torsdag 19 oktober 2017

The Descendants (2011)



Här har vi en film jag velat se länge, men en sån där film man aldrig riktigt är sugen på att se. Förrän idag då. The Descendants är en dramakomedi med George Clooney (Gravity, 2014) i huvudrollen och med både manus och regi av Alexander Payne (Sideways, 2004).

När hans fru är med om en båtolycka, måste arbetsnarkomanen Matt King hantera sorgen samtidigt som han tvingas börja ta ansvar för sina två döttrar.

The Descendants är en realistisk syn på sorg, familjeliv, äktenskap och pengar. I huvudrollen ser vi George Clooney som Matt King, en man med ett stort ansvar för hela sin släkts plats i samhället. En kort tid innan han måste ta ett stort affärsbeslut får han veta att hans fru varit med om en båtolycka och hamnat i koma. Men han får även veta något annat, något som gör sorgen ännu mer invecklad. För det är egentligen precis så livet ser ut. Ingenting är enkelt, inte ens döden. Sorgen över att förlora någon man älskar. Allt är mer invecklat än vad det verkar, och det visar karaktärerna i The Descendants väldigt snyggt.

George Clooney nominerades till en Oscar för sin prestation som den förtvivlade Matt King, och även om jag förstår att han inte vann så förstår jag även varför han blev nominerad. Clooney är som skapt för roller som denna, och karaktären i sig är någon man inte har det minsta svårt för att förstå, trots att vi får flera långa tagningar där han inte uttalar ett ord. Genom voice-overs får vi en bättre inblick i var hans tankar befinner sig, och till skillnad från många andra filmtittare så uppskattar jag voice-overs och tycker det kan bidra otroligt mycket till en karaktär. Så länge det görs på rätt sätt, och det görs det i The Descendants.

Filmen handlar om att hantera sorg samtidigt som verkligheten kommer i vägen och säger åt en att känna annat än bara sorg. Människor är långt ifrån perfekta och det förändras inte bara för att man är döende. När Matt får veta något om sin fru som gör honom arg, blir det svårt att veta om man får lov att vara arg när man borde vara ledsen. Hjärtat i filmen ligger dock i Matts relation till sina döttrar, framförallt den äldre dottern spelad av Shailene Woodley. Det är en svår relation då Matt inte riktigt vet hur man hanterar livet som ensamstående förälder. Men när en besatthet kring att ta reda på information om fruns hemlighet, lyckas de båda hitta ett sätt att tillsammans hantera sorgen. 

Jag gillar The Descendants. Trots att det är en dramafilm och inte en spännande thriller, så kunde jag inte riktigt slita mig (vilket bevisades när jag dessvärre var tvungen att pausa filmen för några akuta ärenden). Kan absolut rekommendera filmen till dig som gillar drama som hanterar tragedi på ett underhållande snyggt sätt. Filmen finns tillgänglig på C-More. 

★★★★☆
PG


onsdag 18 oktober 2017

Veckans tema blir försenat

Samarbetet för veckan är musik, och dessvärre har jag inte hunnit förbereda ett inlägg (trots det roliga temat) då jag jobbar väldigt mycket just nu. Men eftersom jag verkligen vill skriva ett inlägg om temat vågar jag lova att inlägget kommer komma upp på bloggen senare i veckan (troligtvis under/efter fredag). Så håll utkik! 

Imorgon bitti publicerar jag en liten filmrecension från utkastet för att det inte ska stå så tomt här. Jag hade ett litet samtal med mitt utkast förut, och hon sa att hon börjar bli lite överbelastad. Med andra ord har jag en del färdigskrivna inlägg jag behöver bli av med, så vi får se vad det blir. 

Så länge kan ni få ett snabbt låttips från filmen Transamerica som jag såg för inte så länge sedan. I eftertexterna spelades Dolly Parton's Travelin Thru' och av någon anledning blev jag superförälskad i den låten, så den har spelats i mina lurar ganska mycket den senaste tiden. 


Sen kan jag också tipsa om denna filmmusik-topplistan jag skrev för några år sen: länk

söndag 15 oktober 2017

Lilla filmlistan



Senaste filmen jag såg
The Dressmaker, en superbra film som passade mig perfekt. Recensionen kan du hitta här.

Senaste filmen jag såg på bio 
Kingsman: The Golden Circle. Lite besviken. Helt okej film, men inte alls lika bra som den första. 

En relativt ny film jag sett nyligen (men inte på bio)
The Lost City of Z såg jag för någon vecka sedan. Den var helt okej, men inte jättebra. Sevärd för Charlie Hunnam's dreamyness om inte annat. 

En gammal film jag sett nyligen och gillat
Transamerica är från 2005, och den älskade jag. En film precis i min smak. 

En klassiker jag sett nyligen och gillat 
Senaste klassikern jag såg var nog 2001: A Space Odyssey. Väldigt bra men väldigt märklig. På vissa sätt var den riktigt dålig tills den helt plötsligt blev ett mästerverk i slutet. If that makes sense

Roligaste filmen jag sett nyligen
Något jag skrattat åt? Hm. Både The Dressmaker och Transamerica är ju dramakomedier, så de har gett mig en del underhållning men det är ju ingen skrattfest precis. Såg på Christina P: Mother Inferior på Netflix häromdagen, stå-upp-komik är ju ganska kul, och hon var ganska kul. Kingsman var ju såklart en humortripp också! 

Mest jobbiga/tragiska film jag sett nyligen
The Dressmaker hade ganska känslosamma stunder får jag säga. Sen så blev jag ganska överrumplad mot slutet också, vilket var en känslostorm i sig. 

En biofilm jag ser fram emot
Murder on the Orient Express ser jag nog mest fram emot just nu. 

Tre gamla filmer jag vill se
Swiss Army Man (på C-More) kommer jag nog se inom några dagar, faktiskt. Så den är högt upp på listan. Sen, Colossal (C-More) och Disney's nyhet Vaiana (Viaplay). Okej, ingen av dessa är särskilt gamla men det är de som är på listan så deal with it. Det är i alla fall inte biofilmer längre. 

fredag 13 oktober 2017

The Dressmaker (2015)


Efter att min pappa sett den australienska dramakomedin The Dressmaker på Netflix, rekommenderade han den till mig och jämförde den då med filmer som vår svenska Änglagård samt Lasse Hallström's Chocolat. Och även om The Dressmaker har många likheter med dessa filmer så är den verkligen helt egen, och går på vissa sätt inte att likna med något annat. Självklart såg jag den. 

The Dressmaker följer Myrtle "Tilly" Dunnage som återvänder till sin hemstad efter att ha blivit bortskickad som barn. Väl där har hon hämnd i tankarna samtidigt som hon försöker lära känna sin mentalt instabila mamma igen. 

Till att börja med måste jag säga att alla bilder och posters jag sett från filmen, inte alls gör filmen rättvisa. Jag fick intrycket av att detta var en ganska normal, halvtråkig dramafilm. Men så fel man kan ha. 

Kate Winslet spelar Tilly, en glamorös kvinna med ett starkt sinne för stil, som år 1951 återvänder hem till den lilla staden Dungatar, tjugofem år efter att ha blivit bannlyst från staden som tioåring. Jag har haft en kärlek för Kate Winslet sedan jag för första gången såg henne i Titanic. Winslet är en ganska fantastisk skådespelerska som verkar klara av det mesta i skådespelarväg, och rollen som Tilly Dunnage är inget undantag. Här är hon tuff och balanserad samtidigt som hon briljerar när känslorna väl visar sig.

Utöver Winslet är handlingen i sig ganska fenomenal. Jag älskar hämndhistorier, framförallt när de framförs med humor. The Dressmaker är den ultimata dramakomedin. Den är tung med många känslosamma aspekter, samtidigt som den får en att skratta och underhållas till fullo. Karaktärerna är ganska perfekta på sina helt olika sätt. Favoriterna blev genast Tilly herself, den här fantastiska människan som tar sig igenom allt och överlever...med stil. Hennes mamma, Molly "Mad Molly" Dunnage, spelad av Judy Davis som verkligen ger liv i karaktären. Och såklart, den underbara Sergeant Farrat spelad av ingen mindre än Hugo Weaving. Det går verkligen inte att ogilla karaktärerna. Ja, förutom alla andra invånarna i staden, det vill säga (förutom kanske Liam Hemsworth's Teddy som var lite för underbar för att vara sann). 

Tillsammans med perfekt passande musik, unika och riktigt snygga kostymer bidrar miljön och omgivningen i filmen till den härliga känslan av att detta är en väldigt speciell film. Berättelsen går ständigt i oväntade riktningar, vilket gör att man aldrig riktigt tröttnar som tittare. Det är dessutom fullständigt omöjligt att inte bli involverad i Tilly's berättelse och mot slutet kan man inte hoppas mer på att hon kommer få sin efterlängtade hämnd, och sin efterlängtade frihet från sitt förflutna. 

The Dressmaker är en mörk komedi om förutfattade meningar, mobbing, utfrysande, ondska och godhet. Det handlar om lögner, rädsla och rent av obefogat hat. Se den, du kommer älska det. 

★★★★☆
PG


onsdag 11 oktober 2017

Veckans tema ● Cliffhanger




Veckans tema är ett samarbete med bloggarna Fröken TV, SeriedrottningenThoughts By EmKarins Universum och Seriereflektioner

Veckans tema är Cliffhanger och vad ska man prata om då, utan att spoila något? Cliffhangers hör ju hemma för det mesta, i serier. Men det finns ett fåtal bra cliffhangers i filmer också, och inte bara i filmer som har inplanerade uppföljare. De allra bästa cliffhangers i filmer är de som är gjorda med meningen att aldrig avslöja vad som händer därefter. Och det är precis vad jag tänker ge er en lista på. Både film- och serieslut som slutat med en menad cliffhanger. 

Först vill jag bara klargöra vad en Cliffhanger är, om du inte visste det. En Cliffhanger är precis vad det låter som - ett slut som lämnar en hängandes. För att göra ett exempel av uttrycket i sig: Huvudkaraktären hänger från en klippa och är påväg att ramla när eftertexterna börjar spelas. Oftast hör detta koncept hemma i tv-serie-avsnitt där fler avsnitt är inplanerade, eller slutet av en av de icke-avslutande filmerna ur en filmserie. 

I ett försök att inte spoila för mycket, tänker jag inte motivera mina val för denna lista. Har du sett filmen/serien så har du nog inga problem med att förstå vad jag menar. Vissa av dessa cliffhangers är visserligen lite diskreta, men undrar du vad jag menar så är det bara att fråga i en kommentar. Kan dock klargöra att listan hade blivit på ungefär en titel om jag inte hade böjt på termen "cliffhanger" lite. De slutar alla på ett sätt som lämnar oss frågandes kring vad som hade hänt därefter om filmen/serien hade fortsatt i några minuter till. 


(okej, hade varit löjligt om det faktiskt fungerade men ändå, man kan alltid drömma)










 .
Har du något att tillägga på temat "Cliffhanger"? Finns det några andra filmer eller serier du sett vars manusförfattare medvetet avslutat berättelsen med en cliffhanger? 

lördag 7 oktober 2017

Transamerica (2005)



Transamerica är en film av Duncan Tucker, och följer den transsexuella Bree som en vecka före sin efterlängtade könsoperation, får veta att hon har en son. För att få operationen godkänd vill hennes terapeut att hon tar kontakt med den minderårige Toby, men resan för Bree tillbaka till ett liv hon trodde att hon hade lämnat bakom sig. I huvudrollerna ser vi Felicity Huffman (Desperate Housewives, 2004) och Kevin Zegers (He's The Girl, 2006). 

Jösses, vilken film. Jag var ganska säker på att jag skulle gilla den, men jag lyckas alltid bli lika överraskad av hur bra vissa filmer faktiskt kan vara. Och med bra, syftar jag på den inre skönheten snarare än den yttre. På utsidan ser inte Transamerica ut som mycket, men berättelsen lyckas både beröra och fascinera, vilket i det stora hela är ett högt betyg. 

Till att börja med vill jag berömma Felicity Huffman för sin prestation som huvudkaraktären Bree. Jag har hört att vissa tycker det är synd att skådespelaren inte är man, men själv tycker jag inte att det spelar någon roll överhuvudtaget. Skådespelare som skådespelare, eller? Hon lyckas övertyga, så varför skulle det vara bättre att sätta en man i rollen bara för att han är man? Känns som att man nästan hade (ursäkta språket men,) skitit över hela budskapet genom att göra så. Nej, Felicity Huffman gör ett superbra jobb, både när det gäller att framstå som transperson, men även i rollen som Bree med allt vad det innebär. Bree är en speciell person, med en ständig oro som märks av väldigt tydligt tack vare Huffman's enastående prestation. När det gäller Bree som karaktär så får man även berömma både manus och regi - varje detalj av hennes person gör hela karaktären. Exempelvis märks det hur mycket hon anstränger sig för att vara kvinnlig, det märks hur mycket hon oroar sig för att människor ska se igenom henne, och förstå var hon kommer ifrån. Allt är det där lilla extra. Extra kvinnligt, allt ifrån färgerna på kläderna till hur hon rör sig. Till och med att referera till andra transpersoner som "oäkta", för att förhindra några misstankar kring henne själv. 

Transamerica handlar om Bree som är transsexuell, men berättelsen går djupare än så. I grund och botten är detta vad jag vill kalla, en "road trip"-film. Ett äventyr. En resa, med allt vad det innebär. Det är något som är så otroligt magiskt med den här typen av filmer, jag kan inte låta bli att älska det. Resan våra huvudkaraktärer tar är både en fysisk och en mental sådan. Bree och sonen Toby lär dels känna varandra under resans gång, men de lär även känna sig själva lite bättre på vägen. Och det är det där som är så himla magiskt att få ta del av som tittare. Drama ur sin bästa synvinkel. 

Relationen som byggs upp mellan huvudkaraktärerna är något jag som tittare blev otroligt involverad i under filmens gång. På många sätt är detta en berättelse som gör mig sorgsen ena stunden, och som andra stunden får mig att le. Båda karaktärerna är relativt tragiska på olika sätt - Bree med sin skrämda personlighet och tuffa liv, och Toby med sin jobbiga uppväxt. De båda känns otroligt realistiska, och att det hela börjar med att Bree egentligen inte vill ha något att göra med Toby är inte svårt att förstå med tanke på allt hon gått igenom. Allt hon vill är att få påbörja ett nytt liv, och när ett så stort hinder som en problemfylld tonåring kommer in i hennes liv så är hennes första instinkt att lösa problemet så snabbt som möjligt så att hon kan återgå till att bygga upp sitt nya liv. Men snart inser hon att det inte är så enkelt. Hon hittar ett nytt mål i livet, och bara för att hon har något mer att kämpa för, behöver inte betyda att hon måste ge upp sin tidigare kamp. 

Något annat jag får berömma filmen för, som nästan alla mina favoriter gör rätt, är att blanda allvar med humor. Transamerica är en dramakomedi. Det finns inget skämt i situationen, men den lyckas ändå berättas på ett härligt humoristiskt sätt. Många repliker var jag tvungen att spola tillbaka för att höra igen, bara för att de var så klockrena men på ett väldigt diskret sätt, så det gäller att vara vid liv för att förstå. Trots att Bree till en början är en väldigt stel person, så lyckas hon genom filmens gång bli mer och mer avslappnad i Toby's sällskap, och vid flest tillfällen är det hon som står för dessa repliker. 

"Shit. I mean darn. No, I mean shit." 

Transamerica är en något tung och gripande berättelse som förvandlas till ett hjärtevärmande äventyr för två udda karaktärer som har något större gemensamt än bara ett hårt liv. Stort tips för alla över 15 år, och jag vill nog dessutom tillägga att detta redan blivit en av mina nya favoritfilmer. Transamerica finns tillgänglig på Viaplay och går även för tillfället att beställa från Discshop

★★★★
PG-13


torsdag 5 oktober 2017

Hur mycket kommer du ihåg från säsong 1 av Lethal Weapon?



Nu när säsong 2 av Lethal Weapon startat, tänkte jag det kunde vara kul med ett litet quiz (plus att jag är smått besatt av frågespel just nu, det kanske märks). Så, hur mycket kommer du egentligen ihåg från säsong 1?

1. Vad var det Riggs tog med tre stycken av, när han gick in i den rånade banken i första avsnittet?

2. I pilotavsnittet sköt Murtaugh sin partner på vilken kroppsdel?

3. Hur fick Murtaugh reda på att Miranda varit gravid när hon dog?

4. I början av säsongen jämförde Trish sin mans vänskap med Riggs, med en hemlös vadå?

5. Vad hette DEA-agenten Murtaugh och Riggs fick jobba med, som också inledde en romans med Riggs?

6. I ett avsnitt fick Roger för sig att han skulle börja köra vadå?

7. Vad heter den pratglada advokaten våra huvudpersoner i ett avsnitt måste skydda (som även är med i originalfilmerna)?

8. I ett avsnitt blir Riggs besatt av att ta reda på varför Dr. Cahill har en fil på Murtaugh. Till slut berättar Roger varför han behövde en psykolog. Vad var anledningen?

9. Vem berättade för Riggs om att hans frus mördare fortfarande är på fri fot, i slutet av säsongen?

10. Slutligen, kan du namnen på skådespelarna som spelar Martin Riggs och Roger Murtaugh i serien?

Vad är "överskattat" för dig?



I veckans samarbete blir det inte mycket till inlägg, men som vanligt är detta ett samarbete med FrökenTV, Seriedrottningen, Seriereflektioner, KarinsUniversum och ThoughtsByEm. Veckans tema är "överskattat" och ursäkta fördröjningen, jag är väl medveten om att det är torsdag idag. 

Jag är inte ett fan av termen "överskattat". Det mesta som sägs vara bra, är bra. Utöver det så handlar det mest om åsikter, eller hur? Även när det handlar om storfilmer jag inte gillar, brukar jag ändå kunna förstå varför andra gillar dem. Och då handlar det ju bara om min personliga åsikt om filmen. Det är lättare med underskattade titlar, de finns det många fler av. Men det var inte det veckans tema handlade om tyvärr, och tro mig, jag försökte koka ihop något att skriva om, men det står verkligen på noll i mitt huvud, så tyvärr blir det inget för mig denna veckan. 

Nej, för mig verkar det inte finnas många överskattade titlar - det mesta har man hört både positiva och negativa saker om, och oftast har de båda rätt. Vad är "överskattat" för dig? 

tisdag 3 oktober 2017

Facit till 'Who said it?' GoT Quiz


För en vecka sedan publicerade jag sista delen i mitt senaste Game of Thrones quiz som handlade om kända repliker från serien. Här har du facit till samtliga delar (1,2,3). Hur många rätt fick du? 

1. The night is dark and full of terrors.
Melisandre, återkommande replik. 

2. Everyone knows a Lannister always pays his debts.
Tyrion Lannister som citerar familjen Lannisters talesätt. 

3. Power is power.
Cersei Lannister, när hon bevisar sin makt för Lord Baelish. 

4. When you play the Game of Thrones, you win or you die. There is no middle ground.
Cersei Lannister, till Ned Stark i säsong 1. 

5. Winter is coming.
Ned Stark, återkommande replik. 


6. There is only one god, and his name is Death. And there is only one thing we say to death. Not today.
Syrio Forel, till Arya Stark i säsong 1. 

7. The man who passes the sentence should swing the sword.
Ned Stark. 

8. A lion doesn't concern himself with the opinion of a sheep.
Tywin Lannister. 

9. The things I do for love.
Jaime Lannister, i pilotavsnittet. 

10. Tears aren't a woman's only weapon. 
Cersei Lannister, till Sansa Stark. 

11. How can a man be brave if he's afraid? That's the only time a man can be brave, he told me.
Robb Stark, när han citerar sin pappa. Ned Stark sa det även till Bran i säsong 1. 


12. Never forget what you are. The rest of the world will not. Wear it like armor, and it can never be used to hurt you.
Tyrion Lannister, till Jon Snow i pilotavsnittet. 

13. Every time we deal with an enemy, we create two more.
Tyrion Lannister.

14. The north remembers. We know no king but the king in the north whose name is Stark.
Lyanna Mormont, om Jon Snow i den sjätte säsongsavslutningen. 

15. Chaos isn't a pit. Chaos is a ladder.
Petyr "Littlefinger" Baelish. 

16. When the sun has set, no candle can replace it.
Ser Loras Tyrell. 

17. If you waste time trying to get people to love you, you'll end up as the most popular dead man in town.
Bronn, till Tyrion Lannister. 


18. I drink and I know things.
Tyrion Lannister, i säsong 5. 

19. Don't let them see your tears. They are nasty little shits and nasty little shits aren't worth crying over.

Brienne of Tarth, när hon citerar Renly Baratheon. 

20. You know nothing, Jon Snow.
Ygritte, återkommande replik. 

21. What we don't know is what usually gets us killed.
Petyr "Littlefinger" Baelish. 

22. The more people you love, the weaker you are.
Cersei Lannister.

23. I am a wolf and will not be afraid.
Arya Stark. 


24. When dead men and worse come hunting... You think it matters who sits on the iron throne?
Jeor Mormont, till Jon Snow i säsongsavslutningen av säsong 1. 

25. Someday I'm gonna put a sword through your eye and out the back of your skull.
Arya Stark, till Sandor "The Hound" Clegane. 

26. Some men want whores on the eve of battle, and some want gods.
Jon Snow. 

27. A lot can happen between now and never.
Petyr "Littlefinger" Baelish. 

28. When you tear out a man's tongue, you are not proving him a liar, you're only telling the world that you fear what he might say.
Tyrion Lannister. 

29. I will take what is mine, with fire and blood, I will take it. 
Daenerys Targaryen. 

30. It's hard to put a leach on a dog, once you put a crown on it's head. 
Tyrion Lannister, till Cersei Lannister om Joffrey Baratheon. 


31. Winter is here. 
Sansa Stark. Även Lyanna Mormont i ett senare avsnitt, båda i säsong 7. 

32. What is dead may never die. 
Theon Greyjoy, ett uttryck som kommer från de järnföddas dyrkan till guden "the drowned God". Första gången meningen uttrycks i serien, är när Theon förrått Robb och tagit över Winterfell i säsong 2. 

33. If you think this has a happy ending, you haven't been paying attention. 
Ramsay Bolton, till Theon Greyjoy. 

34. By what right does the wolf judge the lion?
Jaime Lannister, till Brienne of Tarth.

35. If you ever call me sister again, I'll have you strangled in your sleep. 
Cersei Lannister, till Margaery Tyrell. 

36. A mind needs books like a sword needs a whetstone. 
Tyrion Lannister. 



37. Valar Morghulis. 
Betyder "all men must die" och är ett känt talesätt i Essos. Främst hör vi det av karaktären Jaquen H'gar. 

38. All men must die. But we are not men. 
Daenerys Targaryen. 

39. Dracarys. 
Daenerys Targaryen. Betyder "dragonfire" i high valerian och används för att få drakarna att spruta eld. 

40. Any man who must say "I am the king" is no true king. 
Tywin Lannister, till Joffrey Baratheon. 

41. The Lannisters send their regards. 
Roose Bolton, till Robb Stark innan han knivhugger Robb i magen i avsnittet "The Rains of Castamere". 

42. Fuck the king. 
Sandor "The Hound" Clegane, återkommande replik. 

43. Hodor. 
Bran Stark, varje gång han försöker få Hodors uppmärksamhet...


44. Turns out, far too much has been written about great men and not nearly enough about morons. Doesn't seem right. 
Tyrion Lannister. 

45. Remember what you are and what you are not. 
Ramsay Bolton.

46. Nothing isn't better or worse than anything. Nothing is just nothing. 
Arya Stark.

47. A man with no motive is a man no one suspects. Always keep your foes confused. 
Petyr "Littlefinger" Baelish. 

48. I will not become a page in somebody else's history book. 
Stannis Baratheon. 

49. It's a big and beautiful world. Most of us live and die in the same corner where we were born and never get to see any of it. I don't want to be most of us. 
Oberyn Martell. 


50. The world is overflowing with horrible things, but they are all a tray of cakes next to death. 
Olenna Tyrell. 

51. I will do what queens do. I will rule. 
Daenerys Targaryen. 

52. I was nothing at all and when you're nothing at all, there's no reason to be afraid. 
Samwell Tarly. 

53. It doesn't matter what we want. Once we get it we want something else. 
Petyr "Littlefinger" Baelish. 

54. I don't plan on knitting by the fire while men fight for me. 
Lyanna Mormont. 

55. I am not questioning your honor, I'm denying it's existence. 
Tyrion Lannister, till Lord Janos i säsong 2. 


56. Don't make me rue the day I raped your mother. 
Roose Bolton, till hans son Ramsay Bolton. 

57. You're a dragon. Be a dragon. 
Olenna Tyrell, till Daenerys Targaryen i säsong 7.

58. When enough people make false promises, words stop meaning anything.
Jon Snow, i säsongsavslutningen av säsong 7. 


Där har vi alla svar i ett och samma inlägg. Vilket är ditt favoritcitat från Game of Thrones? Och vilken karaktär anser du ha de bästa replikerna? 

lördag 30 september 2017

Två favoriter är tillbaka på tv-rutan


Två av mina favoriter-att-följa-varje-vecka serier hade säsongspremiär i veckan, nämligen Hawaii Five-0 (säsong 8) och Lethal Weapon (säsong 2). Let's talk about that

HAWAII FIVE-0
Säsong 8, avsnitt 1 "A'ole e 'olelo mai ana ke ahi ua ana ia"

Den här serien är så otroligt löjlig ibland, men jag älskar den ändå. Gissa varför! Steve och Danny såklart. De är lika underhållande varje gång, jag tröttnar aldrig på alla deras gulliga bråk slash kärleksförklaringar. 

Av tråkiga anledningar (pengar) har två av huvudensemblen slutat. Tyvärr ville inte CBS gå med på att höja Daniel Dae Kim och Grace Park's löner (till samma lön som de andra har btw), och därav är karaktärerna Chin Ho Kelly och Kono Kalakaua inte längre medlemmar i teamet. Istället får vi veta att de flyttat och nu jobbar inom poliskåren på andra håll (vilket teasades väldigt mycket om i förra säsongen). Samtidigt som jag såklart saknar dessa två karaktärer, så måste jag säga att jag älskar det nya tillskottet, Tani Rey. Hon påminner om Kono men är ändå lite mer av en blandning mellan alla karaktärerna skulle jag säga. Eller som Danny uttryckte sig till Steve: "Unpredictable, stubborn and crazy - she's the female you!". 

När det gäller storyn i avsnittet gillade jag det. Vi bjöds på spänning, och som vanligt älskar jag när vi får träffa på skurkar som vi redan känner till sedan tidigare. Det gör allting lite extra intressant. Denna gången var det ju inte bara ett tidigare fall vi kopplades till, utan två. Bränna-upp-folk-levande-psykopaten (som jag inte minns namnet på) och Ian Wright's bror. Måste säga att jag inte helt förstod anledningen till varför Lou ville visa upp honom för sin dotter, det är ju faktiskt inte samma person även om de är bröder. Men men, okej, det kanske gav henne lite closure. 

Som vanligt är allt ganska löjligt. Branden såg så datorgjord ut att jag nästan ville skratta, och hela grejen med att Steve skulle lyfta upp hela huset med helikoptern var... ja, minst sagt överdrivet. Men å andra sidan är väl det lite charmen med serien, och med Steve's karaktär. Att han alltid gör lite överdrivna grejer för att rädda situationen. 

Och som vanligt är höjdpunkten i avsnittet alla supergulliga scener mellan Danny och Steve. Vi fick många bra scener i avsnittet, men två favoriter var de i slutet, dels när Danny pratade med Tani om Steve, hur han alltid finns där för en och allt det där. Jag börjar få en känsla av att Steve inte kommer överleva serieavslutningen, känns som om de kommer ge honom ett storslaget avslut eller nåt. Å andra sidan tyder det faktum att han tackade ja till resturang-planen på det motsatta - att det kommer sluta med att de båda lägger ner polisyrket för att leva ut pensionärslivet som restaurangs-delägare. Förstår fortfarande inte varför Danny så gärna vill starta en resturang, jag menar, var kom den drömmen ifrån egentligen...? Men men, så länge de gör det tillsammans kan det väl inte gå fel. Oj, just det, jag skulle ju nämna den andra scenen i slutet som jag gillade också. Suprise suprise, det var när Steve gick med på resturang-idén och sa "I believe in you, I believe in us, that's all that matters". Mitt hjärta smälte lite grann. 

LETHAL WEAPON, 
Säsong 2, avsnitt 1 "El gringo loco"

Jag kan verkligen likna H50 och LW vid varandra, för det är i princip samma grej. Lethal Weapon är bättre med ett mycket bättre manus (även om det är långt ifrån perfekt) men de har båda samma känsla, samma tema och såklart, samma underbara bromance i fokus. Precis som i H50, är vänskapsdelen det bästa med LW. Murtaugh och Riggs är otroligt underhållande ihop, och efter en säsong har de utvecklat en så stark vänskap att Murtaugh råkar försäga sig om sina känslor i en stressituation, vilket var hur kul som helst. Hur de blandar kärlek med humor är underbart att få ta del av som tittare, och det är därför jag älskar McDanno i H50 också. 

Jag har lite blandade känslor när det kommer till de två tjejerna som "uppvaktar" Riggs. Psykologen, och... ja, den andra som jag inte minns namnet på. Jag tror att jag föredrar psykologen, men samtidigt har jag lite svårt för hur "psykologig" hon är. Gillar själv inte människor som lägger sig i för mycket i andras liv, och därför skulle jag aldrig känna mig bekväm med att gå till en psykolog... jag vet att det är hennes jobb, men ändå. Jag gillar henne ändå som person, men som sagt. Lite osäker där. 

Avsnittet bjöd på mycket action och jag älskade verkligen allt, att Riggs fick sitt finger avhugget var lite kul, framförallt med tanke på att det inte ens var en "farlig situation" som orsakade det, utan bara Riggs när han skulle stänga bagageluckan... 

Scenen i kyrkan var också helt underbar. Riggs lyckas alltid få mig att skratta. Dels när han sa, "all those not involved in a drug cartel can leave" och sedan "we seem to be experiencing some technical difficulties...". Tycker serien på många sätt känns väldigt annorlunda från filmerna, och likaså karaktärerna. Kan inte riktigt sätta fingret på varför, men det är egentligen nästan som en helt annan story, helt andra karaktärer. Ändå älskar jag båda (men filmerna kommer alltid vara number one om jag måste välja). 

Detta är en sån serie där jag älskar nästintill alla karaktärer. Riggs och Murtaugh är båda underbara, men jag älskar även Trish och Captain Avery som alltid finns där för att skydda dem. Ser fram emot övriga avsnitt av säsongen. 

Hawaii Five-0 och Lethal Weapon är väldigt lika serier faktiskt, så gillar du den ena skulle du garanterat gilla den andra också. Ser fram emot att följa de båda under hösten! För H50 är det sista säsongen, och även om det är dags så har jag ändå lite ångest över det.