lördag 17 november 2018

Blindspot ● Säsong 2



Efter många år av tv-tittande lär man sig förvänta sig saker. Som exempelvis, att en tv-serie som Blindspot förr eller senare blir tråkig och uttjatad. Men två säsonger in, och än så länge har jag inte tröttnat.

Säsong två av Blindspot går djupare in på fas två av den terrorplan som våra protagonister kämpat mot genom hela säsong ett. Trots konsekvenserna av förra säsongens händelserika avslut, väljer Jane fortfarande att slåss för den sida hon tror är rätt. Genom säsongen får vi se henne göra allt för att vinna tillbaka teamets förtroende, samtidigt som hon själv måste lära sig lita på FBI igen. 

En karaktär som vunnit över oss denna säsong, är Roman som nyligen avslöjades som Janes biologiska bror. Vi får även lära oss mer om Janes riktiga identitet, samt grunden och anledningarna till valen hon gjort i sitt tidigare liv. Roman är en komplex karaktär som vi känner för, men ändå inte alltid litar på fullt ut. Vi bjuds på en tragisk historia - trots allt hemskt Roman gjort så får vi även veta att han blivit manipulerad hela sitt liv, av allt och alla han älskar. Sin mamma, sin syster, sin bakgrund. 

Tack vare Roman och Shepherd, har vi även fått lära känna Jane bättre. Hon fortsätter fylla i de blanka minnesluckorna alltsom dagarna går, och resten fyller andra karaktärer från hennes förflutna i.  



Precis som föregående säsong, har andra säsongen av Blindspot varit händelserik och spännande. Vi fortsätter ges svar på våra frågor vilket definitivt är uppskattat från min sida, men samtidigt får vi ständigt nya frågor som gör att varje avsnitt blir lika spännande som det föregående. 

Tyvärr har jag kunnat förutspå vissa tvister innan de avslöjats, men det är inte på en så enkel nivå att det förstör spänningen. Man är aldrig helt hundra på sin teori, så även om den visar sig stämma så håller ändå spänningen i sig. Därför vill jag inte kalla detta en så stor nackdel som det hade kunnat vara. 

Av de nya karaktärer vi träffat på genom säsongen, har jag gillat alla på olika sätt. Roman, Naz, ja, till och med Shepherd har bjudit på bra spänning. När det gäller de kvarvarande karaktärerna så finns det tyvärr vissa jag gillar bättre än andra. Precis som i förra säsongen, är Patterson min stora favorit. Hon gör mig aldrig besviken. Däremot blir jag mer och mer besviken på Tasha. Det finns stunder då jag älskar henne, men tyvärr har det funnits ännu fler stunder under säsongen då jag inte alls gillat hennes beteende. Gentemot Jane, gentemot flera av team-medlemmarna. Förhoppningsvis växer hon snart upp och blir mer av den kick-ass FBI-agenten som jag önskar att hon alltid kunde vara. 

Sista avsnittet slutar med en scen som kanske har gett Blindspot som serie en helt ny vinkel. Kanske till och med, en helt ny genre? Jag ser med spänning fram emot fortsättningen och hoppas kunna påbörja så fort som möjligt. 


fredag 9 november 2018

A Discovery of Witches: Säsong 1



En av de nya serierna jag följt under hösten, är den brittiska A Discovery of Witches som släppts varje vecka på HBO Nordic. Jag hade inte hört talas om serien förrän den dök upp på HBO's startsida, men jag blev genast nyfiken och satte på första avsnittet som minst sagt imponerade. 

A Discovery of Witches baseras på bokserien All Souls, skriven av Deborah Harkness. I huvudrollen ser vi Teresa Palmer som Diana Bishop, en ung häxa som trots sina försök att leva ett normalt liv, åter igen dras in i den övernaturliga världen när hon upptäcker en gömd bok som en bra blandning av både häxor och vampyrer vill åt. 

Redan i avsnitt ett drogs jag snabbt in i Diana Bishops liv, och därefter följde både spänning och ökad fascination. Ja, för fascinerad blev man verkligen. Det är en hel värld vi bjuds in i, och trots att hela magi-storyn har gjorts många gånger om, så känns denna värld ändå helt unik och olik något annat jag sett. Allt känns något lite mer realistiskt än vad det brukar göra i serier som handlar om övernaturliga ting. Kanske beror det på omgivningen? Kanske beror det på de brittiska dialekterna? Kanske beror det på hur välgjord denna serie faktiskt är? Seriens cinematografi är en helt egen magi i sig, och likaså alla färger och miljöer. 

Näst kan vi prata om skådespelarna och hur perfekta de är i sina roller. Och det säger jag, som inte ens har varit i närheten av böckerna. Men ändå vet jag. Teresa Palmer med de blå ögonen (som jag är medveten om inte är äkta, men det gör inget), och hennes starka skådespel i ett flertal scener under säsongen. Matthew Goode som alltid lyckas göra mig svag i knäna, oavsett vilken roll han spelar (men det hjälper såklart att vara en blodtörstig vampyr med stort hjärta). 

Jag är starkt imponerad av första säsongen av A Discovery of Witches och ser fram emot att få se mer. Så vitt jag vet så är en andra säsong inte ännu bekräftad, men jag håller tummarna. 


tisdag 6 november 2018

Okt-18 ● Utdrag ur min filmdagbok



Under oktober månad har det blivit tio filmer. Hälften har jag redan sett tidigare, medan andra halvan är nya filmer för mig, inklusive två biobesök. 

Donnie Darko ★★★★☆
Donnie Darko är en sån där film jag tänkt att jag ska se hur länge som helst, och nu äntligen har jag sett den. Och jag blev inte besviken! Tvärtom så gillade jag den nog mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Thriller är vanligtvis inte min favorit genre precis, men jag börjar gilla genren mer och mer ju äldre jag blir, och ju fler filmer inom genren jag ser. Filmen var väldigt intressant, men jag känner ju definitivt att jag skulle behöva se den ungefär fem gånger till innan jag ens kommer nära till att förstå vad den faktiskt handlar om. 

What's Your Number ★★★☆ 
Detta blev en film jag satte på bara för att få koppla av lite, och hade därav inga förväntningar alls. Trodde den skulle vara jätte dålig. Och visst var den inte jätte bra egentligen, men den hade ändå något som gjorde att jag underhölls för stunden. Vilket ibland kan räcka gott och väl. Kommer antagligen aldrig se den igen, och om jag gör det så är det helt och hållet Chris Evans förtjänst. 

It's Kind of a Funny Story ★★★ 
Jag gillar den här typen av filmer, det gör jag verkligen. Drama-komedier med ett budskap, men som ändå lyckas bli väldigt underhållande och lättsamma. Kände att det var dags att se denna rulle igen, och det är jag glad för. Bästa med filmen? Scenen när de sjunger på Bowie's och Queen's samarbetslåt Under Pressure.



Interstellar ★★★ 
Fantastisk. Tycker fortfarande detta är en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Håller du inte med mig så har du fel. 

Toy Story ★★★★☆ 
Det var längesedan jag såg Toy Story, även om man sett den ett bra antal gånger under barndomen. Jag förstår charmen med filmen, och även om den aldrig varit en av mina favoriter bland Disneyfilmer, så har den definitivt det där lilla extra som gör att alla barn borde se den. Och ja, varför inte alla vuxna också? 

French Kiss ★★★★ 
Detta är en film jag såg för första gången så sent som förra året, och bara efter andra gången jag ser den så kan jag ärligt säga att detta är en film jag kan se hur många gånger som helst, och kommer se många gånger igen. Egentligen är detta en ganska typisk romantisk komedi, men det är bara något med denna filmen som gör att jag gillar den så mycket bättre än andra typiska romantiska komedier. 

Bad Times at the El Royale ★★★★
Fick Tarantino-vibbar av det här. På ett bra sätt. Väldigt intressant film som jag först inte riktigt visste vad jag skulle tycka om. Svävar egentligen lite mellan en trea och en fyra, men jag landade sedan på en fyra. Var nog lite besviken på slutet dock. Samtidigt som jag på något sätt älskade slutet? Jösses, jag vet verkligen inte vad jag tycker. 



Jurassic World: Fallen Kingdom ★★★
Kan inleda med att nämna att jag är väldigt svag för äventyrsgenren. Därför gillar jag filmer som denna, även om de inte nödvändigtvis är särskilt bra. Vilket i detta fall stämmer in bra. Jag gillade Jurassic World (2015) väldigt mycket, och tyvärr var Fallen Kingdom sämre, och jag hade vid tillfällen svårt att hålla koncentrationen. Men överlag tyckte jag ändå om den, just eftersom det enligt min mening kommer alldeles för få bra äventyrsfilmer nu för tiden, och den var ändå helt okej underhållning. 

First Man ★★★★
Tyckte den var väldigt bra men ganska seg, tyvärr. Upplevde även att den var ganska lik Apollo 13, men det kanske bara var jag. Och ska egentligen inte ses som något negativt då det ändå är två olika personers liv vi pratar om. Kvalitetsmässigt var filmen väldigt bra. Skådespelarna var fantastiska, både Ryan Gosling och Claire Foy. Berättelsen var emotionell. Den förtjänar absolut en fyra, även om jag personligen tyckte den var lite för seg för min smak. 

Notting Hill ★★★★☆ 
Jag har alltid älskat denna filmen med hela mitt hjärta. Sett den ungefär en miljon gånger, och kommer se den ungefär en miljon gånger igen. Hugh Grant är hur charmig som helst, och Julia Roberts har alltid varit en av mina favoriter bland kvinnliga skådespelerskor. Vackraste kvinnan i världen som även är otroligt talangfull? Yes please. Notting Hill lyckas alltid göra mig glad. Den lyckas alltid få mig att skratta. Och det är definitivt en av de tre filmer jag hade tagit med mig till en öde ö för att se för resten av mitt liv. 


söndag 4 november 2018

Chilling Adventures of Sabrina: Säsong 1



En serie som nyligen hade premiär på Netflix, är Chilling Adventures of Sabrina. Serien följer Sabrina Spellman, en ung häxa med en fot i den övernaturliga världen, och en fot i det dödliga samhället. 

Jag har nu sett samtliga tio avsnitt av seriens första säsong, och mina tankar kring denna serie har vandrat lite mellan bra och dåligt. Jag tycker säsongen började väldigt bra. Serien drog snabbt in mig i handlingen, och det gick fort att fastna för samtliga karaktärer som alla bjuder på mycket underhållning. Vi har Sabrina själv som är väldigt lätt att tycka om, för det mesta. Vi har hennes fastrar som jag tycker om att följa minst lika mycket som Sabrina. Vi har en massa härliga karaktärer runtomkring; Ambrose, Harvey, Prudence, Roz, Susie. Alla karaktärer som bidrar till dessa tio underhållande avsnitt. 

Jag gillar övernaturliga serier. Jag gillar häxor och magi, och jag gillar att berättelsen leker med att häxorna är onda och tjänar djävulen. Men ibland kunde jag ändå uppleva att det gick från bra till löjligt.  Och trots att jag älskade Sabrina för det mesta, så tyckte jag att hon kunde bli lite dum ibland. Vilket snarare tyder på brist i manus, snarare än att karaktären bara skulle vara korkad. För det är inte intrycket jag fått av henne tidigare, att hon skulle framstå som korkad. Exempelvis är det väl ganska självklart att det finns en möjlighet att en död person som återuppstår, återuppstår på samma ställe där kroppen är? Och att bara anta att det skulle fungera att återuppliva Agatha utan att det skulle bli några konsekvenser, känns också orimlig dåligt genomtänkt. 

För övrigt tycker jag att Sabrina blev mer och mer som en typisk tonårsserie, ju fler avsnitt jag såg. Vilket blev lite av en besvikelse när de första avsnitten gav mig hopp om att Sabrina var annorlunda. Bättre. Men, det finns samtidigt en anledning till varför tonårsserier blir så populära som de blir, och det är inte för att de är dåliga rakt igenom för det är de inte. Chilling Adventures of Sabrina är precis som många liknande serier, underhållande och spännande på många sätt men löjlig och ologisk på andra sätt. Troligtvis blir det att jag fortsätter följa Chilling Adventures of Sabrina eftersom serien i det stora hela är bra. 

Tipsar till dig som gillar serier som Riverdale, The Vampire Diaries och kanske även Salem

lördag 27 oktober 2018

11 frågor ● Strike Back




1. Hur skulle du kortfattat beskriva serien?
En spännande actionserie som följer några soldater som jobbar på en antiterror-unit inom brittiska underrättelsetjänsten. 

2. Vad är det bästa med serien?
Att den är spännande och händelserik. Perfekt serie att maratonkolla eftersom man hela tiden vill sätta på nästa avsnitt. Främst älskar jag hur "uppdraget" är detsamma genom en hel säsong. Varje säsong blir på så sätt som en väldigt lång film. 

3. Vad är det sämsta med serien?
En ganska stor nackdel för mig, var att jag kunde störa mig på mycket moraliska saker. Exempelvis arbetar soldaterna emot terror, och ändå dödar de själva många människor i varenda avsnitt. Jag tenderar att överanalysera saker, och exempelvis undrar jag vad som ger soldaterna rätten att attackera en vakt bakifrån och skära halsen av honom - en vakt som mycket möjligt kanske inte ens vet om att han jobbar för en terrorist. Tycker även att replikerna ibland kunde vara ganska förolämpande. Åter igen, jag överanalyserar saker, men jag kan inte låta bli att störa mig på när de upprepade gånger kallar en skurk för "fat". Visst, skurken var en mördare som inte förtjänar min sympati men det är helt enkelt ett ord som jag inte tycker man behöver använda överhuvudtaget.  

4. Vilken karaktär från serien är din favorit?
Svårt att välja helt - jag har två favoriter. Den jag egentligen gillar bäst är Julia Richmond, tycker hon är ascool och verkligen en kick-ass kvinna att se upp till. Dock tycker jag inte att vi fick lära känna henne så bra som jag hade önskat. Det var först mot slutet som hon började bli intressant, innan dess var hon mest ett ansikte i bakgrunden av de större karaktärerna. Den andra favoriten är Damien Scott. Han bidrar med mycket humor samtidigt som vi fick lära känna honom ganska bra, på gott och ont. Men dessvärre kunde jag också störa mig på honom. Tyvärr var det Damien som stod för flera av anledningarna jag listade på frågan ovan. 

5. Finns det någon replik från serien som du kan citera utantill? 
Martinez förklarar att i Columbia är polisen aldrig den första man ringer om man behöver hjälp. Till det svarar Scott: "No. Everyone knows it's the ghostbusters." Och avslutande så får vi ett "You're a twat" från Stonebridge. Okej, scenen är roligare än det verkar, promise

6. Finns det någon relation i serien som du gillar extra mycket?
Inget slår vänskapen som blommar ut mellan Scott och Stonebridge. De jobbar superbra tillsammans samtidigt som de skämtar med varandra vilket gör vilken jobbig liv-och-död situation som helst, något lite roligare. 

7. Finns det någon scen som du aldrig glömmer?
Jag älskade sista scenen i säsong fyra. Det var ett perfekt avslut för karaktärerna Scott och Stonebridge. Sen så kommer jag ju aldrig glömma alla tragiska dödsscener som Strike Back har bjudit oss på genom säsongerna. 

8. Har du någon favoritmusik från serien?
Gillar introt. This ain't no place for no hero. Plus musiken i sista scenen. 

9. Har du någonsin gråtit till serien?
Ja... En gång... När en viss karaktär dog i en annan viss karaktärs armar...

10. Vad tyckte du om slutet, och om det är en pågående serie, hur vill du att det ska sluta? 
Säsong fyra var sista säsongen med Scott och Stonebridge. Finns en ny säsong med nya karaktärer som jag inte ännu sett. Jag gillade i alla fall slutet av säsong fyra väldigt mycket. Supernöjd faktiskt. Kan inte gå in på detaljer för att inte spoila, men älskade allt med sista scenen. Knocking on heaven's door blev en perfekt avslutningslåt. 

11. Slutligen, varför är denna serie så speciell just för dig?
Jag älskar den här typen av serier! Blandningen av action, spänning, humor, vänskap. Det känns lite som om jag har letat efter den här serien jätte länge och ändå har den stått alldeles framför näsan på mig. Bokstavligen, i hyllan framför näsan på mig när jag sitter vid mitt skrivbord... Det var först i år som jag började titta på Strike Back, trots att jag haft ögonen på den länge. Men jag var så osäker på om det skulle vara något för mig. Svaret visade sig vara ja, ja och ännu mera ja. Den påminner mig väldigt mycket om 24, som alltid varit en av mina absoluta favoritserier. 

onsdag 24 oktober 2018

Tre ögonblick i tv-historien som gjorde mig arg



Titeln förklarar ganska bra vad veckans tema är. Ögonblick i tv-världen som gjort mig arg! Detta är som vanligt, ett samarbete med FrökenTV, Seriereflektioner, KarinsUniversum och FictionalEm

Jag har tre tv-ögonblick som jag genast kommer att tänka på när det handlar om scener som gjort mig arg




Scenen jag tänker prata om först, är egentligen inte en scen. Eller jo, eftertexterna. Kan man väl säga. Jag blev nämligen otroligt frustrerad när jag insåg att avsnittet var slut och vi fortfarande inte hade fått en enda hint om vad som egentligen hände efter fjärde säsongens avslut. Cook's avsnitt gav mig mycket mer closure än Effy's avsnitt, och ändå berättade inte det avsnittet så mycket heller. Men på något sätt, ändå ganska så mycket mer. 


Det var en viss händelse (som jag inte tänker avslöja) i slutet av säsong två, som verkligen gjorde mig riktigt förbannad. Jag var upprörd och ledsen, men mest arg faktiskt. För stunden kändes det så plötsligt och onödigt, och jag förstod bara inte varför detta skulle hända. Jag trodde verkligen att serien var förstörd för mig, men som tur var visade det sig att resterande säsonger hade så otroligt mycket att bjuda på trots det som hände i andra säsongsavslutningen. Jag är därför inte alls lika arg över detta längre. Men, när jag först såg avsnittet... då ville jag bara skrika, det minns jag klart och tydligt. 


Jag älskar Please Like Me. Det är en av mina absoluta favoritserier, och jag minns tillbaka på detta underbara maraton med värme. Men. Det var ett ögonblick i slutet av sista säsongen som verkligen gjorde mig irriterad och rent ut sagt, arg. Ögonblicket var, när jag insåg att den sista scenen vi skulle se med Arnold, var när han medvetet inte svarade i telefon när något fruktansvärt hade hänt Josh och hans familj. Det kändes så jobbigt att det var så det skulle sluta för mitt favoritpar. Och att det var det avskedet vi fick för min favoritkaraktär. Nej, det gjorde mig faktiskt ganska arg. 

Glöm inte kolla in mina bloggkamraters inlägg om temat! 

lördag 20 oktober 2018

Casual ● Säsong 4



Shite, jag har verkligen älskat den här serien. Det är någonting med verklighetstrogna komediserier som jag verkligen dras till. 

Casual är den där dramakomedin på tjugofem-minuters avsnitt, som följer en familj på två vuxna syskon och den enes dotter. Serien följer dessa tre personers kärleksliv såväl som den mentala hälsan. 

Jag har gillat samtliga säsonger av denna serie, och detsamma gäller säsong fyra som även är seriens sista säsong. Avsnitten har inte varit riktigt lika bra som tidigare, men jag tycker ändå att serien höll måttet och fick ett bra avslut. 

På många sätt skiljer sig säsong fyra från tidigare tre säsonger. Mellan säsong tre och säsong fyra har det gått några år för våra huvudkaraktärer, vilket innebär att dessa karaktärer har utvecklats en hel del off-screen. Alex är nu pappa till lilla Carrie, vars mamma är hans rumskamrat och engångsligg Rae. Valerie bestämmer sig för att byta yrke och måste därför säga hejdå till alla sina patienter. Och Laura? Ja, Laura har nog vuxit mest av alla. Tidigare har Laura varit den där rebelliska tonåringen med hård attityd och en svårhet för att skapa äkta vänskapsband. Men efter sin resa är hon en vuxen kvinna som äntligen börjat lära sig vad det innebär att leva med hopp om framtiden. 

Casual's serieavslut har på många sätt visat exakt vad serien faktiskt handlar om. Visst handlar det om familj, rädslan för ensamhet, depression och svåra kärleksrelationer. Men i det stora hela, så skulle jag faktiskt vilja kalla Casual för en kärlekshistoria mellan Valerie och Alex. Usch, kanske ni tänker då - de är ju syskon! Ja, de är syskon, och det är precis den typen av kärlek jag menar. De har bara varandra. De har alltid haft bara varandra. Vi har förstått att deras föräldrar var rena rama kalabalikföräldrarna som aldrig verkade ha tagit hand om sina barn överhuvudtaget. Detta har resulterat i att Alex och Valerie är otroligt beroende av varandra, och även om det kan verka lite ohälsosamt ibland så är det också ganska vackert. De är bästa vänner, de berättar allt för varandra och de klarar inte riktigt av att vara ifrån varandra - som vi i sista avsnittet så vackert fick förklarat för oss. Så ja, det är lite av en kärlekshistoria mellan dessa två. Tänk om alla syskon kunde vara så nära varandra som Alex och Valerie alltid varit? 

Bortsett från de fantastiska karaktärerna, den diskreta humorn och det välskrivna manuset, så vill jag framhäva hur mycket bra musik det finns i Casual. Otroligt många av låtarna som används, har jag känt mig tvungen att googla upp och numera ligger de fint i min spellista på Spotify.   

Jag älskar Casual och har nu sett samtliga fyra säsonger av serien. Jag vill varmt rekommendera den till dig som gillar ärliga drama-komedier i form av en bra mängd 25-minuters avsnitt. 


onsdag 17 oktober 2018

Fem favoriter inom komedi genren



Inlägget skrivs i samarbete med FrökenTV, KarinsUniversum, FictionalEm och Seriereflektioner.

Denna veckan vill temat att vi ska berätta om de roligaste filmerna eller tv-serierna vi har sett. Jag har valt att rikta in mig på film, och kommer därför att berätta om tre filmer som alltid får mig att skratta.


A Fish Called Wanda är en film jag växt upp med och därav alltid älskat. Det är en av de få filmerna som jag verkligen tycker är störtrolig. Kevin Kline's karaktär är ungefär 95% av anledningen till varför jag älskar denna film. 


The Hangover är lite av en sån där typisk komedi. Och jag älskar det! Tycker denna film är superunderhållande, och det är inte ofta jag känner så med komedier. 


En annan film jag länge tyckt väldigt mycket om, är Dogma. Nu var det längesen jag såg den, men har sett denna filmen flera gånger och varje gång har jag skrattat över hela situationen. Inget illa ment mot religion, men av någon anledning tycker jag det är ganska kul hur bra de driver med hela konceptet av att dyrka Gud. 


Femtiotalsrullen alla pensionärer älskar. Och även jag. Some Like It Hot är en klassiker av en anledning - den är både rolig och nytänkande. Ja, för att ha spelats in på femtiotalet det vill säga. 


Sist men inte minst vill jag även nämna Beetlejuice som även den, är en film jag inte kan titta på utan att skratta ungefär hundra gånger. Beetlejuice handlar om döden och är ändå super lättsam och underhållande att titta på. 

Vilka komedier är dina favoriter?

söndag 14 oktober 2018

The Vampire Diaries: Säsong 7 & 8



Ja, det stämmer. Jag har nu slutligen sett klart på den där eviga vampyrserien alla snackade om för sju år sedan.

The Vampire Diaries är en sån där serie man följt i en evighet, känns det som. Eller ja, följt och följt. Jag har väl aldrig egentligen följt den veckovis, utan snarare haft perioder där jag ser någon säsong, för att sedan tröttna, leva livet och något år senare se ytterligare en säsong i sträck. The Vampire Diaries har aldrig varit en favoritserie för mig. Snarare har jag nog alltid sett serien som en "guilty-pleasure"-serie, en serie jag tittar på för att den är underhållande men egentligen inte jättebra. Och så känner jag fortfarande. The Vampire Diaries är underhållande. Den bjuder på mycket drama, humor, kärlek och sorg. Men den bjuder också på mycket himlande med ögonen, åtminstone från min del av soffan. 



Det var faktiskt flera år sedan jag tittade på denna serien sist. Jag befann mig i mitten av säsong sju när jag nu fick för mig att jag slutligen skulle ta mig igenom de sista avsnitten för att få se hur allt slutar. Vi var nog alla väldigt nyfikna på hur serien skulle bli efter att huvudkaraktären Elena inte längre var närvarande. Och helt ärligt tyckte jag knappt att det märktes av att hon var borta. Resterande karaktärer kunde bära serien utan problem, och helt ärligt så är hennes berättelse inte ens den mest intressanta. Höjdpunkten för mig har alltid, ända sedan första säsongen, varit relationen mellan bröderna Damon och Stefan. Jag har aldrig känt mig riktigt lika hängiven de där romantiska relationerna som många andra verkar ha blivit. Jag har aldrig "valt en sida" så som många andra gjort. Vem ska Elena vara med? Är det Stefan eller Damon? Vem bryr sig. Det som alltid stulit min uppmärksamhet som mest, har istället varit kärleken mellan bröderna Salvatore, kärleken mellan kvinnorna Elena, Bonnie och Caroline. Vänskapen mellan Bonnie och Damon. Och den där kramen mellan Stefan och long-lost Lexie blev en av de bästa scenerna i finalen. Jag vet inte varför det är så för mig just med denna serien. Visserligen har jag alltid haft en tendens att föredra vänskapsrelationer framför kärleksrelationer, då det alltid känns mer självklart och äkta ur ögonen på någon som mig, som inte riktigt tror på den typen av kärlek som representeras i serier som The Vampire Diaries. True love? The one? *himlar med ögonen* Visst finns det kärleksrelationer jag tycker väldigt mycket om i andra serier, men i The Vampire Diaries har det alltid känts väldigt... jag vet inte. Överdrivet, kanske. Jag ogillar dem inte. Bonnie och Enzo var söta. Men jag blev inte förkrossad när han dog. Elena och Damon har ett fint band, men jag blev inte överlycklig när hon kom tillbaka. Stefan och Caroline blev lyckliga och det är ju alltid trevligt. Men jag hade varit helt okej med om de var lyckliga med någon annan också. Det kändes aldrig särskilt viktigt helt enkelt. Däremot längtade jag hela tiden efter scenerna mellan Bonnie och Damon. Scenerna mellan Damon och Stefan. Och jag önskar verkligen att vi hade fått se mer än två ynka sekunder av återföreningen mellan Elena och Caroline, utan att den genast skulle överglänsas av Damon som kommer ut och ser Elena, springer fram och omfamnar henne. Inte för att det inte var fint, men you get my point.



Hur som helst. Vad tyckte jag då om sjunde och åttonde säsongen? Som sagt så började jag halvvägs igenom den sjunde säsongen, och så vitt jag kan minnas från början av den säsongen (som jag visserligen såg för väldigt länge sedan), så var jag väl inte överförtjust. Slutade ju titta av någon anledning. Men sedan jag tog upp tittandet igen för några veckor sedan så har jag varit nöjd med avsnitten. Det är fortfarande samma gamla Vampire Diaries, det vill säga en magisk värld vars logik förändras beroende på situation, karaktärer som aldrig förblir döda, och därav även ett händelseförlopp som blir relativt lätt att förutspå. Exempel: Alaric och Matt bestämmer sig för att mörda Damon, hur lätt som helst, eller hur? Klart som fan att han kommer återuppstå, det är fortfarande tio avsnitt kvar innan serien är slut. 

Men! Bortser man från allt som gör The Vampire Diaries till The Vampire Diaries, så blir detta till två ganska så underhållande säsonger. Avsnitten är spännande och karaktärerna är lätta att älska och hata, och allt däremellan. Damon är lika underhållande som vanligt med sina kvicka repliker, Bonnie är lika underbar som alltid med sitt goda hjärta och sitt starka jag. Och detta är egentligen de enda två jag har något att säga om. Jag gillar även övriga karaktärer, men är inte lika fäst vid dem som jag blivit vid dessa två. Något jag älskat med sista säsongen, är hur många blast from the past vi fått. Kai kom tillbaka och jag har nog aldrig varit så glad åt att återse en psykopatisk mördarmaskin. Han är ju ändå ganska så underbar, trots sitt känslokalla inre. Vi har även fått återse i princip hela Matt's familj, for better or for worse. Nina Dobrev kom tillbaka för finalen, vilket innebar att vi fick återse både Elena och Katherine. Och mot slutet var det många välkända ansikten som vi inte sett på ett bra tag. Det var trevligt. Det gav oss en ganska stor dos av pure closure. Vi fick dessutom en glims av the one and only, Klaus Mikaelson, i ett brev till Caroline som påminde oss alla om att deras berättelse bara börjat. Om man nu vill lita på det löfte han gav henne för många år sedan. Och det vill man ju. 


Det är otroligt tydligt att hela finalen är skriven med hänsyn till vad fans önskat sig. Jag tror att nästintill varenda liten detalj folk velat se innan avslutet, levererades. Givetvis kan inte alla vara nöjda, men nu pratar jag om de sakerna som majoriteten av fansen tjatat så länge om. Ja, exempelvis "He may have been your first love but I intend to be your last". Den har man ju hört upprepas några gånger

Jag gillade slutet och är nöjd. Samtidigt är det faktiskt väldigt skönt att äntligen ha sett klart den här serien. Vissa serier hänger verkligen över en på ett sätt som nästan blir jobbigt. Den där löjliga stressen man känner över att se klart de där "halvfärdiga" serierna man tittat på. De som alla andra redan sett klart för länge sen. Men nu är jag äntligen färdig med detta projekt, och även om jag kan tycka att serien pågått för länge så är en del av mig ändå glad åt att ha fått se alla åtta säsonger. Det finns ju trots allt en anledning till varför folk blivit så fästa vid Mystic Falls och alla dessa karaktärer. The Vampire Diaries är ju ganska underhållande ändå. Den är en verklighetsflykt. 


fredag 5 oktober 2018

Sept-18 ● Utdrag ur min filmdagbok



Under september månad har jag sett flera nya bra filmer, och det har även blivit några omtittningar av gamla favoriter. Det är tyvärr några filmer jag missat att skriva upp då jag endast skrev upp på en tillfällig lapp, som jag sedan tappade bort och nu inte minns vilka filmer det var jag såg... Men här kommer en lista på de filmer jag kan minnas att jag sett under månaden!

Little Women ★★★★☆
Tyckte väldigt mycket om denna fina rulle. Handlade egentligen inte om så mycket mer än familjen och systrarna, men åh så mysigt allt var. Har alltid älskat, och kommer alltid älska Winona Ryder. Hon sprider en sådan värme i varenda film hon medverkar i.

Black Panther ★★★★☆ 
Haha, nu fattar jag den där extra-scenen. Visste inte ens vem Bucky var när jag såg Black Panther första gången! Hade ju sett den första Captain America filmen, men det var så länge sen så jag mindes honom inte. Hur som helst så är Black Panther en bra rulle, men ändå inte en av mina favoriter bland Marvel filmerna. Tycker det är för lite humor och en ganska tråkig huvudkaraktär... har väl blivit för bortskämd av all humor i de andra filmerna. Dock älskar jag alla sidokaraktärerna i Black Panther, och visst gillar jag T'Challa, men de som genast väckte mitt intresse var kvinnorna, främst av alla T'Challas syster som jag älskar.

Avengers: Infinity War ★★★★★ 
Älskar denna filmen. Tillsammans med Civil War, är detta favoriten bland Marvelfilmerna. Älskar att verkligen alla är med. Okej, inte exakt alla då, men nästintill. 

Sierra Burgess Is a Loser ★★★
Tyckte detta var en helt okej, lättsam film. Tre känns egentligen som ett för högt betyg, men två är för lite. Så den får tre. 

BlacKkKlansman ★★★★
Jag älskade denna filmen. Hade inga förväntningar alls, men blev otroligt positivt överraskad! Dels är det en viktig berättelse som ligger helt rätt i tiden. Samtidigt lyckades de verkligen göra detta till en underhållande film med mycket humor, utan att skämta bort allvaret i rasismen och nazismen. Humorn låg verkligen helt rätt. Superbra film som jag starkt rekommenderar. 

The Breakfast Club ★★★★ 
Jag älskar denna filmen med hela mitt hjärta och kände att det var dags för en omtitt. Lika bra som alltid, såklart. 

Lost In Translation ★★★
Detta är en sån där film som jag tror att jag uppskattar mer nu i efterhand än när jag tittade på den. Det jag gillade mest med filmen var hur den var gjord. Cinematografin, musiken, känslan. Alla de där detaljerna. Av många anledningar gillade jag även manuset. Inledningen av filmen. Slutet av filmen. Några scener däremellan som jag verkligen fastnade för. Men överlag är det en ganska händelselös film, vilket också gör att jag inte är så sugen på att se den igen. Med det sagt så tyckte jag ändå väldigt mycket om den, jag har bara lite svårt att sätta fingret på varför. Om inte då på grund av just alla de där detaljerna runtomkring berättelsen.

Django Unchained ★★★★ 
Egentligen är detta en 4,5/5 film för mig, eftersom jag tycker den blir lite utdragen mot slutet. Men, det är mer av en femma film än en fyra film, och eftersom jag inte hittar något snyggt sätt att göra halva stjärnor så får det bli en femma. Jo, för Django Unchained är en av mina absoluta favoriter och jag älskar nästan allt med den. Tycker den är så fantastisk och välgjord samtidigt som den är väldigt underhållande på alla sätt och vis. Christoph Waltz och Leonardo DiCaprio i samma film? Kan inte bli fel.