lördag 24 juni 2017

Maratonvecka: Musikaler



Igår på midsommarkvällen blev det filmtajm för mig och vännerna. Vi såg en kultförklarad, en väldigt färgglad och en väldigt speciell musikal från 70-talet som vi alla älskade. Jag blev verkligen på musikalhumör vilket fick mig att inse att det faktiskt finns ett flertal musikaler som jag redan borde ha sett för länge sen men inte gjort än. Jag har därför samlat en lista på de musikaler jag vill se och utav dem har jag valt ut sju stycken som jag har tillgängliga antingen på dvd/bluray eller på någon av de svenska streamingsajterna. En av dessa har jag redan sett, men vill ändå se om och därför är den med. En annan har jag sett delar av men aldrig hela, så det blir ändå relativt nytt och färskt för mig. 

Om någon vill hänga med på denna maratonvecka så kör på och dela med er av filmupplevelserna! 

Måndag: The Rocky Horror Picture Show (1975)
Tisdag: Hair (rewatch, 1979)
Onsdag: Cabaret (1972)
Torsdag: All That Jazz (1979)
Fredag: Moulin Rouge! (2001)
Lördag: My Fair Lady (1964)
Söndag: Trollkarlen från Oz (1939)

Vanligtvis när jag kör sådana här projekt genom bloggen så föredrar jag att ha alla inlägg klara innan jag faktiskt påbörjar veckan. Det har jag inte än och har hittills bara sett två av filmerna på listan, så vi får se hur detta går. Men jag ska göra mitt bästa för att hålla tidsramen! 

tisdag 20 juni 2017

Dirk Gently's Holistic Detective Agency: Säsong 1



För ett tag sedan lyssnade jag på ett av avsnitten ur Empire's film podcast, och där nämndes en tv-serie vid namn Dirk Gently's Holistic Detective Agency. Namnet kände jag igen eftersom det är en av Netflix's originalserier, men jag hade inte tidigare känt mig lockad av att faktiskt se den. Så när Helen från podcasten pratade om den och verkligen framhävde att den är bra, så blev jag supersugen på att kolla in denna väldigt udda serie.

Seriens huvudkaraktär heter Dirk Gently och är, precis som titeln lyder, en detektiv - och en väldigt speciell sådan. Efter att en ung flicka försvinner spårlöst bestämmer han sig för att anlita en assistent som (väldigt motvilligt) ska hjälpa honom lösa mysteriet kring mordet av en millionär, en försvunnen tonårsflicka, en borttappad hund och en uråldrig maskin.

Efter första avsnittet var min reaktion i princip bara: "JAAAAAA!!!". Som jag längtat efter något sånt här! Jag älskade det från första stund och efter dessa åtta avsnitt är jag helt förälskad i detta underbara Netflix-fenomen. Dirk Gently's Holistic Detektive Agency är en serie med många ingredienser vilket är den största anledningen till varför den är så bra. Till stor del är detta en komediserie. Serien är otroligt underhållande, men på ett mer diskret sätt än vanliga 20-minuters komedier. Men, komedin är långt ifrån allt. Jag kom på mig själv genom varje avsnitt med att verkligen tycka det var spännande, jag ville inte stänga av och såg därför klart alla avsnitt på bara några dagar. Mer än att den är humoristisk och spännande så är den dessutom genomtänkt. Handlingen är skruvad men briljant, och det är omöjligt att inte sitta helt fascinerad när sista avsnittets eftertexter börjar rulla på skärmen. 

Jag är supernöjd med skådespelarvalen i serien, och gillar hur karaktärerna är skrivna trots att vissa av de är orealistiska medan andra nästan blir aningen för realistiska. Trots att jag vanligtvis hade ogillat både det ena och det andra så slutar det med att jag älskar allt med Dirk Gently och hans holistiska detektivbyrå. Det gäller dock att man inte tar för seriöst på att karaktärer känns lite överdrivna, utan istället kan uppskatta att de är annorlunda. På samma sätt gäller det att man har rätt typ av humor då detta är en viktig del av serien.

Dirk Gently's Holistic Detective Agency är lite som en skruvad variant av Sherlock, men med mer humor. Jag totalälskade varje avsnitt av säsongen och är otroligt glad åt att ha hittat detta guldkorn som dessvärre inte är jättepopulärt vad jag förstår. Om du inte ännu testat dig på Dirk Gentlys Holistic Detektive Agency så är den ett stort tips till dig som gillar lite annorlunda filmer och serier, med mycket charm, mycket humor och mycket hjärta! Och såklart; en väl genomarbetad röd tråd som utan tvekan kommer lämna dig betagen. 


söndag 18 juni 2017

Gran Hotel: Säsong 1

Detta är en spoilerfri recension. 

Efter att ha läst mycket om den spanska kriminaldramaserien Gran Hotel på bloggen My Fictional Worlds blev jag väldigt nyfiken och kände att detta var något jag bör kolla in. Jag har inte sett många utländska serier (eller filmer) och därför sitter det väl någon form av spärr som gör att man omedvetet väljer bort titlar där det huvudsakligen pratas ett språk man själv inte kan förstå. Så har det ofta varit för mig, men av alla språk utöver svenska och engelska så skulle jag nog säga att spanska faktiskt är det närmsta jag har, och det språk som bäst skulle kunna övertala mig att titta på en film eller serie. 

Första säsongen av Gran Hotel utspelar sig år 1905 och följer huvudkaraktären Julio Olmedo som kommer till det stora hotellet Gran Hotel för att arbeta. Men hans avsikter gräver egentligen djupare än så - genom falsk identitet tar han ett jobb på hotellet för att ta reda på vad som hänt hans syster som spårlöst försvunnit från hotellet. 

Jag har för mig att det var Lena på My Fictional Worlds som någon gång skrev att Gran Hotel är ungefär som Downton Abbey men med mordmysterier, och jag kan inte annat än hålla med om den beskrivningen. När det gäller dramat i serien, miljön, klassamhället samt många av karaktärerna, så är Gran Hotel otroligt lik Downton. Det Gran Hotel har som inte Downton har, är den intensiva spänningen som ofta finns där på grund av kriminaldrama-storyn. 

Gran Hotel är ett kostymdrama som utspelar sig i Spanien alldeles i början av 1900-talet och eftersom jag själv inte levde i Spanien på den tiden är det svårt att säga hur realistisk den är, men kort och gott så tycker jag det verkar ha varit väldigt likt hur det var i London under samma tidsperiod, vilket är var och när Downton Abbey utspelar sig. Detta är helt enkelt en serie jag utan tvekan skulle vilja rekommendera om man gillar just kostymdraman, då den tar upp många tidsenliga problem utöver huvudstoryn. Dels när det gäller samhället i vardagen, d.v.s klasskillnader, men även exempelvis hur lagbrott hanterades under denna tid. Att ett vittnesmål är olika värt beroende vem det kommer ifrån, att en rik hotellägare tack vare sin vänskap med en domare, kan slippa åtgärder som skulle bevisa personen i frågas skuld för ett brott. 

Jag fastnade genast för Gran Hotel och därför skulle jag absolut rekommendera den om man är ute efter en bra serie att maratontitta. Den bjuder på mycket spänning när det gäller mordmysteriet, men även massvis med drama i vardagen så som omöjlig kärlek, otrohet och lögner. Mordmysteriet var aningen förutsägbart på vissa delar, men inte alls på en så pass hög nivå att det förstörde upplevelsen. Absolut en serie jag skulle rekommendera!


lördag 17 juni 2017

Veckans tema ● Mordmysterier

Veckans tema blev lite bortglömt för min del, så här kommer det, några dagar försent. Temat för veckan är Mordmysterier och därför tänkte jag prata lite om några filmer och serier som briljerar inom ämnet.

Detta är ett samarbete med Felicia på FrökenTV, Sara på Seriereflektioner, Emelie på GothamAlley, Karin på KarinsUniversum och Lovisa på Seriedrottningen

För att börja med några filmtips:



Zodiac
En film om den verklighetsbaserade Zodiac-mördaren. Att den är verklighetsbaserad gjorde mitt intresse för filmen mycket stort, och av den anledningen tillsammans med många andra, satt jag fastsurrad vid soffan från början till slut. Ett riktigt intressant mordmysterie i filmform.


Se7en
Den här kända filmen kan väl ingen ha missat. Seven är ytterligare en thrillerfilm om en seriemördare och en riktigt bra sådan. Låt oss säga att dess berömdhet inte uppkommit för inget.


De Misstänkta (The Usual Suspects)
En film utan dess like. Vill man se en film med ett mordmysterie så komplicerat att hela filmen blir ett mästerverk så ska man se De misstänkta. Det här är verkligen en sån där skruvad film som verkligen får en att fundera. 

Och så några serier:


Sherlock
Vill du ha motsatsen till något förutsägbart så vill du ha BBC's Sherlock. Det är fullständigt omöjligt att lista ut vem mördaren är, och enda tills du får veta svaret kan du inte slita blicken, jag lovar. Otroligt välskriven serie som samtidigt är väldigt underhållande.


Morden i Midsomer (Midsomer Murders)
Denna brittiska kriminalserie såg jag jätteofta när jag var yngre, det var lite av en tradition i min familj, att sätta sig ner på söndagskvällen och tillsammans titta på ett avsnitt av Morden i Midsomer. Här är mordmysterierna riktigt bra, och har man väl påbörjat ett avsnitt är det jättesvårt att släppa det. Alltför många gånger har jag sagt nej till att titta med min bror, råkat se de första tre minuterna och sen "råkat" sitta kvar i resterande en och en halv timme.


Twin Peaks
Detta är en serie jag själv inte kan intyga dess briljans eftersom jag inte sett den. Men, ändå kändes det av någon anledning som ett ganska självklart val att tipsa om så därför tänker jag göra det ändå. Lita på kritikerna.

Kan även tipsa om den spanska tv-serien Gran Hotel som kretsar en hel del kring mordmysterier, men vill ändå inte klassificera den i samma kvalitetscirkel som titlarna ovan. Absolut sevärd dock om man gillar mordmysterierna för spänningens skull. Recension på säsong 1 publiceras inom några dagar hade jag tänkt. 

torsdag 15 juni 2017

Filmquiz #52: En fråga

Vad har dessa tre skådespelare gemensamt? En fråga, två svar. Kan du båda?

onsdag 14 juni 2017

11 frågor ○ The OC



Vill du läsa fler inlägg inom kategorin 11 frågor om mina favoriterKlicka här!

1. Hur skulle du kortfattat beskriva serien? 
The OC är ett ganska typiskt tonårsdrama med familj och relationer i fokus. Serien består av fyra säsonger och följer från början den 16-årige Ryan som blir utkastad av sin mamma och därefter tas om hand av sin rika advokat och får bo i hans hem i Orange County, Kalifornien. Serien handlar till stor del om hur livet för förmögna människor inte är så perfekt som det kan verka. 

2. Vad är det bästa med serien?
Det jag alltid uppskattat mest är humorn. The OC bjuder på otroligt många härliga scener tack vare de underhållande karaktärerna inom familjen Cohen. Hade serien inte haft sina humoristiska inslag så hade jag nog faktiskt inte gillat den så mycket. 

3. Vad är det sämsta med serien?
Att den tar upp många ämnen som jag personligen upplever som rena sömnpiller. Eller, det är egentligen inte ämnena i sig som är tråkiga, men de bara berättas på ett väldigt tröttsamt sätt. Det är många typiska tonårsproblem som bara känns så överdrivna - främst i mitten av serien. Första säsongen är väldigt bra och likaså är sista säsongen, men däremellan tycker jag serien är ganska halvdan faktiskt. Manusförfattarna tar liksom ett ämne och bara vill aldrig släppa det, även om de borde det. Ett exempel är Marissas alkoholproblem som jag upplevde som väldigt tröttsamt tillslut. 

4. Vilken karaktär är din favorit?
Jag måste faktiskt säga Sandy. Om jag bara får välja en! Men givetvis är Seth helt underbar, en karaktär som jag verkligen älskar, men han tar ju trots allt efter sin pappa. Sandy är så himla underbar på så många sätt. Han är en bra pappa, en bra advokat, han ser rätt i vad som är rätt och fel och dessutom är humor en självklarhet i vardagen för honom. Han bryr sig inte heller vad folk tycker om honom, och hur han hanterar exempelvis skvaller i samhället är så otroligt snyggt gjort. Främst i säsong 1 när han flera gånger använder sarkasm när Julie Cooper och hennes vänner dömer honom för hela Ryan-situationen. Finns bara ett ord för Sandy Cohen = Underbar. 

5. Finns det någon speciell relation som du gillar extra mycket i serien?
Ja, relationen mellan Ryan och Seth är helt klart den bästa. Jag fastnar alltid för vänskapsrelationer mest, och detta är faktiskt en av de bästa på tv tycker jag. Tyvärr är den som starkast i början och hamnar lite i skymundan senare, men ett exempel på när det verkligen varit tydligt hur mycket denna vänskap betyder för de båda är i slutet av säsong 1 när Ryan ska åka tillbaka till Chino med Theresa. När Seth säger till Summer något i stil med att hans hem var helvetet på jorden för honom innan Ryan kom dit var bara så jobbigt att se. Och hur han var villig att sälja sin båt bara för att försöka få honom att stanna? Ja, detta är en stark vänskap och det älskar jag. En annan relation jag älskar är den som finns inom hela familjen Cohen, och framförallt mellan Ryan och Sandy. Sandy blir lite som den där pappan Ryan aldrig haft. Därför var det så gulligt i säsong 4 när Sandy blev avundsjuk när den riktiga pappan dök upp. 

6. Finns det någon replik/dialog från serien som du kan citera?
Heh, ja. "Några" stycken. "Welcome to the O.C bitch!", "I'm fine, I'm just having an allergic reaction to the universe.", "I was Nemo and I just wanted to go home!" och "We gotta go witness the most unholy of all unions." för att nämna några. 

7. Vad är din favoritmusik från serien?
Jag vet inte varför men jag har alltid fastnat väldigt mycket för scenen i säsong 1 när "Orange Sky" spelas medan Ryan hälsar på sin bror i fängelset. Tyckte den låten passade så bra till scenen. Sen gillar jag ju introt väldigt mycket, den låten är så perfekt för hela känslan i filmen. 

8. Finns det någon speciell scen som är extra speciell för dig? 
Finns många väldigt fina scener. Spiderman-kyssen med Seth och Summer exempelvis. Sista scenen i säsong 1. När Seth byter den dyra bilen mot en shoppingvagn för att rädda Ryan i säsong 4, och går igenom listan på alla Ryan slagit sedan han kom till Newport. 

9. Har du någonsin gråtit till serien?
Ja. Jag skulle misstänka att jag släppte någon tår eller två i slutet av säsong 3, men jag minns det inte riktigt så är inte säker. Men skulle vara konstigt om jag inte berördes av det... En scen jag däremot minns tydligt att jag grät i första gången jag såg den, var sista scenen i säsong 1 när "Hallelujah" spelas och Kirsten sitter på Ryans säng och börjar gråta när hon tar bort hans lakan. Och Sandy kommer och tröstar henne. Och Seth seglar iväg. Tyckte den scenen var så sorgligt och det var något med den låten också som gjorde att jag verkligen berördes av den scenen. 

10. Vad tyckte du om slutet?
Helt okej. Kändes väl lite förhastat... De gjorde ju ett tidshopp och jag är inte jätteförtjust i det men jag tycker ändå det var ett helt okej avslut. Inte perfekt, men helt okej. Gillade dock verkligen scenen i slutet när Ryan tog efter Sandy och såg "sig själv" på gatan. Kopplade på ett snyggt sätt till seriens allra första avsnitt vilket knöt ihop säcken väldigt bra. Det kändes avslutande, helt enkelt. 

11. Slutligen, varför är denna serie så speciell just för dig? 
The OC är en sån serie som jag antagligen inte hade fastnat för idag då den kretsar mycket kring tonårsdrama (vilket jag brukar tröttna på i serier). Men det var en av de första tv-serierna jag maratonkollade på och därför kommer den alltid vara speciell för mig. Det är en av de serierna som jag kommer se om lite då och då tills dagen jag dör antagligen. Ändå gillar jag inte alls säsong 2 och 3 särskilt mycket, men älskar första och sista säsongen. Tycker serien blev så deppig däremellan, och förlorade humorn lite som alltid lättade upp på stämningen annars.

tisdag 13 juni 2017

Tips: Svärdet och Spiran



I höstas såg jag en mini-serie som varit på min "vill-se"-lista väldigt länge, nämligen Svärdet och Spiran. Jag såg klart alla fyra avsnitt på en helg och därefter skrev jag en lång recension med alla färska tankar kring serien. Men detta var innan jag hade skaffat mig en ny dator och därför fick jag skriva allt på min iPad vilket av okänd anledning fick oanade konsekvenser när jag sedan gick in för att publicera recensionen och all text var borta. Detta var såklart en stor besvikelse när man lagt ner mer än en timme på att skriva en bra recension och allt sedan försvinner. Jag hade planerat skriva om hela recensionen, men hade aldrig varken lust eller ork vilket gjorde att det inte blev av. 

Hur mycket detta än låter som en ursäkt till varför jag aldrig publicerat en recension på Svärdet och Spiran, så är det inte vad detta är. Jag tänker heller inte skriva en recension såhär ett halvår senare när jag inte minns särskilt mycket av hur serien faktiskt var, mer än att jag gillade den. Så istället för att djupdyka i alla för- och nackdelar av mini-serien så tänker jag helt enkelt tipsa om den till er som inte redan sett den. 

Svärdet och Spiran (originaltitel The Pillars of the Earth) består av 4 avsnitt på ca 2 timmar vardera (på dvd-utgåvan, men annars uppdelat i 8 avsnitt) och i rollerna kan vi se stjärnskott så som Ian McShane, Eddie Redmayne, Rufus Sewell, Matthew Macfadyen, Hayley Atwell, Donald Sutherland och Sam Claflin. I serien får vi följa en del karaktärer under en tid då religion, krig och maktspel hade ett hårt grepp om vardagen. I fokus står byggandet av en stor katedral som drivs på av en munk och en byggmästare. 

Jag minns inte mycket detaljer kring svärdet och spiran, men även om den hade brister så var jag starkt imponerad av hur väl de visade vilken makt kyrkan faktiskt har haft i vår historia. Jag har inget emot religion, men det faktum att kyrkan i princip var lagen, är helt sjukt. Att en biskop hade så mycket makt enbart på grund av sin titel. Är du intresserad av historiska filmer och tv-serier, men ändå vill ha en spännande och intressant handling så är Svärdet och Spiran ganska perfekt. Jag minns att jag framförallt älskade början och slutet - däremellan blev det lite sömnigt, men inte tillräckligt för att slita mig ifrån tv:n, så absolut ett tips. 


måndag 12 juni 2017

Hocus Pocus (1993)



Det här är en sådan där typisk film som man egentligen ska se på Halloween. Istället blev det filmen jag och en vän satte på för att somna till under fredagskvällen. 

Hocus Pocus släpptes 1993 och i rollerna ser vi bl.a. Bette Middler, Sarah Jessica Parker och Kathy Najimy som spelar de tre häxsystrarna Winifred, Sarah och Mary Sanderson. Tre hundra år efter deras avrättning råkar några ungdomar återuppväcka dem, vilket får farliga konsekvenser för alla barn i staden Salem. 

Det här är en sån där film jag är säker på att jag hade älskat när jag var liten. Jag gillade den nu också även om det såklart är en ganska löjlig film som jag tror egentligen är till för barn. Men å andra sidan fungerar den faktiskt lika väl för alla åldrar så länge man inte stör sig på överdrivet skådespel och ologiska händelseförlopp. 

Hocus Pocus har många brister men allt som allt är det en mysig film som kan ses många gånger om, men som kanske till största del passar för barnfamiljerna. Jag somnade till filmen men kände ändå ett behov av att redan morgonen efter spola till minuten innan jag somnade för att få se de delar jag missat. 

lördag 10 juni 2017

Skam: Säsong 2



Ja, här går det undan. Säsong 2 var svår att dra ut på, beroendet smög sig på redan i förra säsongen men nu var jag verkligen hooked till 100%. Så vad tyckte jag då om säsongen?

Till att börja med vill jag varna för spoilers då jag vill kunna tala ganska fritt i denna recension. Säsong 2 av Skam har handlat om Noora, det vill säga att allt vi sett har varit ur hennes perspektiv. Jag fastnade specifikt för Noora redan i förra säsongen - precis som jag förstått att alla andra Skam-tittare gjort också. Detta med god anledning - hon är nämligen en ganska underbar karaktär. Och eftersom karaktären, scenerna och serien i helhet är skriven på ett sätt som känns så realistiskt, så är det också lätt att glömma att hon bara är en karaktär. Man glömmer nästan bort att hon inte existerar i verkligheten, att det bara är en skådespelerska bakom hela karaktären, ett manus bakom hela serien. 

Det finns många anledningar till varför säsong 2 varit så fängslande som den varit. Noora själv står ju såklart för största delen eftersom det är en karaktär som är lätt att älska, och därför även lätt att hoppas på det bästa för. Man vill fortsätta se för att ta reda på hur det går för henne, om och i så fall hur hennes problem löser sig. Dessutom vill man följa henne bara för att få se den där tuffa attityden, för att inte tala om hennes coola stil. Hävdar man att man som tittare inte haft en crush på Noora någon gång under säsongen, tjej som kille, så ljuger man. Jag blev i alla fall totalförälskad i denna underbara kvinna. 

Den näst största anledningen till det stora beroendet för säsongen, har (vilket inte kommer som en chock för er som sett hela säsongen) varit Nooras kärleksliv. Vi förstod redan i första säsongen att Skam är en serie som kretsar mycket kring just kärleksrelationer, och i säsong 2 fick vi ett exempel på hur denna kärleken faktiskt kan vara otroligt vacker om man ger den chansen. Genom att ta en klyschig storyline - den snälla tjejen som faller för den stygge killen, lyckas manusförfattarna skapa en unik berättelse ur en ren klyscha. Vilket blir helt fantastiskt.

Hur mycket man som feminist och Noora-älskare än försöker stå emot, så blir det svårare och svårare genom säsongen att faktiskt ogilla William. Trots hans illa beteende under första säsongen lyckas vi se en helt annan sida av honom i säsong 2, och medan Noora försökt förstå honom bättre så börjar även vi tittare få mer förståelse för honom. Dock tyckte jag det var lite irriterande i början, hur länge de försökte dölja relationen från Vilde. Kändes oärligt och att Noora intalade sig själv att hon gjorde det för Vildes skull kändes som ett ganska stort misstag från Nooras sida. Därför var det en stor lättnad när sanningen kom fram, vilket dessutom skedde på ett väldigt snyggt sätt som ännu än gång visade vänskapen mellan tjejerna, och förståelsen de har för varandra. Jag gillade verkligen att se hur Vilde stöttade Noora efter Niko-incidenten på samma sätt som Noora tidigare stöttat Vilde med hennes matproblem. 

Jag gillar att säsongen på ett snyggt sätt faktiskt utgått ganska mycket från ett citat som sitter fastklistrat på Nooras sovrumsvägg - "Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be Kind. Always.". Detta visas tydligt - dels när det gäller William, men även i andra sammanhang. Ett ganska bra exempel är Williams bror Niko som vi alla avskytt under säsongen. Jag kände verkligen att jag nådde en punkt då jag inte såg något gott i honom alls, och verkligen avskydde honom rent av. Detta har manusförfattarna varit fullt medvetna om när de skrivit manuset, och därför är det väldigt bra av dem att lägga till scenen mellan Noora och tjejen från festen. Mer än att förklara att inget hade hänt, berättade tjejen (som jag inte minns namnet på) även om den "battle" som format Niko. Varför han är som han är, att han inte har haft det lätt i livet. Detta är såklart ingen ursäkt till hans illa beteende, men det betyder ändå att det ofta finns en anledning till varför människor är som de är. Att citatet på Nooras sovrumsvägg är en återkommande bakgrundsdetalj gör dessutom att vi tittare mycket lättare tar till oss budskapet. 

Det finns otroligt många scener i Skam som får håren att resa sig på armarna för att de är så vackert gjorda. De är inte bara duktiga med manus, utan även klippning och musik. Säsongens avslutningslåt Forever Young var ganska perfekt, och likaså alla vackra kärleksscener mellan Noora och William. Något jag saknat lite under säsongen är vänskapsdelen, känns som att största fokuset legat på just Nooras växande relation till William. Men med det sagt får man ju ändå framhäva den kraftfulla sekvensen efter att Noora berättat för tjejerna om Niko. 

Såvitt jag förstått så kretsar tredje säsongen kring Isak och därför misstänker jag att tjejerna inte kommer stå i fokus längre, utan snarare kanske killgänget. Jag ser såklart fram emot detta då vi egentligen inte fått veta så mycket om killarna (plus att jag är väldigt nyfiken på Isak som karaktär), men samtidigt måste jag säga att det finns en sak jag hoppas på, och det är att få veta mer om Chris (tjej-Chris). Känns som att hon varit någon form av bakgrundskaraktär medan Eva, Noora, Vilde och Sana varit mycket mer i fokus. Även om vi inte får en hel säsong med henne så tycker jag ändå att de kan bjuda in lite mer från hennes sida, hon måste ju ha något intressant att bjuda på mer än att bara finnas till i bakgrunden. 

Ursäktar som vanligt för att jag babblar iväg och är fullständigt oförmögen att hålla mig kortfattad, men ni får väl helt enkelt läsa så mycket ni orkar och skippa resten, I don't blame you. Poängen är i alla fall att jag verkligen gillat säsong 2 av Skam och har höga förhoppningar på säsong 3! 


torsdag 8 juni 2017

Crashing: Säsong 1



Något nyanlänt jag hittade på Netflix för några dagar sedan var tv-serien Crashing, en brittisk komediserie med 25-minutersavsnitt. Jag hade aldrig hört talas om serien, men eftersom jag kände igen två av skådespelarna så tänkte jag; varför inte ge det ett försök. Och efter säsongens alla 6 avsnitt är jag nu glad att jag gjorde det. 

Crashing följer ett gäng unga vuxna som billigt hyr boende tillsammans på ett sjukhus som inte längre används. 

Jag blev positivt imponerad av Crashing redan efter första avsnittet, och upplevde den som både rolig och mysig. Hittills finns bara en säsong och jag har ingen aning om det planeras komma en till, men det är nog tveksamt såvida inte Netflix plockat upp den nu efter att ha tagit in första säsongen. På hemsidan står den som en "Netflix Original", men jag vet inte om det betyder att det kommer fler avsnitt. Hur som helst! Första säsongen består bara av 6 avsnitt vilket inte är så mycket när det handlar om så korta avsnitt, men ändå lyckades jag fastna väldigt omgående. Humorn är underhållande och likaså är flera av karaktärerna. Jag fann aldrig kärlekstriangeln mellan Kate, Anthony och Lulu särskilt intressant och gillade heller inte någon av dessa karaktärer så mycket. Men resterande karaktärer älskade jag - Melody är ganska underbar och likaså är Sam och Fred som blev favoriterna. Trots att Sam är som han är så gillade jag verkligen deras kärlekshistoria, och detta är faktiskt största anledningen till varför jag absolut vill se mer av denna serie. Jag gillade varje avsnitt av serien, men favoriten blev utan tvekan avsnitt 4, som handlar om en väldigt konstnärlig resa för karaktärerna. 

Crashing är en sådan där superhärlig feelgoodserie med mycket humor, mer specifikt brittisk humor som precis som alltid, är den mest ärliga sorten - vilket jag personligen älskar. Stort tips!