onsdag 25 mars 2020

10 musikaler du inte vill missa



Att lyssna på bra musik är verkligen en helt fantastisk upplevelse. Precis som att titta på en riktigt bra film. Och vad händer när man lägger ihop dessa två i ett? Jo, då får man något av det bästa man någonsin kan få uppleva! I samarbete med Ida på Idas Recensioner vill jag i dagens inlägg tipsa om tio musikaler som ligger mig varmt om hjärtat. 



Fantastiska underbara Chicago. Min första förälskelse inom genren. Kommer alltid älska denna pärla till film, och mina underbara prison gals. Stort tips till alla som älskar tuffa tjejer och riktigt bra jazz.



Alla som gillar Beatles' musik borde genast kolla in denna härliga musikal. En kärlekshistoria berättad genom några av tidernas mest kända låtar. Läs min recension av Across the Universe här



De flesta har väl hört talas om denna pärla som släpptes för några år sedan. Jag såg den på bio två gånger för att sedan se om den några gånger till när blu-ray utgåvan landade i brevlådan. Det är ett ganska gott betyg! Stort tips till dig som älskar en klyschig fattig-blir-rik historia i kombination med otroligt upplyftande musik. Läs min recension här



En av mina favoritfilmer överlag, inte bara när det kommer till musikaler. The Rocky Horror Picture Show är en riktigt skruvad berättelse men ack så underhållande! Musiken får en att bara vilja ställa sig upp och dansa. Eller spendera tre timmar framför extramaterialet för att lära sig dansstegen till Time Warp. Det är också en möjlighet. Läs min recension av Rocky Horror här


En hipp tolkning av livet på resande fot. Med ett underbart överraskande avslut. Älskar musiken i Hair såväl som berättelsen och karaktärerna i sig. Riktigt härlig film som jag varmt kan rekommendera! Läs mitt inlägg där jag listar mina fem favoritlåtar från Hair.  


West Side Story måste väl ändå vara den bästa versionen av Romeo och Julia. Eller vad säger ni? I kombination med musik kan vad som helst bli helt fantastiskt, till och med en så uttjatad berättelse som Romeo och Julia. Nackdelen är att musiken i West Side Story har en äldre ton (eftersom det är en äldre film, duh) men även om behovet att lägga till samtliga låtar i sin vardagslista på Spotify, kanske inte är jättestort så är de ändå helt underbara tillsammans med filmen i helhet. Och those dance moves? Wow. Läs min recension här


Hur kunde jag påpeka den ålderdomliga musiken i West Side Story som en nackdel, när den ännu äldre Singin in the Rain existerar - som om inga år har gått alls? Singin' in the Rain är världens mysigaste film, och är även världens gladaste låt som aldrig går ur tiden. Det är allt jag har att säga om saken. Läs min recension här


En otroligt intressant skildring av andra världskriget, hatet mot judarna - och såklart... Cabaret! Liza Minelli gör rollen som Sally Bowles, en amerikansk klubbunderhållare bosatt i Tyskland. Inte bara sjunger hon fantastiskt bra, men att få se hur världen fallerar runtomkring henne är egentligen mer intressant än Sally's egna historia. Läs min recension här


Fantastiska Moulin Rouge, det var dig jag hade väntat på hela livet. Kärleken blomstrar för en ung författare och en vacker kurtisan när han gör allt för att förföra henne på den färgsprakande nattklubben Moulin Rouge. Läs min recension här


Det är ingen topplista på musikaler utan att perfektionen Grease tas upp. Vad sägs om, världens bästa film? Långt ifrån det troligtvis, men någonting är det som gör den så otroligt makalöst underbar på alla sätt och vis. Musiken gör mycket, utan den hade vi väl bara haft kvar en värdelös film med irriterande karaktärer. Så det är väl tur att musiken livar upp hela filmen! Den dagen då jag känner att mitt humör behöver ett uppsving, då sätts denna film igång och vips så mår jag helt plötsligt mycket bättre! Skit i antidepressiva, Grease är den magiska medicinen du har väntat på. Här kan du läsa min recension av den nyare versionen Grease: Live!. 

Vilken är din favoritmusikal? Tipsa mig! 

lördag 21 mars 2020

Kvinnliga komiker och deras bästa stand-ups

Komedi är en intressant sak. Humor. Och för att ta det steget längre - en timmes långt uppträdande där en person står på en tom scen med det enda syftet att få publiken att skratta. En sak är säker, och det är att stand-up är något av det svåraste som finns när det kommer till show business. Samtidigt som det kan bli så jäkla bra - om det görs rätt. 

Jag är en person som älskar humor. Jag älskar att skratta. Men jag är också en person som tycker att humor ofta går till överdrift. Jag är en person som ser en tydlig gräns kring vad som är roligt och vad som bara är fånigt eller i vissa fall, förolämpande. Tilläggas kan det faktum att definitionen av humor är olika för olika personer. Precis som med allt annat här i världen. 

I samarbete med mina helt fantastiska bloggvänner Fröken TV, Karins Universum och Fiktiva Em vill jag i detta inlägg tipsa om tre stand-up föreställningar som jag faktiskt tycker blivit riktigt bra - alla med kvinnliga komiker. Jag vill även passa på att önska Lena som driver bloggen The Lena Elisa Story lycka till med hennes nya engelskspråkiga blogg! Vi kommer sakna dig i detta samarbete men fortsätter givetvis följa dina framtida äventyr (länk). 


Baby Cobra med Ali Wong 
Detta är en stand-up som jag sett flera gånger, och jag älskar Ali Wong. Tycker hon är fantastiskt rolig! Jag kan inte ärligt säga att hon inte ibland går över till den "grövre" humorn, men har man inga problem med hennes fria språk så är hennes Baby Cobra ett perfekt val den där dagen när du verkligen känner för att få skratta en stund. 

Joke Show med Michelle Wolf
Michelle Wolf verkar som en sån härlig person och är verkligen riktigt rolig. Hon har en unik röst och ett unikt sätt att uttrycka sig, vilket jag verkligen gillar. I Joke Show pratar hon om nutidens lättkränkthet, massage, barnafödsel, feminismen och uttrar. Hennes första stand up Nice Lady finns att se på HBO Nordic och är väldigt bra den med. 

Nanette med Hannah Gadsby
Nanette såg jag direkt när den släpptes eftersom Hannah Gadsby är en person jag följt sedan hon introducerades i en av mina favortserier, Please Like Me, i form av en otroligt intressant (och speciell) karaktär. Det blev en självklarhet att se Nanette, och det ångrar jag inte för en sekund. Älskade hennes snack, och Hannah som person är verkligen helt fantastisk. Även om Nanette har en allvarligare ton än de flesta andra stå-upp framträdanden jag sett, så kände jag mig aldrig uttråkad. 

Samtliga av dessa shower finns att se på Netflix, som verkligen har ett enormt utbud inom genren. Så varför inte ta chansen till ett stort glädjeskratt nu direkt? 


söndag 8 mars 2020

Feb-20 ● Utdrag ur min filmdagbok





To All The Boys: Ps. I Still Love You ● 2020 
Har sett fram emot denna uppföljare till To All The Boys I've Loved Before eftersom jag gillade den första filmen väldigt mycket. Absolut inget mästerverk till film, men ändå en väldigt charmig rulle som får en att må bra. Ps. I Still Love You nådde väl inte riktigt lika högt som föregångaren, men ändå en värdig uppföljare. 

Pain and Glory ● 2019 ★★★★
Detta var en väldigt lugn film, väldigt karaktärsdriven. Denna typen av filmer kan vara svåra att få till på ett bra sätt, utan att tittaren blir uttråkad. Men jag måste verkligen säga att Pain and Glory lyckades fantastiskt bra med att få mig som tittare involverad. Någonting med denna film talade verkligen till mig, och jag kan absolut förstå varför den blivit så hyllad. Berörde mig på ett djupt plan. 

Little Women  2019 
Och på tal om filmer som berör. Har ju sett så enormt mycket fram emot att få se Greta Gerwig's tolkning av Louisa May Alcott's klassiska roman Little Women. Älskar filmen från 1994 men om jag måste jämföra så tycker jag faktiskt att denna nya version är snäppet bättre. Tokälskar ju dessutom alla medverkande skådespelare i denna. Och hur de levererar sina repliker? Makalöst. Tyckte karaktären Amy hanterades så mycket bättre i denna version. Enda jag har att klaga på är Jo's avslut. Vilket i och för sig är lite av en tolkningsfråga, men om jag hade fått välja så hade jag gärna sett en bekräftelse på att hon förblir fri från giftermål... åtminstone med män. 

Booksmart ● 2019 ★★★★
En film som överraskade mig positivt på alla plan! Den här typen av filmer, det vill säga high school komedier, blir sällan särskilt bra. Men Booksmart visade sig vara en av få undantag som verkligen levererade. Älskade karaktärerna, och jag blev dessutom ganska berörd vilket jag inte alls hade förväntat mig. Kommer absolut se denna pärla igen!

The Favourite  2018 ★★★★
Det var på tiden att jag såg The Favourite som var en sådan enorm snackis förra året. Jag tycker det verkar som att det finns otroligt mycket delade åsikter om denna. Antingen älskar man den, eller så hatar man den? Själv hamnade jag närmre den förstnämnda. Tycker detta var en riktigt intressant film, med karaktärer som gör det svårare och svårare att gilla ju längre fram i filmen man kommer. Men jäklar vilka skådespelarprestationer! Framförallt från Olivia Colman, hon är verkligen helt makalös. 

onsdag 19 februari 2020

En tv-serie som lades ner alldeles för tidigt



Ett perfekt tema för mig just nu, då jag alldeles nyligen sett klart en serie som jag med största säkerhet kan säga att jag många år i framtiden kommer kunna kalla en serie som lades ner alldeles för tidigt

Detta inlägg skrivs i samarbete med FrökenTV, FiktivaEm, KarinsUniversum och TheLenaElisaStory

Fleabag. Underbara, fantastiska Fleabag. Första gången jag såg ett avsnitt av Fleabag, var för två år sedan. Jag hade läst om hur rolig och unik den var på någon filmblogg, och genast bestämt mig för att se första avsnittet. Jag skrattade åt huvudkaraktärens alla missöden och förundrades över hennes unika sätt att bryta den fjärde väggen. Det var en fantastisk upplevelse, men en fantastiskt upplevelse som inte skulle fortsätta. Livet kom emellan och plötsligt var serien så gott som bortglömd. Tills några veckor tillbaka från idag. En av mina närmsta vänner har upptäckt den helt fantastiska serien Fleabag. Hon tjatar på mig, om och om igen. "Har du sett Fleabag? Du måste se Fleabag." Och vad har jag egentligen mitt Prime konto till, om inte för att se på fantastiska serier som Fleabag

Idag har jag sett samtliga två säsonger av en serie som kom att växa sig så djupt in i mitt hjärta att jag aldrig kommer kunna släppa taget. Underbara, fantastiska Fleabag. Jag älskar dig. Du är så jäkla rolig. Du får mig att känna känslor jag inte trodde var möjliga. Du ger mig spänning i livet, och du slutar aldrig att inspirera mig. När du försvann ur mitt liv kändes allting så fruktansvärt meningslöst. Det är inte rättvist. Du gick bort alldeles för tidigt. Kära Fleabag. Jag kommer sakna dig för alltid. 

lördag 15 februari 2020

Locke & Key ● Säsong 1



Ytterligare en sån där härlig serie som baseras på en populär serietidning inom teenhorror-genren. Ja, det är ungefär så man kan beskriva Netflix's nya originalserie Locke & Key

Locke & Key får vi följa en familj på en mamma och tre barn som flyttar hem till den bortgångne faderns familjehem efter hans plötsliga död. Men huset visar sig snart sitta på mörka hemligheter som börjar avslöjas när den yngste sonen Bode börjar hitta magiska nycklar som kan ta en till helt otroliga platser. 

Jag känner mig väldigt osäker på säsongen i helhet då jag älskade vissa saker, för att sedan avsky andra. Men överlag måste jag säga att jag verkligen gillade första säsongen av Locke & Key. Tillräckligt mycket för att genast beställa hem första volymen av originalböckerna. 

Problemet med mig och den här typen av serier, det är att jag upplever ett väldigt velande mellan teendrama och spännande thriller. Jag älskar den sistnämnda delen, och jag älskar hela konceptet med ett hus som besitter massvis med magiska nycklar. Jag älskar mysteriet kring vad som hände när familjens pappa var barn, och vad som hände hans vänner. Jag älskar monster och vidunder, och jag älskar att få se den underbara pojken Bode bokstavligen springa runt i sitt eget huvud, för att nästa stund flyga runt i ren extas som ett spöke på en kyrkogård. Men lika mycket tid som läggs på de magiska elementen, läggs även på karaktärerna och deras typiskt tonåriga missöden. Och om jag ska vara helt ärlig, så var det inte särskilt många karaktärer som jag egentligen gillade. 



Att ge tittaren möjligheten att fastna för karaktärerna och vilja de väl, är något av det viktigaste en serie kan göra. Detta lyckades serieskaparna inte jättebra med i Locke & Key. Vad jag har hört, så är karaktärerna mycket mer älskvärda i böckerna och just därför ser jag otroligt mycket fram emot att få djupdyka ännu mer i berättelserna när böckerna nått min brevlåda. Men med detta sagt så får jag ändå flika in att det är några specifika karaktärer som stack ut mer än andra. Två favoriter hos mig, är den yngste pojken Bode, samt den olycksdömde antagonisten Sam Lesser. Dessa två karaktärer lyckades alltid hålla mig engagerad, genom varenda scen. 

Överlag tyckte jag att säsongen var väldigt bra, samtidigt som jag kunde störa mig på många saker. Seriens otroliga förmåga att ena stunden kännas originell och nytänkande för att i nästa stund verka klyschig och förutsägbar, gör att det blir svårt att sätta ett slutgiltigt betyg. Men tack vare första säsongens alla mycket väl godkända underhållningsmoment så kan jag säkert säga att jag skulle vilja se fler säsonger i framtiden. 

★★


onsdag 12 februari 2020

Jan-20 ● Utdrag ur min filmdagbok





Innan ni läser igenom denna lista, kan jag förvarna om att jag har varit väldigt generös med betygen. Tyckte jag väldigt mycket om en film så fick den en femma. Eftersom jag inte vill ge den en fyra. Men heller inte vill krångla med halva stjärnor. Dessutom är det ju bara så underbart härligt att få ge en film fem hela stjärnor. Det är något som är så himla tillfredsställande med det. Håller ni inte med? 

Lady Bird ● 2017 
Första filmen för året och en fullpoängare. Inte perfekt kanske men jag älskade denna film. Passade mig alldeles utmärkt. 

Kramer vs Kramer ● 1979 
Ja, då blev andra filmen också en fullpoängare. Och detta är nog faktiskt en ärlig fullpoängare. Inte bara för att jag personligen förälskade mig så mycket i filmen, utan för att den faktiskt på riktigt är helt makalöst bra.

Knives Out ● 2019 
Älskade Knives Out! Detta blev verkligen en stor överraskning för mig. Hade hört att den skulle vara bra men visste väl ändå inte riktigt vad jag hade att förvänta mig. Lite trög i starten men när jag väl drogs in så drogs jag verkligen in! Så otroligt rolig och spännande och... ja, udda. Älskar ju den här typen av filmer också. 

Walk the Line ● 2005 ★★★★
Så otroligt länge som jag har velat se denna film. Men aldrig gjort. Nu äntligen blev det av! För att jag älskar älskar älskar Joaquin Phoenix. Apropå Joaquin, hur bra var inte hans oscarstal? Ville nästan gråta. Men för att faktiskt prata om filmen som vi är här för att prata om! Riktigt bra, men jag kände nog ändå någon form av besvikelse...? Trodde det skulle vara rena mästerverket, men upplevde nog att skådespelarna var filmens starka egenskap, snarare än manus. 

Star Wars: The Force Awakens  2015 ★★★★☆ 
Jag såg om den första "nya" Star Wars. Har faktiskt sett den ett bra antal gånger redan. Är man ett Star Wars-fan så är man. Och ja, jag älskar den fortfarande. 

The Talented Mr. Ripley  1999 ★★★★
Detta är en film jag varit nyfiken på länge, och Netflix är ju en guldgruva när det kommer till att hitta en bra film att titta på. Måste säga att det var en ganska chockerande upplevelse det här, men samtidigt en upplevelse jag älskade. Väldigt speciell film! Otroligt intressant och förvånansvärt brutal. Hur kan man inte älska det? 

A Monster Calls ● 2016 ★★★★
Också en film jag velat se länge! Sen den kom ut, i princip. Januari blev väl månaden för avbockning av den gamla goa filmlistan. Väldigt bra film hur som helst. Hade nog kunnat gilla den mer om jag hade sett den vid ett annat tillfälle dock. Var ganska okoncentrerad tyvärr. Annars är det ändå en typisk Elsa-film. 

Star Wars: The Rise of Skywalker ● 2019 ★★★★
Äntligen! Det tog mig alltför lång tid innan jag fick sett The Rise of Skywalker. Men det var roligt att äntligen få se den, och jag gillade den. Tycker väl manuset var lite sådär, men förövrigt går det ju inte att undgå hur underhållande hela filmen var. Som sagt, är man ett Star Wars-fan så är man. 

Har du sett någon av dessa filmer? Håller du med om mina åsikter? 

söndag 9 februari 2020

Ikväll smäller det!



Ja, som titeln lyder: ikväll smäller det! För då är det årets oscarsgala. Eller kanske rättare sagt, inatt. Galan kommer visas på TV4 och TV4 Play för oss som bor i Sverige, så är du sugen på att sitta uppe och titta istället för att fokusera på den där onödiga sömnen så vet du var du ska vända dig. 

Detta är ett inlägg som jag skriver i samarbete med bloggarna FrökenTV, KarinsUniversum, FiktivaEm och TheLenaElisaStory. Bara några dagar för sent.

Tyvärr har jag, i år igen, inte fått sett så många av de nominerade filmerna som jag egentligen hade velat. Men ändå har jag mina förhoppningar såväl som aningar om vilka som kanske vinner i de olika kategorierna. Det jag är helt bombsäker på, är att Joaquin Phoenix kommer vinna sin Oscar för rollprestationen i Joker. Eller, vad tror ni? 

Bästa film kategorin är däremot väldigt svår. Förra året bjöd på otroligt många fantastiska filmer, och därför är det ingen jag är helt säker på att den kommer vinna - helt enkelt för att konkurrensen är för hård. Filmerna som är nominerade till bästa film är:
  • 1917
  • Ford v Ferrari
  • The Irishman
  • Jojo Rabbit
  • Parasite
  • Joker
  • Little Women
  • Marriage Story
  • Once Upon a Time In Hollywood

Vilken film tror du mest på? Och vilken hoppas du på? Två frågor som faktiskt kan ha otroligt skilda svar. 

torsdag 30 januari 2020

Star Trek Picard - Serien vi alla väntat på



Star Trek: Picard är äntligen här! Jag är överlycklig. När jag först hörde talas om att det skulle komma en ny Star Trek serie som handlar om Jean-Luc Picard (från Star Trek: The Next Generation) kunde jag inte varit mer nyfiken. Kände redan då, att detta kan bli så bra. Och efter att ha sett första avsnittet kan jag säkert säga att ja. Det här är så bra

Nästan tjugo år efter händelserna i Star Trek: Nemesis, lever Jean-Luc Picard ett lugnt liv på den franska landsbygden. Men han plågas fortfarande av mardrömmar, eller som han själv förklarar det - av fantastiska drömmar där mardrömmen inte startar förrän han vaknar upp. Patrick Stewart repriserar den ikoniska rollen som Jean-Luc, och några nya tillskott inkluderar bland annat Isa Briones (Takers, 2010), Alison Pill (Scott Pilgrim vs The World, 2010) och Santiago Cabrera (Heroes, 2006). 

Än så länge har vi bara fått det första avsnittet, men det var ett avsnitt som flög förbi alldeles för fort. Picard är en fantastisk karaktär som är extremt rolig att få följa på nytt, men samtidigt är jag nästan minst lika nyfiken på de nya karaktärerna - allra främst Isa Briones' som systrarna Dahj och Soji. Den spännande bakgrunden kring deras uppkomst som artificiella intelligenser är något jag knappt kan vänta på att få följa. Kopplingen till Cmdr Data är dessutom underbar att få följa, eftersom han är en karaktär man inte kan få nog av. 

Oavsett om du har följt Star Trek sedan tidigare eller inte, så tycker jag absolut att du ska kolla in Picard på Amazon Prime. Även om vi som känner till den ursprungliga berättelsen onekligen får ut mest av denna nya version, så finns det så mycket nya roliga saker att upptäcka för nya såväl som gamla tittare. 

tisdag 28 januari 2020

The Gifted ● Säsong 2



Trots att jag visste att den blivit nedlagd, fanns det något som gjorde att jag verkligen ville se andra säsongen av The Gifted när jag såg att den kommit till Viaplay. Kanske beror det på att första säsongen slutade väldigt spännande. Eller också så är det helt enkelt för att jag bara inte kan få nog av superhjältar. 

Det viktigaste att nämna när det kommer till The Gifted, är ju såklart att det är en serie som utspelar sig i X-Men universumet. Vilket också råkar vara en av de största anledningarna till varför jag följer den. Jag tycker nämligen att det är jätteroligt att det finns så många kopplingar till The Original X-Men. Enstaka referenser såväl som att en av huvudkaraktärerna är dotter till en av världens bästa filmskurkar, nämligen Magneto. The Gifted har såklart sin egen handling, och sina egna karaktärer vilket även är positivt. Det är en ny berättelse inom en värld vi känner till sedan tidigare, vilket är ett koncept svårt att misslyckas med.

Förra säsongen avslutades med att Mutant Underground splittrades på grund av skilda åsikter om hur kriget med människorna skulle hanteras. Men det var inte bara gruppen i sig som splittrades, utan även familjer. Vilket lämnade nästintill alla våra karaktärer med brustna hjärtan och en ilska större än någonsin. På ena sidan har vi Reeva Payge, en mäktig muntant som inte har några gränser inför att nå sitt mål - att förändra världen. Att ge en plats åt mutanter som skiljer sig från den värld som styrs av människorna. På andra sidan har vi det som återstår av Mutant Underground och de mutanter som vill se en värld där alla är lika behandlade. Där mutanter och människor kan leva sida vid sida. 

Precis som många liknande serier, kan The Gifted vara en helt fantastisk serie som verkligen suger in sina tittare. Men den kan också bjuda på bristande logik, korta storylines som aldrig följs upp, och karaktärer som är svåra att få grepp om eftersom de velar alldeles för mycket mellan olika personligheter. Samtidigt är det karaktärerna som för det mesta, gör serien rolig att följa. 

Jag har njutit extremt mycket av att följa Reeva som skurk. Främst eftersom hon vet vad hon vill. Hon är mäktig och hon är underbart ond. Trots detta är det svårt att inte känna hennes mänsklighet i vissa situationer. För att citera henne själv: "I'm only a monster when I need to be.

En antagonist som jag, som så många andra som följer serien, gärna hade sluppit följa under ytterligare en säsong, är Jace Turner. Hans konstanta strävan efter att hämnas sin dotter blir allt mer tröttsam för varje avsnitt, och det blir alldeles för tydligt att manusförfattarna vill att vi ska känna med honom. Men under säsongen nådde han sin gräns då hans liv inte längre var sorgligt - utan bara tröttsamt. Bestäm er bara - antingen är han en god man som insett sina misstag och förstår att alla mutanter inte är onda, eller så är han en hemsk människa som hatar alla mutanter oavsett om de är oskyldiga eller inte. Till slut tröttnade vi nog alla på det där konstanta velandet fram och tillbaka. 

När det kommer till Strucker familjen så hade jag faktiskt uppskattat denna serie mer utan dem. Kanske låter hårt, och visserligen har de haft stunder som jag verkligen kunnat uppskatta. Men alltför ofta var de snarare ett störningsmoment för mig. Allt för ofta längtade jag tillbaka till scener med de andra mutanterna så som Lorna, Reeva, John, Clarice och Marcos. Enda undantaget är Lauren som jag genuint gillar, men hade vi sluppit familjedramat som tar över hennes karaktär alltför ofta, så hade jag verkligen kunnat älska henne. Om hon bara hade fått en egen story som inte kretsade kring hennes mordiske bror eller livrädda föräldrar. 

Men, även om det finns många karaktärer i The Gifted som jag inte fastnat för, så finns det andra som väger upp den avsaknaden. Som jag istället fastnat för dubbelt upp. Lorna, eller Polaris som hon även kallas, är ett perfekt exempel på en sådan karaktär. Även om jag var någorlunda missnöjd med hennes val under säsongens början, så har jag alltid kunnat uppskatta energin hon för med sig i varje scen. Hon är mäktig och hon är orädd samtidigt som hon bär på så mycket kärlek. Tillsammans med Marcos och deras gemensamma dotter blir hon en av seriens absolut starkaste karaktärer. 

Jag hade kunnat göra en fördjupning av varje karaktär, men det orkar ni nog inte läsa om. Huvudsaken är att The Gifted egentligen är långt ifrån perfekt, men samtidigt en serie jag gärna hade fortsatt följa just tack vare ett femtal karaktärer som verkligen skiner i sina scener. Att se John i sin ikoniska Thunderbird-outfit mot slutet av säsongen är en scen som gör mig otroligt glad samtidigt som det skär att veta att jag aldrig kommer få se de alla förvandlas till sina respektive alter egon. Läs min recension av första säsongen här

★★★


lördag 25 januari 2020

The Passage (2019)



The Passage är en av de där serierna från förra året som jag verkligen hade velat se, men som inte fanns tillgänglig på svensk streaming. Därför fick jag vänta fram tills nu, när hela säsong ett äntligen dök upp på Viaplay. På sätt och vis var det kanske försent, eftersom jag nu visste att serien blivit nedlagd. Men det hindrade mig inte från att se samtliga avsnitt, även om jag kanske hade föredragit att avsluta efter ungefär halva. 

Det som genast lockade mig med The Passage var det faktum att en relation mellan ett föräldralöst barn och en FBI agent stod i fokus. Och kanske lite för att Mark-Paul Gosselaar spelar FBI agenten. Detta var även anledningarna till varför jag föll pladask för serien efter första avsnittet. Älskade dynamiken mellan de två huvudkaraktärerna, tyckte de hade både en rolig och en vacker relation. Men någonstans på vägen började jag förstå att detta inte var tillräckligt.

Det är svårt att veta hur jag ska förklara mina tankar kring den fullständiga säsongen. Å ena sidan älskade jag den. Å andra sidan hatade jag den. Amy Bellafonte, flickan som ska experimenteras på, och Brad Wolgast, eller 'Agenten' som Amy kallar honom - dessa två gjorde serien fantastisk. Även många av de övriga karaktärerna vann över mitt intresse relativt fort, och lyckades verkligen göra sina scener intressanta. Men bakom karaktärerna finns en story som jag aldrig riktigt lyckades fastna för. The Passage är nämligen en serie om vampyrer. Och under första halvan av säsongen, var detta endast en bakomliggande story medan karaktärerna låg i fokus. Att följa Amy och Brad på rymmen från en myndighet som vill utnyttja henne var den solklara höjdpunkten under säsongen för mig. Men så fort allt förändrades för dem, ändrades även min synpunkt på serien. Plötsligt handlade det istället om vampyrerna. Världens undergång. En typ av berättelse jag vanligtvis hade älskat - om det hade gjorts rätt. Men det kändes inte rätt. Inte alls. Istället kändes allting otroligt snabbspolat. Och inte bara världens undergång, utan även relationen mellan våra huvudkaraktärer. Plötsligt var de en familj utan någon osäkerhet mellan varandra överhuvudtaget, och jag hade helt enkelt väldigt svårt för att följa med i denna snabba utveckling. 

Helt ärligt så tror jag att detta hade kunnat bli så bra. Men det blev det inte. Och det chockerande sista avsnittet hade jag kunnat vara utan. Att säga att serien bara följer böckerna håller inte som argument. Hur sista avsnittet slutade hade kunnat vara ett fantastiskt avslut, om det hade gjorts på rätt sätt. Om de bara inte hade haft så bråttom. 

Har du sett The Passage? Håller du med mig om den negativa vändningen? 

★★★☆