lördag 29 april 2017

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Bilder: IMDB





Å
År 2014 släpptes storfilmen Guardians of the Galaxy från produktionsbolaget Marvel, och nu var det dags för en uppföljare. Guardians of the Galaxy Vol 2 hade svensk biopremiär så sent som i onsdags och dagen efter satt jag redo i biosalongen för att se den. 

Efter händelserna i den första filmen får vi i tvåan följa karaktärerna när de utforskar Peter Quills ursprung. Precis som i förra filmen ser vi Chris Pratt, Zoe Saldana, Dave Bautista, Vin Diesel (Baby Groot), Bradley Cooper (Rocket) och Michael Rooker i de främsta rollerna. 

Jag kan erkänna att jag inte hade alls höga förhoppningar på denna filmen (trodde faktiskt den skulle vara jättedålig), men ville se den ändå eftersom det trots allt är en storfilm. Största anledningen till varför jag hade låga förväntningar var trailern där det enda jag faktiskt gillade var låten Hooked on a Feeling som inte har någonting med filmen i sig att göra överhuvudtaget. Men, trots mina dåliga aningar så blev jag positivt överraskad. Guardians of the Galaxy Vol 2, är precis som dess föregångare en film vars starka sidan är humorn. Trots att humorn på många sätt är väldigt löjlig så är den samtidigt väldigt rolig, och i just denna typen av film fungerar det. Och det var inte bara jag som tyckte det - hela biosalongen satt nämligen och skrattade större delar av filmen. 



Att jag fann humorn rolig förvånade mig verkligen eftersom trailerns humorinslag var just det som gjorde mig negativ till filmen. Kändes som att de valde ut det sämsta möjliga humorklippet från filmen och använde det i trailern vilket jag fortfarande inte alls förstår. De humorinslag i filmen som jag personligen gillade bäst var allt som kretsade kring Baby Groot. Redan i första scenen av filmen insåg jag att jag skulle älska lilla Groot. Även Rocket är en älskvärd karaktär som gör filmen mycket bättre än vad den hade varit utan honom.

Det var längesen jag såg den första filmen och jag har bara sett den en gång, så jag insåg ganska snabbt in i filmen att jag skulle ha sett om den första innan jag klev in på biografen. Vissa karaktärer mindes jag inte ens - exempelvis tog det mig ett bra tag att förstå vilken koppling Yondu hade till Quill. Hur som helst så minns jag att jag gillade ettan, men var ändå inte superimponerad. Så vitt jag kan minnas dock så älskade jag musiken i filmen, och detsamma gällde Vol. 2. Med gamla härliga hits så som Sweet's Fox on the Run, Elo's Mr. Blue Sky, George Harrison's My Sweet Lord och Looking Glass' Brandy Your a Fine Girl, blev filmen en ren nostalgitripp för oss musikfantaster. 

När det gäller övriga delar av filmen, utöver humorn och musiken, så har jag ganska mycket att klaga på. Men innan jag börjar klaga kan jag ändå prisa dem för det visuella - det märks hur mycket pengar man lagt ner på produktionen. Därför är detta definitivt en film värd att se på bio. Men... Manuset, skådespelarinsatserna, karaktärerna - ja, allt var egentligen ganska dåligt. De enda karaktärerna jag fastnat för i denna filmserie är Groot och Rocket, och förstnämnda är bara för att han är söt, inte för att han har något större djup (kan tillägga att jag inte minns hur Groot var i första filmen). Rocket däremot hade ändå något som gjorde att han blev till en relativt välskriven karaktär - det märks att han bryr sig om sina vänner trots att han är lite av ett douche. När det gäller Peters relation till sin pappa så tyckte jag hela den storyn var ganska halvdan - eller det är åtminstone vad mitt sunda förnuft säger åt mig. Men problemet är att detta är verkligen en sådan film som får lov att vara dålig på vissa delar. Det är helt okej eftersom man accepterar det, och man accepterar det eftersom man inte förväntar sig något bättre. Visst var det klyschigt med "He may have been your father but he wasn't your dad", men det är okej eftersom Guardians of the Galaxy i det stora hela faktiskt är en komedifilm som gömmer sig bakom den stora actionäventyrsgenren. 

Guardians of the Galaxy Vol. 2 har många nackdelar som inte är alls svåra att hitta, men samtidigt är det en otroligt underhållande tvåtimmarsrulle som vilken äventyrsfanatiker som helst skulle kunna gilla. Så länge man inte sätter igång filmen i tron om att detta är en seriös actionfilm så kan man inte bli besviken. Är du beredd på att se en komedi, så kommer du säkert underhållas.  
BETYG: 8/10

fredag 28 april 2017

Musik jag upptäckt genom film & tv-serier: #14

Keepsake, State Radio (Hawaii Five-0, 1x07)
Hawaii Five-0 är en sån serie vars avsnitt jag ser om ganska regelbundet, helt enkelt eftersom den alltid får mig att skratta - framförallt de första säsongerna. Sjunde avsnittet av säsong 1 är ett av mina favoritavsnitt, dels för att jag verkligen gillar fallet de jobbar på, men också för att avsnittet bjuder på flera härliga scener inom teamet. Favoritscenen från avsnittet är definitivt när Danny och Steve pratar i telefon och dialogen inleder med Danny's "You miss me, don't you?" och avslutar med att den äldre gästkaraktären bredvid Steve säger "You talkin' to your wife?", så underhållande. En annan favoritscen från avsnittet är den allra sista scenen - när mannen som avsnittet kretsat kring återförenas med sin dotter och låten Keepsake spelas. Väldigt vackert avslut på ett för övrigt bra avsnitt. 

One gonna heal my body, another gonna heal my pain
One gonna settle me down, then bring me back up again
I'm gonna put my family back together again

torsdag 27 april 2017

Huset fullt - topp 10 avsnitt


När det gäller komediserier så har jag sett ganska många äldre sådana, helt enkelt eftersom jag vanligtvis gillar dem bättre då humorn känns lite mer originell. En av mina favoritserier inom genren är Huset fullt, ett sitcom från 80-talet som sändes i åtta säsonger och handlade om en väldigt stor familj - därav namnet. Huset fullt är en sådan serie som jag kan se om miljontals gånger - framförallt de avsnitten jag gillar bäst. Känner jag för att skratta så blir det oftast ett val mellan How I Met Your Mother, Vänner och Huset Fullt. För dig som sett serien, kanske till och med växt upp med den, så tänkte jag göra en liten nostalgitripp i form av en lista på mina tio favoritavsnitt från serien. Och för dig som inte sett serien så vet du nu vilka avsnitt du ska börja med om du inte känner för att se allt från början. 

För att berätta lite mer utvecklat om serien för dig som inte sett den:
Har du sett serien kan du hoppa över detta stycke och påbörja listan direkt.

Huset fullt sändes under åren 1987 till 1995 och påbörjar några månader efter att mamman i familjen Tanner tragiskt nog omkommit i en olycka. Ensam lämnas pappa Danny med tre döttrar, så för att hjälpa honom efter tragedin bestämmer sig hans bästa vän Joey, samt hans svåger Jesse för att tillfälligt flytta in. Men planen "tillfälligt" blir svår att hålla när killarna fäster sig väldigt starkt till barnen som de gör sitt bästa för att uppfostra. 

Åkej, let the list begin.
(Jag börjar som vanligt nedifrån och går upp för att bygga upp spänningen lite...)
Kan också vara värt att nämnas att jag inte inkluderar avsnitt från uppföljaren Fuller House


10. Up on the Roof (8x20)
Detta är ett avsnitt som jag gillar av den enkla anledningen att det är ett prank involverat. När D.J och Kimmy's grundskolegång börjar gå mot sitt slut bestämmer de sig för att spela skolans rektor ett spratt, men när de gör ett litet misstag så ligger situationen plötsligt i risk för att spåra ur. Jag gillar detta avsnittet för att det enligt mig är en av de roligaste, och som sagt; jag älskar pranks. 

"I want straight A's, world peace and Brad Pitt - lightly buttered." 


9. A House Divided (7x24)
Sista avsnittet av sjunde säsongen är ett bra avslut på säsongen, och hade egentligen enligt mig varit ett bättre avslut på hela serien än det vi faktiskt fick. Jag klagar dock inte på säsong 8 i helhet, den har flera avsnitt som jag gillar starkt. Hur som helst, i A House Divided får vi se hur familjen hanterar situationen när de blir erbjudna dubbelt så mycket pengar för sitt hus än det är värt. Därför börjar alla i familjen fundera på att flytta - men inte tillsammans. Jesse och Becky funderar på att skaffa sig ett eget hem och samtidigt ser Joey detta som en chans att starta ett eget liv, utanför familjen Tanner. Men alla i familjen är inte lika nöjda över situationen, och därför gör Michelle allt för att förstöra besiktningen av huset. 

"Guys, I hope we're not interrupting anything...weird."


8. The Greatest Birthday on Earth (3x10)
När Michelle fyller år har familjen arrangerat en superfest. Men födelsedagsfirandet förstörs när Michelle, Stephanie och Jesse blir inlåsta i en bilverkstad. Jag älskar detta avsnittet av den enkla anledningen att jag blir så glad av den. Budskapet ligger verkligen i att det inte spelar roll hur mycket pengar man lagt på en fest, eller hur mycket ballonger man har. Det är en fröjd att få se hur mycket Stephanie och Jesse anstränger sig för att ge Michelle en bra födelsedag trots omständigheterna. Detta är verkligen ett sånt där typiskt mysigt avsnitt som man bara inte kan låta bli att le hela vägen igenom. 

"Clowns bug me, man. They think they're so funny!


7. The Bicycle Thief (7x11)
När Michelle's cykel blir stulen ger sig alla i familjen ut på varsin runda för att hitta cykeltjuven. Varför älskar jag detta avsnittet så mycket? Det finns faktiskt ingen större anledning än att jag tycker det är ett väldigt roligt avsnitt. Hela situationen spårar verkligen ur, och det är så roligt att det mot slutet visar sig att Michelle bara glömt sin cykel hos en kompis. 

"You think she's suspicious?"
"Why would she be? All Danny's doing is making a full confession!" 


6. Arrest Ye Merry Gentlemen (8x11)
Detta är också ett sånt där mysigt avsnitt som verkligen ger julkänsla. Jag gillar alla julavsnitt i Huset fullt, men detta avsnitt är utan tvekan min favorit. När Jesse och Michelle åker in till stan på julafton för att byta ut en present så stöter de på en butikssäljare som hatar julen men älskar att ställa till med bus. Jag älskar avsnittet, dels för att det är roligt, dels för att vi får en stor dos av den härliga relationen mellan Jesse och Michelle, men främst tack vare slutet och hur det faktiskt finns ett budskap. Plus, gästskådespelaren Mickey Rooney såklart!

"I'm sorry, I didn't mean to make fun of your merchandise, I know this is quality-puke you've got going here." 


5. Rock The Cradle (4x26)
I det här avsnittet får vi följa hur hela familjen måste undanhålla en stor hemlighet för Jesse, vilket inte blir det lättaste. Jag bara älskar allt med detta avsnittet, och Stephanies underbara replik "Boy, can we keep a secret or what!" gör hela avsnittet. Dessutom gillar jag när serien bidrar med lite "äldre" humor eftersom den annars ofta förhåller sig till barnvänliga skämt. Scenen när Jesse pratar om sin turné på ett sätt som de andra starkt missförstår, är lika rolig varje gång jag ser den. 

"She forgot all about Norton when she made friends with Kimmy. Man, I miss that duck."


4. Silence Is Not Golden (6x17)
En av anledningarna till varför jag älskar Huset fullt, är att det ofta finns någon form av livsläxa eller budskap i avsnitten. Silence Is Not Golden är ett utmärkt exempel på ett sådant avsnitt. När Stephanie får veta att en av hennes klasskompisar blir slagen av sin pappa, slits hon mellan att hålla sitt löfte om tystad eller att berätta för en vuxen. 

"What made his father so mean?" 
"I don't know. I look at you girls, I look at Nicky and Alex... How can anyone hurt their child?" 


3. The Last Dance (7x17)
Detta avsnittet är nog det mest tunga avsnittet i serien, om man säger så. Detta är ju för övrigt en otroligt lättsam serie, men jag minns att jag verkligen tyckte detta avsnittet var känslosamt första gången jag såg det. I The Last Dance får vi följa familjen Tanner efter att den grekiska gammelmorfarn Papouli kommer på besök. När någonting som ingen var förberedd på händer, måste de hjälpas åt för att hålla känslorna i schack. 

"After everything that's happened this week, it makes you realize life is short and you should really go for your dreams or you've got no reason to get up in the morning and scratch yourself.


2. Honey, I Broke The House (3x20)
Detta avsnittet är verkligen en av de roligaste avsnitten i hela serien - det enda som jag anser vara bättre är det jag kommer skriva här nedan. I Honey, I Broke The House får vi följa mellandottern Stephanie efter att hon av misstag råkar köra Joey's bil in i köket - genom väggen. Även här finns det såklart ett budskap - att det värsta inte är röran i köket, utan Stephanies säkerhet. Men hela situationen blir otroligt underhållande när ingen riktigt vet hur bilen hamnat i köket, eftersom Stephanie fått panik och rymt hemifrån. 

"You name it, I broke it."


1. Secret Admirer (4x11)
Ja, då kommer vi då till nummer ett och det är såklart Secret Admirer från säsong 4. Jag älskar alla avsnitt med karaktären Rusty, och det finns ingen tvekan om att detta är avsnittet jag skrattat som mest till. När den lilla busen Rusty ska spela DJ ett spratt genom att skicka ett fejkat kärleksbrev till henne från tidningspojken, spårar saker och ting ur eftersom alla i familjen på ett eller annat sätt lyckas få tag på brevet - och eftersom brevet inte är undertecknat uppstår en bra mängd missförstånd. 

"I gotta learn how to read..." 

Har du sett Huset fullt, och håller du i så fall med mig? Om du inte sett serien men är intresserad så finns den tillgänglig på Netflix. 

onsdag 26 april 2017

Veckans tema ● Asien

Bilder: IMDB



Detta är ett samarbete med Felicia på FrökenTV, Sara på Seriereflektioner, Emelie på GothamAlley, Karin på KarinsUniversum och Lovisa på Seriedrottningen

Hayao Miyazaki är en av Japans främsta regissörer för animerad film, och han är även en av grundarna till Studio Ghibli som gjort mängder med fantastiska anime-filmer. Denna veckan är temat Asien och därför tänkte jag tipsa om några av Miyazakis filmer. 



Spirited Away (2001)
Detta måste vara den mest kända av hans filmer, den som flest personer utanför Japan har sett eller hört talas om. Filmen följer en tioårig flicka som hamnar i en värld där människor förvandlas till odjur. Miyazaki vann en Oscar för denna film, inom kategorin bästa animerade film



Prinsessan Mononoke (1997)
Även denna film är en av Miyazaki's mest kända och mest uppskattade. Filmen följer Ashitaka, en ung man som finner sig mitt i ett krig mellan gudar och en flock människor. 



Ponyo på klippan vid havet (2008)
Det här är i princip den japanska versionen av Den lilla sjöjungfrun. Supergullig film om en liten pojke som utvecklar en relation till en fiskprinsessa som inte vill något annat hellre än att få bli människa. 


Det levande slottet (2004)
Denna Oscarsnominerade film utspelar sig i ett fantasiland och följer händelserna efter att en ung kvinna blir förhäxad med kroppen av en gammal tant. 


Min granne Totoro (1988)
Det här är den äldsta filmen på listan, och kanske även den mest "kult:iga". Totoro är en karaktär vi nog alla hört talas om och sett bilder på lite här och var. Filmen utspelar sig på den japanska landsbygden, en sommar under 50-talet. Vi får följa två systrar efter att de träffar på en skogsande som de kallar för Totoro. 

Alla dessa filmer är väldigt annorlunda från exempelvis Disney, och de är väldig speciella på ett bra sätt. Jag tror att man antingen älskar det eller finner det jätte ointressant, men för att ta reda på vad som gäller dig - varför inte börja med att se någon av dessa filmer? 

måndag 24 april 2017

National Treasure är fortfarande en storfavorit

Bilder: IMDB

En film jag såg aningen för ofta när jag var liten var den första National Treasure-filmen. Än idag är det en av mina favoritfilmer. Här kommer fem anledningar till varför. 

1. Skattjakten
Jag älskar filmer som kretsar kring skattjakt. Jag har alltid tyckt att det varit superroligt, superspännande och superintressant. Därför är det jättetråkigt att de enda filmer som kretsar kring just detta tema, är si sådär 30 år gamla. Ni vet, Indiana Jones, The Goonies, Romancing The Stone. Sådana där filmer som verkligen kretsar kring att följa en massa ledtrådar tills man tillslut når målet. National Treasure gör den här delen så himla bra, det är verkligen steg för steg, och samtidigt kommer det vändpunkter lite då och då som gör att man tänker att hela storyn ändå är ganska så smart. 



2. Humorn
Riley Poole är ju utan tvekan favoritkaraktären från filmen, och det beror på hur mycket humor han bjuder på. Allt ifrån roliga kommentarer till underhållande ansiktsuttryck. För övrigt bjuder filmen på rikligt med humor som balanseras väldigt bra med alla andra delar av filmen. 



3. Historielektionen
Jag har garanterat lärt mig en hel del av den här filmen genom åren. Varje gång jag ser den upptäcker jag något nytt. Jag kan dock ta och erkänna, att trots att detta nämns ett flertal gånger i filmen, och trots att jag sett filmen femtioelva gånger sedan den släpptes 2004, så har jag fortfarande inte lärt mig det exakta datumet som självständighetsdeklarationen skrevs på. 


4. Karaktärerna
Som jag nämnt redan, så är ju Riley den självklara favoriten, men mer än honom är det såklart omöjligt att inte älska resterande karaktärer. Ben Gates är perfekt som huvudroll och som yngre var denna karaktär anledningen till varför jag verkligen gillade Nicolas Cage (även om jag på senare år insett att detta i princip är enda filmen med honom som jag faktiskt gillar). Även Abigail Chase är en härlig karaktär som är underbar att följa, och samspelet mellan dessa tre karaktärer är väl utfört. För övrigt innehåller filmen flera andra karaktärer man hinner fatta tycke för genom filmens gång, trots att de inte har några större roller. De jag främst syftar på är givetvis pappa Gates samt FBI-chefen som jag aldrig riktigt lyckats lära mig namnet på. Utöver det har jag alltid även älskat Ian som skurk, men det är ju inte så konstigt när det är Sean Bean som är ansiktet bakom karaktären. 



5. Genren
Äventyr är en genre som har så otroligt mycket att erbjuda, och trots detta känns det som att alldeles för få filmskapare i Hollywood tar vara på detta nu för tiden. Gör man en äventyrsfilm så lägger man inte längre ner tid på manus, utan kör istället storslaget på allt annat. Vilket i slutändan inte blir alls bra. National Treasure är en av de få moderna filmer inom genren som faktiskt är bra. Jag bara önskar att det hade gjorts fler sådana här filmer. Mer i stil med de fantastiska Indiana Jones filmerna, och mindre i stil med The Maze Runner

En extra punkt jag måste lägga till såhär i efterhand, är musiken. Jag tycker musiken i National Treasure är helt fantastisk, och det är inte sällan jag sitter och nynnar till musiken medan jag tittar på filmen. 

Har du sett National Treasure? Och håller du med mig om äventyrsgenren överlag? Visst borde man göra fler storslagna äventyrsfilmer med välskrivna manus och intressanta karaktärer!

söndag 23 april 2017

The Nice Guys (2016)

En film jag varit lite nyfiken på sedan premiären i juni förra året, är The Nice Guys med Russell Crowe och Ryan Gosling i huvudrollerna. Jag var nyfiken men hade inte särskilt höga förhoppningar då jag ändå fick ett halvdant intryck av den (fråga mig inte varför dock).

Anledningen till att The Nice Guys lockade mig beror på Shane Black - mannen som både skrivit och regisserat filmen. Det är nämligen han som skrivit alla fyra Dödligt Vapen-filmerna från 80-talet - filmer som jag personligen växt upp med och älskat. The Nice Guys verkade ha ett liknande koncept - med två otänkbara "partners in crime" eller vad man nu vill kalla det. Som såklart slutar upp med att bli vänner. Ett koncept som jag personligen aldrig tröttnar på.

The Nice Guys följer privatdetektiven Holland March (Gosling) som tillsammans med den andre entreprenören Jackson Healy (Crowe) försöker hitta en ung tonårsflicka vars liv kan vara i fara.  Men det blir inte lätt att involvera sig i farliga affärer när ens tolvåriga dotter vill hänga på.

Jag gillar storyn som berättas i The Nice Guys och karaktärerna är super härliga och roliga att följa. Det som ger storyn lite extra krydda, är att den utspelar sig under 70-talet. Kläderna och miljön är lite annorlunda än i alla liknande filmer som utspelar sig i nutid. Dessutom bjöd filmen på flera härliga 70-tals hits vilket alltid uppskattas från min sida. Jag gillade verkligen att March's dotter Holly tog stor plats i filmen och fungerade lite som ett samvete både för March och Healy. Dessutom tycker jag alltid att det är roligt att se barn med mycket mod på film - så länge det görs bra vilket jag tycker det gjordes i här.

Jag gillar fallet som karaktärerna jobbade på i filmen, men höjdpunkten var ju givetvis humorn och relationerna som bildades genom filmens gång. Någonting gör att March och Healy verkligen "connectar", vilket är härligt att se. I många liknande actionkomedier byggs relationerna oftast på humor, men karaktärernas relation i The Nice Guys byggdes istället upp på ett större djup än man tidigare sett, och det gillar jag. 

The Nice Guys är en perfekt film för den som gillar actionkomedier, vilket såklart innebar att den var ganska perfekt för mig. Detta är en film jag kommer vilja se om många gånger då den bjuder på massvis med bra underhållning i flera olika former. The Nice Guys kan ses på C-More t.o.m den 31 december 2017. 
Betyg: 7/10

Bilder från IMDB

fredag 21 april 2017

Filmquiz #48: Ett seriecitat

"Greetings. Four score and seven years ago our fore fathers who art in Heaven hallowed be their name brought unto this continent Kappa Tau Gamma. Ye though we walk through valley of the shadow of death we fear nothing and neither will you. As tonight you all become men. But not the way you may be thinking, we do not have hookers, which isn't to say we didn't try. Regardless you all have been brought here before us to participate in a ceremonial rite of passage it derives from the secrets of our rituals known as Crypteia where a boy is sent out into the wild to live off the land fight for his life while protecting his village if he wasn't devoured by those gnarly looking wolfie things then he returned to the village a man."

Vilken TV-serie från 2007 kommer detta citat ifrån? 

onsdag 19 april 2017

Sci-Fi mässan 2017 (Göteborg)

Förrförra helgen var det sci-fi mässa i Göteborg och som vanligt var det superroligt.

Tänkte jag kunde dela med mig av lite bilder från dagen samt visa upp några saker jag fick med mig hem.

Jag träffade Billy Boyd (Sagan om Ringen) och Ernie Hudson (Ghostbusters, Oz).


Och så köpte jag några bilder som jag inte fick signaturer på, men de var så fina så jag tänkte; varför inte?

1. Bild från inspelningen av Alfred Hitchcock's Fåglarna. 2. Filmposter till Hajen. 3. Gissa vem ;). 4. Mel Gibson och Danny Glover från Dödligt Vapen. 5. Den kända flyg-scenen från Steven Spielberg's E.T. 6.  Posterbild från HBO's Deadwood

6 olika Pop! vinylfigurer från Funko

Jack Skellington som matchar min Sally som jag har hemma.

T-Shirt föreställande en av bilderna från de kända bildsamlarkollektionen Mars Attacks. Eller så är man som jag och ser det som en poster till Tim Burton's film vid samma namn...

Poster; Raiders of the Lost Ark // Jakten på den försvunna skatten


Poster; Breakfast at Tiffany's // Frukost hos Tiffany's.

Poster; The Goonies // Dödskallegänget. Ja, jag har redan en, so what. Den här var snyggare.

Poster; Frankenstein's monster från Frankenstein (1931). 

Och så lite allmänna bilder från mässan...


måndag 17 april 2017

Life (2017)

Bild: IMDB
Det känns inte som att biosalongerna är superfulla med bra filmer just nu, men Life var ändå en film jag var väldigt intresserad av. Jag visste egentligen inte alls mycket om den, mer än att det var en sci-fi och att en del kända skådespelare medverkade (så som Jake Gyllenhaal, Ryan Reynolds, Rebecca Ferguson). Det var först några minuter in i filmen som jag insåg att själva huvudhandlingen var utomjordiskt liv. 

Life är en film av den svenske Daniel Espinosa, regissör till bl.a. Snabba Cash (2010) och Safe House (2012). Filmen följer en grupp forskare på en rymdstation som utforskar liv på Mars. Men trots att de är försiktiga spårar saker och ting ur när den upptäckta livsformen visar sig ha förmågor ingen på jorden någonsin stött på förut. 

Jag hade en del förväntningar på Life, trots att jag egentligen inte blev sugen på att se den förrän strax innan premiären. Det har kommit många bra filmer inom science-fiction genren den senaste tiden, så varför inte en till? Efter att ha sett den känner jag mig dock väldigt kluven. Kort sagt tror jag att jag hade gillat denna film mycket bättre om det inte vore för att Alien-filmerna existerar. För det som störde mig i denna film, var just att Life kändes som en snarlik version av den första Alien-filmen. 

Jag gillar den här typen av thrillers. Eller skräck om man så vill kalla den det. Det är lagom, precis så att det ligger inom gränsen för vad som är en bra skräck. Men, samtidigt var filmen inte något vi inte sett förut. Vad som gjorde Interstellar och The Martian till så bra sci-fi filmer, var att de var annorlunda. Manuset i Life får mig däremot att undra om de följt någon form av mall för skräckfilmer. Nej, Life kändes inte unik på något sätt. Men ändå fanns det något där som gjorde att jag gillade filmen. Kanske beror det på hur snygg den var, samt att jag såg den på bio där det visuella får chans att glänsa som mest. 

Hur ordinär en film än är, så är det inte alltid det som definierar den. Life kändes förutsägbar som nästintill vilken annan skräckfilm som helst, men trots det är detta ett koncept som faktiskt funkar. Det är inte unikt, men det funkar. Helt ärligt så tänker jag inte säga så jättemycket mer om filmen då jag inte riktigt kommer på något mer att skriva, men kort sagt så tycker jag Life är en helt okej film. Den här typen av filmer kan egentligen göras hur många gånger som helst utan att man som tittare tröttnar - d.v.s om detta är en genre som tilltalar. 
BETYG: 7/10

torsdag 13 april 2017

X Company: Säsong 2

Bildkälla: CBC













.
Mitt senaste beroende blev den kanadensiske tv-serien X Company som jag nu sett klart hela andra säsongen av. Detta innebär att jag endast har en säsong kvar att se innan serien är slut för gott, vilket känns jättetråkigt när det gäller en serie man verkligen fastnat för. Men men, så länge avslutet blir bra är jag nog ganska nöjd ändå - därefter kan man ju alltid se om de gamla säsongerna.

X Company är en serie med en otroligt intressant handling (åtminstone om du frågar mig, vilket du i det här fallet gör bara genom att läsa denna recension). Serien utspelar sig i mitten av andra världskriget och följer några spioner från den kanadensiske motståndsrörelsen som arbetar för att stoppa nazisterna. I säsong 2 har nazisternas hat mot judarna grävt sig djupare. När motståndsrörelsen får veta att tyskarna skapat hemliga arbetsläger för judarna med planer på att utrota alla judar, måste de ta till extra farliga åtgärder för att nå sitt mål mot en bättre framtid. Samtidigt råder det viss tvivel inom Auroras team när krigets hemskheter tar sig in under skinnet på samtliga medlemmar. 

Jag kan inleda med att säsong 2 av X Company varit ännu bättre än säsong 1, vilket säger ganska mycket då jag älskade säsong 1. Men, eftersom detta är en actionserie där mycket händer hela tiden så känner jag att jag har en del känslor och åsikter att släppa ut, som kanske inte är helt spoilerfria. Jag tänker alltså från och med nu, varna för spoilers om säsong 2 av X Company

Vill du läsa min spoilerfria recension av säsong 1? Klicka här!



Det känns verkligen som att säsong 2 har fördjupat sig mer inom alla de bästa delarna av serien. Hemskheterna under kriget - både när det gäller kriget i sig samt problemet med hur judarna, funktionshindrade m.fl., behandlades. Karaktärerna har fördjupats - både när det gäller de "goda" huvudkaraktärerna och den "onda" Franz Faber. Problemet med de två beskrivningarna "god" och "ond", är att gränsen under denna säsongen, börjat bli lite svår för oss att se. Medan vi tittare känner sorg för en person som egentligen inte borde förtjäna det, så tar våra "goda" karaktärer beslut som lika gärna kunnat komma från en ond person. Det är krig, och jag tycker serien visar på ett väldigt bra sätt att inte ens motståndsrörelsens metoder var helt felfria. Krig är krig, och även om nazisterna är det stora problemet så är motståndsrörelsen tvungna att mörda människor de med, för att någonsin kunna nå en bättre framtid. Precis som Aurora någon gång under säsongen säger, så är det ibland svårt att minnas vad man egentligen slåss för. Priset för "en bättre framtid" kan vid tillfällen stå väldigt högt. 

Utöver att karaktärerna i sig fördjupats, så har även relationerna det. Det känns som att vi under säsongen verkligen fått se ett starkare band både inom Auroras team och mellan människorna som arbetar på Camp X. En relation jag anser ha varit väldigt stark genom säsongen, har varit den utvecklade vänskapen mellan Sinclair och Krystina. Redan i förra säsongen kunde vi se Krystinas starka lojalitet till Sinclair och Sinclairs lika starka förtroende för Krystina, men denna säsongen har även visat att de har förtroende för varandra även i personliga sammanhang. Mer än denna relation så har vi även fått se nya band knytas medan andra band förstärkts. Hur Auroras falska vänskap till Sabine sakta blev äkta, var verkligen en fröjd att få ta del av. De båda är väldigt intressanta karaktärer med liknande demoner som ständigt jagar dem. Jag tror det var väldigt nyttigt för dem att ha någon likasinnad att prata med på det sättet, och jag hoppas verkligen att deras vänskap utvecklas vidare i nästa säsong, trots allt som hänt. Det har funnits mycket tvivel inom gruppen, framförallt när det gäller Harry och Aurora. Harrys inre problem som orsakats av hemskheterna han tvingats bevittna sedan säsong 1, har gjort att han tagit beslut som Aurora inte ansett varit hans beslut att ta. Samtidigt har även Harry tvivlat på Aurora som ledare, både när det kommer till René's öde och Auroras vänskap till Sabine. 



Säsongen har verkligen visat en annan sida av kriget än bara ur motståndsrörelsens synvinkel. Vi har fått en fördjupad karaktär i Franz Faber, vi har fått lära känna hans fru bättre och vi har dessutom fått se godhet hos soldaterna som arbetar för Tysklands sida. Sistnämnda arbetar för Tyskland på grund av brist på förståelse för hur hemska nazisterna faktiskt är, samt eftersom de tror att de slåss för sitt eget land, sina familjer och sina vänner. När det gäller Franz Faber så ser han helt enkelt problemet som om "det inte rör honom", vilket är ett jättekonstigt sätt att se på saken med tanke på att han är en högt upprankad nazist, samt att det faktiskt är personligt för honom då hans egen son ansågs vara ovärd att få leva på grund av sin sjukdom. Faber har helt enkelt valt att blunda för problemet istället för att göra det rätta - och då syftar jag på problemet med koncentrationslägren, inte avrättningarna av oskyldiga människor mitt på gatan. Att han mördade över 80 män som han visste var oskyldiga, bara för att hans överordnade skulle ha någon att skylla på, gör honom till mer än bara en högst skadad människa. Framförallt så gör det honom till en otroligt komplex karaktär, då vi vill hata honom men ändå har svårt för att inte tycka synd om honom. 

Jag tänker inte uttala mig när det gäller hur verklighetstrogen serien är, men ur mitt perspektiv tycker jag manuset gör ett bra jobb på att skildra hemskheterna under kriget. När det gäller detaljerna har jag verkligen ingen aning - exempelvis vet jag inte om kanadensarnas attack var verklighetsbaserad. 



För att tala lite mer om enstaka karaktärer och händelser som skett under säsongen:

Miri. En karaktär jag verkligen gillade när hon först introducerades till serien. Jag gillar henne fortfarande men tycker samtidigt att hon inte riktigt har samma förståelse för att alla tyskar inte är nazister, så som Neil har. Hennes utbrott mot honom efter att han berättat om sina mardrömmar, störde mig tyvärr. Men, utöver detta så älskar jag relationen som byggts mellan dessa två och jag hoppas innerligt att vi får återse henne i nästa säsong.

Faber. En otroligt intressant karaktär - verkligen inte felfri, men intressant. Det krävdes en lång och slitsam väg dit, men slutligen har han kommit till sitt rätta sinne. Jag är otroligt glad åt att han (efter mycket om och men) valde att hjälpa Aurora och motståndsrörelsen. Det fanns verkligen ingen annan utväg för honom - och trots att det inte går att rätta till de hemska misstag han gjort så har han nu ändå möjlighet att hindra framtida slakter av oskyldiga människor och för en gångs skull göra det rätta. Det skulle göra honom gott också, att inte varje vaken sekund behöva tänka på vilka hemska gärningar han gjort. 

Aurora. Hur bra är inte hon? En otroligt stark huvudroll - hon är så bad-ass samtidigt som hon har väldigt starka känslor kring allt som händer - något hon försöker dölja men som vi tittare ser igenom. Aurora är precis som alla andra, människa och därav inte felfri. Men det finns ingen tvekan om att hon är en otroligt bra ledare - hon tar otroligt svåra beslut när det är nödvändigt och hon är samtidigt modig och tuff, samtidigt som hon ändå är människa nog att kunna visa rädsla när exempelvis, hennes liv är i fara. Trots att jag även förstår Harrys synvinkel av deras dispyt, och håller med Tom om att Aurora var för hård mot honom, så tycker jag samtidigt att Harry inte gav henne den respekt hon förtjänade som ledare. Att han ens kunde tro att hon skulle lämna dem är helt oförståeligt - och hennes svåra beslut när det gällde René är inte konstigt att hon valt att hålla inom sig. Som om det inte spökar för henne tillräckligt utan att de andra ska skylla Renés öde på henne? Hon gjorde det hon gjorde eftersom hon älskade honom. Simple as that



Alfred. Detta var en väldigt intressant karaktär i säsong 1, vilket gjorde mig otroligt besviken över hans roll i säsong 2. Visst har han utvecklats på så sätt att han numera är något av en actionhjälte till (en väldigt stor) skillnad från hur han var i början av första säsongen. Men, samtidigt fanns det någon charm där innan som jag inte riktigt ser längre. Hans otroliga minne har knappt ens kommit till användning under säsongen vilket nästan får en att undra vad han ens gör där längre. Detta är otroligt synd då det är en karaktär jag egentligen verkligen gillar, men han får helt enkelt inte riktigt tillgång till de möjligheter som finns för en karaktär som honom. Manusförfattarna skulle kunna fördjupa honom så otroligt mycket, vilket de bara inte gör. Väldigt synd då jag även verkligen gillar relationen som byggts upp mellan Alfred och Aurora. 

Krystina. Jag älskar karaktären och har gjort det sedan säsong 1. Jag är något besviken över att vi fortfarande inte fått se henne på fältet då det är ganska självklart att hon vill bli fältagent istället för att sitta instängd med telefonsamtal och pappersuppgifter medan människor dör på andra sidan linjen. Samtidigt är jag ändå glad att hon är kvar, då jag som sagt, älskar relationen mellan henne och Sinclair - han behöver någon han verkligen kan lita på. Jag ville helst bara få se henne i action, och den önskan blev faktiskt uppfylld när Sinclairs tyska fånge försökte spränga hela Camp X och Krystina lyckades rädda situationen. Scenen mellan henne och Sinclair därefter var väldigt berörande. Trots att den unga mannens öde var väldigt sorgligt då det var ganska självklart att han inte var nazist, så gillar jag alltid att se Krystina i action eftersom hon är så himla bra på det. Det är en sån där tuff kvinnlig karaktär som inte riktigt får utrymme att visa hur modig och stark hon faktiskt kan vara. 



Och när vi ändå pratar om Krystina... Relationen mellan henne och Tom hintades redan i första säsongen när hennes kvinnliga kollega kommenterade Tom i ett sammanhang som fick fram budskapet ganska tydligt. Därför var det väldigt roligt att få detta bekräftat när han återvände till Camp X efter sin skada och de fick chans att utveckla den påbörjade relationen. Tyvärr blev det ju inte jättemånga scener mellan dessa två då han återvände till Frankrike strax därefter, men bara vetskapen om att de brevväxlade och kände något för varandra gjorde detta till en relation jag höll tummarna för. 

Och. Sist men inte minst. När kriget är så hetsigt som det var i slutet, när så många människor dör... ja, då känns det extremt löjligt om alla huvudkaraktärer "råkar" överleva allting när de mindre karaktärerna dör som flugor. Därför tyckte jag det var ett bra val att låta Tom dö. Men! Med det sagt måste jag säga att jag verkligen sörjer honom då han var en av mina favoriter. Hans död var otroligt sorglig och trots att denna händelse kändes nödvändig så tycker jag det är jättesynd att vi inte kommer få se något av honom i sista säsongen. En av relationerna som utvecklats väldigt starkt under säsongen, är vänskapen mellan Neil och Tom, och detta har nästintill varit höjdpunkten för mig i flera avsnitt. Därför var det otroligt smärtsamt att se Neils reaktion till Toms död. Hur Neil försökte prata med Tom innan han dog och sedan grät över kroppen var otroligt tragiskt. Även scenen därefter, när en godhjärtad tysk soldat kom dit för att hämta namnbrickorna på de döda tyska soldaterna, och med sorgsen röst sa hur han undrade vem som skulle hämta brickorna från de kanadensiska soldaterna. Det märktes att det för honom, var en självklarhet att alla de döda människorna var lika värda. De är forfarande människor. Trots detta, och trots att tysken släpper förbi dem, får Harry någon form av sammanbrott och attackerar tysken på grund av sitt enorma hat mot nazisterna och Tyskland. Det är så tragiskt att det gått så långt. Det märktes att denna tysk var godhjärtad, och ändå fick Harry instinkten att döda honom. Så trasig har Harry blivit av allt som hänt - otroligt tragiskt. Som tur är var Neil där och hindrade honom, och scenen när Harry bara började gråta i Neils armar var lika sorglig den. 


När vi ändå talar om minnesvärda scener (Och Tom), så har jag garanterat fått min favoritscen från serien hittills. I säsongens sista avsnitt, när Aurora och Alfred återvänder för att möta upp de överlevande efter slaget och inser att Tom inte är med dem... Aurora frågar vad som hände och det enda Neil svarar är: "You'd be proud... You would have been so proud.". Aurora kramar honom och Neil brister ut i gråt... ALLTSÅ. Det går inte att inte beröras av den scenen. Jag är en riktig lipsill, och givetvis rann det även tårar nedför mina kinder. Avslutningsvis var sista scenen väldigt vacker (eller ja, nästsista, innan Fabers plötsliga ankomst), när Krystina läser upp Toms brev för Sinclair och vi mot slutet får höra Toms röst gentemot hennes. Väldigt fint avslut tycker jag. Inte lika fint som förra säsongens avslut dock, jag älskade verkligen Tom och Neils brev till invånarna i Paris ("They'll not silcene our voice, Marianne"). 

Jag har verkligen älskat andra säsongen av X Company. Trots att jag även älskade första säsongen så har denna lyckats bli ännu bättre och jag skulle nog säga att det främst beror på utvecklingen när det gäller Faber/Sabine/Aurora. Dessutom har säsongen bjudit på rikligt med action, vilket alltid är uppskattat från min sida. Jag är väldigt nöjd med andra säsongen och har höga förväntningar på den sista - jag hoppas verkligen att jag inte blir besviken, minst av allt på slutet av serien då jag givetvis vill ha något som ger mig som tittare lite closure. Ja, som till exempel att tyskarna förlorar kriget. Det hade inte varit helt fel att få bevittna. 

Oj jösses vad långt det här inlägget blev. Tänk att man kan ha så mycket att skriva efter bara 10 avsnitt...