onsdag 20 november 2019

11 frågor ○ Bates Motel



Hittade detta lilla inlägg i utkastet som jag skrev för flera år sedan. Kanske dags att publicera nu då, för att åter väcka liv i den kärlek jag en gång hade för denna fantastiska tv-serie!

1. Hur skulle du kortfattat beskriva serien?
Bates Motel följer mördaren Norman Bates som ung tonåring, från att han tillsammans med sin mamma först köper motellet. Den fiktiva karaktären Norman Bates porträtterades för första gången av Robert Bloch i hans roman Psycho (1959), som även blev film år 1960, regisserad av ingen minder än skräckmästaren Alfred Hitchcock. Det är med andra ord en ganska intressant serie, som följer psyket hos en man som i framtiden kommer begå ett flertal mord.

2. Vad är det bästa med serien?
Handlingen! Det är riktigt spännande, och rent av fascinerande, att få följa Normans utveckling från en oskyldig tonårspojke, till den han slutligen är i sista säsongen. Rättare sagt, borde jag kanske säga karaktärerna. Handlingen i sig är ju bra, men det som faktiskt gör den så bra, är karaktärerna! Både Norman och Norma är otroligt välskrivna, och ett gigantiskt plus är ju att Freddie Highmore och Vera Farmiga är som skapta för rollerna. Helt otroliga skådespelare! Det är för mig ett enormt under att varken Vera eller Freddie vunnit en Emmy under alla fem säsonger de spelat dessa roller. Ett under.

3. Vad är det sämsta med serien?
Att den kan bli väldigt obehaglig vid tillfällen. Tyckte inte det var så farligt de första tre säsongerna, men från säsong fyra så gäller det att inte titta på avsnitten mitt i natten när ingen annan är hemma.

4. Vilken karaktär är din favorit?
Åh, den här frågan! I säsong ett hade jag lätt bara svarat Emma, för hon är så underbar. Men helt ärligt kan jag inte ge ett så enkelt svar längre. Min absoluta favorit måste nog vara Norma, jag fullkomligt älskar henne! Det tog mig flera säsonger innan jag nådde den punkten, innan dess hade jag lite av en hatkärlek till henne. Men efter säsong fyra så var jag helförälskad. Hon är speciell, men hon har också gått igenom saker som ingen annan heller hade kommit ut ur, utan att bli lite "speciell". På nära andra plats kommer Dylan, för han är också helt underbar. Ungefär som Emma, ganska perfekt. Han vill så väl hela tiden, och är den enda som faktiskt försökte hjälpa Norman innan det var försent, men eftersom han inte fick någon hjälp med det så lyckades han inte, och helt plötsligt var det försent.

5. En replik från serien som du kan citera utantill?
Med tanke på att jag nyss maratonkollade hela serien (när jag skriver detta i alla fall) så har jag ganska många minnesvärda repliker färska i huvudet. En sak Norman sa i finalen (eller något av de sista avsnitten i alla fall) var detta: "Everyone has multiple personalities. We put out what we need, when we have to." Det fick mig verkligen att fundera, för det är sant. Exempelvis är man olika personer beroende på vem man umgås med. Min personlighet är inte exakt likadan när jag umgås med min pappa som den är när jag umgås med min bästa vän. Och en tredje personlighet har jag liggandes på jobbet. Det är så för alla, tror jag. Kanske inte riktigt så extremt som i Normans fall, men ändå.  

6. Finns det någon relation i serien som du gillar extra mycket?
Jag gillar alla relationer förutom Norma/Normans... Min favorit är utan tvekan den romantiska relationen mellan Dylan och Emma, jag blev helkär i dessa två. Två underbart fantastiska själar i en serie där mord och hemskheter präglar varje avsnitt, de förtjänar varandra. Relationerna inom familjen har även haft sina stunder då de varit fina, även om de är lite märkliga. När Norma i slutet av säsong 3 (tror jag det var) bad om ursäkt till Dylan för hur hon hanterat sin smärta kring hur han kom till. Det var vackert, och sen var det väldigt fint att se deras relation växa i säsong fyra. Även Norman och Dylan har haft sina stunder då de varit "bra" bröder. Mitt favoritögonblick med dem är utan tvekan i finalen, när de står i huset och Dylan säger (citerar rakt av, spoilers ahead): "I don't know what I want for you! What I really want is something that can never happen, okay? I want you to be happy... I want you to be well. I want mom to be alive again, I want both of you to meet my daughter. I want to celebrate Christmas' together." Det var så himla tragiskt och samtidigt så vackert. Oj just det, jag får inte glömma den underbart fina (men kortvariga) romantiska relationen mellan Norma och Romero! De var så himla söta tillsammans, det var första (och sista) gången någonsin vi fick se Norma lycklig, på riktigt. Det var en sån där härligt ship man hade genom seriens gång också, till skillnad från Dylan och Emma, så hände det inte på studs, utan de teasades väldigt mycket innan de tillslut... ja, ni vet. Gifte sig för försäkringspengar. 

7. Finns det någon minnesvärd scen som du aldrig glömmer? 
Ohja. Ohja. Ohja. Åter igen; Normans sista scen. Bästa scenen i hela serien, så vackert och så tragiskt på samma gång. För att nämna en lite roligare scen så tokälskar jag scenen i säsong 3 när Emma tar emot Dylans maruijana leverans på motellet och sedan kör till gården med all maruijana fullt synlig i bilen, Bob Marley-style. Hela den scenen var så fantastiskt underbar, som om man inte älskade Emma tillräckligt innan! Solglasögonen på och The Specials' A Message To You Rudy i bakgrunden. 

8. Favoritmusik från serien?
Jag tror jag precis nämnde det faktiskt. Scenen med Emma och Maruijana, med A Message To Rudy (se här). Utöver den scenen har det dock funnits väldigt många bra musikstunder i Bates Motel, vet att jag reagerade på det när jag kollade igenom serien. Älskade bl.a. slutet av säsong 3, när... ja, låt oss bara säga att ett ganska brutalt mord just skett, och så började The Ronettes' Be my baby spelas medan eftertexterna började rulla. Så himla bra. 

9. Har du någonsin gråtit till serien?
Ja, lite grann. Vet att det var ett tillfälle när jag kände mig väldigt sårbar i säsong fem. Tror det var scenen när Romero kommer tillbaka till Bates huset och ser Norma (i syne). Eller så kanske det var scenen när han hittade Norma och försökte väcka liv i henne i säsong 4? Jösses, jag kommer faktiskt inte ihåg. Jag vet att det var någon scen med Romero och Norma i alla fall. 

10. Vad tyckte du om slutet, och om det är en pågående serie, hur vill du att det ska sluta? 
Den är avslutad och ja, jag älskade slutet! Ett ord: perfektion. Slutade tillräckligt lyckligt för att inte lämna mig superdeprimerad, men ändå tillräckligt tragiskt för att lämna mig extremt berörd. 

11. Slutligen, varför är denna serie så speciell just för dig?
För att den är fantastiskt bra? Den var inte det minsta speciell för mig för ungefär en månad sedan, när jag bara hade sett halva första säsongen för några år sedan och inte var alls intresserad av att fortsätta titta. Jag minns inte ens varför jag helt plötsligt fick för mig att ge det ett avsnitt till, men ett avsnitt var allt som krävdes för att jag skulle fastna på andra försöket. Det kanske var för att just det avsnittet råkade vara riktigt spännande och händelserikt (1x06, The Truth). Hur som helst så fastnade jag, och för varje avsnitt efter det blev beroendet större och starkare. Jag har ingen större relation till filmen Psycho heller, har länge planerat att se den under Halloween och hade till och med inköpt den just för det, men eftersom jag var mitt inne i Bates Motel valde jag att vänta då jag inte ville veta hur det skulle sluta för Norman och Norma. Så min relation till serien är kanske inte jättespeciell, men det gör inget för jag älskar den ändå. 

Klicka här för att läsa mer om Bates Motel


söndag 17 november 2019

Okt-19 ● Utdrag ur min filmdagbok



I Oktober har det varit mycket Batman i fokus. Inte bara har jag sett fyra Batman-relaterade filmer, utan även fjärde säsongen av tv-serien Gotham. Visst är det underbart att känna sig lite smått besatt? 

Joker ♥ 2019 ★★★
Jag älskade denna filmen av så många anledningar. Läs varför i min recension

Batman Begins ♥ 2005  
Efter Joker blev jag sugen på att se om Nolan's Batman-filmer. Det var ytterst länge sedan sist, och helt ärligt så mindes jag knappt något från trilogins första film, Batman Begins. Men den är väldigt bra, även om uppföljaren garanterat är ännu bättre. 

The Dark Knight ♥ 2008  
The Dark Knight är en av världens största filmer, och en av de allra bästa som någonsin gjorts - om du frågar de röstande på sajten IMDB. Men jag kan faktiskt inte annat än att hålla med. Och för mig är det omöjligt att avgöra om Heath Ledger fortfarande står för bästa rolltolkning av Jokern, eller om Joaquin Phoenix nu lyckats överta mästarplatsen. De är väl helt enkelt båda två lika fantastiska, men på helt olika sätt. 

I Am Heath Ledger ♥ 2017 
Hittade dokumentären om Heath Ledger på SVT Play strax efter att jag sett The Dark Knight, och det var väl ödet att jag skulle se den också. Bra dokumentär om en väldigt intressant person. 

Ali Wong: Baby Cobra ♥ 2016 ★★★★
Tillsammans med en vän såg jag om Ali Wong's Baby Cobra på Netflix. Jag tycker fortfarande att denna stå-upp show är riktigt rolig, och trots att detta är tredje gången jag ser den så skrattar jag lika mycket. 

Hook ♥ 1991 
En gammal goding som man borde sett för länge sen kanske. Men å andra sidan var den inte så bra som jag hade hoppats. Helt okej rulle, men helt ärligt så tycker jag inte att den passar in i dagens samhälle. Hela berättelsen är alldeles för knasig för att kännas acceptabel idag. Men på 90-talet funkade det säkert. 

Downton Abbey ♥ 2019 ★★★★
Det är pinsamt hur lång tid det tagit mig att se den nya Downton Abbey filmen! Såg ju klart serien för länge sen nu. Men det var värt väntan, för jag älskade varje minut! Lika mysig och härlig som resten av serien. Filmen bjöd på allt man kunnat önska sig - massa humor, massa drama och ett vackert avslut på en fantastisk serie. 


tisdag 12 november 2019

Jag kommer hem igen till jul (2019)

I fredags hade det svenska familjedramat Jag kommer hem igen till jul, biopremiär och eftersom jag redan nu börjar längta lite smått till juldagarna i december så kändes det passande att spendera min fredagskväll framför bioduken och Ella Lemhagens nya film. 

Jag kommer hem igen till jul följer den svenske världsstjärnan Simon (Peter Jöback) som reser hem till Sverige för att spendera julen med sin familj kort efter sin fars bortgång. Men till skillnad från den övriga familjen, vill inte Simon ljuga fram ett leende när han vet att det finns hemligheter som bevisar hur dysfunktionell familjen faktiskt är. I övriga roller ser vi bland annat Johannes Kuhnke, Suzanne Reuter, Jennie Silfverhjelm och Loa Falkman.

Jag kommer hem igen till jul börjar som ett relativt vanligt familjedrama där spänningar och avundsjuka riskerar att förstöra julstämningen. Första halvtimmen imponerade mig inte något vidare, men när vissa hemligheter började komma upp till ytan blev filmen plötsligt väldigt mycket mer intressant. Egentligen bjuder inte filmen på någonting vi inte sett förut, men jag kände ändå att jag verkligen kunde uppskatta hur problemen framställdes. De två bröderna Simon och Anders, vars relation stod högt i fokus, blev karaktärer som verkligen gick att relatera till såväl som att sympatisera med. Johannes Kuhnke kändes bekväm och realistisk i rollen som Anders vilket lämnade mig imponerad av en skådespelare jag inte kände till sedan tidigare. 

Eftersom hela familjen bär på en musikalisk ådra, så blir filmen full av musik i form av både sång och dans. Detta ger filmen något av ett ljus i mörkret, vilket jag verkligen kunde uppskatta. 

Trots att berättelsen om en familj som inte kommunicerar särskilt bra är ett tema jag sett många gånger förut, så är det något jag verkligen kan relatera till. Andra djupa frågor som tas upp är även de ämnen som berättats många gånger förr, vilket gör att jag absolut inte skulle kalla denna film 'unik'. Men eftersom jag lämnade biografen starkt berörd och verkligen kan säga att jag är glad att jag tog mig tiden till att se filmen, så kan jag ändå klargöra att Jag kommer hem igen till jul är en bra film. Gillar du starka draman med fokus på familj, brödraskap och tillit så tror jag absolut att du kommer uppskatta denna rulle.  



söndag 10 november 2019

James och Alyssa är tillbaka

Ja, som titeln lyder. James och Alyssa är tillbaka! Med ett tillskott dessutom. I andra säsongen av The End of the F***ing World, som släpptes på Netflix tidigare i veckan, får vi träffa på den tystlåtna Bonnie som nyss blivit utsläppt ur fängelse och nu är på jakt efter hämnd. 

Första säsongen av The End of the F***ing World tog mig såväl som många andra Netflix-prenumeranter, med storm för två år sedan tack vare sin unika stil. Andra säsongen är i mina ögon minst lika bra som första, och i och med min otålighet blev det att jag såg alla åtta avsnitt i ett svep på premiärdagen. 

I första säsongen fick vi träffa på James och Alyssa, två unika karaktärer med stora personligheter. James är ganska så säker på att han är psykopat, och Alyssa är en rebellisk tjej utan gränser.  Tillsammans genomgår de en oförglömlig resa som avslöjar ett och annat om vad för typ av personer de egentligen är. Men andra säsongens äventyr visar sig ha minst lika stor påverkan på både James och Alyssa, såväl som deras nyfunna vän Bonnie. 

Jag har ju nu läst serieboken (skriven av Charles S. Forsman) som serien baseras på, och kan klargöra att första säsongen i princip täcker hela boken (även om de två är väldigt olika). Säsong två var därför en slät nystart för berättelsen om James och Alyssa, och jag tror absolut att det har varit till en fördel för manusförfattarna att ha så pass fria händer. 

Allt det där som förra säsongen gjorde så bra, gör andra säsongen minst lika bra. Musiken som används gör varje scen helt magisk, och manusförfattarens mästerliga sätt att framföra berättelsen, däribland med hjälp av karaktärernas egna tankar, gör att serien förblir sådär härligt beroendeframkallande.  Kinematografin såväl som miljöerna och scenografin, är lika fantastisk som tidigare och helt ärligt så finns det ingenting att klaga på. Jag älskar denna serie. Jag tycker den är  bra. Och otroligt fängslande. 



söndag 27 oktober 2019

The Killing Joke (1988)



Efter att ha sett Joker (2019) på bio fick jag ett sug efter att fortsätta gräva ner mig i Batman-världen, och framförallt, i karaktären The Joker. Jag har sett om Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008), och jag har tagit mig an fjärde säsongen av Gotham på Netflix. Snart ska jag även se The Dark Knight Rises (2012), följt av Batman (1989) och Batman Returns (1992). Men innan dess har jag äntligen fått läst serieboken The Killing Joke som stått fint i min hylla och väntat i ungefär ett år.

The Killing Joke är skriven av serieförfattaren Alan Moore, som även skrivit succéberättelser så som Watchmen och V for Vendetta. Boken är illustrerad av Brian Bolland som imponerar stort med sin tolkning av det skrämmande galenskap som är Jokern.

De flesta som läst The Killing Joke verkar ta varje chans i akt att berömma boken för allt vad den är. Därför var mina förväntningar givetvis höga, och jag hoppades på en fullpoängare olikt något annat jag tidigare läst. Och jag kan med säkerhet säga att jag förstår varför denna DC berättelse har blivit så uppskattad. Jag håller med. Jokern som karaktär fängslar oss. Hans besatthet av att bevisa sin teori om att galenskap kan grunda sig i en dålig dag, ger oss en riktig tankeställare samtidigt som vi får oss en stor dos underhållning på vägen. Men på något sätt nådde denna berättelse inte riktigt toppen för mig.

Vi får många ikoniska scener i The Killing Joke, däribland den stora omvandlingen för Joker såväl som den sista konfrontationen mellan Joker och Batman. Många detaljer lämnas dock osagda i berättelsen vilket både ger den en positiv mystik samt en, ur min synvinkel, negativ brist på klarhet och i vissa fall, logik. Exempelvis har jag vissa frågor om Jokerns omvandling, och detaljer kring hur den egentligen möjliggjordes. Det är dock mycket möjligt att detta förklaras i andra DC verk som jag själv inte läst och därför inte helt förstod, men ur min synvinkel blev detta ganska oklart. Som den ovana serieläsare jag är, så hade jag också svårt att förstå den allra sista, efterföljande scenen. Vem var han? En av Gothams alla skurkar? 

Den stora frågan många ställer sig efter att ha läst The Killing Joke är, hur slutar den egentligen? Själv är jag lite osäker på vilket slut jag tror mest på, men jag älskar mystiken kring det hela och det faktum att vi troligtvis aldrig kommer få veta. 

The Killing Joke slutar upp med att bli en bra berättelse som handlar mer om Jokern än om Batman. Vilket är väldigt uppfriskande. Överlag tycker jag att det är en bra bok som är värd att läsa, men samtidigt gjorde mina höga förväntningar att jag ändå lämnades något besviken. Jag hade hoppats på mer. Något mer storslaget kanske. 



tisdag 15 oktober 2019

The Resident ● Säsong 1



Förra året kom den nya sjukhusserien The Resident på Fox och i somras släpptes hela första säsongen på Netflix. Jag har egentligen inte haft något större intresse av att titta på serien eftersom sjukhusserier generellt sett inte är något jag fastnar för under en längre period. Men eftersom serier som ex House och Grey's Anatomy tidigare fungerat lite som avslappningsserier för mig så tyckte jag att The Resident kunde bli en bra serie att vila ögonen på under en vecka då jag behövde lite lugn och ro. Min plan gick dock i kras, för The Resident visade sig vara ganska så nervkittlande. 

I sjukhusmiljö får vi följa den dramatiska vardagen för några ST-läkare på sjukhuset Chastain Memorial. I fokus står bl.a. den första-års internisten Devon Pravesh (Manish Dayal, 100 Steg från Bombay till Paris) som tränas upp av sista-års internisten Conrad Hawkins (Matt Czuchry, The Good Wife) såväl som den intelligenta kirurgen Mina Okafor (Shaunette Renée Wilson, Billions) och den ambitiösa sjuksköterskan Nic Nevin (Emily VanCamp, Revenge). 

The Resident liknar på många sätt de flesta andra sjukhusserier jag har sett. Men det som ändå lyckades tilltala mig mer med denna serie än de andra, är hur spännande den blev - inte genom varje avsnitts enskilda sjukfall, utan genom den större konflikten genom säsongen. The Resident lägger mycket tid på korruption inom sjukvården, vilket är ett ämne jag finner väldigt intressant. Precis som korruption kan finnas inom poliskåren, så kan den även finnas inom sjukvård. Det finns mycket pengar att tjänas av den som är villig att utnyttja sårbara människor, och det finns dessutom många högt respekterade läkare och kirurger som kan komma undan stora misstag på grund av sin status och sin makt. En av säsongens största antagonister baseras faktiskt på en verklig läkare som under många år kom undan med något riktigt hemskt. 

Korruptionen inom sjukvården är absolut det som tilltalade mig mest under säsongen, och verkligen höll fast mig genom alla fjorton avsnitt. Men ett plus i kanten är att jag tyckte om de flesta karaktärerna samtidigt som vi fick några intressanta antagonister. Utöver detta bjuder säsongen även på romantiska relationer, vänskap och allt det där typiska för dramaserier överlag. Vilket för det mesta funkade bra för mig, och därför kunde jag verkligen uppskatta säsongen i helhet. Några brister har den dock precis som de flesta andra serier i samma stil - exempelvis kunde vissa situationer bli någorlunda förutsägbara, såväl som att vissa avsnitt var av högre kvalitet än andra. Men överlag fann jag säsongen underhållande och såg klart den inom loppet av en vecka. 

Är du sugen på att kolla in The Resident? Hela första säsongen finns att se på Netflix



fredag 11 oktober 2019

Fem år av Jane the Virgin



Jane the Virgin. Titeln som låter som något en vuxen femåring hittat på. Titeln har diskuterats många gånger om, och varje gång jag pratar om Jane The Virgin med någon som inte sett serien, så inleder jag med att säga såhär: Titeln betyder ingenting. Varför? Eftersom jag själv en gång i tiden, blev avskräckt vid första anblick - just på grund av den fåniga titeln. Och jag vill istället inleda med motsatt effekt, för detta är en serie jag till hundra procent vill rekommendera.

Jane Villanueva är en latinamerikansk tjugotreåring som befinner sig i en bra punkt i livet. Hon är tillsammans med sin själsfrände, hon har en fantastisk familj och hon är ung och fri till att alltid tänka på sig själv i första hand. Hon kommer också från en kristen familj och med sin partners goda acceptans har hon sparat sig till giftermålet, som dessutom kanske inte är alltför långt borta. Men precis som i varje telenovela hon växte upp med, har hennes goda lycka en vändpunkt. Några månader efter ett oviktigt läkarbesök, får hon veta att hennes läkare av olyckshändelse råkat inseminera henne. Och som om inte det vore tillräckligt chockerande, så råkar dessutom spermierna tillhöra någon i hennes närhet. 

Precis som titeln så kan storyn i sig verka något löjlig vid första anblick. Men detta intryck tänker jag genast avfärda då Jane The Virgin är så mycket mer än bara en komedi om en olyckad insemination hos en kristen kvinna. Det som efter seriens första avsnitt kommer dra in dig med full fart, är hur otroligt rolig, mysig, spännande och unik serien är. Redan från starten kommer den få dig att skratta och le, den kommer fascinera dig över hur unikt framställd den är, och den kommer få dig att genast vilja sätta på nästa avsnitt eftersom den där cliffhangern gjorde det så jäkla frestande. Detta är anledningarna till varför du under starten, kommer gilla Jane The Virgin och uppskatta serien för vad den är. Men det som kommer få dig att älska den? Huvudkaraktärerna, sidokaraktärerna, familjekänslan och fem säsonger av oväntade tvister och totala känslostormar. 



I Jane får vi lära känna så många olika karaktärer. De vi älskar, ja de älskar vi verkligen. Och de vi hatar - de älskar vi att hata. Vissa karaktärer avskyr vi i början, för att sedan förälska oss i totalt genom seriens gång. I'm looking at you, Petra. Andra älskar vi redan från starten, för att sedan få lära känna som om de vore vår egen familj. Gina Rodriguez spelar Jane Villanueva så bra att hon blivit en ikon för alla oss som följt serien genom dessa fem säsonger. Och Jennie Snyder Urman har skrivit Jane så bra att det idag är otroligt svårt att släppa taget om henne. Känslorna som överväldigar mig bara genom att tänka på kärleken mellan Villanueva kvinnorna, får mig att genast vilja ringa min mamma och berätta att jag älskar henne. Så mycket betyder karaktärerna i Jane The Virgin för mig idag.

Familjetemat i serien är vad som ger den som allra mest hjärta. Men kort därefter kommer romantiken. Jane The Virgin kan utan tvekan ses som en väldigt romantisk serie. Nästintill alla karaktärer har under något tillfälle i serien haft en romantisk storyline - för det mesta är det dessutom fler än en. Den största kretsar kring kärlekstriangeln mellan Jane, hennes fästman vid seriens start, samt pappan till hennes ofödda barn. Och även om det givetvis är möjligt att hitta en favorit, så är båda dessa relationer lika artistiskt romantiska. 


Något som alltid gjort Jane till den perfekta underhållning den är, är hur väl humor blandas med drama. Serien är på många sätt en lättsam komediserie, men detta är långt ifrån allt Jane har att erbjuda. Ena stunden kan du skratta högt för att sedan nästa stund känna tårarna rinna ner. Under dessa fem säsonger har det hänt mycket, och det är fler scener än jag kan räkna som har gjort mig så otroligt känslosam. Sista säsongen mer än någonsin tidigare. 

Det finns alltid en viss oro när en serie man följt länge och verkligen tyckt om, sänder sin allra sista säsong och sitt allra sista avsnitt. Denna oro kände jag givetvis även inför Jane The Virgin's sista säsong. Men till min glädje visade sig sista avsnittet bli en underbar avslutning såväl som en vacker hyllning till seriens tidigare säsonger. Tillbakablickar såväl som näst sista avsnittet bidrog till detta. 

Jane The Virgin har genom åren blivit en stor favorit för mig. Varje år som det kommit en ny säsong att kolla igenom, har varit en höjdpunkt under året, och perioden däremellan har varit fylld med längtan. Men bara för att serien är slut, betyder det inte att jag aldrig kommer se Jane och gänget igen. Det finns nämligen ingen tvekan om att jag kommer återvända till den fantasifulla Villanueva familjen i framtiden. Det är ju bara att klicka mig in Netflix. Gör det du också!
Läs mer om Jane The Virgin här.


tisdag 8 oktober 2019

Sept-19 ● Utdrag ur min filmdagbok



Trots att september är en sån där härlig höstmånad, så blev det inte alls mycket film för mig. Däremot har jag sett ett flertal serier, däribland Carnival Row's första säsong, Downton Abbey's sista säsong samt sjätte säsongen av Archer. Här kommer i alla fall mina tankar om de fem filmer jag fick sett under månaden.

The Girl Next Door ♥ 2004 ★★★
Jag gillade denna film mer än jag trodde att jag skulle göra. Absolut inte en fantastisk film men det kändes som att den hade så mycket mer hjärta än vad man skulle kunna tro av att se omslaget

Titanic ♥ 1997 ★ 
Denna film har jag sett hur många gånger som helst, och den slutar aldrig imponera på mig. En av mina absoluta favoritfilmer, tycker att den är fantastisk på alla sätt och vis. Läs min recension här

This Boy's Life ♥ 1993 
Jag fortsatte på Leo-spåret och såg This Boy's Life, en av hans första filmer. Leonardo DiCaprio är verkligen en sådan skådespelare som alltid varit bra. Erfarenhet är värt mycket, men talang är ibland värt ännu mer. Även Robert DeNiro är fantastisk i denna rulle, och tillsammans gav de mig en film jag sent kommer glömma. Kan starkt rekommendera denna film till dig som gillar djupa coming-of-age draman. Själv har jag alltid varit svag för denna genre. 

Casablanca ♥ 1942 
En klassiker som jag skäms lite över att erkänna att jag aldrig sett förrän nu. Men äntligen blev det av, och jag håller verkligen med om att den förtjänar sin status inom vår filmhistoria. Om du vill veta mer ingående vad jag tyckte om Casablanca och varför den fick en stark fyra, så kan du läsa min recension här

Daddy's Home ♥ 2015 ★★
Förväntade mig väl egentligen inte att gilla denna film särskilt mycket då jag varken är ett stort fan av någon av skådespelarna, eller ens genren i sig. Men eftersom jag ändå såg den så måste det ha funnits lite hopp om att jag skulle underhållas. Tyvärr stämde mina negativa misstankar, och detta är helt enkelt inte en film i min smak, och det är inte min humor. Men trots detta kunde jag ändå uppskatta vissa delar bättre än andra, och jag tror att du som gillar Will Ferrell's filmer kommer kunna uppskatta Daddy's Home bättre än vad jag gjorde. 

lördag 5 oktober 2019

Joker (2019)


En av årets mest efterlängtade filmer för mig, är Joker. Som jag, tro det eller ej, makalöst nog faktiskt fick sett på premiären! Det är så många nya filmer som jag hade tänkt se på bio men ännu inte sett, trots att de visats ett bra tag. Ja, som exempelvis IT: Chapter Two och Downton Abbey. Men, Joker. Den blev det perfekta avslutet på min fredagskväll och jösses vilken fredagskväll det var.

I denna psykologiska thriller, regisserad av Todd Phillips, får vi följa en aspirerande stand-up komiker som under ett kaotiskt åttiotal, sakta drivs allt närmare både galenskap och kriminalitet. Detta är berättelsen om Arthur Fleck, mannen som senare kom att bli känd som The Joker


"I used to think my life was a tragedy. But now I realize, it's a comedy."


Joker baseras, som du kanske redan lyckats klura ut, på den välkända DC Comics karaktären The Joker. Det vill säga, Gotham's största brottsling och Bruce Wayne's värsta fiende. Men innan han var monstret som orsakade kaos och förödelse över Gotham, var han en människa. Jag älskar hur separat Joker är från DC's tidigare versioner där karaktären framställts - det ger verkligen filmen en originalitet såväl som karaktären själv. Joker är nämligen inte en superhjältefilm. Och Arthur Fleck är inte den klassiska Joker som vi länge har fått följa i DC's omtalade serietidningar. Detta är en egen film, och Arthur är en egen karaktär. Och går man in i filmen med detta tankesätt så har jag svårt att tänka mig att man kan se något annat än ett mästerverk. 


Jag har sett många jämförelser med de två filmerna King of Comedy och Taxi Driver - varav båda är filmer jag inte sett fullt ut och därför inte kan uttala mig om. Visst är det tydligt hur dessa två filmer agerat som en inspirationskälla för produktionsteamet bakom Joker, men det behöver inte alls betyda något negativt. Men för att ändå separera Joker från andra filmer, så vill jag framhäva hur makalöst manuset är. Berättelsen följer en karaktär som begår hemska gärningar samtidigt som vi tittare verkligen känner med honom. Och det är värt så mycket


Trots ett fantastiskt soundtrack, en oerhört konstnärlig kinematografi och ett djupt manus som griper tag i hela min själ som tittare, så finns det ingen tvekan om att filmens stora wow-effekt i huvudsak kommer från Joaquin Pheonix's makalösa framträdande i filmens unika huvudroll. Detta är egentligen det som förvånade mig minst av allt eftersom jag visste att, oavsett hur bra eller dåligt manuset blir så kommer Joaquin Pheonix finnas där för att ge oss en oförglömlig upplevelse. När har denna skådespelare någonsin gjort en besviken? Aldrig, där har du svaret. Och Joker är inget undantag - tvärtom så är den beviset. Beviset för att Pheonix's talang inte har några gränser. 


Joker är en sån film som jag tyckte var bra genom större delen av filmen, för att sedan bli ett mästerverk under filmens sista tjugo minuter. Detta är vad jag vill kalla konst. Slutbetyget blir därför en fullpott, inget annat känns rimligt efter denna makalösa upplevelse.


onsdag 2 oktober 2019

Viktoriansk fantasy i Carnival Row

En av de serier jag sett fram emot mest i år, är Carnival Row vars hela första säsong hade premiär i slutet av augusti på Amazon Prime. Jag hade extremt höga förväntningar samtidigt som jag försökte vara öppen för möjligheten att serien inte alls skulle vara så bra som jag hade hoppats på. Trots allt så krävs det ju faktiskt väldigt mycket för att göra en sådan serie riktigt bra. Och jag vet inte hur de lyckades, men lyckades gjorde de. Carnival Row är så bra som jag hade hoppats på.


Så vad är egentligen Carnival Row för typ av serie? 
För att förklara det så gott jag kan, så kan jag säga att vi helt enkelt bjuds in i en fantasivärld som på många sätt är snarlik vår egen, men på andra sätt så olik vår värld som den bara kan bli. I en värld som liknar den vi levde i för några hundra år sedan, får vi träffa på allt ifrån ordinära människor till vingbärande älvor. Samhället påminner mycket om en dystopi då varje individ som inte är en renrasig människa, lever ett hårt liv präglat av smutskastning, hån och slaveri. Mitt i denna värld får vi följa den förbjudna kärleken mellan en människa och en älva såväl som den intensiva jakten på en kallblodig mördare.



Orlando Bloom, som vi nog alla känner till bäst som Legolas eller Will Turner, spelar Rycroft Philostrate, en polisdetektiv på jakt efter den som orsakat ett antal brutala mord i staden. Bakom sig har han ett spännande förflutet som hotar att avslöja en stor hemlighet. Cara Delevingne, mest känd från filmer som Suicide Squad och Valerian, spelar Vignette Stonemoss, en älva med ett hjärta fullt av sorg som dessutom tvingas lämna sitt hem på grund av det krig som pågår. Tillsammans utgör de en fantastisk duo som kompletteras väldigt bra av samtliga karaktärer runtomkring. I de mest intressanta birollerna har vi Tamzin Merchant (Salem) och David Gyasi (Interstellar) som ger oss en sidostory som växer sig starkare för varje avsnitt. 


Carnival Row bygger väldigt mycket på temat förbjuden kärlek, vilket är något vi sett ungefär miljontals gånger förut. Trots detta så upplevde jag berättelsen som nytänkande snarare än uttjatad. Dels beror det på hur vackert många scener framställs, men också på kemin mellan skådespelarna och hur väl de fungerar ihop. Seriens två största romanser blev båda så fängslande mot slutet att det i skrivande stund är omöjligt för mig att välja en favorit. 

Utöver romantiken kretsar Carnival Row även väldigt mycket kring världens uppbyggnad, och samhällets stora brister. Extrem rasism är ett återkommande tema genom hela säsongen och jag tycker absolut att det framställs på ett bra sätt. Frustrationen jag upplevde under många scener var så stark att jag var tvungen att, gång på gång, påminna mig själv om att det inte var verkligt. Tyvärr existerar rasismen än idag i någon mån, men inte i närheten av lika illa som den framställs i Carnival Row


När det kommer till skådespelarprestationerna så blev jag glatt överraskad av Cara Delevingne som enligt mitt tycke absolut stal rampljuset under hennes scener. Jag har hört av många andra att de ogillat hennes skådespel i andra verk, och det kan jag inte säga något om då jag inte sett tillräckligt mycket av henne sedan tidigare för att bilda en ordentlig uppfattning. Men det jag kan säga om Delevingne i Carnival Row är att hon är lika talangfull som hon är vacker. Med andra ord, väldigt


Överlag är jag starkt imponerad av Carnival Row och är riktigt glad åt att ha fått en ny fantasy serie att följa, då det är en genre som sällan lyckas imponera nu för tiden. Det rasistiska temat samt parallellerna till 40-talets nazismen är något jag verkligen kan uppskatta då det visar något större budskap än bara karaktärernas kärlek till varandra. Vilket i sig också är en god anledning till att följa serien om du gillar temat förbjuden kärlek. Jag kan tänka mig att du kommer älska Carnival Row om du sedan tidigare är ett hängivet fan av verk som Sagan om Ringen eller Penny Dreadful och andra viktorianska filmer och serier. 

Se Carnival Row Amazon Prime eller se trailern här