lördag 14 juli 2018

Serien som värmer mitt hjärta



Här kan du läsa min recension på säsong 1 av 'Anne with an E'

Det finns nog ingen serie jag skulle beskriva som så vacker som Anne With an E. Vilken berättelse! Säsong ett var helt fantastisk, och säsong två likaså. 

Ja, vacker är ett väldigt bra ord. Dels berättelsen i sig, men även allt annat. Och när jag säger allt, så menar jag allt. Miljöerna får mig att vilja hoppa rakt in i skärmen och kinematografin gör att jag genast vill ta med mig kameran och gå ut och filma lika vackra sekvenser som vi får se i Avonlea. Jag kan verkligen säga att jag är helt förälskad i denna serie, och jag hoppas innerligt att den går kvar på Netflix i många år till. 

Säsong ett handlade väldigt mycket om att få Anne att passa in i samhället - vilket garanterat blev en kamp för både henne och de få personer som stod vid hennes sida. I säsong två har Anne blivit så gott som accepterad i samhället, och även om det fortfarande finns de invånare i Avonlea som försöker trycka ner Anne på grund av hennes bakgrund, så finns det ännu fler som stöttar henne. Detta har gjort utrymme för nya karaktärer och nya berättelser, och det har varit en underbar resa. 

De främsta nya karaktärerna är två. Vi har Cole, den udda pojken i klassen som helst håller sig för sig själv. Det är möjligt att han varit med även i säsong ett, men i så fall kommer jag inte ihåg det. Hur som helst så har Cole blivit en av mina favoriter genom säsongen. Relationen som byggdes upp mellan Cole och Anne var underbar att få följa, och likaså hans känsla av tillhörighet med fantastiska Josephine Barry. 



Den andra karaktären vi fått träffa på och verkligen lära känna under säsongens tio avsnitt, är Sebastian, eller Bash som vi gärna kallar honom. Förra säsongen slutade tragiskt för Gilbert Blythe när hans sjuka pappa slutligen gick bort, och lämnade honom ensam med en hel gård att sköta. Men under sina resor utomlands träffar han på Bash som blir en ny familj för Gilbert. Bash är en otroligt härlig karaktär som är omöjlig att inte sympatisera med. Jag uppskattar hur man tagit in en storyline med hur mörkhyade blev behandlade under denna tid - samtidigt som vi får se att det även finns goda människor som inte dömer lika snabbt som andra. 

Skulle jag välja en favoritkaraktär under den här säsongen så skulle jag definitivt säga Marilla. Herregud vilken kvinna! Och som hon förändrats av Anne's närvaro. När vi först träffade på Marilla i säsong ett var hon otroligt bestämd, otroligt hård och kunde vara minst lika dömande som resten av stadens invånare. Men att få se hur hon reagerat på allt från Bash's närvaro, till stadens hårda kritik mot den enastående lärarinnan Ms Stacy, har verkligen bevisat hur mycket hon förändrats. Eller, förändrats är egentligen kanske fel ord att använda - snarare skulle jag säga att hon vaknat upp ur det gammalmodiga tankesättet och istället börjat förstå världen på ett helt annat sätt. 

Sammanfattningsvis så vill jag framhäva hur fantastisk Anne With an E faktiskt är. På alla sätt och vis. Man skulle kunna tro att detta är en serie gjord endast för barn och unga, men det är det verkligen inte. Anne With an E är en serie för alla. Med ett eller flera otroligt fina budskap genom varje avsnitt, blir detta en serie varken den minsta eller den äldsta bör missa. 

Samtliga två säsonger av Anne With An E finns tillgängliga att se på Netflix. Börja streama redan idag! 


fredag 13 juli 2018

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Detta inlägg skrivs i samarbete med Blockbuster.se. 

Otroligt länge har jag velat se Three Billboards Outside Ebbing, Missouri och ett flertal gånger har jag gjort planer för att se den på bio - planer som sedan blev avbrutna av annat. Men nu har filmen äntligen släppts för hyrning på Blockbuster, så det är vad jag gjort denna härliga lördagskväll (tidsinställt inlägg). 

Först och främst tänker jag genast berätta att jag älskade Three Billboards Outside Ebbing, Missouri. Eller ja, älska kanske är fel ord att använda när vi pratar om en hemsk film som handlar om våld och korruption inom polisen. Men i konstnärligt syfte, tänker jag ändå säga att jag älskar den här filmen. 

"My daughter Angela was murdered seven months ago. It seems to me the police department is too busy torturing black folk to solve actual crimes."

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri går djupt in på något världen länge velat blunda för, och kanske egentligen fortfarande gör på många plan. I huvudrollen ser vi Frances McDormand som den sörjande mamman Mildred Hayes. Sju månader efter att hennes dotter blivit våldtagen och mördad av en okänd gärningsman, bestämmer hon sig för att sätta press på polisen genom att ifrågasätta deras arbetssätt med hjälp av tre affischtavlor vid utkanten av småstaden Ebbing, Missouri. 

Utåt sätt handlar filmen om att hitta en mördare, men egentligen berättar filmen om så mycket mer. Det handlar inte bara om att polisen inte lyckas hitta gärningsmannen, utan det handlar om att polisen kanske inte ens försöker hitta gärningsmannen. Det handlar om allt de istället lägger sin tid på, så som att diskriminera och tortera oskyldiga människor på grund av exempelvis färgen på huden de bär. Det är tragiskt att Three Billboards faktiskt inte är helt fiktiv. Berättelsen i sig är inte verklighetsbaserad, men de särskilda händelserna är definitivt tagna som inspiration från verkligheten. Trots att världen valt att blunda för mycket som hänt, så vet vi ändå att korruption inom polisen inte är något påhitt för att skapa en spännande berättelse. 



Three Billboards lyckas utmärkt med att ge oss en inblick i en stad som lider på grund av maktmissbruk. Samtidigt är berättelsen otroligt nyanserad och det finns egentligen inget perspektiv som är helt rätt eller helt fel. Ingen av karaktärerna vi får möta i filmen är särskilt goda människor. Jag skulle säga att även Mildred Hayes har något av ett snedvridet perspektiv på vad som är rätt och fel. Och trots att han framstår som någorlunda sympatisk, så kan vi lugnt säga att Bill Willoughby inte heller är någon good-guy som egentligen förtjänar någon sympati. Men ändå får han det av oss. Vet du varför? För att Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är en nyanserad berättelse med ett förjäkla välskrivet manus. Ingenting framstår som helt svart eller vitt, och det ger filmen ett sådant djup att man inte riktigt vet vem man ska hata eller sympatisera med mest. Något som beskriver min tanke med detta ganska bra, är en replik som Chief Abercrombie uttalade mot slutet av filmen: "We're not all bad". Det enda vi får se, är det enda som Mildred får se - en polisbyrå där makten missbrukas till nittiofem procent. Givetvis finns det bra poliser i världen, poliser som faktiskt gått in i yrket för att de vill hjälpa människor. Alla människor. Och inte bara existerar de, utan de är även en stor majoritet. Men som sagt - det enda vi ser är det enda Mildred ser. I städer som dessa, där hela poliskåren är korrupt - där lever man farligt oavsett vem man är. 

Filmens starkaste sida är manuset, men utöver det så har vi helt makalösa skådespelare i Frances McDormand och Sam Rockwell. Vi har en lika makalös kinematografi och ett fantastiskt bra filmsoundtrack. Filmen nominerades till sju oscarspriser, och vann två av dem. Det är alltså möjligt att den kan vara väl värd att se, eller hur? 

Trots mina skyhöga förväntningar blev jag överraskad av det känslosamma band jag lyckades knyta under dessa två timmar framför tv:n. En helt otrolig film som jag starkt vill rekommendera till allt och alla. Hyr den idag på Blockbuster

★★★


onsdag 11 juli 2018

Jag tittar alldeles för lite på svensk film



Detta är ett samarbete med Karin, Emelie, Felicia och Sara

Jag tittar alldeles för lite på svensk film. Förr brukade det vara ett medvetet val, numera är det mer av en vana. Att hellre välja engelsktalande filmer framför svenska. Jag hoppas kunna se mer svensk film i framtiden men vi får se hur väl jag kommer lyckas med det. 

Temat denna veckan är Sverige, men jag tänker inte prata om svenska filmer. Istället tänker jag prata om svenska människor. Här kommer en lista på några svenska filmmänniskor som jag tänker extra mycket på just nu. 


Sveriges mest kända regissör, och ändå har jag inte sett många filmer av honom. Om några alls? Jag vet faktiskt inte. Ett mål är att någon gång snart ha ett maraton med enbart Ingmar Bergman filmer. Några av filmerna jag främst vill se är Det sjunde inseglet (1957), Fanny och Alexander (1982) samt Smultronstället (1957).



På tal om folk med Bergman som efternamn. Casablanca är givetvis en film som ligger högt upp på min vill-se lista. Ofattbart att jag inte sett den ännu! Filmen står i hyllan, bara att ta mig tiden egentligen. Även om Casablanca är Ingrid Bergmans med kända film, så är det långt ifrån det enda hon är känd för. Finns massvis med filmer man borde se om man ska kalla sin själv för filmälskare. 


Jag har fastnat väldigt mycket för Alicia Vikander de senaste två åren. Jag får genast känslan av att detta är en kvinna jag skulle vilja träffa på i verkligheten. Jag blev lite avis när en av mina bästa vänner sprang på henne under Gothenburg Film Festival i år och fick chansen att prata med henne och ta en bild. Min favoritroll med Alicia är Gerda i The Danish Girl (2015) och en av hennes filmer jag vill se är Till det som är vackert (2010). 


Ska man ändå ha ett maraton med klassiska filmer så kan man även skjuta in lite Garbo-filmer i högen. Några jag vill se är Anna Karenina (1935), Anna Christie (1930) och Ninotchka (1939). 



Det var bara förra året som Linus Sandgren vann en Oscar för bästa foto i La La Land. Efter det blev jag väldigt nyfiken på hans förmåga att skapa visuella konstverk i form av film. Några andra filmer han jobbat på är Joy (2015), American Hustle (2013) och Hundra Steg Från Bombay Till Paris (2014). 

Detta är bara några av alla fantastiska svenskar det finns inom filmindustrin. Jag hoppas verkligen kunna lära mig mer om den svenska filmindustrin i framtiden - jag är ju själv trots allt en svensk som drömmer om att jobba med film som huvudyrke. 

söndag 8 juli 2018

Ang. bloggen, veckans tema och filmtrilogier

Jag vet inte vad som har hänt med mig den senaste tiden. Det är inte ofta jag sätter mig och skriver, och på ungefär ett halvår har jag haft sådan skrivkramp att jag knappt orkat bry mig om att uppdatera bloggen. Men, när jag väl sätter mig ner och skriver så skrivs det av bara farten - då kan jag skriva tre, fyra inlägg på raken. Som jag tidsinställer och sedan dröjer det några veckor innan jag tar mig tiden att sätta mig ner och skriva igen. Det är tråkigt tycker jag, och även om jag ofta lyckats få ut något inlägg varje vecka så har dessvärre temainläggen tagit mer stryk än någonsin. När var sist jag skrev ett temainlägg? Jag vet inte. Det är synd, för jag tycker det är superroligt att ha detta samarbete med mina bloggvänner, eftersom det ger oss en ytterligare chans att diskutera våra favoritfilmer och serierna vi tittar på. 

Jag vet inte om min skrivlust kommer komma tillbaka på en dag, men jag ska göra mitt bästa för att ge mig själv inspirationen att trycka upp tempot och verkligen göra det där som jag brinner för. Jag ska anstränga mig för att skriva recensioner på filmerna och serierna jag tittar på, och jag ska anstränga mig för att få ut temainläggen varje vecka. 

Men veckan är ju inte helt över än, eller hur? För att ge er något mer intressant att läsa om, så tänkte jag att jag kunde ge er några tankar på temat för den här veckan. Så vad är temat? Trilogi, i samarbete med KarinsUniversum, FictionalEm, FrökenTV och Seriereflektioner.

Jag har valt ut fem trilogier som jag växt upp med, och älskar mer och mer för varje gång jag ser dem. Om det nu är möjligt. Här är några av mina favoriter samt mitt favoritcitat från filmerna. Enjoy!

Ps. Ignorera det faktum att några av dessa filmserier fått uppföljare på senare år. Vi låtsas istället som att det aldrig hänt, ok? 










lördag 7 juli 2018

Jim Halpert, den ultimata prankstern


En av mina absoluta favoritkomedier är The Office. Underbara, roliga, fina The Office


Och nu när vi ändå pratar om The Office, minns ni alla pranks vi fick genomleva under åren? 


Ja, som exempelvis gången då Jim skickade meddelanden till Dwight, underskrivet Dwights framtida jag. 


Eller den där gången då Jim utförde Pavlov experimentet på Dwight, för att se om han reagerar likadant som en hund hade gjort. 


Du minns väl ändå den där gången då Jim gömde alla Dwights kontorsprylar inuti kontorets godisautomat? 


För att inte tala om det försvunna skrivbordet, som Dwight tillslut hittade vid pissoaren efter en lek av "varmt eller kallt". 


Det var ganska kul den där gången då Jim hade bytt ut Dwight's skrivbord mot julklappspapper. 


Vi minns alla den där gaydar-detektorn som fick Dwight att börja ifrågasätta hela sin egen identitet. 


Du minns väl också gången då Jim fejkade sitt eget mord i hotellrummet i Tallahassee?


En av de första och bästa - avsnittet då Jim råkar hitta ett par glasögon som liknar de glasögon Dwight har på sig dagligen... och därefter går all-in med sin nya Dwight-kostym. 


Sekvensen där det berättas om flera gamla prank på en gång, svårt att hålla sig från skratt.


Med ett mordmysterie.


Följt av det klassiska "mynten-i-telefonen-pranket". 


Och Meredith på toa.


Kommer du förresten ihåg avsnittet med The Quad Desk? När Dwight's megadesk förvandlades till en Jim-hämnd i form av ett ännu större skrivbord. 


Eller gången då Jim lyckades övertyga Dwight om att han hade rökt på och sedan fått minnesförlust. 


Aldrig glömmer jag när Jim rekryterade Dwight till ett topphemligt CIA-uppdrag. 


Inte heller när han lyckades övertyga Dwight om att han förvandlats till vampyr. 


Och så har vi den där gången då Jim lyckades lura Dwight till att byta bort sina värdefulla saker mot ett paket magiska bönor. 


Och såklart, när han bytte ut Dwight's kostym mot en skämtkostym. 


När Jim övertygade Dwight om att han egentligen alltid varit asiat. 


Trots många noga planerade pranks genom åren, så finns det inget spratt som slår häftapparaten i jell-on från avsnitt ett. Klassikern vi aldrig glömmer. 


Mot slutet fick vi äntligen ett Jim-spratt som kom från hjärtat. 


Och slutligen får nämnas, det där underbara avsnittet då Dwight äntligen fick sin revansch.