna eller inte. 


Avengers: Infinity War är absolut en av mina största favoriter från förra året. Men kommer den vinna? 


Ready Player One är precis som Infinity War nominerad inom kategorin bästa specialeffekter. Det var länge sedan jag såg filmen, men tror den kan ha en chans. 


Mary Queen of Scots är nominerad till bästa make-up. Här tävlar den bara med två andra filmer, men helt ärligt så tror jag att båda har en bättre chans att vinna än Mary. Vice har jag inte sett, men jag har sett Christian Bale i sin karaktär. Även vår svenska Gräns verkar se ganska fantastisk ut när det kommer till make-up. Hur som helst så tror jag inte att Mary Queen of Scots kommer vinna. Även bästa kostym-kategorin tvivlar jag på att den tar hem. Men med det sagt är både make-up och kostymer fantastiska i filmen - problemet är bara att jag tror att motståndarna är ännu bättre

Ja, detta var då alla filmer jag sett som blivit nominerade. Resterande kan jag inte säga så mycket om, men vi får väl se hur allt slutar. 

torsdag 21 februari 2019

Serier baserade på serier

Just nu verkar det vara otroligt populärt att göra tv-serier utav berättelser som från början kommer från serietidningsvärlden. Egentligen har det varit ganska populärt de senaste fem åren - exempelvis har vi fått många serier inom Marvel-världen allteftersom även filmuniversumet ökar för varje år. Vi har Netflix som producerat serier så som Daredevil, Jessica Jones, Iron Fist, Luke Cage, The Punisher, Agent Carter och The Defenders. Vi har även Marvel-serier som i Sverige visas på HBO, bland annat Cloak and Dagger, Agents of Shield, Inhumans och The Runaways. Sen så har vi DC-serier så som Arrow, The Flash, Legends of Tomorrow, Supergirl och Gotham. Först kanske trenden handlade mer om superhjältar än om serietidningarna i sig, men de senaste två åren har vi fått en massa nytt som inte nödvändigtvis har med superhjältar att göra. Exempelvis så har vi populära Riverdale som går på Netflix med sin tredje säsong ute, samt The Chilling Adventures of Sabrina vars andra säsong har premiär i april. Vi har även tv-serier som Preacher och Legion, Lucifer, Wynonna Earp och The End of the F--- World som alla baseras på serier antingen i tidningsform eller i form av en serieroman. 

Jag har sammanställt en lista på sex tv-serier som alla baseras på tecknade serier, och som jag vill tipsa dig om att få upp ögonen för just nu. Alla titlar är relativt nya eller påväg att släppas, så håll utkik efter dessa godingar!



Först och främst vill jag tipsa om The Umbrella Academy som nyligen släpptes på Netflix. Ja, även detta är en form av superhjälteserie på papper - men helt ärligt skulle jag personligen inte beskriva den så. Visst handlar serien om ett gäng personer som alla besitter olika övernaturliga förmågor, och visst kretsar första säsongen kring att hindra apokalypsen. Men än så länge är karaktärerna långt ifrån hjältar - och det är seriens starkaste egenskap. The Umbrella Academy är en annorlunda tolkning av superhjältegenren, och visst älskar vi det? Serien baseras på serietidningssamlingen med samma namn skriven av My Chemical Romance-sångaren Gerard Way. 


Näst har vi Happy! som även den visas på Netflix. Baserad på serien skriven av Grant Morrison är Happy! en mörk komedi som följer en alkoholiserad före detta polis som efter en plötslig hjärtattack börjar se en magisk lila enhörning som försöker övertala honom att rädda en liten flicka som kidnappats av tomten. Låter detta konstigt? Bra, för det är det! Konstigt på ett helt fantastiskt sätt. 


Deadly Class är nästa serie på listan, och en sån serie detta är. Avsnitten släpps på Viaplay varje torsdag och för tillfället finns fyra avsnitt tillgängliga. Deadly Class är från början skriven av Remender och Wesley Craig, och följer eleverna på en skola för blivande yrkesmördare. Även denna berättelse har en väldigt speciell handling, och definitivt en som fångat mitt intresse då jag får erkänna att jag längtar efter den där torsdagskvällen varje vecka. Något som gör att Deadly Class verkligen sticker ut ur mängden bland serier baserade på comics, det är att vi får många flashbacks i form av animationer som påminner väldigt mycket om just serietidningen. Detta utgör en riktigt snygg detalj som jag tror är varmt uppskattad av fler än bara mig.


Titans är ytterligare en sån där klassisk superhjälteserie. Varför har vi inte tröttnat på detta än? Det är ganska otroligt men än så länge är jag allt för de där superhjältarna - så länge det inte går över gränsen till för löjligt. TV-serien baseras på Teen Titans, ytterligare en sån där härlig seriekollektion av DC-gänget. Serien följer en vuxen Dick Grayson (Batman's före detta Robin) som slår sig ihop med Starfire, Raven och Beast Boy. Även om vi har många välkända namn kvar att träffa på om serien får fortsätta, så gick säsong ett igenom flera av de populäraste karaktärerna - bland annat Hawk, Dove och Wonder Girl. Spännande serie som jag varmt kan rekommendera till den som ännu inte tröttnat på superhjältar. Se Titans på Netflix. 


Doom Patrol introducerades vi till i ett avsnitt av Titans, och personligen föll jag pladask för detta underbara gäng. Att Matt Bomer spelar en av huvudrollerna är ju inte helt fel heller (kramar från ett hängivet White Collar-fan). Får hoppas på lite flashbacks så vi får se hans fina ansikte också, förstås. Hur som helst. Doom Patrol tror jag kommer bli riktigt bra och jag har höga förväntningar! I USA har serien redan släppts, men jag håller tummarna för att svenska Netflix plockar upp serien inom kort. Med tanke på att kanalen visar Titans så skulle det inte vara helt omöjligt om även Doom Patrol landar på Netflix under 2019. 


Sist men inte minst så har vi ytterligare en kommande serie som jag har höga förväntningar inför - trots att jag faktiskt aldrig sett storfilmen med samma namn. Watchmen är serien jag pratar om, och än så länge verkar det tyvärr inte finnas något datum för premiär, men däremot vet jag att det blir någon gång under året. Givetvis planerar jag att titta på filmen innan dess, men trots att jag inte vet så mycket om Watchmen så känner jag mig väldigt nyfiken! 

Detta var min fullständiga lista. Jag hoppas jag kunnat ge er några bra tips, och om inte annat så var det åtminstone roligt för mig att få skriva av mig lite. 

tisdag 19 februari 2019

Anne of Green Gables (1985)

För ett tag sedan köpte jag hem dvd-boxen med samtliga tre Anne på Grönkulla-filmerna. Eller kanske rättare sagt, mini-serierna. Första delen är i sin tur uppdelad i två delar, vilket utgör denna mini-serie.

Anne på Grönkulla följer Anne Shirley, den trettonåriga föräldralösa flickan som adopteras av syskonen Matthew och Marilla Cuthbert under ett sent 1800-tal. I den lilla staden Avonlea växer hon upp med en bättre framtid i sikte. 

Efter att ha sett två säsonger av Netflix's nya version av L.M. Montgomery's välkända berättelser om Anne, har jag blivit väldigt nyfiken på denna välkända filmatisering från mitten av åttiotalet. I huvudrollen som Anne Shirley, ser vi skådespelerskan Megan Follows - som jag personligen endast tidigare sett i CW-serien Reign där hon i vuxen ålder spelat drottning Catherine de' Medici. 

Jag har hört så otroligt mycket gott om denna serie - men det kommer främst från personer som växt upp med denna version av Anne på Grönkulla. En risk som alltid finns när man ska se en äldre serie, är att den inte håller måttet såhär trettio år senare. Av min erfarenhet har filmer större chans att hålla i längden än vad tv-serier har - fråga mig inte varför. Hur som helst så måste jag säga att jag gillar serien starkt. Som en person som aldrig tidigare sett någonting av denna filmatisering av Anne på Grönkulla, så kan jag ärligt säga att den håller trettio år senare. Men med det sagt får jag även säga att om jag måste jämföra den med Netflix-serien, så vinner Netflix alla gånger. Varför? Jo, främst på grund av att jag inte upplever att vi får lära känna karaktärerna på samma sätt som i den nya serien. Anne får vi känna väldigt väl, men alla runtomkring? Jag upplever att väldigt mycket kretsar kring just Anne, och det är alltid henne vi får följa. Om vi ska ta Gilbert som exempel. Visst är han lika charmig och lätt att gilla som i nya Anne With an E, men egentligen har vi aldrig sett till honom utan att Anne varit i närheten. Eftersom den nya versionen låtit oss lära känna Gilbert på hemmaplan likaväl som i Anne's sällskap, så känner jag absolut att nya Gilbert vinner en ärlig jämförelse. 

Precis som väntat bjuder Anne of Green Gables på otroligt vackra vyer i 1800-talets Avonlea. Megan Follows gör sin roll som Anne Shirley helt fantastiskt, och åter igen är det omöjligt att inte falla pladask för charmen som kommer med den livliga karaktären. När det kommer till berättelsen och händelserna i sig, så följer manuset ungefär samma mall som säsong ett, samt delar av säsong två, av Anne With an E. Eller rättare sagt så följer Anne With an E samma mall som Anne of Green Gables. Vilken i sin tur inte är särskilt olik den första boken. Men att jag redan sett en version av Anne, är inget jag stör mig på. Även om det på vissa sätt är som att se om serien på nytt, så tycker jag ändå att det är roligt att se en annan tolkning av berättelsen. 

Anne of Green Gables är precis som väntat, en otroligt varm och charmig berättelse som är svår att slita sig från. Jag är glad att jag bestämt mig för att ta mig igenom dessa tre mini-serier och ser med glädje fram emot nästa del som kommer fokusera mer på Anne som ung vuxen. Är du ny till berättelsen om Anne så vill jag dock helst tipsa dig om att se Anne With an E på Netflix. Den är nyare och mer djupgående, vilket i detta fall gör att den även är ett bättre val. Men har du redan sett Netflix-serien och inte kan få nog av Green Gables - ja, då tycker jag att Anne of Green Gables är ett jättebra tidsfördriv!

★★★