lördag 25 januari 2020

The Passage (2019)



The Passage är en av de där serierna från förra året som jag verkligen hade velat se, men som inte fanns tillgänglig på svensk streaming. Därför fick jag vänta fram tills nu, när hela säsong ett äntligen dök upp på Viaplay. På sätt och vis var det kanske försent, eftersom jag nu visste att serien blivit nedlagd. Men det hindrade mig inte från att se samtliga avsnitt, även om jag kanske hade föredragit att avsluta efter ungefär halva. 

Det som genast lockade mig med The Passage var det faktum att en relation mellan ett föräldralöst barn och en FBI agent stod i fokus. Och kanske lite för att Mark-Paul Gosselaar spelar FBI agenten. Detta var även anledningarna till varför jag föll pladask för serien efter första avsnittet. Älskade dynamiken mellan de två huvudkaraktärerna, tyckte de hade både en rolig och en vacker relation. Men någonstans på vägen började jag förstå att detta inte var tillräckligt.

Det är svårt att veta hur jag ska förklara mina tankar kring den fullständiga säsongen. Å ena sidan älskade jag den. Å andra sidan hatade jag den. Amy Bellafonte, flickan som ska experimenteras på, och Brad Wolgast, eller 'Agenten' som Amy kallar honom - dessa två gjorde serien fantastisk. Även många av de övriga karaktärerna vann över mitt intresse relativt fort, och lyckades verkligen göra sina scener intressanta. Men bakom karaktärerna finns en story som jag aldrig riktigt lyckades fastna för. The Passage är nämligen en serie om vampyrer. Och under första halvan av säsongen, var detta endast en bakomliggande story medan karaktärerna låg i fokus. Att följa Amy och Brad på rymmen från en myndighet som vill utnyttja henne var den solklara höjdpunkten under säsongen för mig. Men så fort allt förändrades för dem, ändrades även min synpunkt på serien. Plötsligt handlade det istället om vampyrerna. Världens undergång. En typ av berättelse jag vanligtvis hade älskat - om det hade gjorts rätt. Men det kändes inte rätt. Inte alls. Istället kändes allting otroligt snabbspolat. Och inte bara världens undergång, utan även relationen mellan våra huvudkaraktärer. Plötsligt var de en familj utan någon osäkerhet mellan varandra överhuvudtaget, och jag hade helt enkelt väldigt svårt för att följa med i denna snabba utveckling. 

Helt ärligt så tror jag att detta hade kunnat bli så bra. Men det blev det inte. Och det chockerande sista avsnittet hade jag kunnat vara utan. Att säga att serien bara följer böckerna håller inte som argument. Hur sista avsnittet slutade hade kunnat vara ett fantastiskt avslut, om det hade gjorts på rätt sätt. Om de bara inte hade haft så bråttom. 

Har du sett The Passage? Håller du med mig om den negativa vändningen? 

★★★☆


onsdag 22 januari 2020

Dessa tio klassiker vill du inte missa


Roman Holiday eftersom det är en av de mysigaste filmer som någonsin gjorts


2001: A Space Odyssey eftersom du aldrig kommer kunna se på filmskapandet på samma sätt igen


Citizen Kane eftersom den gav oss en av de mest intressanta karaktärsfördjupningarna to date 


Guess Who's Coming To Dinner eftersom den fick en hel värld att vakna


West Side Story eftersom den praktiskt taget är Romeo och Julia med musik


The Rocky Horror Picture Show eftersom den är galet underbar på alla sätt och vis


Casablanca eftersom du inte vill gå en hel livstid utan att förstå innebörden bakom "We'll Always Have Paris"


Cabaret eftersom den ger oss Lisa Minelli och hennes fantastiska ögonbryn under en tid då nazismen har ett skrämmande övertag


Some Like It Hot eftersom ingen är perfekt


Singin In the Rain eftersom du inte kommer kunna sluta le för resten av ditt liv 

Kolla även in mina bloggvänners inlägg om temat klassiker!
FrökenTV    I   FiktivaEm    I   KarinsUniversum   I    TheLenaElisaStory

torsdag 16 januari 2020

Titans ● Säsong 2



Första säsongen av Titans upptäckte jag genom Netflix i februari förra året. Säsongen var långt ifrån felfri men ändå otroligt underhållande, vilket gjorde det till en självklarhet för mig att kolla in säsong två som nyligen blev tillgänglig. Och jag måste säga att detta är en svår serie att recensera eftersom jag insett att jag har lite av en hatkärlek till den. 

Titans är en serie som kommer från DC världen, och precis som titeln avslöjar, baseras på Teen Titans som leds av Dick Grayson - Bruce Wayne's före detta protegé. I andra säsongen får vi se hur Dick förvandlas till den ikoniska brottsbekämparen Nightwing, allt medans en farlig fiende från teamet's förflutna kommer tillbaka för att hemsöka dem. Här kan du läsa min recension av första säsongen. 

Jag har väldigt blandade känslor kring Titans som serie, ännu mer nu efter andra säsongen. För att förklara det på bästa sätt - andra säsongen är inte bra. Det finns så mycket att klaga på. Att störa sig på. Men ändå kan jag inte låta bli att gilla den. Varför? I första hand är det nog karaktärerna som håller fast mig i ett hårt grepp. Karaktärerna jag känner till sedan tidigare och som jag så gärna vill hålla fast vid. Se hur de utvecklas. Se hur de slåss tillsammans precis som det ska vara. 

Men manuset håller bara inte. Det går alldeles för mycket fram och tillbaka. Det blir för rörigt. Det blir för mycket överförklaringar och för få nya intressanta vägar vi inte redan åkt på. Karaktärernas ageranden är dessutom ologiska och bryter mot vad de egentligen står för vilket bara lämnar oss förvirrade. Genom säsongen tappar serien sitt stora hjärta - det som jag förälskade mig i så mycket under första säsongen. 

Trots manusets brister så finns det några avsnitt jag verkligen kunnat uppskatta. Med karaktärer jag inte kan låta bli att älska. Vi har introducerats till ett flertal nya karaktärer, medan somliga andra har fördjupats på en nivå som fått mig att uppskatta de mer under säsong två än tidigare. Mer specifikt kan jag säga att säsongens höjdpunkter har varit att få lära känna den nya karaktären Jericho, och att på riktigt få lära känna Jason Todd. Samtidigt har karaktärerna jag älskade under första säsongen - Dawn, Hank och Donna, upplevts som tråkiga och i vissa fall även opålitliga. Till och med Kory som var min stora favorit under säsong ett, har haft en någorlunda tråkig storyline som aldrig riktigt ledde någonstans. Jag kan med säkerhet säga att den kommande tredje säsongen kommer rätta till detta, men det förändrar inte hur seg och ointressant storyn kändes under denna säsong. 

Titans fortsätter med sin fruktansvärt dåliga CGI, men hur mycket man egentligen stör sig på detta beror helt på tittaren. Själv är det absolut någonting jag noterar, men ändå kan koppla bort efter några avsnitt så länge jag känner att serien tillfredsställer på andra sätt. Eftersom jag inte känt mig lika involverad i denna säsong så har det varit svårare att koppla bort än vad det var under säsong ett. 

Andra säsongen av Titans hade kunnat vara så mycket bättre, av så många anledningar. Ändå har jag hittat stunder i säsongen då jag verkligen blivit underhållen och känt ett behov av att fortsätta titta. Några få av karaktärerna är orsaken till detta - främst Dick, Jericho, Jason, Gar och Conner som alla höll mig i ett hårt grepp. Jag kunde även uppsatta att få ta del av denna versionen av Deathstroke som var säsongens huvudantagonist. Trots min besvikelse över den medelmåttiga säsongsavslutningen så var det dessutom roligt att äntligen få ta del av Dick's Nightwing som jag sett fram emot sedan slutet av säsong ett. 

Många frågor lämnas obesvarade och luckorna i det svaga manuset är alltför många. Vem var det egentligen som spökade hos varje team-medlem innan Dick berättade sanningen om vad som hände Jericho? Och vem anlitade egentligen Deathstroke från första början, för att döda Jillian? Borde inte teamet i så fall ha sökt upp den riktiga mördaren? Logik är inte seriens starka sida. 

Trots sina många brister, har jag njutit av att få titta på andra säsongen av Titans. Jag önskar att jag hade en ordentlig anledning till det, men sanningen är bara att jag älskar DC, jag älskar superhjältar och jag älskar familjen som bildas inom teamet. Nu hoppas jag bara innerligt att tredje säsongen blir bättre på alla sätt, och jag ser fram emot den mycket mer än jag egentligen borde. Två stjärnor för familjen. 

★★


söndag 12 januari 2020

Dec-19 ● Utdrag ur min filmdagbok



December var en fantastisk filmmånad för mig. Kanske beror det på månaden, och hur mysigt det är att sitta i soffan, insvept i en filt, med en varm kopp te i handen och framför en bra film. Eller vad säger ni? 

The Holiday ● 2006 ★★★★☆ 
Månaden började med en omtitt av The Holiday. Såklart. För vad är december utan The Holiday? Lika underbart mysig som alltid. 

A Cinderella Story: A Christmas Wish ● 2019 
Ville se något lättsamt så valde att se denna film på Netflix som verkade sådär härligt dålig. Den var inte härligt dålig. Den var bara dålig. Se den inte.

Bad Boys ● 1995 ☆ 
Såg om denna film som jag älskade när jag var yngre. Kanske inte fantastiskt bra men jag gillar den fortfarande. Så rolig samtidigt som den känns seriös. Har en svaghet för buddy-cop bromance på film också. 

Marriage Story ● 2019 ★★★★
Denna film fick så mycket uppmärksamhet att jag var tvungen att se den jag också. Sen så älskar jag ju både Scarlett Johansson och Adam Driver, så jag hade troligtvis sett den ändå förr eller senare. Tyckte det var en fantastiskt bra film med otroliga skådespelarprestationer från båda två. Väldigt realistisk skildring av en skilsmässa vilket jag tyckte om. 

Michelle Wolf: Joke Show ● 2019 ★★★★
Tyckte om denna stå-upp. Michelle Wolf är rolig. Gillar hennes sätt att prata och hennes fantastiska röst. Så länge man inte får för mycket av den kanske... Svävar dock lite mellan en trea och en fyra då vissa delar var roligare än andra.

Michelle Wolf: Nice Lady ● 2017 ★★★★
Fick inte nog av Michelle så bestämde mig även för att titta på hennes tidigare show som fått ännu bättre kritik. Tyvärr var jag väldigt okoncentrerad, och såhär en månad senare minns jag inte särskilt mycket, om ens något alls. Så du kanske inte ska ta mitt betyg på högsta allvar. 

Ghost ● 1990 ★★★★☆ 
Ville se om Ghost. Har sett den ett bra antal gånger redan, men tycker det är en fin och rolig film som bjuder på mycket underhållning samtidigt som den tar sig an ett tungt tema om döden. Älskar den fortfarande, men sista avskedsscenen kändes väldigt cringy denna gången... Har inte tänkt så mycket på det tidigare. 

Her ● 2013 
Det var på tiden! Har velat se denna film länge. Och jag är jätteglad att jag äntligen fick gjort det. För den är fantastisk! Älskar Joaquin. Filmen i sig är helt otrolig också, men hans ögon stal uppmärksamheten lite. Får nog se den igen. Kan dock inte lova att jag inte kommer bli distraherad av samma orsak även vid en andra tittning. 

Home Alone ● 1990 ★★★★☆ 
Underbara Home Alone. Ja, att påpeka att den är helt underbar räcker väl?

The Duchess ● 2008 ★★★★
Trodde inte denna skulle vara särskilt bra om jag ska vara helt ärlig. Vilket nog ändå är ganska positivt eftersom det bara lämnade mig mycket positivt överraskad! Tyckte faktiskt att The Duchess var riktigt bra. Den påminde mig om varför jag älskade Keira Knightley så mycket när jag var yngre. Och inte helt och hållet för att hon är gudomligt vacker. Även om det bidrog. Hade önskat att filmen hade slutat annorlunda dock. Jag väntade förgäves på en kärlekshistoria som aldrig blev av. 

Game Night ● 2018 ★★★★
Ytterligare en film jag inte alls trodde att jag skulle gilla, men som verkligen överraskade mig. Riktigt rolig film som jag säkert kommer vilja se om i framtiden. 

Shrek 2 ● 2004 ★ 
Ja, jag såg Shrek 2 igen. Vad kan jag säga? Jag älskar den. Så enkelt är det. 

Bridesmaids ● 2011 ☆ 
Kan inte bestämma mig för vad jag tycker om Bridesmaids. Jag gillar den samtidigt som jag tycker vissa scener är olidliga. Gillar inte pinsam humor. Men gillar ändå vänskapen mellan tjejerna. Och Chris O'Dowd i sin heta irländska accent. 

Saving Mr. Banks ● 2013 ★★★★
Denna pärla gick på tv, och detta är en film jag hade på min watchlist så länge att jag tillslut gav upp och kom fram till att jag nog aldrig kommer se den. Men ibland lönar det sig att faktiskt sätta på vanlig tv istället för Netflix! För jag älskade Saving Mr. Banks. Men vad jag inte älskar? Att springa mellan köket och vardagsrummet hundra gånger eftersom jag inte vill missa filmen men ändå måste laga mat. Det var ju därför världen kom fram till att det var bäst att sluta titta på vanlig tv. Just det. 


torsdag 9 januari 2020

Det där fantastiska med Disney



Karin, Emelie, Felicia, Sara och Lena - vårt samarbete är igång igen! Det blir en underbar start på året med dagens inlägg som handlar om våra Disney favoriter. Jag tycker vi kan ignorera det faktum att jag redan första gången lyckades bli sen med inlägget. Attans. Istället lägger vi vikt på det faktum att Lejonkungen kommer med på listan. Woho

Innan jag påbörjar min lista på de Disney filmer jag anser vara allra bäst, vill jag bara länka till mina kära bloggvänner vars inlägg du såklart ska kolla in! Karins blogg hittar du på KarinsUniversum, Emelies på FiktivaEm, Felicias på FrökenTV, Saras på Seriereflektioner och Lenas på TheLenaElisaStory


Tangled kan nog vara den Disneyfilm jag sett allra flest gånger. Därför förtjänar den såklart en hedersplats bland mina favoriter. Den betyder extra mycket för mig eftersom det är en film jag valt att se ungefär hundra gånger i vuxen ålder, vilket inte är dåligt eftersom övriga filmer på listan snarare är filmer jag sett hundratals gånger under uppväxten, men inte så många gånger under senare år. Anledningen till varför jag älskar Tangled så mycket, och varför jag aldrig någonsin tröttnar på den, är för att den konstant får mig att skratta, samtidigt som den bjuder på fantastisk musik, en fantastisk romans och ett fantastiskt äventyr. Jag älskar allt med Tangled. Allt


Lejonkungen var en av mina absoluta favoritfilmer när jag växte upp, och det är den fortfarande. Jag tycker det är en fantastisk film med helt magisk musik. Filmens stora öppning med Circle of Life, En värld full av liv på svenska, får mig att rysa i hela kroppen varje gång. På samma sätt som jag blir tårögd varje gång jag bevittnar Mufasa falla mot sin död, och varm i hjärtat varje gång jag ser Simba återskapa uppvisningen av sitt barn precis som Mufasa gjorde med Simba. Lejonkungen är en film alla barn borde få uppleva.


Mary Poppins var en unik upplevelse för mig som barn, eftersom den blandar 2D-animation med live-action. Jag fick alltså för första gången se en film där riktiga skådespelare mötte tecknade miljöer och tecknade figurer mötte verkliga miljöer. Filmen var givetvis revolutionerande för sin tid, men även jag som föddes i slutet av 90-talet kunde fascineras över hur extraordinär Mary Poppins faktiskt blev. Filmen sågs med glädje om många gånger, och även idag räknar jag med filmen som en av världens bästa feel-good filmer. 


Det finns nog ingen Disney karaktär jag älskar så mycket som Baloo från Djungelboken. Och hans underbara Bare Necessities, eller som den heter på svenska, Var nöjd med allt som livet ger. Kombinationen av björnen Baloo, pantern Bagheera, människopojken Mowgli, apan Louie och den skräckinjagande tigern Shere Khan utgör en av de bästa Disney filmerna som någonsin gjorts. 



Kort efter Tangled landar nog Aladdin som den Disney film jag sett allra flest gånger under alla år. Anledningen? För att det är en helt fantastisk film. Huvudkaraktären Aladdin är lätt att älska, men trots hans charm är det sidokaraktärerna som stjäl vår uppmärksamhet. Den själviske apan Abue, prinsessan Jasmine's underbart härliga pappa Sultanen, den fenomenalt onde skurken Jafar och hans excentriske side-kick Iago. Men aldrig kommer vi glömma Robin Williams bakom rösten av Genie, med hans underbara tolkningar av Friend Like Me och Prince Ali. Hälsningar från någon som tittat mer på originalversionen än den svenska dubbningen. Kort sagt, Aladdin är en skatt som alla borde få uppleva. 

Som ni ser så blev det ingen ordentlig ordning på listan, men det gör inget eftersom samtliga av dessa filmer har en likvärdig plats i mitt hjärta, och det hade därför bara blivit jobbigt att behöva rangordna dem. Men här har ni det i alla fall - fem av mina favoriter bland Disneyfilmer. Håller du med om mina val eller hade din lista sett annorlunda ut? 

The Witcher ● Säsong 1



The Witcher är Netflix's nya storsatsning som var populär över hela världen redan innan premiären. Precis som för många andra var tjugonde december ett datum som var inringat i min mentala kalender, och när dagen väl kom satt jag redo. Inte för att jag var övertygad om att detta skulle bli ett mästerverk, utan för att jag var nyfiken på att se om det verkligen var det mästerverk hela världen hade hoppats på. 

The Witcher baseras på ett antal böcker skrivna av den polske författaren Andrzej Sapkowski, men en stor del av seriens följare kommer även från det populära tv-spel som skapades med böckerna som grund. Berättelsen är ett fantasy- och äventyrsdrama och följer i huvudsak tre olika karaktärer vars öden vävs samman genom olika tidsperioder. Bakom huvudkaraktären Geralt of Rivia ser vi den välkända skådespelaren Henry Cavill. 

Jag gick in i första avsnittet med en tveksam hoppfullhet som sa mig att detta antingen blir katastrofalt dåligt, eller briljerande bra. Efter några avsnitt var jag bombsäker på att resultatet lutade mer åt det sistnämnda. Vilket såklart var precis vad jag hade hoppats på. 

Äventyr, action och fartfylld spänning präglar första säsongen av The Witcher. Även humor bidrar till den ultimata underhållningen som är denna fantastiska serie. Karaktärerna vi får träffa på är lätta att fatta tycke för - huvudkaraktärer såväl som många mindre karaktärer runtomkring. Utöver alla människor och varelser vi får träffa på, så bidrar även omgivningen till en helt fantastisk upplevelse. Som vanligt med de allra bästa fantasy-berättelserna så har det lagts mycket tid på en vacker miljö, och lika mycket tid på kostymer och kinematografi. Fotot är extraordinärt vackert i nästintill alla scener, och färgerna som vävs samman i rekvisitan fulländar upplevelsen. 

Det finns ingen tvekan om att jag upplevde varje nytt avsnitt som bättre än det förra, och det beror delvis på att många detaljer var väldigt svåra att förstå under de första avsnitten. Ju längre in i säsongen jag kom, desto mer förstod jag, och även om jag fortfarande har många frågor kring allt runtomkring så kan jag säkert säga att den frågeställande atmosfären ledde fram till ett väldigt spännande avslut på säsongen. 

Sammanfattningsvis så älskade jag första säsongen av The Witcher. Jag upplevde säsongen som fantastiskt spännande, härligt underhållande och riktigt snygg. Trots detta kan jag inte ge säsongen ett perfekt betyg eftersom jag i många fall upplevde dialogerna som problematiska och rent av fåniga. Vilket försämrade min inlevelse i den annars nästintill perfekta världen. 

Kan jag rekommendera The Witcher? Absolut! Gillar du filmer och serier som Sagan om ringen, Game of Thrones och Carnival Row så tror jag absolut att The Witcher kan vara något för dig. 

★★★★


måndag 6 januari 2020

Anne With an E ● Säsong 3



Tredje och sista säsongen. Jag kände mig lite smått förkrossad inombords, när sista avsnittets eftertexter började rulla samtidigt som jag insåg att detta verkligen var slutet. Tänka sig att en liten tv-serie kan gräva in sig så djupt i ens hjärta! 

Förmodligen har du hört talas om Anne på Grönkulla, och det är precis vad Anne With an E är. En nyare version av en gammal älskad berättelse. Serien, precis som böckerna, följer den föräldralöse Anne som mot slutet av 1800-talet flyttar in hos familjen Cuthbert bestående av ett äldre syskonpar som aldrig gift sig eller fått egna barn. I den lilla staden Avonlea möts hon av fördomar och hat såväl som vänskap och kärlek. 

Det är ingen hemlighet att jag älskar de två första säsongerna av denna underbara serie, och det var inte länge sen jag även tog mig an den populära mini-serien från 80-talet eftersom jag inte kunde få nog av Grönkulla. Därför såg jag givetvis fram emot att tredje säsongen skulle komma till Netflix, och på alltför kort tid hade jag sett klart samtliga avsnitt av seriens allra sista säsong. Och de var såklart lika underbara som alla avsnitt som kommit före. 

Säsongen startar på Anne's sextonde födelsedag, och genom säsongens gång får vi följa hennes planer på att ta reda på mer om sitt ursprung, såväl som att slutligen få inse sina känslor för Gilbert. Som vanligt har serien tagit upp ämnen som gör tittaren känslosam på alla sätt möjliga. Gemenskapen som Anne bidragit till att skapa i Avonlea slutar aldrig överraska, och även om jag ibland tvivlar på om det verkligen är en realistisk porträttering av 1800-talets sociala begränsningar så är det ett tema jag verkligen tar till hjärtat. Sida vid sida med seriens varma inslag, får vi även träffa på dåtidens hemskheter som skapar en frustration som är svår att släppa. Obotliga sjukdomar, klasskillnader, rasismen, kristendomens överlägsenhet och männens domination är bara några ämnen som gett mig viljan att skrika på vår historia. 

Trots att jag ärligt kan säga att jag älskar denna serie med hela mitt hjärta, så kan jag inte undgå från att det finns brister värda att nämnas. Som en sista säsong är manuset utan tvekan ofullständigt eftersom en av säsongens viktigaste sidoberättelser aldrig löstes. Detta lämnar mig med en enorm frustration eftersom ämnet är något jag verkligen fastnade för. För våra huvudkaraktärer fungerar sista avsnittet dock absolut som ett vackert serieavslut då vi fick känslan av att seriens avslutades med starten på ett helt nytt kapitel. Givetvis är detta kapitel något jag hade älskat att få ta del av, men som avslut lämnar det mig samtidigt med en känsla av att allt kommer bli bra. 

Precis som med tidigare säsonger har Anne With an E's sista säsong gett mig en stark vilja av att hela tiden få se mer. Spänningen genom seriens två sista avsnitt var nästan olidlig, trots att jag fick sett avsnitten kort efter varandra. Även om det nästan blev svettigt stressande ett tag, så ledde spänningen fram till ett fantastiskt klimax som jag inte hade bytt ut för något annat. Därför kan jag med värme i själen säga hejdå till en serie jag haft med mig under tre års tid, och jag kommer aldrig sluta hoppas på att någon dag få se en fortsättning på Anne's vilda äventyr. 

★★★

Vill du läsa mer om Anne With an E? Klicka här


fredag 3 januari 2020

Sammanställning av mitt filmår 2019

Precis som förra året så fyller jag i denna lilla listan där jag svarar på frågor om hur året har varit för mig när det kommer till filmerna jag har sett. Och med filmerna jag har sett så menar jag alla filmer jag sett under året, det vill säga nya som gamla. 

Den film som känslomässigt gripit tag i mig mest under året
Allra mest skulle jag nog säga Avengers: Endgame eftersom jag varit så involverad i filmserien. Därför var det väldig känslosamt när jag såg den sista med vetskapen om att det var slutet för Avengers-serien. 

Den roligaste filmen jag sett under året 
Tittar inte supermycket på komedifilmer, och de jag ser brukar jag inte tycka är jätteroliga. Därför tänker jag här svara en stå-upp show som jag sett två gånger i år, nämligen Ali Wong's Baby Cobra

Den mest tragiska filmen jag sett under året
Jag skulle nog vilja säga Only The Brave som jag såg i början av året. Tyckte den var väldig sorglig. Jag såg även Pan's Labyrinth för första gången i år som jag tyckte var ganska hemsk. 

Den mest spännande filmen jag sett under året
Finns ingen tvekan om mitt svar här - Prisoners. Otroligt spännande thriller om en pappa som desperat försöker ta reda på vad som hände hans försvunna dotter. 

Den mest intressanta filmen jag sett under året
Har tre svar här. Otroligt intressanta men på helt olika sätt. Joker - en film som djupdyker i psykologin hos huvudkaraktären. Her - en film som visar oss en framtid där teknologin är avancerad på ett helt nytt och fascinerande sätt. Och The Prestige - en film som är intressant på ett sätt jag inte ens kan förklara. 

Den bästa coming-of-age filmen jag sett under året
Absoluta favoriten är This Boy's Life som jag såg i år, men som är en gammal film. Väldigt bra dramafilm om en pojke som växer upp på femtiotalet med sin ensamstående mamma för att sedan tvingas flytta hem till hennes pojkvän som visar sig bli allt mer våldsam. En annan favorit jag såg i år, är A Bronx Tale, en film om en pojke som växer upp i en arbetarfamilj som bor granne med stadens värsta maffiaboss. I båda dessa filmer medverkar Robert De Niro. 

Den bästa animerade filmen jag sett under året
Klaus! Tyckte väldigt mycket om den. Även Spider-Man: Into The Spiderverse tyckte jag var väldigt bra. 

Den bästa kvinnliga skådespelarprestationen jag sett under året
Jag tyckte Scarlett Johansson var fantastiskt bra i Marriage Story.

Den bästa manliga skådespelarprestationen jag sett under året
Joaquin Pheonix i Joker. Utan tvekan. Fantastisk film, och fantastisk rolltolkning. Sen så är ju Joaquin ganska fantastiskt i allt han gör, så det är väl inte jättekonstigt att jag älskade honom även i denna. 

Den bästa actionfilmen jag sett under året
Avengers: Endgame. Har inte sett så många andra actionfilmer i år faktiskt. Såg John Wick som jag aldrig hade sett förut, men den var inte alls så bra som jag hade hoppats på. Tyckte det var för mycket action och för lite story tyvärr. 

Bästa indiefilmen jag sett under året
Tyckte väldigt mycket om Waitress som jag såg i somras. Den handlar om en kvinna som kämpar med att kunna lämna sin våldsamma man trots att hon lever i en liten småstad och med en dålig lön. Trots sitt mörka tema lyckades detta faktiskt bli en väldigt mysig feel-good film. 

Den bästa feel-good filmen jag sett under året
Ja, apropå feel-good. Som vanligt så tittar jag mycket på denna typen av filmer eftersom... ja, genren säger sig själv. För att jag mår bra av dem. Den bästa feel-good filmen jag såg i år är nog Roman Holiday. Gillade den väldigt mycket. Sen såg jag även How To Train Your Dragon 2 och jag älskar verkligen dessa filmer. Så mysiga. För att nämna ytterligare en - Guernsey Literary & Potato Peel Pie Society tyckte jag väldigt mycket om också, och den platsar absolut inom kategorin feel-good. 

Den mest förvirrande filmen jag sett under året
The Prestige var ganska förvirrande faktiskt. Det var nog först i slutet som jag egentligen förstod vad den faktiskt handlade om. 

Den bästa filmen jag sett under året 
Den bästa filmen som släpptes i år - Joker. Den bästa filmen jag sett i år men som har några år på nacken - Prisoners. Sen så har jag ju mina personliga favoriter också, som säkerligen har sina brister men som ändå är fantastiska i mina ögon, nämligen This Boy's Life, Green Book, Roman Holiday, I rymden finns inga känslor och A Bronx Tale

söndag 29 december 2019

Sammanfattning av mitt TV-år 2019

Förra året konstaterade jag hur otroligt mycket man faktiskt hinner se på ett år. Och det kan jag ärligt hävda i år igen. Så vad har jag sett i år? Nedan följer en lista över nästintill allt som jag sett under året, som faller under kategorin tv-serier.

Castlevania’s första säsong såg jag i våras på Netflix. Detta är en animerad serie vars första säsong består av sex delar och är en nytänkande version av berättelsen om Dracula. Jag älskade animationen och skulle absolut vilja se mer av denna serie i framtiden. Läs min recension av säsong 1 här.

Farscape är en serie som jag på sätt och vis växt upp med. Började titta på den under tonåren och sen dess har den följt med mig till och från. Eftersom varje säsong består 20+ avsnitt där varje avsnitt har en speltid på över 40 minuter, så blir det inte att jag orkar följa med den alltför länge åt gången. Det har oftast blivit några avsnitt i taget, men i början av året såg jag faktiskt hela säsong tre i ett enda svep. Farscape är absolut inte en serie som passar alla, men för oss sci-fi-nördar så träffar den precis rätt. Läs mer om Farscape här

Chernobyl kan väl ingen ha missat i år. Mini-serien som fick så mycket uppmärksamhet att alla pratade om den. Och eftersom den handlade om en historisk händelse som jag finner extremt intressant så var jag ju bara tvungen att se den direkt. Jag förstår varför den är så älskad. Det är inte serien att vända sig till för underhållning, men Chernobyl är trots detta otroligt spännande, intressant och tragisk. Den får håren att resa sig på armarna, och det är omöjligt att inte bli berörd. Läs mina tankar om serien här.


Doom Patrol var en av serierna jag såg allra mest fram emot i år. Därför skäms jag lite åt att erkänna att jag faktiskt bara sett några avsnitt! Jag vet inte riktigt vad som hände? För jag älskade den verkligen. Livet kom väl emellan kanske. Ska absolut ta mig tiden till att se klart, för som sagt så var denna serie en stor hit hos mig. 

Glow har nu kommit med sin tredje säsong, men jag lyckas alltid ligga en säsong efter med denna serie trots att alla avsnitt finns tillgängliga på Netflix. Jag såg nämligen hela andra säsongen i somras, eftersom jag missade att se den året innan! Jag lär väl se tredje säsongen lagom till att fjärde finns ute, och så fortsätter det så. Här kan du i alla fall läsa min recension på andra säsongen av Glow


Love, Death and Robots är en serie kortfilmer på Netflix som jag upptäckte i början av året och totalt förälskade mig i. Behöver jag skratta lite så vänder jag mig direkt till avsnittet Three Robots. Tänk att elva minuter kan göra så mycket. 

Condor är en thrillerserie som släpptes på C-More under året. Tyckte den var väldigt spännande och kan varmt rekommenderas till dig som gillar temat spiondrama. 

The 100 lyckades jag faktiskt hitta ett sätt att följa veckovis i somras, och det var väldigt roligt eftersom jag dessutom strax innan sjätte säsongens premiär, hade kollat igenom den femte säsongen på Netflix när jag var i USA. Denna serie har sina brister, men den kommer nog alltid ligga mig varmt om hjärtat. Mycket tack vare karaktärerna och dynamiken mellan dessa. Du kan läsa mer om The 100 här


Jane The Virgin släppte sin allra sista säsong på Netflix för inte alltför länge sedan. Jag älskade säsongen och slukade den på kortare tid än jag vågar erkänna. Jane The Virgin är definitionen av en feel-good serie för mig, och jag älskar nästintill allt med den. Läs mitt hejdå-inlägg till serien här

Happy! såg jag första säsongen av i våras, och jag älskade verkligen varje sekund! Än har jag inte sett andra säsongen som hade premiär senare i år, men det jag har sett genom första säsongen kan jag starkt rekommendera. Hela storyn är så fruktansvärt rolig, samtidigt som berättelsen är fartfylld och full av hetsig action och härlig brutalitet. Det är lika mycket en komedi som en thrillerserie. Läs min recension av första säsongen här

Legacies' första säsong såg jag klart i år, och hann även börja följa andra säsongen i några veckor innan jag tröttnade. Den är bättre än vad jag hade förväntat mig av en tredje tvd-serie. Men absolut inget fantastiskt. Effekterna är otroligt dåliga. Men har man inget emot "billiga" serier så funkar den som helt okej underhållning. Läs min recension av första säsongen av Legacies här


The Gifted's första säsong blev ett litet maraton för mig under en vecka i våras. Gillar att den utspelar sig i X-Men världen, och tyckte den blev förvånansvärt trevlig att följa. Jag vet dock inte om jag vill se klart serien eftersom den blev nedlagd ganska hastigt efter säsong två. Men båda säsongerna finns i alla fall att se på Viaplay i Sverige. Läs min recension av första säsongen här

The Resident ingår i en kategori av serier som jag vanligtvis lätt tröttnar på, nämligen sjukhusserier. Men det var någonting med denna serie som verkligen fångade mitt intresse - så mycket att jag såg klart hela säsongen på några dagar, för att sedan desperat försöka googla fram när andra säsongen skulle komma till Netflix. Jag hittade aldrig svaret på den frågan tyvärr, men när den väl kommer så sitter jag garanterat bänkad. Läs min recension av första säsongen här

The End of the F***ing World släppte sin första säsong förra året och jag var totalförälskad efter ungefär två sekunder. Säsongen tog slut alltför fort, och därför kändes det som julafton när andra säsongen släpptes nu i höstas. Det finns alltid en rädsla att fortsättningen inte ska bli riktigt lika bra med serier som denna. Men till min glädje gav andra säsongen mig mer än vad jag någonsin hade kunnat drömma om. Den är helt fantastisk! Läs min recension av andra säsongen här


Good Girls, åh älskade Good Girls. Som jag föll för dessa tre grymma tjejer. Allt jag har att säga egentligen. Fantastisk serie, rekommenderas starkt! Läs mer om Good Girls här

Hjem til jul är en norsk serie som släpptes på Netflix i början av december. Jag tyckte verkligen om serien, mycket tack vare huvudkaraktären som jag fann extremt älskvärd och lätt att relatera till. Överlag en väldigt mysig och trevlig serie. Läs min recension om första säsongen här

Deadly Class. I början av året förälskade jag mig i Deadly Class som släppte ett avsnitt i veckan på Viaplay. Till min besvikelse blev serien nedlagd efter första säsongen och därför kommer tyvärr ingen fortsättning vilket jag tycker är jättesynd. Tyckte verkligen om det unika konceptet, och de otroliga karaktärerna. Kommer sakna denna serie enormt mycket, och det uttrycker jag tydligt i detta inlägg.

Carnival Row började jag kolla på direkt efter premiären i slutet av augusti eftersom jag var så otroligt taggad. En fantasy-serie i viktoriansk miljö? Det var ganska givet att jag skulle älska detta. Och serien gjorde mig inte besviken! Älskade den mer och mer för varje avsnitt. Läs mer om vad jag tyckte i min recension av säsong ett

Downton Abbey har jag äntligen sett klart på, lagom tills premiären av den nya filmen. Jag såg fjärde, femte och sjätte säsongen i år, och såg sedan även filmen på bio. Vilken fantastisk serie. Så lugn och mysig, men ändå extremt beroendeframkallande. Tyvärr fick jag aldrig skrivet en recension på hela serien, men lite blandade inlägg om Downton Abbey kan hittas här


Good Omens är en mini-serie baserad på Neil Gaiman och Terry Pratchett's bok vid samma namn. Serien följer en ängel och en demon som teamar upp för att stoppa apokalypsen eftersom de bott på jorden så länge att de börjat känna sig hemma här. Otroligt underhållande serie med massa humor och en helt underbar dynamik mellan de två huvudkaraktärerna, spelade av Michael Sheen och David Tennant. Läs min recension här

The Boys släppte sin första säsong på Amazon Prime i år, och detta var faktiskt en serie jag inte hade hört talas om förrän den dök upp på Prime. Jag blev nyfiken och satte på första avsnittet, och detta visade sig vara ett bra val. Serien utspelar sig i en värld där superhjältar existerar, och på samma sätt som Avengers, finns det ett gäng "högt uppsatta" superhjältar som står i rampljuset. Men till skillnad från Marvels superhjältar så är det inte helt säkert att superhjältarna i The Boys är några man kan lita på. Lite av ett motsatt koncept med andra ord! Riktigt nytänkande serie som jag ser fram emot att se mer av i framtiden. Läs min recension av första säsongen här

Stranger Things låg jag efter med och därför har jag sett både andra och tredje säsongen i år. Makalös serie, och jag älskar den verkligen med hela mitt hjärta. En sån där serie som alla borde se tycker jag! Läs mer om Stranger Things här


Peaky Blinders såg jag fjärde säsongen av i år. Dessvärre har jag inte sett klart femte säsongen ännu, men det kommer. Fjärde säsongen var i alla fall helt fantastisk, precis som alltid med denna otroliga dramaserie. Läs min recension av fjärde säsongen här

Game of Thrones, en av mina absoluta favoritserier, sände sitt sista avsnitt i år. Det kan vara värt att nämnas. Eller inte. Läs mina tankar om sista säsongen här

The Kominsky Method är en komediserie på Netflix med Michael Douglas och Alan Arkin i huvudrollerna som två bästa vänner som lever sina senare år med allt vad det innebär. Jag tycker denna serie är underbart rolig, och det har blivit en tradition för mig och min mamma att kolla igenom de nya avsnitten när de släpps. 


The Umbrella Academy blev snabbt populär när den släpptes i början av 2019. Och nu går vi alla bara och väntar på nästa säsong. Jag älskade första säsongen och en vacker dag ska jag skriva ett ordentligt inlägg om serien, men tyvärr har det inte blivit av än. 

Titans är en systerserie till Doom Patrol och jag tycker det är väldigt tråkigt att andra säsongen inte kommit till Netflix än. Men den som väntar, väntar på något gott! Första säsongen gillade jag i alla fall, inte av bästa kvalitet precis, men väldigt underhållande för mig som älskar superhjältar. Här kan du läsa min recension av säsong ett.

Marvel's Runaways hade ute två säsonger på HBO när jag hade mitt superhjälte-beroende, och då blev det även att jag såg samtliga avsnitt av den. Såklart. Inte fantastiskt bra precis, men som sagt. Jag älskar superhjältar. Och serier som baseras på comics. Försökte mig på tredje säsongen förra veckan men kände inte att jag var på humör för något i den där "billiga" klassgruppen, och därför stängde jag av och har inte fortsatt sen dess. Läs min recension av säsong 1 här


Anne of Green Gables, den där gamla serien från åttiotalet. Älskar ju Netflix's version av Anne på Grönkulla och därför blev jag otroligt sugen på att se den omtyckta mini-serien från 1985. Jag såg faktiskt aldrig den sista delen, men älskade det jag såg! Riktigt mysig serie, plus att Anne och Gilbert ihop är något av det gulligaste jag någonsin sett. Läs min recension här

About a Boy's två säsonger hittade jag på Viaplay i början av året och blev genast sugen på att se. Gillade den tillräckligt mycket för att se samtliga säsonger i ett svep, så det är nog ett ganska bra betyg. Ganska typiskt klyschig som komediserie, men den hade ändå något extra som jag verkligen fastnade för. Kanske den fina relationen mellan huvudkaraktärerna. Läs mer om About a Boy här


Sex Education är nog en av årets absolut bästa serier. Och den släpptes redan i januari, så det satte ju ganska höga krav på resten av året. Älskade verkligen varenda minut av Sex Education, så otroligt bra. Läs min recension här

Search Party är en dramakomedi som jag slötittade lite på under någon period. Jag såg aldrig klart den dock. Vet inte riktigt varför, då jag ändå gillade den. Men tyckte väl inte att den var tillräckligt bra kanske. Helt ärligt så minns jag inte riktigt. 

Years and Years började jag titta på när den släpptes på HBO Nordic. Otroligt intressant serie som handlar om en framtida verklighet som faktiskt inte är helt omöjlig. Skrämmande nog. 

Gotham såg jag tredje och fjärde säsongen av i år. Serien var väldigt "meh" för mig under första säsongen men i år har jag verkligen lyckats förälska mig i Gotham. Känner verkligen att den blir bättre och mer intressant för varje säsong som går. Kan bero på att det är nu som skurkarna verkligen börjar komma in i sina ökända roller. 

Dead To Me är ytterligare en sån där serie jag aldrig såg klart... Varför gjorde jag inte det? Jag vet inte. Den var väldigt bra. Kan ändå rekommendera den.

Outlander har jag sett fjärde säsongen av. Eller ja, nästan. Ser nu att jag bara sett nio av säsongens totala tretton avsnitt. Varför gör jag så? En serie jag annars älskar. Nu minns jag knappt vad fjärde säsongen handlade om så jag får väl gå tillbaka några avsnitt för att hänga med. Hur som helst så kan du läsa mer om fantastiska Outlander här


Supernatural. Så sent som förra veckan ströttittade jag på lite gamla avsnitt av Supernatural efter att serien dykt upp på Prime. Kände att det var värt att nämnas eftersom jag älskar de första säsongerna av denna underbara serie. Så istället för att fortsätta i kronologisk ordning på säsong åtta, så går jag tillbaka till den gamla goda tiden när det bara var Winchester bröderna och deras äventyr. No regrets. Läs mer om serien här.

Derry Girls blev ganska populär. Lite smårolig var den allt. Men såg bara första säsongen. Tycker nog inte att den är riktigt så bra som alla andra verkar tycka. Men absolut en helt okej serie att se om man vill få skratta lite. 

Rick and Morty släppte sin efterlängtade fjärde säsong nu i december, efter vad som känns som en otroligt lång väntan. Men äntligen är den här, och av det jag hunnit se hittills så är den lika knasig och rolig som alltid. Läs mer om Rick and Morty här


How To Get Away With Murder fick min fulla uppmärksamhet under ett maraton av tredje och fjärde säsongen. Beroendeframkallande serie. Ända tills jag tröttnar. Men kommer absolut se klart den någon gång i framtiden då jag tycker det är en väldigt bra och spännande serie. Plus att jag är helt förälskad i Viola Davis. Och lite förälskad i relationen mellan Connor och Oliver också, den relationen utgör nog ungefär större delen av anledningarna till varför jag följer serien. Läs mer om How To Get Away With Murder här

Vår tid är nu var jag lite sen till, men nu har jag ändå sett första och andra säsongen. Långt efter alla andra. Men bättre sent än aldrig. Tyckte faktiskt väldigt mycket om denna serien! Tröttnade dock efter säsong två vilket är anledningen till varför jag inte såg säsong tre när den hade premiär. Behöver en paus bara, men fortsätter när jag är redo. 

Jack Ryan släppte sin andra säsong på Prime för ett tag sen, men jag fastnade inte riktigt för andra säsongen? Såg bara två avsnitt eller något sånt, innan jag tröttnade. Förhoppningsvis tar jag tag i den serien igen snart men jag känner ändå att den saknar något. Det finns nog helt enkelt inte tillräckligt med karaktärer att bry sig om. Läs min recension av säsong ett här


Watchmen hade premiär i höstas och detta är en av serierna jag sett fram emot mest under året. Men det har tydligen blivit en vana för mig att inte se klart serierna jag börjar kolla på. Såg bara första avsnittet, sen blev det inte att jag såg mer. Blir lite irriterad på mig själv ibland faktiskt. 

Archer's femte säsong såg jag klart på nolltid, men som vanligt tar jag en lång paus mellan säsongerna. Har ändå bara kommit ungefär halvvägs. Har inte ens koll på hur många säsonger denna serien har nu. Åtta? Tio? Tolv? Ingen aning, men jag tar mig långsamt framåt en bit i taget. Läs mer om Archer här

The Nanny kan vi ju nämna också, på tal om komedier som jag långsamt tar mig igenom, en säsong i taget. Eller i detta fallet, snarare ett avsnitt i taget. Är inne på säsong fyra nu, och än är det ingen brådska. Ser den mest på grund av att ha någon härlig komediserie som jag inte redan sett hundra gånger förut. Plus att butlern Niles kanske är den bästa fiktiva karaktären som någonsin existerat. 


The Mick fick en andra säsong och eftersom jag älskade första så såg jag även klart andra när den släpptes på Netflix. Tittandet gick fort och nu hoppas jag på att få se en tredje säsong inom kort. Brutalt knasig serie med äckligt mörk humor. Givetvis älskar jag det. 

State of the Union är en serie med väldigt korta avsnitt som finns på HBO Nordic. Tyckte den blev ett väldigt härligt tidsfördriv - förvånansvärt bra faktiskt! Går superfort att kolla igenom också. Handlar om ett gift par som går i parterapi och möts varje vecka på en bar innan sessionen. 

The Witcher! Förtjänade ett utropstecken tyckte jag. Min senaste förälskelse. Ytterligare en sån där serie som jag verkligen sett fram emot länge nu. Och jag är glad att den blev bra. För det blev den verkligen! Tänk att jag har en sprillans ny högkvalitativ fantasy-serie att se fram emot varje år! Eller vartannat... 

Ja, detta blev ingen dålig lista! Årets största höjdpunkter för mig har varit Sex Education, Carnival Row, Good Omens och The Witcher. Både Jane och Downton har blivit stora delar av mitt år också eftersom jag tyvärr fick säga adjö till två serier som alltid gjort mig varm inombords.