fredag 18 maj 2018

Jag kan ha hittat min nya favoritserie



Jag har så mycket att säga och ändå vet jag inte var jag ska börja. För att börja på något ställe så tänker jag inleda med att säga såhär. Jag tror att jag har hittat en ny favoritserie.

The End of the F***ing World är en brittisk dramakomedi vars första säsong släpptes i vintras. Säsongen består av åtta avsnitt och ännu är en andra säsong inte bekräftad. Serien handlar om de två udda tonåringarna Alyssa och James och är egentligen, vad jag skulle vilja kalla, en kärlekshistoria. James tror sig vara psykopat och Alyssa planeras bli hans första mordoffer. Årets romans, eller hur? 

Som sagt, where to begin? Det finns så mycket jag älskar med The End of the F***ing World. Allt, om man ska sammanställa det på bästa sätt. Först och främst är jag enormt imponerad av hur serien lyckats berätta en så kraftfull och djup historia på enbart åtta tjugominuters avsnitt. På bara åtta avsnitt har vi lärt känna de två huvudkaraktärerna på djupet, och på bara åtta avsnitt har dessa två huvudkaraktärer fått en så genuin relation att vi mot slutet inte tvivlar ett ögonblick på deras anledningar till att vilja fly bort tillsammans. 

En av anledningarna till varför jag som tittare kände mig så nära karaktärerna, tror jag beror på berättarrösten. Eller rättare sagt, berättarrösterna. James och Alyssa. Varierande får vi höra deras tankar om det som händer, och detta är något som verkligen bidrar till karaktärsdjupet och dessutom även relationsutvecklingen. En scen jag måste nämna (inga större spoilers), är i avsnitt sex, när Alyssas tankar respektive det hon faktiskt säger högt, för första gången faktiskt låter likadant. "I'm really scared" tänker hon. "I'm really scared" säger hon. 

För att prata lite om övriga karaktärer. Föräldrarna finns en hel del blandande känslor kring - kort sagt så kan vi nog alla förstå varför både Alyssa och James vill komma bort från sina liv. James pappa tyckte jag mest synd om, medan hans mamma gjorde något som jag anser ganska hemskt. Oavsett hur deprimerad man är så (spoiler) tar man inte sitt eget liv inför sitt femåriga barn. När det gäller Alyssas föräldrar så känner jag nästan allra mest hat gentemot hennes mamma, trots att både styvpappa Tony och biologiska pappa Leslie var värre handlingsmässigt. Men hur hennes mamma hanterade hela situationen, och alltid lät sin egen dotter komma i andra hand, känns helt oförlåtligt i mina ögon. Hon förtjänade det adjö hon fick. 

För att gå vidare till några sidokaraktärer som jag faktiskt gillar. Those lady-cops! Yes, please. Det tog ett tag innan jag insåg varför jag kände igen ansiktet bakom Eunice, men Yara Greyjoy gör en aldrig besviken. Jag är ytterst intresserad av att få veta mer om både Eunice och Teri, och framförallt, om deras relation. Ännu har manuset bara skrapat på ytan av dessa två karaktärer.

I helhet skulle jag vilja kalla The End of the F***ing World, en händelserik resa fylld av mörk humor och starka känslor. Musiken träffade alltid rätt, och scenografin är helt magisk. För att inta tala om hur värd-att-citeras varenda replik är. Jag skulle nästan vilja gå så långt som att säga att denna serie är perfekt. Det finns säkert någon brist, men ingen jag kan hitta. Eller vill hitta. 

Hela första säsongen av The End of the F***cking World finns att streama på Netflix. En andra säsong är inte bekräftad, men jag håller tummarna. Och tårna. Och alla andra kroppsdelar jag kan undvara. 

tisdag 15 maj 2018

Lethal Weapon: Säsong 2



Den andra säsongsfinalen av Lethal Weapon sändes i förra veckan, vilket innebär att seriens andra säsong nu har gett oss alla sina avsnitt. Igår morse läste jag beskedet att serien blivit förnyad för en tredje säsong. Vilket jag inte riktigt kan bestämma mig för om det är bra eller dåligt med vetskapen om att Clayne Crawford, som spelar Martin Riggs, inte kommer att komma tillbaka. Istället får vi en helt ny karaktär i skådespelaren Seann William Scott. Troligtvis kommer detta sänka serien enormt för mig, möjligen så mycket att jag inte kommer vilja fortsätta titta. Men, nog om det. Här kommer mina tankar om säsong 2.

Lethal Weapon är en serie jag var väldigt skeptiskt till när den skulle komma - jag menar, hur många olika sätt kan det inte gå fel när man ska återskapa något som folk älskat i trettio år? Det är lätt hänt att det blir katastrofalt, men trots detta så visste jag att jag åtminstone får ge det en chans. Och det är jag glad att jag gjorde. Serien känns otroligt annorlunda från filmerna, trots att vi följer ungefär samma mall. Precis som i filmerna, så är relationen mellan de två huvudkaraktärerna fokuset i serien, men till skillnad från filmerna så finns det plats för så mycket mer. Vi går djupare in på karaktärerna, men främst av alla, Riggs.


Säsong ett handlade mycket om Riggs smärta efter att ha förlorat sin höggravida fru, och ungefär som i filmerna, framställdes detta som orsaken till varför han är som han är. Men i säsong två har vi börjat förstå att detta är långt ifrån den första plågoande han har haft att göra med i sitt liv. Vi har nu fått veta mer om hans uppväxt och familj, om hans tuffa barndom och mannen bakom den tuffa barndomen - Nathan Riggs Sr, Martins skrämmande pappa. 

Avsnitten i sig fortsätter i samma stuk, lite som en typisk polisserie. Men ändå inte? Jag tycker säsongen varit spännande, och har varje gång längtat efter nästa avsnitt direkt efter att ha sett färdigt på ett. Ändå är det inte direkt en "cliffhanger-i-slutet-av-varje-avsnitt"-serie. Inga jätte stora åtminstone. Men det har ändå varit något som alltid gjort att jag har velat se mer. 

Jag gillar när olika genrer blandas, mycket bättre än när en genre håller sig till sin del och aldrig riktigt bjuder in till något nytt och annorlunda. Lethal Weapon är en actionserie, men det är också en drama och en komedi. Avsnitten lyckas bli otroligt underhållande samtidigt som de inte blir för oseriösa. Tyngden finns fortfarande kvar, och den rädsla som Riggs gått och burit på under hela säsongen, har även förföljt mig som tittare. 

Som vanligt med den här typen av serier, så kan jag dock inte låta bli att störa mig på klyschor. Allt det där typiska som man kan förutse en mil i förväg. Det är sådana saker som gör att Lethal Weapon inte direkt upplevs som någon kvalitetsserie. Det känns ibland som om den är förhastad och ogenomtänkt. Detta är dock saker som jag kan ha överseende med eftersom serien i sig är väldigt underhållande - men det är också sådana detaljer som alltid kommer hindra serien från att komma upp bland favoriterna. 



Med tanke på nyheterna om att Clayne Crawford blivit avskedad från tv-serien, så tänker jag, utan att spoila serien för dig som inte sett den, säga att jag faktiskt är nöjd med hur det slutade. Seriens följare var nog alla oroliga över att en annan skådespelare skulle överta rollen som Martin Riggs, och jag säger bara TACK GODE FILMGUD att det inte hände. Självklart är jag upprörd över att Clayne inte kommer återvända i rollen som Martin Riggs, men trots min nuvarande negativa inställning till en tredje säsong utan honom, så tror jag att jag kommer vara tillräckligt nyfiken när tiden kommer, för att faktiskt se hur serien blir med ett nytt ansikte i co-huvudrollen. Jag ska göra mitt bästa för att inte döma Seann i förhand, enbart på grund av hans (egentligen helt orelaterade) förflutna, Steve Stifler. 

Helt ärligt så är Martin Riggs anledningen till varför jag anser Lethal Weapon vara så bra. Enligt mig, är det han som bjuder på underhållningen. Enligt mig, är det han som bjuder på känslorna. Tyngden. Spänningen. Ja, allt det där som gör en serie så bra. Därför har jag en negativ inställning till den tredje säsongen. Men det är också anledningen till varför en del av mig är otroligt nyfiken på den tredje säsongen. Tänk om de faktiskt lyckas upprätthålla intresset, trots Martins avsked?

Vad tror du om en tredje säsong? Kommer det bli bra eller kommer det bli katastrofalt? 


måndag 14 maj 2018

The Greatest Showman på Blockbuster!


Detta inlägg skrivs i samarbete med www.blockbuster.se

Det kom en hel del bra biofilmer i december förra året, och en av mina favoriter blev genast den nya musikalen The Greatest Showman. Den har fått blandad kritik vad jag förstått, och bland tittarna så har man antingen älskat den eller inte alls fattat grejen med filmen. Personligen förstår jag inte varför folk inte förstår magin med The Greatest Showman, för mig var det nämligen en rejäl dos av just magi. Jag var helt tagen av filmen när den var slut - så mycket att jag köpte ytterligare en biljett och såg den veckan efter igen. Bara för att få uppleva den på bio en gång till. 

Givetvis förhandsbokade jag filmen på blu-ray, och idag fick jag äntligen hem den. För dig som vill kunna titta på film lite enklare - direkt på datorn med endast några få knapptryck, så kan jag tipsa om att filmen nu finns att streama på BLOCKBUSTER om man så önskar. Vilket man såklart borde önska med hela sitt hjärta, eftersom detta är en helt fantastisk film. På Blockbuster behöver du inte ha ett abonnemang, det är bara att skapa ett konto (väldigt enkelt dessutom) och därefter endast hyra eller köpa just den film du är intresserad av. Bara genom att skapa ett konto bjuder de dessutom på första hyrfilmen! Jag har redan valt min första film, dags att välja din. 

Ja, detta inlägget är sponsrat. Men det betyder inte att detta inte är ett värt köp! The Greatest Showman är en helt fantastisk film och det enda jag kan rekommendera är att plugga in högtalarna när du tittar, för det här är musik du vill höra till max. 

Blev du inte jätte nyfiken på den här filmen nu? Blev du inte riktigt riktigt sugen på att kolla in vad den här uppmärksammade musikalen faktiskt har att erbjuda? Se den idag på BLOCKBUSTER

söndag 6 maj 2018

Verk som påverkat mig och mitt liv (3)


Idag är det söndag: sista dagen för temaveckan i samarbete med bloggarna FictionalEm, Seriereflektioner, FrökenTV och KarinsUniversum

En film jag bara måste nämna innan veckan är slut, är Big Fish. Detta är filmen som startade mitt intresse för film på riktigt. Jag älskade film innan Big Fish, men jag hade inga som helst avsikter på att själv vara en del av filmskapandet, förrän sekunden efter jag sett klart Big Fish. Detta är en så fantastisk film på så många sätt, som man bara måste se. 

I Big Fish har fantasin inga gränser, och det är det som gör den så speciell. Berättelsen i sig är tänkvärd på många olika sätt, och likaså är replikerna. Vad vi i det stora hela får under dessa två timmar, är berättelsen om en man som försöker lära känna sin döende pappa, Edward Bloom, spelad som ung av Ewan McGregor. Vad sonen trodde bara var påhittade berättelser från sin fars liv, kanske faktiskt visar sig vara nyckeln till den äkta Edward Bloom. 

Det var Big Fish, som på riktigt, verkligen fick mig att förälska mig i regissören Tim Burton. Och ändå anser många att detta är filmen som inte riktigt passar in i Burton's annars relativt mörka stil. Visst kanske det stämmer, men det som alltid gjort Burton till min favoritregissör, är inte den mörka stilen. Jag gillar inte ens när saker blir för mörka! Det jag gillar med honom, är hur han lyckas blanda mörkt med ljust på ett så otroligt briljant sätt. Det är inte en enda av hans filmer som jag ser som bara mörk. Edward Scissorhands har ett mörkt yttre medan berättelsen i sig bidrar till en av de mest vackra och mest underhållande filmer jag någonsin sett. Corpse Bride visar att världen bara är dyster om människan i sig är dyster. Det är glädjen i underjorden som genast tagit till sig min kärlek för filmen! Inte ens Sweeney Todd är helt och hållet mörk i mina ögon. Det är ju trots allt en musikal! Och Big Fish... ja, Big Fish visar bättre än någon annan film, hur fantasin är Burtons främsta styrka som regissör. 

Det går egentligen inte att förklara Big Fish för någon som inte har sett den. Det är det som är så underbart. Det enda jag egentligen kan säga, är att denna film var den första film jag såg med så stort hjärta att man bara ville gråta av glädje mot slutet. 

lördag 5 maj 2018

Verk som påverkat mig och mitt liv (2)



Det är lördag och jag är bara inne på andra inlägget för temaveckan, wow. Livet lyckas alltid komma i vägen för de roliga sakerna. Detta är ett samarbete med FrökenTV, FictionalEm, Seriereflektioner och KarinsUniversum

Jag har gått och blivit sjuk och vad är perfekt att titta på när man är sjuk, om inte alla de där filmerna som grundade ens filmintresse. De där filmerna man sett ungefär miljontals gånger och kan se ungefär miljontals gånger igen, utan några problem whatsoever. Filmen jag valde efter att ha vaknat alldeles kallsvettig, med en brännande värk i halsen och någorlunda yr i mössan (en väldigt sexig look om jag får säga det själv), blev barndomsfavoriten The Goonies. Varför jag valde den, tänker jag nu förklara. 

The Goonies är något av en klassiker, och en favorit hos många. För den som växte upp på åttiotalet väcker denna film säkerligen många minnen till liv, och trots att jag själv växte upp något årtionde eller två senare, så blev The Goonies en lika stor del av mitt liv som av deras. På många sätt är The Goonies inte bara en film, den är anledningen till varför jag drömde om äventyr och skattjakter under min uppväxt. Den är anledningen till varför jag spenderade min fritid åt att skriva (väldigt dåliga) utdrag till äventyrsböcker, och manus till den där ultimata äventyrsfilmen. Jag brukade älska de där klyschorna som jag idag skulle stört mig på, eftersom jag då inte riktigt såg klyschor som något negativt. Istället var det något roligt, något exalterande, något spännande. 

Det känns hemskt att säga det, men jag tror på allvar att äventyrsgenren håller på att dö ut. Varför kommer det inte fler filmer i samma anda som The Goonies längre? De få äventyrsfilmer som kommer är sällan bra. Finns det verkligen bara några få sätt att göra bra äventyrsfilmer utan att man upprepar sig? 

The Goonies är så perfekt på så många vis. Samtliga huvudkaraktärer är barn och dessa barnskådespelare är fantastiska i sina roller. Det finns ingen karaktär man inte gillar - ja, förutom skurkarna det vill säga. Som är lika fantastiska de. Det är verkligen en sån där rulle man kan se hur många gånger som helst. Och varje gång är det lika roligt! 

Jag har så otroligt många minnen av The Goonies från uppväxten, och om jag någonsin får barn så är detta den viktigaste rulle jag skulle se till att de såg redan som barn. Goonies har format mig och mitt intresse för äventyrsfilmer från tidig ålder, och därför är det en av de viktigaste verk som påverkat mig och mitt liv. 


onsdag 2 maj 2018

Apr-18 ● Utdrag ur min filmdagbok



Denna månaden skyller jag på min ständiga övningskörning inför körkortet. Jättemycket filmtittande har det därför inte blivit, men några filmtimmar lyckades jag skrapa ihop. Däribland fyra biobesök! Se där, jag är faktiskt ganska bra på att skrapa ihop filmtimmar. Ps. Vi kan kalla detta en del av temaveckan eftersom dessa filmer påverkat mitt liv...på så sätt att jag tittat på dem. Inte jätte rolig vinkling men jag har inte mycket bättre att komma med idag.

The Hitman's Bodyguard ★★★
Jag tycker om halvlöjliga actionkomedier. Därför tyckte jag om The Hitman's Bodyguard. Och med Ryan Reynolds och Samuel L. Jackson tillsammans blir det ju lite extra kul. 

The Way Way Back ★★★★
Rewatch. En av mina absoluta favoritfilmer. Och när jag säger "absoluta" så menar jag inom topp tio, vilket är kind of a big deal när det gäller mig som är förälskad i väldigt många filmer. 

Wonder ★★★★
Detta är en film jag faktiskt har recenserat, men jag har bara inte publicerat den än. Anledningen? Den är skriven på papper och jag är lat. Hur som helst så är Wonder en helt fantastisk film som jag total-älskade. Se den! Snart kommer recensionen, jag lovar. 

A Quiet Place ★★★
Har skrivit en recension som kan läsas här. Tyckte detta var en bra film trots att jag personligen inte är ett jätte stort fan av skräckfilmer. Kände obehaget krypa samtidigt som jag fann berättelsen spännande och intressant. Men lär inte se den igen eftersom jag, som sagt, inte gillar skräckgenren i sig. 

Ready Player One ★★
Har skrivit en recension som kan läsas här. Tyckte den var ganska underhållande och kommer säkert se den igen, men den var ingen fullpott. Kände inte riktigt att jag fastnade för karaktärerna vilket nog var mitt största problem, men för övrigt så gillade jag verkligen filmen. 

Hedwig and the Angry Inch ★★★
Den här filmen har jag velat se så otroligt länge. Jag upptäckte nämligen musiken till broadway-musikalen Hedwig and the Angry Inch och när jag sedan upptäckte att det finns en film så visste jag - denna film ska jag se. Förr eller senare. Det dröjde ett tag men nu fick jag äntligen sett den. Ska jag vara helt ärlig så var jag varken besviken eller imponerad. Hade inte jättehöga förväntningar på storyn i sig men hoppades på att musiken skulle göra filmen värd åtminstone en tittning. Och det tyckte jag absolut att den gjorde. Filmen i sig var absolut inte dålig men jag kommer nog inte vilja se den igen. Tror jag kan uppskatta den mer nu i efterhand än vad jag gjorde medan jag tittade. 

Deadpool ★★★
Rewatch. Jag älskade Deadpool första gången jag såg den och nu andra gången tycker jag också om den. Jag tror jag skrattade mer första gången dock, så det kanske är sådana skämt som blir lite uttjatade... eller nåt. Den var fortfarande underhållande i vilket fall. 

Avengers: Infinity War ★★★★
Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ge denna film en fyra eller femma. Å ena sidan var den riktigt bra, men å andra sidan har den samma småbrister som alla marvel-filmer. Men det är alltid roligare att ge en film fullpott så vi gör så. 

The Departed ★★★★
Här är faktiskt en äkta fullpott. Denna film har jag väntat länge på att få se. Jag gav den en chans för ungefär två år sedan men blev avbruten efter ungefär en halvtimme och sedan blev det aldrig att jag såg klart den. Men nu äntligen! Och visst var den riktigt bra. 

The Rocky Horror Picture Show ★★★
Rewatch. Jag kände att det var dags att se Rocky Horror igen. Passar sådär perfekt när man bara vill ha något riktigt speciellt som garanterat gör en på gott humör. Detta har definitivt blivit en av mina favoritmusikaler, och denna gången kunde jag ju faktiskt sjunga med i låtarna! 

tisdag 1 maj 2018

Verk som påverkat mig och mitt liv (Del 1)



Jag tror inte riktigt jag insåg hur svårt detta temat faktiskt skulle bli för mig att skriva om. Det finns många verk som påverkat mig och mitt liv - på sätt och vis har väl alla verk man någonsin sett eller brytt sig om, gjort det. 

I samarbete med bloggarna FictionalEm, FrökenTV, KarinsUniversum och Seriereflektioner har vi nu åter igen en temavecka. Detta innebär en hel vecka med temat istället för bara onsdagen. Temat är:

VERK SOM PÅVERKAT MIG OCH MITT LIV

Hur ska jag då inleda detta? Jag vet inte. Vilken film ska jag börja med? Det finns så många och ändå känns det som att jag redan skrivit om dessa filmer så många gånger att det nästan blivit uttjatat. Inte för mig, aldrig för mig. Men kanske för er som läser. Trots detta tänker jag vara ärlig, och för att vara helt ärlig så behöver jag nämna några verk jag redan nämnt ungefär hundra gånger förut. Och har du ännu inte tagit mina tips och sett dessa filmer så kanske det är lika bra att få ytterligare en knuff. 

Den film jag valt att ta upp i detta första inlägg under temaveckan, är också den viktigaste och kanske till och med mest inflytelserika filmen för mig av alla filmer jag sett. Filmen heter Stand By Me och istället för att åter igen lista anledningarna till varför denna film betyder mer för mig än någon annan film, så tänker jag länka er vidare till några av mina tidigare inlägg om filmen. 

Klicka på bilden för att komma till inlägget.




Kika in under veckan för att läsa om andra verk som påverkat mig och mitt liv. 

söndag 29 april 2018

Tankar om Avengers: Infinity War (2018)

I onsdags hade denna storfilm premiär och alla har vi väl längtat. Infinity War är den tredje delen av filmserien Avengers, och om vi trodde alla andra Marvel filmer varit storslagna så är det inget i jämförelse med Infinity War. Varning för spoilers!

Helt ärligt så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Jag har inga ord. Jag skulle behöva se filmen igen, ungefär fem, eller kanske femtio, gånger till innan jag egentligen kan skriva en riktig recension. Istället vet jag inte vad detta kommer bli, mer än kanske spridda tankar.

Jag måste säga att vi i helhet bjöds på en riktigt bra film. Det är jätte roligt att se de olika karaktärerna komma samman och denna film fick mig ungefär lika nostalgisk som den första Avengers filmen fick mig under min första tittning. 

Vad älskade jag? 

  • Första mötet mellan Guardians-gänget och Avengers-medlemmarna.
  • Rocket och Thor. Rocket och Thor tillsammans.
  • "Oh, we're using our made-up names?
  • Tony och Strange. Tony och Strange tillsammans. 
  • "Where is Gamora?" "I'll do you one better - who is Gamora?", "I'll do you one better - why is Gamora?"
  • "Squidward."
  • "It's like a pirate had a baby with an angel."
  • Gamora och Thanos. Allt med Gamora och Thanos. 
  • Thanos. 
  • Introduktionen mellan Groot och Steve Rogers. 
  • Thor's snygga entrance till det stora slaget. 

Vad krossade mitt hjärta i små bitar?
  • Allt. 

Vad gör hela situationen något lite lättare att bära?

  • Det faktum att detta inte är sista filmen, och det är trots allt Marvel. Så jag skulle gissa på att Thanos seger inte varar för alltid. 


Peter och Tony. Det var hjärtekrossande. Loki! Jag ville gråta lite. Gamora var nog det mest hjärtkrossande av allt. Rocket och Groot; "No, not you, not you." Jag dör lite grann. Inte ens Nick Fury kom undan. 

THANOS WILL RETURN.

lördag 21 april 2018

Ready Player One (2018)

Jag hade inga jätte höga förväntningar på Ready Player One men har ändå alltid vetat att detta var en film jag ville se. Det är ju trots allt en Spielberg film! 

Ready Player One utspelar sig i en framtid där Virtual Reality är en stor del av vardagen. Datorgeniet James Halliday har skapat en fiktiv värld som han kallar för Oasis, och när han dör visar det sig att han skapat det ultimata spelet där priset är hela hans förmögenhet samt full kontroll över Oasis. Men det är inte förrän tonåringen Wade blir den första att klara Hallidays första utmaning, som spelet börjar på riktigt. I rollerna ser vi bl.a. Tye Sheridan, Olivia Cooke, Mark Rylance och Ben Mendelsohn. 

Detta är minst sagt en intressant film. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tycka! Jag tror att jag gillade det. Halva filmen utspelar sig i ett tv-spel vilket innebär att halva filmen är dator animerad. Jag kunde delvis störa mig på det, och delvis verkligen uppskatta det. Jag är personligen inte ett jätte stort fan av tv- och datorspel, har aldrig riktigt förstått grejen med det och blir extremt lätt uttråkad. Jag tror att jag hade uppskattat dessa delar av filmen mer om jag hade förstått fascinationen kring datorspel. Istället kom jag på mig själv under filmens gång, med att längta tillbaka till de "verkliga" scenerna. Med det sagt får jag ändå hylla filmen (och Halliday själv) för alla referenser till populärkulturen. The Shining-scenen var fantastisk och bara den får mig att vilja se om filmen med detsamma. 



Ready Player One bjuder på mycket humor, vackra visuella vyer och en nytänkande story (cred till originalförfattaren), vilket får mig att se positivt tillbaka på min vistelse i biografsalongen. Utöver det kan jag dock inte riktigt säga att jag blev jätte fängslad. Det fanns stunder då jag undrade när filmen skulle ta slut och jag kände egentligen inte alls att jag brydde mig om karaktärerna, deras kärleksdraman eller deras öden. Vilket tyvärr drar ner filmen någon nivå för mig. Med det sagt är detta trots allt bara min upplevelse - kanske skulle du älska karaktärerna trots att jag inte gjorde det. 

Det kanske märks att jag har ganska blandade åsikter kring Ready Player One. Jag gillade den, men jag älskade den inte. Vissa delar av filmen tycker jag extra mycket om medan jag ser sämre på andra delar. Detta tycker jag ändå resulterar i ett ganska bra betyg, en film jag absolut skulle kunna rekommendera till den som gillar äventyrs-scifi. 

★★★


torsdag 19 april 2018

A Quiet Place (2018)



Jag är inte mycket för skräckfilmer. Det finns tre enkla anledningar till varför jag ville se A Quiet Place. Den första anledningen: betyget på imdb. Innan jag köpte min biobiljett hade jag ett litet snack med imdb som berättade för mig att filmen fått ett betyg på över åtta. En åtta eller högre kan få mig att vilja se ungefär vilken film som helst. Anledning nummer två och tre var John Krasinski och Emily Blunt. 

A Quiet Place utspelar sig i en framtid där någon form av varelse har lyckats utrota nästintill hela mänskligheten. Dessa unika varelser är blinda men har extremt bra hörsel, och enda sättet att överleva som människa är att vara så tystlåten man bara kan. Du kan nog förstå redan nu att detta kan bli en obehaglig upplevelse för oss tittare.

Någon halvtimme in i filmen minns jag att jag satt och undrade varför i hela friden jag fick för mig att titta på detta. Jag gillar ju inte skräckfilmer! Och detta var inget undantag. Problemet jag har med skräckfilmer, är att antingen så är allt så skrattretande fånigt, eller också är det så obehagligt att jag inte förstår grejen med att låta sig skrämmas på det sättet. A Quiet Place hamnade under det senare alternativet. Det här var en obehaglig film och jag tycker helt ärligt bara att det är jobbigt att titta på sådana här filmer. Men! Trots att filmen använder sig av ständiga jump scares, sådana där som är typiska för skräckfilmer, så kan jag samtidigt medge att detta blev en spännande, intressant och faktiskt även något känslosam, film. Jag kände mer för karaktärerna än vad jag vanligtvis gör när jag tittar på skräckfilm. Jag var ständigt nyfiken på hur det hela skulle sluta och det är en ganska intressant värld vi blir inbjuden i - trots att det egentligen på något plan känns som att liknande berättelser har gjorts förut. Det är inte en jätte unik film, men den är välgjord. Och det tror jag kan räcka om du är en sucker för skräckfilmer, som jag lagt märke till att många filmälskare verkar vara. 

Jag finner det extremt tröttsamt med alla de där typiska dragen som alla skräckfilmer envisas med att ha. Att skrämma dig varje chans de får, när man istället hade kunnat lägga mer tid på att skapa ytterligare djup i storyn och karaktärerna. Men bortsett från det så tycker jag att A Quiet Place lyckades bra med att leverera en spännande film med bra manus och bra skådespelarprestationer. Jag tvivlar på att jag kommer se den igen, men jag är glad åt att ha sett den. Om du är en person som gillar skräckfilmer så tror jag absolut att detta kan bli en hit hos dig.  

★★★★☆