söndag 17 december 2017

El Camino Christmas (Netflix Original, 2017)



För nu är det jul igen. Och då släppts lite nya lågbudget julfilmer. Av misstag råkade jag sova bort hela eftermiddagen när planen var att jag "bara skulle ta en liten tupplur". Därför hade jag svårt att somna när jag egentligen skulle gått och lagt mig. Och då tänkte jag - varför inte sätta på en film. Första som poppade upp på Netflix startsidan, var El Camino Christmas, så den fick det bli.

Jag förstod redan innan start, att detta skulle vara en halvbra lågbugetfilm, men ibland spelar det ingen roll, för den typen av filmer kan också bjuda på underhållning. Och underhållning är precis vad jag fick. Jag hade lite svårt att placera filmen, och storyn, till en början, men när filmen väl kom igång så gillade jag den starkt. Visst har den brister, men inget jag inte redan förväntade mig. 

El Camino Christmas är något av en thriller. Och ändå är det en komedi? Det är en ganska udda blandning, är det inte det? Jag gillade det. Mixen var ganska perfekt. I helhet så är detta en komedifilm - alla händelser genom filmens gång är inte gjorda som en typisk komedifilm, men ändå blir det väldigt underhållande. Kort sagt kan man väl säga att filmen handlar om en rad olika missförstånd som dessvärre gör livet ganska jobbigt för en hel del olika karaktärer. 

I huvudrollen hittar vi Eric, en ung man på jakt efter den pappa han aldrig träffat. Men när han anländer i den lilla staden El Camino lyckas han genast hamna i trubbel - mer på grund av stadens oskickliga poliser snarare än han själv. 

Jag fastnade ändå ganska väl för samtliga karaktärer som antingen hade ett djup, eller också var mer underhållande än djupa - exempelvis Dax Shepherd's Billy Calhoun. Men vietnamveteranen Larry, spelad av Tim Allen blev en klar favorit - trots att han slutgiltiga handlingar kändes lite onödiga. Främst av allt fann jag det intressant, det som Carl Hooker sa i en scen. Att trots att han är polis, alkoholist och rent av en dålig person, så står de alla inför en skuld till honom - bara för att han är polis. I en liten stad som den, så har hans jobb inneburit att hjälpa de alla på olika sätt, och därför låter stadens invånare honom försjunkna i alkoholismen trots att hans yrke inte borde accepteras tillsammans med hans drickande. 

När jag säger att filmen har brister så är de många men små. Skådespelet är halvdant, ljud och musik kunde hanterats bättre, vissa frågor lämnas obesvarade, storyn tar sin tid att formas och likaså de olika karaktärernas roll i dramat. Dessutom är filmen relativt förutsägbar - men ändå inte så mycket som den hade kunnat bli. Vi vet inte helt hur det kommer sluta, men de olika karaktärernas relationer till varandra blir lite väl självklara tidigare än det kanske var tänkt. Bättre än så kan jag nog inte uttrycka mig, utan att förstöra handlingen för dig som inte sett filmen. Men i det stora hela tycker jag att filmen var bra - en helt okej kvällsfilm när man inte har så mycket annat att titta på. Dock tycker jag inte julstämningen syntes till så jättemycket precis - för att vara en julfilm kändes det inte som att jag kom riktigt in i den julstämning många andra filmer tidigare bjudit mig på. 

★★★


fredag 15 december 2017

Tre jullåtar som alltid påminner mig om en film

Ja, nu är julen snart här, och då måste man väl nästan publicera lite juligare inlägg. Tänkte inleda med "Med brist på kreativitet--" men sedan insåg jag att jag faktiskt tycker att jag är superkreativ. Här kommer en liten lista på tre jullåtar som alltid påminner mig om en scen från en film, självklart med motiveringar. 


JINGLE BELL ROCK 
Jag älskar Jingle Bell Rock. Kan bero på min tidlösa kärlek till Dödligt Vapen, men oavsett så kan jag inte riktigt låta bli att tänka på den allra första scenen ur första Dödligt Vapen-filmen när jag hör Jingle Bell Rock. Vilket är positivt på många sätt, men å andra sidan slutar scenen med att någon dör... så kanske inte. 

Du kan se klippet här


FAIRYTALE OF NEW YORK
Och detta är väl inte ens en julfilm? Ps. I Love You är en sån där snyftare till film, medan Fairytale of New York är världens gladaste låt. Jag blir alltid på gott humör av att höra den, och hade det inte varit för hur positivt inställd hela filmen är till att gå vidare i livet efter en förlust, så hade jag nog snarare blivit deppig av att höra den. Ja, eftersom jag alltid påminns om Gerry när jag hör hans favoritlåt. 

Du kan se klippet här.


LET IT SNOW, LET IT SNOW, LET IT SNOW
Sist men inte minst - här är den där typiska jullåten vi alla hört och älskar. Personligen hörde jag den för första gången i Die Hard när jag egentligen kanske var alldeles för ung för att se en sådan film. Antar jag, eftersom jag inte minns ett liv innan Die Hard. I slutet av filmen börjar Let It Snow spelas, och det ger verkligen en sån där underbart härlig julkänsla. Därför är Die Hard en av mina favoriter när det gäller filmer att se kring jul. 

Du kan se klippet här.

FINNS DET NÅGON JULLÅT SOM PÅMINNER DIG OM EN FILM (ELLER SERIE) VARJE GÅNG DU HÖR DEN? 

onsdag 13 december 2017

Veckans tema ● Meant To Be



Detta är ett samarbete med bloggarna Fröken TV, SeriedrottningenThoughts By EmKarins Universum och Seriereflektioner

Veckans tema är Meant To Be, och det är ett sånt där roligt tema som kan betyda nästan vad som helst, beroende på vilket håll man vinklar det åt. Jag tänkte faktiskt vinkla det åt mig själv, och nämna några filmer som verkligen var meant to be mina favoriter. Som om de vore skapta för min skull.

BIG FISH (2003, bild ovan)
Det här är den ultimata Elsa-filmen. Verkligen. Det är verkligen en sådan typisk film som jag önskar att jag själv hade kommit på idén till, som jag själv hade skrivit och regisserat och genomfört. Jag älskar allt med den, det var verkligen kärlek vid första ögonkastet.


HUGO (2011)
Den här filmen har allt jag älskar i film. Den är fantasifull. Den utspelar sig i en tid före denna vilket skapar en härligt gammeldags känsla. Den är visuellt vacker. Den handlar om något jag älskar: film. Film inuti film. Filmception. Den är äventyrlig, och huvudkaraktären har en intressant bakgrundsstory. Den är berörande på alla vis. Med andra ord: Jag & Hugo = meant to be.


EDWARD SCISSORHANDS (1990)
Förvånad? Här har vi en djup, vacker och ändå lättsam berättelse som berättas på ett väldigt... intressant vis. Edward Scissorhands lägger grunden för allt annat jag älskar. Hade någon frågat om de fick tipsa mig om filmer baserat på en av mina favoritfilmer, så hade jag genast sagt Edward Scissorhands


THE FALL (2006)
Den här filmen har så mycket av allt jag älskar. Några av dem är: färg, djup, fantasi och Lee Pace. En av mina favoritfilmer som jag tycker får alldeles för lite uppmärksamhet. Men det är inte därför jag och The Fall är meant to be. Anledningen till det kan istället förklaras såhär; jag älskade The Fall redan innan jag hade sett den. En teasande poster gav mig allt jag behövde veta. 


STARDUST (2007)
Stardust & jag hittade varandra direkt. Vi tänker lika, vi gillar samma saker, vi har samma humor och vi har samma vilda fantasi. Stardust är filmen jag aldrig tröttnar på, och det kan bara betyda en sak; att det är meant to be


SAGAN OM RINGEN (2001 - 2003)
Alver, hobbitar, dvärgar, krigare, trollkarlar, svärdfäktning och oförglömliga vänskaper. Behöver jag utveckla? Alla som känner mig vet att jag & LOTR är meant to be. 


PIRATES OF THE CARIBBEAN (2003-2017)
Pirates-filmerna är grunden till min enorma kärlek för film. Vi klickade direkt, och sedan dess har detta varit filmen jag vänder mig till oavsett vilket humör jag är på. 

VILKA FILMER KÄNNER DU ÄR SOM SKAPTA FÖR DIG? 

måndag 11 december 2017

11 frågor ● Game of Thrones



Här kommer den. Slutligen. Tydligen hade jag aldrig gjort en 11 frågor-lista på Game of Thrones, vilket är jättekonstigt eftersom detta är min number two serie av mina absoluta favoriter (inget slår mitt älskade älskade Lost, inte ens det här mästerverket). Men det var nog ändå bra att jag väntade så länge för nu fick jag något superroligt att göra innan läggdags!

Jag kanske dock borde ta och varna för spoilers, åtminstone från fråga sju. Innan dess är det ganska fritt fram att läsa. 

1. Hur skulle du kortfattat beskriva serien?
Jag tror inte någon har lyckats missa Game of Thrones, men även om du hört talas om serien så är det väl egentligen inte fullt oförståeligt om du inte har någon aning om vad den handlar om, trots att folk pratar om den överallt. Så för att förklara i korta drag: Serien följer en del olika familjer som, efter en viss händelse, alla gör anspråk på tronen i den fiktiva kontinenten Westeros. Game of Thrones är helt enkelt en fantasy serie där många olika karaktärers öden vävs samman. Det som är så intressant med serien, är att den trotsar uppfattningen om att det goda alltid vinner över det onda. 

2. Vad är det bästa med serien?
Hur bra den är! Och med det menar jag hur otroligt välgjord den är. Det är svårt att specifiera detta eftersom seriens kvalitet visar sig på otroligt många sätt, men det jag personligen älskar mest är manuset, eller kanske rättare sagt originalberättelsen av George R.R. Martin. Vi är just nu inne i säsong 7 och det är nu man börjar inse hur smart hela storyn faktiskt är. Det trodde man inte i säsong 1 när ingenting verkade rimligt! 

3. Vad är det sämsta med serien?
Att det börjar ganska långsamt. Jag är inte den enda som hade svårt att ta mig igenom första säsongen, vilket såklart kan bli ett problem om man inte känner för att slösa tio timmar på en hel säsong där man bara sitter och gäspar. Men jag lovar, det är så värt det! Serien blir verkligen något av det mest spännande jag någonsin sett på tv, och när man väl kommit in i serien och börjar förstå de olika karaktärernas roller i berättelsen så blir även de tystare scenerna mycket mer intressanta. 

4. Vilken karaktär från serien är din favorit?
Den här frågan är nästintill omöjlig att svara på. Det går så himla upp och ner, fram och tillbaka. Vissa älskar man ibland och sen finns det andra stunder då man inte alls gillar dem. Den enda jag kan komma på att jag verkligen alltid älskat, från början till... ja, hittills, det är Tyrion Lannister. En annan storfavorit är Jon Snow, men jag minns hur otroligt tråkig hans storyline var i säsong 1, jag fattade verkligen ingenting som hade med "the wall" att göra. Även Arya är en favorit som karaktär, men har också tyckt att hennes storyline haft sina tråkigare stunder tyvärr. Så, ja, jag står nog fast vid Tyrion eftersom det är omöjligt för honom att medverka i en tråkig scen utan att magiskt göra den jätte intressant. Och eftersom jag älskar att skriva om karaktärerna så tänker jag även nämna Ser Davos som favoriten bland de mindre karaktärerna. Jag älskar honom verkligen, han är underbar.

5. Finns det något citat från serien som du kan citera utantill? 
Men herregud, finns ju så många. Även om jag älskar hur många kända fraser det finns från Game of Thrones (ex. Winter Is Coming, You Know Nothing Jon Snow, A Lannister Always Pay His Depths) så tänker jag inte vara så förutsägbar, och istället nämna något...mindre förutsägbart. Finns så många att välja mellan, men en av mina största favoriter (som egentligen är en väldigt enkel replik) är det Ser Davos svarar Jon när han Jon är redo att ge upp och säger "I failed." Till det svarar Ser Davos "Good. Go fail again.". Jag vet inte varför, men jag har bara alltid gillat den repliken. Tycker Ser Davos är så klok ibland, han säger alltid rätt saker. 

6. Finns det någon relation i serien som du gillar extra mycket? 
Ja, och inte bara en. Älskar när Tyrion och Dany jobbar tillsammans, de kompletterar verkligen varandra. Sen så älskar jag syskonkärleken mellan Tyrion och Jaime. Trots allt jobbigt de har mellan sig så är det så tydligt att de fortfarande bryr sig om varandra. Det här blir en lång lista, beware. Jag älskar relationen Jon har till alla som verkligen varit lojala till honom till hundra procent. Edd, Tormund, Ser Davos. Sen måste jag också nämna (även om de bara haft en enda scen tillsammans i hela serien) syskonrelationen mellan Jon och Arya. Jag håller för tillfället på att se om de gamla säsongerna med en vän som inte sett Game of Thrones, och när jag såg scenen i början av säsong 1 när Jon säger hejdå till Arya och ger henne svärdet 'Needle' så blev jag nästan tårögd. Istället för att förklara mer tänker jag bara citera GRRM's vackra ord: ""Needle was Robb and Bran and Rickon, her mother and her father, even Sansa. Needle was Winterfell's grey walls, and the laughter of it's people. Needle was the summer snows, Old Nan's stories, the heart tree with it's red leaves and scary face, the warm earthy smells of the glass gardens, the sound of the north wind rattling the shutters of her room. Needle was Jon Snow's smile. He used to mess with my hair and call me 'little sister', she remembered, and suddenly there were tears in her eyes."

7. Finns det någon scen som du aldrig glömmer?
HA! Om det finns. Game of Thrones är mästaren av oförglömliga scener. En av de värsta måste vara i Battle of the Bastards, främst slutet när Jon får sin hämnd på Ramsay. Den scenen var ganska hjärtekrossande eftersom vi aldrig sett honom så brutal förut. Men för Ramsays skull finns det en ännu bättre scen, och det är scenen strax efter, när Sansa får sin hämnd. Jag rös, gud vad tillfredsställande det var (japp, jag hatade Ramsay med hela mitt hjärta). En annan oförglömlig scen är den när Tyrion får sin hämnd på Shae och Tywin. Herregud, mitt hjärta brast för stackars Tyrion. 

8. Har du någon favoritmusik från serien?
Musiken är alltid väldigt bra, väldigt intensiv. Jag minns att jag reagerade väldigt starkt på tillbakablicks-scenen med Lyanna och Ned i säsong 6, och hur de gjorde en otroligt mäktig övergång från barnets ansikte till en närbild på Jons ansikte samtidigt som väldigt kraftull men vacker musik spelades. Sen så är det ju också omöjligt att inte nynna med varje gång introt kommer igång. 

9. Har du någonsin gråtit till serien?
EHM, JA? Herregud, jag är en liten överkänslig snyftgris. Men många scener har faktiskt varit otroligt jobbiga att bevittna, så jag tycker mina tårar varit relativt berättigade. Jag minns egentligen inte detta, men jag kan tänka mig att det föll några tårar när Ned dog. Fast i och för sig så var jag nog mer chockad än sorgsen. Sorgen kom nog senare, när chocken lagt sig. Några scener jag dock vet att jag fann otroligt tragiska var (och förlåt för upprepningar) när Tyrion mördade Shae på grund av hennes förräderi, när Ygritte dog (jag bölade), när Jon dog, när Rickon dog, när Shereen brändes levande, ja i princip varje gång någon dog. Nej, det är inte sant för jag reagerade knappt på The Red Wedding. Men det beror nog på att jag aldrig gillat varken Catelyn eller Robb, plus att jag redan visste att det skulle hända. Dock visste jag också att Jon skulle dö, men det hindrade mig inte från att storböla. Så det spelar nog roll om man bryr sig om karaktärerna eller inte, skulle jag gissa på... 

10. Vad tyckte du om slutet, och om det är en pågående serie, hur vill du att det ska sluta?
Det här är frågan vi alla ställer oss. Hur vill vi att det ska sluta? Jag vet verkligen inte. Jag vill givetvis se någon bra person på tronen, och med tanke på allt som nu bekräftats kring Jons karaktär så misstänker jag att det blir han. Men jag vet inte hur jag känner för det. Grejen är den, att jag tror verkligen att han skulle bli en jättebra kung. Men samtidigt känns det som att han alltid är så olycklig i sådana sammanhang, och jag vill också se Jon få sitt lyckliga slut. Och jag tror bara aldrig att han kan bli lycklig om man inte får lägga allt detta bakom sig när kriget väl är över. Jag tror att Daenarys skulle bli en bra drottning, men samtidigt har hon gjort så mycket hemska saker också, vilket gör att jag ändå inte kan låta bli att tvivla på henne. Dock går det ju inte att neka att hon inte är rädd för att göra vad som krävs när det behövs. Förr brukade jag hoppas på att Jon skulle bli kung, med Tyrion som hand, men det enda jag fortfarande vet säkert, är att jag vill ha Tyrion som hand, oavsett vem som sitter på tronen. Han är fantastisk som rådgivare till Daenarys så det är en perfekt roll för honom. Det bästa hade väl varit om Jon och Daenarys på något sätt kunde regera tillsammans. Utan att gifta sig. Uppdatering: (skrev inlägget innan jag sett hela säsong 7) Jag tror någon av dem kommer dö. Antingen Jon eller Daenerys, medan den andra kommer sitta på tronen. Probably. Aeh...jag vet inte. 

11. Slutligen, varför är denna serie så speciell just för dig?
Det är jag själv som skrivit frågorna och ändå är de så svåra att svara på ibland. Game of Thrones är en favoritserie hos mig av många anledningar. Jag har inte varit med lika länge som vissa andra, utan jag hoppade på tåget ungefär när den fjärde säsongen sändes. De enda säsongerna jag minns att jag följt veckovis, är säsong 5, 6 och 7. Resten körde jag som maraton. Som det mesta jag innerligt älskar idag, var det min bror som fick mig att kämpa igenom de tråkiga stunderna tills jag plötsligt satt helt häpnad och insåg hur förälskad jag faktiskt var i denna serie. Jag minns precis vilken scen det var som fick mig att ändra totalt uppfattning om Game of Thrones - från att tycka att det var något av det tråkigaste jag någonsin sett på, till att anse att det var något av det bästa jag någonsin sett på. Det var i avsnitt nio av säsong ett, i scenen då Lord Eddard Stark förlorade sitt huvud. Jag hade inte insett hur investerad jag faktiskt hade blivit i karaktärernas liv förrän Neds döttrar bevittnade honom bli avrättad efter att ha erkänt till ett brott han inte begått. Usch, jag var så otroligt frustrerad och häpnad och bara totalt förbluffad. Sedan det ögonblicket kunde jag inte slita mig, och jag kollade igenom samtliga (då tillgängliga) säsonger på ohälsosamt kort tid. Serien vann över mig, karaktärerna vann över mig, och idag är Game of Thrones det bästa jag någonsin sett på tv. Jag lovar att, hade det inte varit för den ovillkorliga kärlek jag hyser till Lost, så hade Game of Thrones lätt tagit över första platsen. 

Är du ett fellow Game of Thrones-fan? Vad är i så fall dina favoritkaraktärer från serien? Favoritögonblick? Favoritrelationer? Favoritcitat? Och hur tror du serien kommer sluta? 

Vill du läsa fler inlägg inom kategorin 11 frågor om mina favoriter? Klicka här!


söndag 10 december 2017

Bates Motel: Säsong 4



Shit, jag vet inte var jag ska börja. Säsong 4 av Bates Motel har bjudit på drama och spänning av en mycket mörkare ton än tidigare. Det här blir en spoilerfylld recension, så har du inte sett samtliga tio avsnitt av serien fjärde säsong, så bör du sluta läsa här. 

Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om det här. Som jag nämnt tidigare så har jag inte sett originalfilmen och visste därför inte exakt vilken roll Norma spelar i den, om ens någon. Jag har hört att hon bara sitter i en gungstol genom hela filmen, men betyder det att det bara är hennes lik han sparat? Ugh! Det här börjar bli riktigt obehagligt måste jag säga. Redan från avsnitt ett av denna säsong har jag märkt stor skillnad på Norman om man ska jämföra med hur han var i början av serien. Han är verkligen helt borta nu, galenskapet har tagit över helt och hållet. Och det började till och med Norma tillslut märka, vilket gjorde att hon skickade iväg honom till Pineview institutet. 

Säsongen har på många sätt varit mycket mörkare än tidigare, det är nu skräck-delen av berättelsen börjar visa sig. Men allt har inte bara varit obehagligt. Medan Norman var instängd på Pineview började livet plötsligt ljusna för alla andra karaktärer. Sammanträffande? Norma och Alex gifte sig (!) och blev superförälskade, vilket var underbart att se. Det var egentligen första gången någonsin som vi sett Norma vara lycklig på riktigt. Och som vi alla väntat på det, eller hur? Redan i säsong två började vi se lite känslor mellan dem, även om de inte riktigt vågat visa det förrän nu. Även Emma och Dylan har haft det bra under större delen av säsongen. Emma fick sin operation och ska nu kunna leva ett långt liv, vad jag förstått. Vilket såklart är superskönt! Och att se henne och Dylan vara lyckliga tillsammans är underbart. Dock blev jag lite förvånad över hur lätt Norman tog nyheterna, så nu oroar jag mig över att det kanske bara var skådespel från hans sida. Det här är trots allt en nyversion av Psycho, så man vet aldrig vem som blir nästa offer. 

När det gäller Norman så har jag verkligen ingen sympati alls kvar för den karaktären. Det kanske jag på något plan borde ha med tanke på att han är psykiskt sjuk, och visst märkte vi i slutet hur ledsen han blev när han insåg på riktigt, att Norma var död. Men nej, jag har ändå ingen sympati för honom. Han dödade henne, och all hans ilska denna säsongen har riktats mot Normas lycka, vilket varit otroligt frustrerande. Oavsett om man är sjuk eller inte, kan man väl få låta någon man älskar vara lycklig? Med det sagt får jag dock tillägga att jag har viss förståelse för varför han blev så avundsjuk. Precis som han sa till Norma vid middagsbordet i ett av de sista avsnitten,

"You're such a hypocrite, mother. My whole life you have kept me so close to you that I couldn't breathe without you. You never wanted me to have a girlfriend, or even a good time. I gave up everything for you, mother. And I did it gladly, because I understand the bond between us, the cord. I understand that it is huge and sacred and unique, and now you want to tell me that doesn't matter. Now all of a sudden there's room for someone else."

Det är så komplicerat det här, det finns inte riktigt någon "skurk" i detta scenariot. Norman har rätt, det var inte så länge sen jag såg säsong 1 att jag har glömt hur stängd Norma var för att låta honom få kompisar. Istället försökte hon isolera honom i hemmet. Men det är heller inte hennes fel, för vi fick ju senare också veta varför hon gjorde så. Det var för att skydda honom, och kanske till och med för att skydda andra från honom. Hon gjorde vad hon trodde var rätt. Och det kan man inte skylla henne för. Men samtidigt ger det oss viss förståelse för varför Normans psykiska sjukdom påverkats otroligt negativt av detta. 

Säsong 4 har varit minst lika bra som tidigare säsonger. Till skillnad från många andra serier lyckas seriens kvalitet aldrig minska, även om mycket annat förändras mellan säsongerna. Bates Motel har alltid varit en thrillerserie, men jag tycker ändå att serien till stor del varit väldigt lugn och lätt att titta på. Det är först i säsong fyra som jag faktiskt funnit många scener riktigt obehagliga, och jag är inte ens särskilt lättskrämd. 

Mina förhoppningar nu inför säsong fem är inte många, mer än några enkla kriterier. (1) Låt det snälla få sluta lyckligt för Dylan och Emma. Med andra ord: döda dem inte. (2) Romero ska inte få hamna i fängelse för hela drog-grejen, men ännu viktigare: han ska han inte få skulden för att ha mördat Norma. That's it. För övrigt får väl Norman gå runt och mörda vem han vill, för det är han dömd att göra ändå. Och jo just det, skulle ju vara ganska trevligt om Dylan faktiskt fick veta vad som hänt med Norma redan i första avsnittet av femte säsongen, det blir olidligt om han ska gå runt helt ovetandes hela säsongen. 

Sista avsnittet bevisade för oss att Norman Bates nu helt och hållet tappat greppet om verkligheten. Nu känns det som att allting bara kan gå nedför, och det finns inte en chans att denna serien kommer sluta lyckligt. Ändå sitter jag med spänning inför sista säsongen som givetvis kommer påbörjas snarast. 


fredag 8 december 2017

Mina tankar om nya Knightfall



I veckan hade Knightfall premiär. Var det till och med så sent som igår kanske? För oss svenskar, d.v.s. Hur som helst så finns första avsnittet nu ute, och detta är en serie jag länge sett fram emot. Varför? Jo, helt tack vare den lockande handlingen. Det var egentligen bara ett ord som lockade mig, nämligen ordet "tempelriddare". För det är precis vad Knightfall handlar om - tempelriddare

Till en början var jag aningen tveksam, kändes inte riktigt som att jag drogs in i handlingen så som jag hade önskat, och lyckades dessutom hellre se bristerna än fördelarna. Men en stund in i avsnittet blev jag plötsligt väldigt involverad i allt som hände, och började starkt gilla vad jag såg. Serien är inte riktigt så bra som jag hade hoppats, av någon anledning störde jag mig lite på skådespelet även om det egentligen inte var sämre än i de flesta andra serier. Men man förväntar sig väl alltid lite extraordinära talanger i en serie som denna. Men men, det kanske kommer - det här var ju trots allt bara första avsnittet. 

Övriga delar gillade jag starkt. Jag är nyfiken på många av karaktärerna - framförallt kungen faktiskt. Vad är han för typ av kung? God? Ond? Lättpåverkad av sina rådgivare? Smartare än så? Det återstår att se, och jag ser med spänning fram emot det. Fastnade såklart även genast för söta Parsifal. Hoppas vi får se mer av honom. 

Efter endast ett avsnitt finns inte mycket att säga egentligen, mer än att jag ser fram emot kommande avsnitt samtidigt som jag kanske känner att den inte var riktigt så bra som jag hade hoppats. Men jag tror starkt på att den har mycket mer att ge framöver, och kan säkerligen vara en sådan serie som blir bättre för varje avsnitt. Jag försöker ignorera det faktum att seriens betyg på IMDB snabbt sjunker för varje gång jag går in och tittar. 

torsdag 7 december 2017

Vintertid


Nu är vintern här på riktigt, och det är precis vad tanken var att vi skulle skriva om denna veckan. När man hör ordet vinter så tänker man ofta på jul, och tänker man film i samband med vinter så blir det också jul. För visst finns det ytterst få vintriga filmer som inte har något med julen att göra? Hur som helst, jag tänker faktiskt ägna detta inlägg lite åt att berätta om vad jag skulle vilja göra nu under vinterns kalla sitta-inne-och-mysa-dagar. 

Givetvis ska jag ägna lite tid åt bloggen. Tänkte som vanligt köra på min decemberlista, det vill säga några topp-fem listor om hur året har varit. Men mer om det snart. För övrigt har jag en hel bunt med inlägg jag skulle vilja skriva. Filmer jag sett och inte recenserat, säsongsrecensioner jag sett och inte recenserat, listor jag skrivit och inte publicerat. Ja, allt möjligt helt enkelt. 

Jobba ska jag även göra. För den som inte vet så tog jag studenten i år och jobbar nu heltid på biograf & café. Eller ja, heltid är väl lite av en underdrift. Tidsrapporten för oktober gick på 202 timmar, inte dåligt för en latmask som jag, eller hur! Nu har det lugnat ner sig lite, och till min glädje kommer jag faktiskt få vara ledig lite under jullovet. Med tyngd på lite. Redan i nästa vecka visar vi Star Wars som då har premiär, vilket är lite av ett problem för mig eftersom jag inte kommer kunna titta på den just då, men ändå inte vill bli spoilad av slutet (vilket jag lär bli om jag känner mitt arbete rätt). Jaja, vi får se hur jag löser det lilla dilemmat. Kanske kan jag hitta en inhoppare för att sedan åka in till Göteborg och titta istället. Ja, vad gör man inte för en bra Star Wars-upplevelse? 

Jag ska maratonkolla en bra serie. Eller rättare sagt; jag vill maratonkolla en bra serie. Ni vet, ett sånt där lååångt och härligt maraton. Problemet är bara att jag inte är det minsta sugen på någon serie som existerar just nu. Ge mig gärna tips, toppen om de finns tillgängliga på en av streamingsajterna Netflix, Viaplay, HBO Nordic eller C-More. 

Lite bra filmer vill man ju se också. Just nu känns det som en sån där extremt tråkig period när det kommer till biofilmer. Ja, om vi bortser från Star Wars, det vill säga. Ge mig gärna även tips på denna fronten, men några äldre men ändå nya filmer på min lista just nu är bl.a. Colossal, Swiss Army Man, Moonlight, Fast & Furious 8, The Zookeepers Wife, Garden State och Vaiana. Samtliga har jag då tillgängliga antingen på streaming eller blu-ray/dvd. Någon av dessa du sett?

Jag ska dessutom nu i december försöka förbereda lite roliga presenter att ge bort i julklapp. Roligast av allt är ju att göra det själv, och som den nörd jag är så blir det inte sällan mina presenter är filminspirerade. Jag menar, vem vill inte ha en liten Baby Groot i härdad lera? Eller ett vinglas dekorerat med olika Star Wars symboler? Funderar på att göra ett lite utförligare inlägg om filmrelaterade presenttips, både att köpa och att göra själv. Innan jul förstås. Men vi får se om det hinns med. 

Nu ska jag i alla fall titta på dagens avsnitt av julkalendern. Och när jag säger dagens avsnitt av julkalendern så syftar jag inte på dagens avsnitt av julkalendern, utan på sjätte avsnittet av Dieselråttor & Sjömansmöss, den julkalender som traditionen här hemma tillåter mig att se i december varje år. 

Kolla även in vad mina bloggkamrater har skrivit om veckans tema; FrökenTVSeriedrottningenThoughtsByEmSeriereflektioner och KarinsUniversum

måndag 4 december 2017

Jag heter Anne - en ny version av en klassisk berättelse



Under veckan har jag sett samtliga sju avsnitt av den första säsongen av Netflix nya Anne With an E (Jag heter Anne på svenska). Visst har den funnits tillgänglig ett tag, men det är först nu jag tagit mig tiden till att se den. Och efter dessa sju avsnitt ångrar jag det inte, det kan jag lova.

Anne With an E följer, som titeln nog förklarar ganska bra, en flicka som heter Anne. Under slutet av 1800-talet får vi följa den föräldralösa Anne Shirley efter att hon kommer till Grönkulla (Green Gables) och där adopteras av ett äldre syskonpar, Marilla och Matthew Cuthbert. Jag skulle beskriva serien som både upplyftande och känslosam. 

Anne Shirley spelas av den unga skådespelerskan AmyBeth McNulty som för mig varit helt okänd innan denna roll. Hon spelar Anne med mycket energi, vilket är något som gjorde mig tveksam i början, men ändå lyckades lära mig att älska mer och mer ju fler avsnitt jag såg. Anne är speciell, men på ett bra sätt. Hennes erfarenheter som föräldralös flicka på 1800-talet har dessutom märkt henne på så sätt att hennes tankar om livet och människor gör henne desto mer älskvärd. 



Men Anne är inte den enda karaktären vi lär oss att älska genom säsongens gång. Matthew är världens finaste gubbe, honom tror jag vi alla föll för genast. Marilla däremot, henne tog det några avsnitt att få förståelse för, men förståelse fick vi och efter sju avsnitt älskar jag henne minst lika mycket som alla andra i serien. Vi lär oss sakta men säkert, att alla människor har erfarenheter som satt sina spår. Man formas efter livet man lever, och alla har vi en yttre sida som vi visar främlingar, och en inre sida vi kanske endast vågar visa oss själva. 

Familj är ett stort tema genom säsongens gång, och det älskar jag. Många tunga ämnen har tagits upp, så som mobbing, utfrysning, sorg och ensamhet. Ändå har det alltid slutat med ett leende på läpparna och varje problem är en läxa, och varje läxa har inte ett lyckligt slut, men alltid rum för förståelse vilket i sig kan bli ett lyckligt slut om man är öppen för det. 

Det är givetvis huvudkaraktärerna vi lär känna bäst, men Anne With an E hade inte varit vad den är utan alla karaktärer och vänskaper runtom. Den hårda och dömande Rachel som vi alla hatade i avsnitt ett och älskade i avsnitt sju. Fina Diana som visat oss att äkta vänskap också är äkta kärlek. Den söta Jerry som så sent som i sista avsnittet, visat oss att alla beslut vi tar påverkar någon annan, även om man ibland inte har något val. Vackra Gilbert som bevisat att vi väljer vem vi älskar, och att en tragedi inte kan jämföras med en annan tragedi. Den ädla själen Josephine som lärt oss alla ett och annat om ett liv fullt av kärlek. 

"Love isn't charity.

Anne With an E är förnyad för en andra säsong som ska komma någon gång under 2018, och det hade jag inte kunnat se mer fram emot! 


Såhär är det

Jösses, vad seriös den rubriken lät. Nu tror ni säkert att jag ska komma med ett stort avslöjande eller något. Det ska jag inte. Bara lite meningslöst snack om ingenting. 

Visst blir man lite stressad när bloggen står tom i över en vecka? Några dagar kan jag hantera, men sedan kommer stressen. Anledningen till att det ekat tomt här sedan förra fredagen är eftersom jag haft problem med internet här hemma. Eller rättare sagt, jag har inte haft något internet alls. Jag fick tillbaka det igår men då var jag fullt upptagen, så timingen blev inte riktigt rätt och min eviga kärlek för att alltid hålla bloggen uppdaterad fick ta skada. Tyvärr. Men worry not, här är jag, och nu ska jag förbereda lite olika inlägg för veckan, så håll i er. Snart kommer det. 

Här får ni en gif av Dean Winchester så länge. Varsågod, om du inte redan hade en underbar dag så lär du nog ha det nu.