lördag 27 augusti 2016

Sean Pertwee & Ben McKenzie

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwj9ouDb3rjOAhVIOpoKHZStCvcQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.superherohype.com%2Fnews%2F316789-gotham-recap-episode-1-02-selina-kyle&psig=AFQjCNHtoQFyn-XC9UkqtG6l1lsiq4ht5w&ust=1470983501808737

Är det verkligen bara jag som tycker dessa två är sjukt lika?

Bilden föreställer skådespelarna Sean Pertwee och Ben McKenzie som tillsammans spelar två av huvudkaraktärerna i tv-serien Gotham. Redan sedan första avsnittet av serien har jag stört mig på att Pertwee ser ut som en äldre version av McKenzie. Jag minns att jag redan efter seriens premiär, bestämde mig för att söka upp om de var släkt på något sätt, men nej. Och inte heller verkar det som att någon annan lagt märke till det. Ändå är det för mig helt solklart att de är lika som bär, med en viss åldersskillnad.

Näsan, munnen, ögonen... allt. Är jag ensam om detta eller är det någon av er som sett likheten mellan dessa två människor?

fredag 26 augusti 2016

John Hron

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwifycqrid3OAhVCkiwKHcoZBT0QjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.johnhronfilm.com%2Fpress%2F&bvm=bv.130731782,d.bGg&psig=AFQjCNFZ2Vb61Ok30_bFsAMWGvrYcp4Ddw&ust=1472231887230164

Hallå där, 
Jag ville bara tipsa om en film som just nu går på bio, nämligen den svenska John Hron. Jag kommer inte skriva en större recension om den då jag missade några delar av filmen när jag såg den eftersom jag även jobbade på biografen och inte hade tid att sitta ner under hela filmen. Recensionen skulle alltså i så fall inte bli fullt rättvis, men jag tänker ändå tipsa om den här filmen då den berättar något som är väldigt stort där jag kommer ifrån. Jag vet faktiskt inte riktigt hur stor hela John Hron-incidenten 1995 blev i resten av Sverige, men runtom Göteborg och Kungälv har det satt stora märken. Vet du inte så mycket om vem John Hron var och vad som hände med honom, så tycker jag du ska se filmen då budskapet är väldigt viktigt. Där jag kommer ifrån är det dock väldigt känsligt, och jag vet att flera av besökarna på biografen inte ens klarade av att se färdigt hela filmen. Men kort sagt - det är hemskt men det har faktiskt hänt och det är så himla viktigt att framhäva för att det inte ska hända igen. Därför tycker jag att just du ska se den svenska filmen John Hron.

torsdag 25 augusti 2016

Laggies (2014)

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjtg5mpvNfOAhUE6CwKHX6hAWQQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Flaggiesthemovie.tumblr.com%2F&psig=AFQjCNG_ZWI7d7cLLExt6Epi2Z_eJDUH3Q&ust=1472039423788432 

Laggies är en romantisk dramakomedi från 2014, regisserad av Lynn Shelton och skriven av Andrea Seigel. I rollerna ser vi bl.a. Keira Knightley, Chloe Grace Moretz och Sam Rockwell. 

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwi37N7NvNfOAhVFCywKHZjBA0AQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fathenacinema.com%2Flaggies-coming-to-the-athena-cinema-friday-november-7th%2F&psig=AFQjCNFU1B-ezvEKrpAbn9een6lrW4X5Fg&ust=1472039500424683
Denna mysiga indiefilm följer huvudkaraktären Megan (Keira Knightley) efter att pojkvännen hon haft sedan high school, friar till henne. När hon dessutom börjar inse att hela hennes liv är rena sömnpillret, tar hon chansen att uppleva sin ungdom igen när hon lär känna en sextonårig high school elev vid namn Annika (Chloe Grace Moretz). Istället för att åka på ett seminarie som hon sagt till sin fästman, blir det att hon spenderar sin fria vecka tillsammans med Annika och hennes vänner. Resan tillbaka till sin egen ungdom blir Megan's största utveckling, och snart börjar hon förstå att hon aldrig riktigt varit lycklig tidigare

Laggies är en film jag velat se sedan första trailern släpptes innan premiären, dels på grund av handlingen - den tilltalar mig då hela filmen i stort sett handlar om en inre resa för huvudkaraktären. Sådant blir alltid så bra på film, och att tre skådespelare jag absolut älskar spelar huvudrollerna gör ju inte saken sämre. Knightley passade utmärkt i rollen som den ungdomliga tjugoåtta-åringen Megan, och hon spred redan från första stund en stor charm över filmen. Moretz är ytterligare en skådespelare jag alltid tyckt väldigt mycket om, vilket är udda för barnskådespelare. Men hon har något speciellt med sig, och vad denna specialitet än må vara så bidrog hon säkerligen med det i denna film. Sist har vi även Sam Rockwell som jag måste nämna, det är något med den mannen alltså. Jag har alltid älskat honom, och han passar så otroligt bra i så många olika roller. Han var perfekt som den charmigt barnsliga, men ändå ansvarsfulle, advokatpappan Craig. 

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=&url=http%3A%2F%2Fmsthor.pixnet.net%2Fblog%2Fpost%2F408450832-%25E9%259B%25BB%25E5%25BD%25B1%25E6%258E%25A8%25E8%2596%25A6-l-laggies-%25E5%25A4%25A7%25E6%2584%259B%25E6%2599%259A%25E6%2588%2590&bvm=bv.129759880,d.bGg&psig=AFQjCNGgamXtjT15ByUlzEbaC-SS0Hy02g&ust=1472039610017905
Humor är ingen stor del av filmen och därför skulle jag hellre kalla detta en dramafilm än en komedi. Men å andra sidan har filmen en viss charm som ingen dramafilm någonsin skulle kunna uppnå utan att kallas för komedi. Laggies är extremt mysig och precis lagom lång, och på så sätt blir detta ett bra tidsfördriv. Jag gillar budskapet i filmen och man påverkas faktiskt starkt av den simpla men effektfulla handlingen. Är du dock ute efter en komedi så tror jag inte detta är filmen du letar efter. Jag måste även säga att det tog ett tag för mig att komma in i Laggies. Nu i efterhand måste jag säga att jag verkligen gillar den, men det tog egentligen inte fart förrän en stund in i filmen. Minns att jag till och med tänkte att detta inte alls var vad jag hade förväntat mig. Ja, det vill säga, tills den blev precis vad jag var ute efter. 

Jag tycker faktiskt att denna film påminde lite om min älskling The Way Way Back, då båda dessa filmer influeras starkt av det härliga temat "coming-of-age" samtidigt som vi ändå får se det ur ett hyfsat vuxet perspektiv. Laggies är absolut en film du ska se om du gillar mysiga dramakomedier då den verkligen har en äkta charm. Förvänta dig bara ingen skrattfest, för då lär du bli besviken.

BETYG: 7/10

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwj17NOyvNfOAhUFEiwKHWqoCYoQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.hollywoodreporter.com%2Freview%2Flaggies-sundance-review-672065&psig=AFQjCNHkIt7JhvxtQYczArSFKxc3V3EpWg&ust=1472039443492480

onsdag 24 augusti 2016

Vecka 34 ● Äkta vänskap

Detta är ett samarbete med Felicia, Emelie, Sara och Karin.

Det finns mycket fina relationer här i världen, och detta är även en av de saker som gör sig bäst just på film & tv. Av alla relationer, är enligt mig just äkta vänskap det bästa. Där inget är romantiskt, men man älskar ändå varandra så mycket att man skulle göra allt för denna personen. Filmer innehåller många bra vänskaper, men det blir ju givetvis så mycket bättre när vänskapen får utrymme att utvecklas hela tiden, växa sig starkare från början till slut. Därför brukar vänskaper just från tv-serier vara så mycket mer kraftfulla än på film. Min lista den här veckan kommer alltså bestå av mina personliga topp 5 vänskaper från just tv-serier.

http://atlantablackstar.com/2013/08/24/hell-on-wheels-season-3-episode-4-the-game/
5
Cullen Bohannon & Elam Ferguson
Denna vänskap utvecklas starkt genom seriens gång och känns verkligen ärlig på något sätt. Just det faktum att Cullen är f.d. slavhandlare och Elam en f.d. slav, gör vänskapen väldigt komplex men samtidigt stark då de båda lär varandra ett och annat om det motsatta livet. Serien jag pratar om här heter Hell on Wheels

4

Athos, Porthos, Aramis & D'Artagnan
Älskar alla dessa grabbar och deras vänskap, men den relation jag gillar bäst här, måste ändå vara vänskapen mellan Aramis & Porthos (som även är mina favoritkaraktärer). Det är en speciell scen mellan dessa två som jag bara avgudar - tänker inte säga vilken då det innebär spoilers, men har du sett serien så kanske denna meningen får en klocka att ringa: Den scen jag syftar på är när Aramis erkänner någonting väldigt stort för de allihop, och Porthos först blir jättearg och är påväg att slå till Aramis, men i samma sekund han tar tag i Aramis så förvandlas hans ilska till en enorm kram. Min favoritscen från hela serien (The Musketeers), definitivt!


3
Steve McGarrett & Danny Williams 
Steve & Danny från älskade Hawaii Five-0 har verkligen en underbar relation. De är så roliga ihop, det går inte ett enda avsnitt utan att man skrattar åt dessa två och deras argumenterande kring både det ena och det tredje. Utåt sätt så hävdar de att de avskyr varandra (åtminstone i början) men i själva verket (vilket är så härligt tydligt) älskar de varandra och skulle dö för varandra på ett ögonblick. Minns en scen från säsong 1 som alltid får mig att skratta, det är när Steve är på något skepp för att lösa ett gisslandrama, och pratar med Danny i telefon. En äldre man som står bredvid honom blir förvirrad över samtalet och frågar: "Are you talking to your wife?". Haha, underbart, helt underbart. Och jag som inte ens gillar polisserier särskilt mycket. Hawaii Five-0 är verkligen ett undantag! 

2
Neal Caffrey & Peter Burke
White Collar är en av mina favoritserier, och det beror på två saker - humorn samt vänskapen mellan de två huvudkaraktärerna. FBI-agenten Peter Burke har varit efter bedragaren Neal Caffrey i flera år och är också den som slutligen satte dit honom. Trots detta blir Peter & Neals vänskap helt underbar redan från första avsnittet - man skrattar och ler och skrattar lite till. Men även om Neal har sina egna avsikter med att hjälpa FBI, och även om Peter har sina orders så märker ändå vi tittare hur starkt deras vänskap växer sig, trots sina motsatta sidor av lagen. 

1
Annie, George & Mitchell
Sist men ändå bäst, är min favoritvänskap av alla. De tre karaktärerna Annie, George och Mitchell kommer från tv-serien Being Human och är tre otroligt älskvärda karaktärer. Annie är ett spöke, George är varulv och Mitchell är vampyr, men trots deras olikheter låter de inget komma i mellan dem. Även i denna relation har humor en stor roll, och humor är faktiskt något som kan göra underverk för en relation. Det bevisar sig självt i Being Human såväl som i många andra liknande tv-serier. Dock är givetvis humor inte allt - Annie, George och Mitchell älskar varandra jättemycket och det märks genom all drama, alla jobbigheter de tvingas gå igenom tillsammans. Men vad de än går igenom, så är de alltid tillsammans vilket är så underbart härligt att få vittna.

Några andra vänskapsrelationer värda att nämnas kan hittas i detta inlägg: klicka här

tisdag 23 augusti 2016

måndag 22 augusti 2016

Drive (2011)

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiKio7H2dXOAhUkIpoKHWCaAbIQjRwIBw&url=https%3A%2F%2Fflicksandpieces.com%2F2014%2F09%2F26%2F10-beautiful-alternative-movie-posters%2Fdrive_previewv1-sample-print-copydextina%2F&psig=AFQjCNGtFJyV1cizML32xuFfwDnS6linPA&ust=1471978551716169

Drive är en kriminaldramafilm från 2011, regisserad av Nicolas Winding Refn. Filmen baseras på boken vid samma namn, skriven av den amerikanska författaren James Sallis. Drive nominerades år 2012 till en Oscar inom kategorin Bästa ljudredigering

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjE4vu52dXOAhXDFZoKHfoTDYsQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.iaft.net%2Fdrive-2011%2F&psig=AFQjCNFEH5gqXXlsGz47vcJnUZQwuJCZBw&ust=1471978524315593
Drive följer den mystiska huvudkaraktären vars namn vi aldrig får veta, som arbetar som stuntman inom filmbranschen. Men under ytan gömmer sig en man kapabel till mycket mer än bara snabbkörning på filminspelningar. Efter att ha lärt känna sin nya granne Irene och hennes familj, inser han att familjen är ute på djupt vatten, men när han försöker hjälpa dem går saker och ting inte riktigt som han tänkt sig. Rollerna spelas av bl.a. Ryan Gosling, Carey Mulligan, Oscar Isaac, Bryan Cranston, Albert Brooks och Ron Perlman. 

Detta är en film jag inte hade planerat att se alls, då den egentligen inte tilltalade mig särskilt mycket. Ryan Gosling är heller inte en av mina favoriter (har dock inget emot honom, har bara aldrig gillat honom heller) så det var inte det som drev mig till att se filmen. Anledningen till att jag såg Drive beror helt och hållet på att jag igår kväll var helt utmattad efter en dagstur till kulturkalaset i Göteborg, och helt enkelt satte på det första som poppade upp på Netflix. Tyvärr var jag inte tillräckligt trött för att somna, för helt ärligt så hade det varit ett bättre tidsfördriv. 

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiIyKTN2dXOAhUTS5oKHUA6DYwQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fdailygrindhouse.com%2Fthewire%2Fmovie-day-drive-2011%2F&psig=AFQjCNGFytZhs1DNbFEHdVmfanIxUnuTsQ&ust=1471978564772222
Drive är absolut ingen dålig film. Inte alls. Men det är bara inte min typ av film. Först och främst så måste jag säga att detta är en film med extremt få dialoger. Vad vi får är drama i form av intensiva blickar blandat med intensiv musik. En film som denna kräver duktiga skådespelare, som har förmågan att verkligen visa tittaren var de känner eller tänker, utan att faktiskt säga det. Jag tycker skådespelarna lyckades ganska bra med detta, och därför är detta ändå en bra film. 

Filmen är bara 100 minuter lång, vilket är precis lagom för en sådan här film. Trots att jag inte gillade filmen särskilt mycket så var den lätt att ta sig igenom då tiden gick fort. Dock var det inte förrän efter halva filmen som själva handlingen började sätta fart - innan dess blev vi mest bara introducerade till huvudkaraktären. Trots den långa introduktionen lärde vi aldrig riktigt känna honom helt. När eftertexterna började rulla visste vi fortfarande ingenting om hans bakgrund, hur han hamnat i den bransch han är i eller varför han beter sig som han gör. Men vi har ändå på något sätt fått se in i hans själ. Vi har fortfarande ingen aning om vem han är, men tack vare blicken i Ryan Gosling's ögon, vet vi att han varken är känslokall eller fullt ut empatisk. 

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwj8i5PQ2dXOAhWjKJoKHamzA40QjRwIBw&url=https%3A%2F%2Friversofgrue.com%2F2013%2F08%2F31%2Fdrive-2011%2F&psig=AFQjCNHv-dAJqpWaf1mZ6NDgBrj11gK-Cw&ust=1471978570687519
Tack vare skådespelarnas lyckade insatser när det gäller ansiktsuttryck, samt den intensiva musiken som ständigt härjade i bakgrunden, blir Drive en kvalitetsrulle. Den berättar i stort sätt, den möjliga sanningen bakom kriminalitetens brutalitet och lyckas säkerligen få tittaren att rysa, känna och undra. Thrillertemat blandat med mystik utgjorde en bra känsla för den tittare som gillar just denna typen av filmer. På grund av de få dialogerna krävs det från tittaren, att man kan förstå mycket just på känsla och stämning. Personligen var detta inte en film för mig då den snarare gav mig en känsla av obehag, vilket jag inte gillar i filmer. Drive bjöd även på en hel del blod och våld, och är man känslig så är nog detta inte en film som passar.

Drive förtjänar på många sätt ett högt betyg, men samtidigt tror jag tyvärr att det är för få personer som faktiskt uppskattar sådana här filmer. Gosling gjorde en bra insats med huvudkaraktären - tack vare blicken i ögonen fick han oss att förstå karaktären trots få dialoger. Detta är dock en film som kräver tittarens fulla uppmärksamhet, och från mig fick den inte riktigt det. Räcker det för dig med en stark och betydande musik blandat med djupa blickar, så kan du dock mycket väl uppskatta denna film mer än vad jag gjorde.

BETYG: 7/10 

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiYj6zT2dXOAhVDSZoKHbjSA4oQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.popoptiq.com%2Fthe-mythology-symbolism-of-drive%2Fdrive-6-2%2F&psig=AFQjCNH8kHzCg8jkNu1Rlsd_UzY7l4huwA&ust=1471978577464476

Hakuna Matata

It means no worries for the rest of your days

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjp0b370tDOAhVDhSwKHet-ASoQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Flionking.wikia.com%2Fwiki%2FHakuna_Matata&bvm=bv.129759880,d.bGg&psig=AFQjCNFOhiPe9CGgMa0OnGqd8z_Qi-W1Qg&ust=1471804975411890

söndag 21 augusti 2016

lördag 20 augusti 2016

Dear Mr. Vernon

The Breakfast Club (1985)

Outlander: Säsong 2

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiZ7tbL0s_OAhWHiiwKHUpDBIUQjRwIBw&url=https%3A%2F%2Fnow.ruelala.com%2Fmeet-terry-dresbach-outlander-costume-designer%2F&psig=AFQjCNEGIXJwmR7nulTuTln9xc7tLteXaw&ust=1471770522987992

För drygt en månad sedan hade den älskvärda tv-serien Outlander's andra säsong sänt sitt sista avsnitt. Efter en tids väntan bestämde jag mig för att det var dags igen. Denna veckan blev för mig, en äkta Outlander-vecka. Andra säsongen av Outlander baseras på Dragonfly In Amber, den andra delen av bokserien skriven av Diana Gabaldon och innehåller totalt 13 avsnitt av kärlek, sorg och dramatiska intriger. Men ännu är detta inte slutet - Starz har nämligen beställt ytterligare två säsonger av serien. Aye, två säsonger till.

Har du aldrig hört talas om serien så kan handlingen sammanfattas såhär. Året är 1945 och andra världskriget har precis tagit slut. Claire Randall reser med sin make Frank till Skottland för att fira sin smekmånad under ett nytt försök på äktenskapet efter fem års separation på grund av kriget. Efter en visit på ett berg av höga stenar, händer något oförklarligt. Claire finner sig plötsligt mitt i ett helt nytt krig, nämligen mellan de skotska högländarna och brittiska soldater. Medan hon försöker klura ut hur det är möjligt för henne att från ett ögonblick till ett annat, resa tillbaka två hundra år i tiden, måste hon göra vad hon kan för att överleva i en främmande värld. I rollerna ser vi bl.a. Caitriona Balfe, Sam Heughan och Tobias Menzies. Detta är inte ett spoilerfritt inlägg.

Läs min spoilerfria recension av säsong 1 HÄR.  


Åh Outlander, kära Outlander. Vad jag har saknat dig. Jag bara insåg det inte förrän jag satte igång första avsnittet av andra säsongen. Efter första säsongen var jag nämligen ganska mätt på denna serie. Missförstå mig inte - Outlander är en fantastisk serie. Men ni vet vad de säger om att få för mycket av det goda... Jag fastnade för Outlander redan efter första avsnittet - jag minns hur fullkomligt tagen jag var. Jag såg ett antal avsnitt till, men därefter hände något - jag fick inte tillbaka den där känslan... Känslan av att njuta av varje ögonblick på skärmen. Istället var det snarare kvalitén, skådespelarna och miljön som fick mig att fortsätta. Givetvis var ett flertal avsnitt riktigt spännande, men det fanns även de avsnitten som fick en att gäspa till och från. Trots att jag hört många hävda att första säsongen är bättre än den andra, kan jag verkligen inte hålla med. Första säsongen var riktigt bra, men andra säsongen är enligt mig, faktiskt snäppet bättre. 

Jag vet inte vad detta beror på, men av någon anledning har jag kommit in mycket bättre i serien nu än vad jag hade tidigare. Exempelvis har jag uppskattat Jamie och Claire's relation så mycket mer än tidigare. Kärleken de delade var bara inte lika fängslande för mig under förra säsongen. Jag tycker även att denna säsong varit mer spännande, och det beror delvis på att serien börjat skifta mellan olika århundraden. Ytterligare en sak jag hört från fans av serien, är att framtidsblicken var ett misstag eftersom det gjorde att spänningen krackelerade. För mig var det snarare tvärtom. Visst, vi fick nu veta vem som skulle vinna striden om Culloden, men att veta och att vänta kan i många fall vara minst lika spännande. Därför får framtidsblicken som skedde både i början och i slutet, två tummar upp från mig.

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwjWsuqs08_OAhWFBiwKHTWKBSgQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fflavorwire.com%2F575215%2Foutlander-season-2-episode-5-recap-untimely-resurrection&psig=AFQjCNE33XabknQSujaX1iC2zVpSbewqPA&ust=1471770727330097

Första delen av Outlander's andra säsong, spenderades i Frankrike. Paris mer exakt. Här får vi under de första sju avsnitten följa en helt annan del av 1700-talet än den vi lärt känna i Skottland. Det blir klassiskt spioneri blandat med aristokratiskt umgänge, och personligen älskade jag det. Såhär i efterhand minns jag knappt ens vad som hände under dessa avsnitt, men fängslande var det i alla fall. Framförallt så var det en hel annan sida av Outlander, och det uppskattar jag faktiskt. Främsta anledningen tror jag beror på att det nu fanns fler karaktärer än bara Jamie och Claire att bry sig om. Jag har nämligen kommit fram till att just detta måste vara anledningen till varför jag aldrig riktigt fastnade för den första säsongen - jag hade inte tillräckligt mycket att bry mig om. Givetvis älskar man Jamie och Claire, men personligen räcker inte det. Jag vill ha fler karaktärer att bry mig om, så att få lära känna Murtaugh bättre var mer än bara positivt. Faktum är, att jag minns inte ens denna karaktären från förra säsongen. För mig var han bara en av de där skotska bakgrundskaraktärerna. Samma sak gällde när vi kom tillbaka till Skottland i åttonde avsnittet. Den enda där som jag faktiskt kände igen, var Angus (may he rest in peace). Hans kompis som blev sårad i kriget har jag inget minne av alls, och detsamma gäller de andra två skottarna som Angus 'störde' lite väl mycket. Visserligen kände man ju igen Dougal och Colum, men ingen av dessa har jag någonsin gillat. Jag vet alltså att många saknade Skottland och var jätteglada åt att få återvända, men för mig blev de avsnitten nästan tråkiga. 

Hur som helst, poängen här är att jag verkligen uppskattar att ha fått lära känna karaktärerna bättre. Främst då Murtaugh, som jag nu älskar trots att jag inte har något minne av honom från första säsongen (även om han säkert var med i varje avsnitt). Jag gillar även att vi fått lära känna Fergus, han var verkligen ett välkommet nyskott. Personligen tycker jag alla "vuxen"-serier behöver en liten Fergus, all brutalitet och våld blir så mycket bättre med ett tufft litet barn mitt i mixen. 

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=images&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwitwtaz1M_OAhXDVSwKHTy9C5cQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Foutlander.wikia.com%2Fwiki%2FMurtagh_Fraser&bvm=bv.129759880,d.bGg&psig=AFQjCNGuEFwWh-QqEUXKJel3TSRE_woh7Q&ust=1471770971679715

På tal om Fergus. Hur hemskt var inte avsnittet "Faith"? Att Claire förlorade sitt barn och satt och vaggade liket i sängen, usch så hemskt. Denna scen var extremt tragisk, men något som faktiskt gjorde mig ännu mer tagen, var att stackars Fergus fick bli Black Jack's nästa offer. Som om inte Jaimes öde vore nog? När Fergus låg i sängen och berättade vad som hänt för Claire, då började tårarna rinna. Usch, jag avskyr verkligen våldtäkt - inget är värre än när det handlar om små barn! Och stackars Jaime - det måste varit som att tvingas återuppleva vad som hänt honom när han kom in och såg vad Jack gjorde mot pojken. Usch. Hemskt. Men för att nämna något som inte är så deprimerande... hur i hela friden kan man föredra namnet Fergus framför hans äkta namn Claudel? För första gången någonsin har Jaime enligt mig, väldigt dålig smak. 

Precis som under hela första säsongen har Outlander uppnått höga nivåer av kvalitetsvisning. Manus, miljö, regi, filmning... och skådespelare. Herregud vad imponerade Caitriona Balfe varit under alla dessa tretton avsnitt. Om och om igen satt jag häpnad över hennes skådespeleri - hon är verkligen helt otrolig. Om hon inte når högre höjder än såhär i framtiden så är det något allvarligt fel med världen. 

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwiB7uLl0c_OAhUI2CwKHZS3A1YQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Fwww.people.com%2Farticle%2Foutlander-season-2-finale-recap&psig=AFQjCNH3gbFF80QjZTCI2Whsa0wWYHh0aQ&ust=1471770310142340

Jag har en sak till att ta upp, och det är slutet. Vilket fantastiskt avsnitt det var! Jag älskade varje sekund av varje minut. Jag älskar verkligen hur de blandar nutid (eller ja, 60-tal) med Claire's resa under 1700-talet. Att få träffa Brianna var roligt, även om hon inte var som jag hade förväntat mig. Jag har inte riktigt fastnat för denna karaktär än, men jag tänker ge det tid då jag hoppas att hon tar större plats i nästa säsong och att jag lär mig älska henne lika mycket som jag älskar hennes föräldrar. Även Roger var ett trevligt tillskott. Men, detta var givetvis inte höjdpunkten i avsnittet - hur fint var inte avskedet mellan våra två favoritkaraktärer? Jag dog bara lite. 

Andra säsongen av fantastiska Outlander bevisar åter igen varför termen fantastisk passar in så bra i beskrivningen. Det jag älskar mest med Outlander, är hur verklig den känns. Trots att den innehåller ett flertal "fantasy"-element, så lyckas den verkligen få oss att känna som om vi befinner oss i 1700-talets Skottland. Bara en sådan småsak som att sitta och vittna kungen skita, bevisar att de inte är rädda för att visa sanningen. Sådana här saker bjuder även tittaren på lite humor då och då, vilket aldrig är helt fel i en serie som denna. Kort sagt - har du inte sett Outlander ännu så är det allt dags!

https://www.google.se/url?sa=i&rct=j&q=&esrc=s&source=imgres&cd=&cad=rja&uact=8&ved=0ahUKEwis1I6008_OAhXB2SwKHd3GAFMQjRwIBw&url=http%3A%2F%2Ftvline.com%2F2016%2F07%2F09%2Foutlander-recap-season-2-finale-episode-13-roger-brianna-print-shop%2F&psig=AFQjCNHoBTlSC-FAhP5fFfxln7CSbyhlrA&ust=1471770742815882