lördag 21 september 2019

Casablanca (1942)

Mästerverket Casablanca, en av tidernas bästa kärleksfilmer. En av tidernas bästa filmer helt och hållet. Det var vad jag hade hört om Casablanca, innan jag ikväll såg filmen för första gången. 

Casablanca utspelar sig ungefär samtidigt som filmen släpptes, det vill säga mitt under andra världskriget. Alla ställer sig frågan, vem kommer vinna kriget? Och frågan är genuin. Inte ens filmskaparna vet svaret på det. I staden Casablanca vill alla desperat fly därifrån. Alla vill till USA, alla vill söka friheten. Detta introduceras vi till genom att introduceras till de olika människorna som befinner sig i en bar ägd av Rick Blaine (Humphrey Bogart). När en kärlek från Rick's förflutna plötsligt dyker upp med sin man, en efterlyst ledare för motståndsrörelsen, rör det till både för Rick såväl som för poliskåren som vill hitta bästa sätt att arrestera honom. 

Humphrey Bogart spelar Rick Blaine, en ganska bitter karaktär som upplever sig ha blivit lurad och förrådd av någon han en gång älskade. På andra sidan har vi den läckra Ingrid Bergman som vi lär känna genom den hemlighet hon tidigare undanhållit. Runtomkring har vi politiska intriger i form av hatet mot nazisterna, hatet mot judar, och rädslan för en framtid värre än den man redan lever. I Casablanca får vi mycket, det kan vi minst sagt konstatera. 

Jag förstår charmen. Det gör jag, för jag blev lika charmad som alla andra. Av Ingrid Bergman's skönhet, av kärleken vi vill ska överleva, och av karaktärerna vi vill ska överleva. Samtidigt består hela berättelsen av en tvist mellan kärlek, överlevnad och motståndet mot nazismen. Och alla tre kan omöjligen vinna. Detta bidrar till en spänning vi sent kommer glömma.

Så är Casablanca verkligen det mästerverk många vill få det att låta som? Är det tidernas bästa kärlekshistoria? Ja, efter en första titt vill jag säga att den kommer nära nog. Sedan kan jag personligen ändå tycka att det finns filmer som är bättre - samtidigt som jag förstår varför så många förtrollats av allt som är Casablanca

☆ 


fredag 13 september 2019

Boken om Lara Jean

To All the Boys I've Loved Before, eller Till alla killar jag har gillat som den heter på svenska, blev något av ett Netflix fenomen när den kom ut. Alla inom de yngre åldersgrupperna pratade om den. Precis som de flesta andra, såg jag filmen på Netflix ganska omgående, och till min överraskning så tyckte jag att det var en riktigt mysig film - trots att tonårstemat är långt ifrån en favoritgenre hos mig. 

Eftersom jag försöker bli mer aktiv med läsandet, eller kanske rättare sagt, lyssnandet, så blev To All the Boys I've Loved Before boken som jag bestämde mig för att lyssna på varje gång jag var ute och promenerade under de senaste veckorna. 

Versionen jag lyssnat på är på engelska där boken är uppläst av Laura Knight Keating. Till en början hade jag lite svårt för hennes röst, men efter ett tag insåg jag att den var ganska perfekt för att passa in i en bok som denna. Det är ju ungefär så vi borde föreställa oss att huvudkaraktären Lara Jean låter. 

Jag har alltid ganska svårt för att recensera böcker eftersom jag tror att jag är lite mer petig än vad andra är. Med böcker är det mer än bara två timmar som man lägger ner på en och samma berättelse, och för mig är det därför superviktigt att berättelsen verkligen fängslar mig - annars tröttnar jag förr eller senare. Ljudböcker är lättare för mig dock. Jag upplever inte att det tar lika mycket tid, eftersom jag oftast ändå håller på med något annat samtidigt. Kanske promenerar jag, eller så diskar jag. Eller så står jag bara och gör mig i ordning på morgonen. Så varför inte byta ut tystnaden mot en härlig ljudbok? 

Någonting med To All the Boys I've Loved Before fick mig många gånger att längta till nästa tillfälle att kunna lyssna. Inte alltid, men ofta. Som vanligt för mig med böcker, hade jag en ganska seg start. Jag störde mig på uppläsarens ljusa flick-röst, och jag störde mig på de barnsliga karaktärerna. Men någonstans på vägen blev allt det jag tidigare stört mig på, plötsligt charmigt. Plötsligt gillade jag Laura Knight Keating's ungdomliga röst. Plötsligt föll jag för alla karaktärer. Kanske för att jag såg Lana Condor framför mig när jag tänkte på Lara Jean. Kanske för att jag såg Noah Cantineo framför mig när jag tänkte på Peter Kavinski. Och i filmen var det ju deras charm som gjorde berättelsen så underhållande. 

Med det sagt tror jag inte alls att jag hade känt på samma sätt utan skådespelarna. En del av mig önskar att jag kunde läsa boken utan att tänka på filmen, men det kan jag inte. Och på annat vis är detta nästan något bra eftersom jag antagligen inte hade lyssnat klart om det inte vore för att filmen existerar. Utan charmen som är Lana Condor hade jag nog haft väldigt svårt att relatera till Lara Jean eftersom jag är så olik henne som det bara går. Och utan Noah Cantineo hade jag avskytt allt som Peter utstrålade. Hans slangiga språk, hans dryga attityd och det faktum att det egentligen inte fanns så mycket attraktion mellan de två karaktärerna bortsett från de gulliga lapparna. Men eftersom jag gillade dem båda i filmen, så kunde jag inte låta bli att även gilla dem i boken. 

Sammanfattningsvis så måste jag erkänna att jag fastnade för boken och tyckte till och med att det kändes rätt tråkigt när den tog slut. Men vägen dit var inte helt problemfri, och om jag tvingas välja mellan boken och filmen så väljer jag filmen alla dagar i veckan.

tisdag 10 september 2019

Titanic - en spöklikt vacker resa

Tolv år har gått sedan jag såg Titanic för första gången, och efter minst lika många tittningar har jag aldrig tagit mig tiden till att skriva en recension. Jag har skrivit ett inlägg där jag jämför filmens händelser med de verkliga och jag har nämnt den i ett flertal olika listor, men aldrig har jag skrivit en recension. Efter tolv år är det dags, nu äntligen ska jag skriva om allt jag älskar, hatar och förundras över i James Cameron's stora hitfilm Titanic från 1997.

För att fullständigt kunna berätta om mina känslor kring denna film, måste jag gå tillbaka till mitt nioåriga jag. Jag bodde hos min pappa på en gata där varje hus hade en annan färg än huset bredvid. I gatans grönaste hus bodde två vilda systrar vars fantasier inte hade några gränser. Trots alla bus de ställde till med genom åren, kommer jag alltid minnas kvällen då vi tittade på Titanic för första gången med fullständig rädsla och fascination. Jag var nio år, två år för ung för att titta på en film som Titanic. Åtminstone om man ska titta på den åldersgräns som officiellt ska hindra de yngre tittarna från att se filmen. Att få se tre timmar av Titanic när ingen vuxen var hemma och kunde stänga av tv:n, kändes spännande och pirrigt. Som om vi gjorde någonting som vi inte borde. Och samma kväll, när jag låg i min säng och återspelade filmens tredje akt i mitt huvud, förstod jag plötsligt anledningen till varför det finns en åldersgräns på filmer. Jag kunde inte sluta tänka på den där mamman som nattade sina barn för sista gången. Det äldre paret som kramade om varandra för sista gången. Jag kunde inte sluta tänka på orkestern som inte gav upp sin vackra musik förrän tiden helt runnit ut.  

Det finns ingen tvekan om att jag var för ung för att se Titanic första gången jag såg den - det kan bristen på sömn de kommande veckorna intyga om. Men hur jag kände då, det är precis samma känslor som jag känner nu. Tolv år och många barnförbjudna filmer senare. Vilken makalös jävla film

Denna gången hade det gått en längre period än vanligt, sedan sist jag såg filmen om Jack, Rose och det undergångsfördömda skeppet. Jag har läst många recensioner sedan sist, och jag har sett många andra filmer av fantastisk kvalitet. De recensioner jag läst, såväl som tiden jag spenderat ifrån RMS Titanic, fick mig sakta att börja undra om mitt minne av filmen inte gjorde femstjärnors betyget rättvisa. Kanske är inte Titanic så bra som jag vill minnas? Kanske är jag förblindad av alla gånger jag sett den, och det faktum att jag såg den för första gången i så tidig ålder? En ålder då jag egentligen inte hade en susning om vad en kvalitetsfilm faktiskt var. En ålder då jag bara såg en gullig romans och ett tragiskt slut. 

Jag startade filmen med en oro över att jag helt plötsligt skulle se, det som så många andra sett innan de sätter sig ner för att skriva sina recensioner. Jag var livrädd att mitt betyg inte längre skulle vara fem säkra stjärnor. Tänk om den faktiskt inte är så bra som jag vill att den ska vara? Det dröjer några långa sekunder som känns mer som minuter, men sen startar musiken. 

"Titanic är alldeles för lång", säger de. "Tre utdragna timmar av ett skepp som går under, är inte värt lägga sin tid på." Jag har sett Titanic fler gånger än jag kan räkna på två händer, och inte en enda gång har jag upplevt filmen som utdragen, seg eller långsam. Tre timmar springer förbi som om ingenting annat existerar. "Och romansen är det mest banala jag någonsin sett." Romansen är det vackraste jag någonsin sett. Jag är långt ifrån en hopplös romantiker, och jag finner den fiktiva berättelsen om Jack och Rose vara det perfekta sättet att visa oss om tidsperiodens klasskillnader, och varför olika människors liv anses vara olika mycket värda när vetskapen finns att hälften kommer dö. Vad somliga kallar för en "cheesy" kärleksaffär, kallar jag för en episk romans. För det är verkligen vad denna magiska film är. Episk

Det är sant att de olika delarna av filmen varierar i tempo. Första halvan fokuserar på våra två huvudkaraktärer, och hur den ena förtrollar den andra genom att visa henne sin värld som är helt olik den hon är van vid. Vi får uppleva hur olika människor behandlas olika, och hur vissa är mer öppensinnade än andra. "The others were gracious and curious about the man who had saved my life. But my mother looked at him like an insect. A dangerous insect, which must be squashed quickly."

Under filmens andra halva ökar tempot upp - det är då det osänkbara fartyget döms till döden efter mötet med ett isberg. Känslan av att tiden alltför snabbt rinner ut är konstant och rädslan, skräcken och ångesten blir allt större när skeppet fylls med allt mer vatten. Som tittare måste jag påminna mig själv om att jag sitter säkert i min soffa, för att inte gripas av total panik på samma sätt som de flesta passagerare gör. Vad vi sedan bjuds på, är en spännande och oerhört intensiv bild av hur människor reagerar när de börjar inse att allt hopp är förlorat. Det är både vackert och fruktansvärt hemskt på samma gång. Orkestern som vägrar sluta spela medan människor faller mot sin död. Det är någonting som är så spöklikt vackert med hela detta scenario. 

"1500 people went into the sea when Titanic sank from under us. There were 20 boats floating nearby and only one came back. One."

Trots den fruktansvärda händelse som är Titanic's undergång, lyckas filmen alltid bli lika vacker som tragisk. Sista scenen avslutar berättelsen på ett helt magiskt sätt - när vi för sista gången får gå tillbaka in i skönheten som är Titanic. Jag tänker avsluta denna recension med ytterligare ett citat. "Now you know that there was a man named Jack Dawson, and that he saved me. In every way a person can be saved.

Då lyder den stora frågan, är Titanic fortfarande värdig av ett femstjärnors betyg? 
Ja. Ja, det är den. 


lördag 7 september 2019

11 frågor ● Downton Abbey

Just nu är jag helt inne i tv-serien Downton Abbey som jag nyligen bestämde mig för att kolla ikapp då jag aldrig såg seriens två sista säsonger. Här kommer därför mina svar på elva frågor om serien. 


1. Hur skulle du kortfattat beskriva serien?
Downton Abbey är ett kostymdrama som följer den aristokratiska familjen Crawley såväl som deras tjänstefolk i början av 1900-talet.

2. Vad är det bästa med serien?
Det finns massor av goda anledningar till att älska Downton Abbey, men de två största skulle jag säga är karaktärerna och replikerna. Karaktärerna är fantastiska allihop, och de utvecklas enormt genom seriens gång. Karaktärer du hatar i början kommer du sluta upp med att älska. Och replikerna är så otroligt härliga på alla sätt och vis. Ena stunden sägs något som du bara kommer vilja anteckna för att anpassa ditt liv efter, medan nästa stund kan du skratta högt.

3. Vad är det sämsta med serien?
Kan inte riktigt komma på någonting dåligt med denna serie. Kanske möjligtvis att den går långsamt fram ibland men det är ingenting jag har något emot. 

4. Vilken karaktär är din favorit?
Väldigt svår fråga när det kommer till en serie som denna, med så otroligt många karaktärer. De har alla sina stunder (eller de flesta åtminstone) då man älskar dem, medan det finns andra stunder då samma personer bara upplevs som irriterande och arroganta. Ett bra exempel på en sådan karaktär, är Violet Crawley. Hon har fantastiska repliker gång på gång, och det finns nog ingen jag skrattat så mycket åt som henne. En annan stor favorit är Mrs Hughes. Tycker hon är en fantastisk människa och hon finns alltid där för att hjälpa den som har det svårt.


5. Finns det någon replik från serien du kan citera utantill? 
"I'll take that as a compliment."
"I must have said it wrong."


6. Finns det någon relation i serien som du gillar extra mycket?
Absoluta favoriten just nu är den märkliga vänskapen mellan Violet och Isobel. De klagar jämt på varandra är allmänt otrevliga, men ändå umgås de jämt och ständigt. Överlag är det nog till och med den bästa relationen i serien, men jag har också alltid älskat romansen mellan Lady Mary och Matthew. En tredje relation jag vill nämna är Mrs Hughes och Mr Carson. Så gulliga. 

7. Finns det någon specifik scen som du aldrig glömmer?
Många. Älskar scenen när Matthew friar till Mary. Finns många andra scener jag sent lär glömma, men dessa skulle avslöja för mycket detaljer om serien och därför tänker jag hålla det för mig själv.



8. Har du någon favoritmusik från serien?
Introt såklart.


9. Har du någonsin gråtit till serien?
Det är möjligt att ögonen tårades när jag såg vissa scener för första gången, men jag minns inte. 

10. Vad tyckte du om slutet, och om det är en pågående serie - hur vill du att det ska sluta?
Serien är avslutad med en uppkommande film som har premiär i september, men jag har i skrivande stund inte sett klart sista säsongen, men planerar att bli klar innan filmens premiär. Förväntar mig inte så mycket mer än ett lyckligt slut såklart. Och förhoppningsvis ett tecken på att världen börjar förändras mot det bättre. 

11. Slutligen, varför är denna serie så speciell just för dig?
Downton Abbey var det första kostymdrama jag förälskade mig i, och det var en sån där serie jag hade hört talas om men verkligen inte trodde att jag skulle gilla. Därför var det en stor överraskning att upptäcka hur bra serien är, och hur väl den passar mig. Tack vare Downton Abbey upptäckte jag en helt ny genre som jag av misstag fått för mig att jag inte alls gillade - vilket var helt fel. Det är en fantastisk genre som jag verkligen inte förstår varför det tog mig så lång tid att lära mig uppskatta.

Jag kan varmt rekommendera tv-serien Downton Abbey! Tycker det är en helt fantastisk berättelse om olika människors öden såväl som en fängslande skildring av hur annorlunda världen såg ut för hundra år sedan. Finns att se på TV4 Play och Prime Video


onsdag 4 september 2019

Aug-19 ● Utdrag ur min filmdagbok



Augusti visade sig bli en bra filmmånad. Vilket egentligen kanske inte är så konstigt då värmen börjat försvinna och sommaren snart inte längre finns inom räckhåll. Tretton filmer totalt, om vi ska räkna med att jag såg Once Upon a Time in Hollywood två gånger på bio. Många var dock omtittningar på filmer jag redan sett. Och mest blev det halvdana romcoms, framförallt mot slutet av månaden. Men även sådana filmer kan vara trevliga ibland. 


I rymden finns inga känslor ☆ 
Jag älskade denna film, tyckte den var så otroligt mysig. Detta är faktiskt första svenska filmen jag sett på länge, och från och med nu tänkte jag faktiskt försöka se mer svensk film då jag ungefär hela mitt liv undvikit den svenska filmindustrin.

Mig äger ingen ★★★ 
För att genast fortsätta på det svenska spåret, tittade jag även på Mig äger ingen på Netflix. Tyckte det var en väldigt intressant och bra film med bra skådespelarinsatser, främst från Mikael Persbrandt. Gav den dock egentligen 3,5 på letterboxd, men eftersom jag inte kör halvstjärnor här så får det bli en fyra. 

Tag ★★★
Efter den tunga film som Mig äger ingen visade sig vara, behövde jag en lättsam komedi. Tag var ett ganska så bra val då jag faktiskt gillade den. Även denna film gav jag 3,5, men överlag lutar det mer mot en trea än en fyra. Vilket ändå är ett bra betyg för att vara en komedi som jag betygsätter. Är nämligen inget större fan annars av den här typen av komedier. 

Once Upon a Time in Hollywood 
Såg faktiskt denna film två gånger på bio i augusti. Tyckte bättre om den under andra tittningen, men jag gillade den även under första. Så länge man accepterar upplägget och bristen på en större storyline, så tror jag absolut att man kan uppskatta filmen. Här kan du läsa min recension.


Miss Congeniality ★★ 
Gillade inte denna filmen särskilt mycket första gången jag såg den för några år sen, så tänkte jag skulle se den igen och se om jag gillade den bättre denna gången. Svaret blev nej. Gillar Sandra Bullock så vill gärna älska denna film, men tycker bara inte att den är särskilt bra. Funkar ändå som en mysig romcom dock, men personligen finns det andra romantiska komedier som jag hellre rekommenderar. Stör mig också på att filmen inte alls är så feministiskt positiv som folk tycks vilja säga att den är. 

Freaky Friday ★★★☆ 
Såg även om Freaky Friday som jag sett en gång när jag var i yngre tonåren och gillade. Var nyfiken på om jag skulle tycka om den lika mycket idag, och svaret är nog faktiskt ja. Visst är det inte en superbra film men jag tycker den har en charm som jag verkligen uppskattar. Till skillnad från Miss Congeniality så gillar jag den cheesyness vi får se i Freaky Friday

The Wolf of Wall Street ☆ 
Under första halvan var jag lite osäker på denna film, men tyckte den blev bättre och bättre och gillar verkligen andra halvan av filmen, när allt spårar ur. Tycker Leonardo DiCaprio är en fantastisk skådespelare, och det visar han verkligen i The Wolf of Wall Street. Var lite besviken över att Matthew McConaughey bara var med i en ynka scen dock. Hade förväntat mig att han skulle vara med mer. 

Tropic Thunder ★★★☆ 
Bestämde mig för att se om Tropic Thunder nu i augusti, då jag (precis som med Miss Congeniality) var nyfiken på om jag skulle gilla den bättre om jag såg om den idag. Första gången var jag nämligen inte jätteimponerad. Tyckte den var helt okej, men inte så bra som visar verkar tycka. Har ganska svårt får att svara på vad jag tycker nu då jag gillar vissa delar och ogillar andra. Men övertag gillade jag den faktiskt bättre än förra gången! Skrattade flera gånger och älskar alla referenser till kända filmer. Hela storyn är ju också så sjukt rolig, även om jag tror att den aha potential till att bli så mycket bättre. 


Shrek 2 ★ 
Har otroligt svårt att bestämma mig för om jag vill ge denna film en fyra eller femma, men eftersom jag känner mig generös (och verkligen älskar denna filmen) så landar vi på en femma. Tycker Shrek 2 är helt underbar och klart mycket bättre än ettan, även om jag också älskar ettan såklart. Det är bara så mycket med denna film som jag älskar. Och den är ju bara helt fantastiskt rolig, jag skrattar verkligen hela tiden. Alla referenser och easter eggs. Hela sagovärlden. Shrek. Fiona. Shrek och Fiona. Åsnan. Mästerkatten i stövlar. Musiken. Allt, allt, allt. Här kan du se min lista på 13 easter eggs jag hittade i Shrek



Shrek ★★★★ 
Jag såg dessa filmer i lite bakvänd ordning, men jag hade egentligen bara tänkt se Shrek 2 eftersom jag kände för att titta på något mysigt som garanterat skulle få mig att skratta. Men jag blev så underhållen av den att jag inte ville att det skulle ta slut, och därför såg jag även den första Shrek filmen. Och även om jag älskar Shrek 2 ännu mer så är även denna helt fantastisk. Alla barn borde växa upp med Shrek i sitt liv. Och alla vuxna borde också se den. 

Falling Inn Love ★★☆ 
Netflix har kommit med en ny lågbudget- romantisk komedi, och jag bestämde mig för att se den nu när jag ändå var inne i en liten "dålig-komedi" period. Filmen passade för mitt ändamål - att kunna slötitta på film samtidigt som jag höll på att sätta ihop en ikeamöbel. Men överlag var den inte särskilt bra då den var otroligt förutsägbar och med dåligt skådespel. Och varför skulle huvudkaraktären skrika ungefär femtio gånger under en enda film? Men för övrigt gillade jag miljön och de härliga accenterna så det blev ändå en mysig stund framför tv:n. 

Just My Luck ☆ 
Vad som började som en tråkig, ointressant och allmänt dålig film, slutade med att bli en väldigt mysig och charmig film som jag faktiskt gillade. Tror det var efter att Lindsay Lohan's karaktär började få otur som jag faktiskt började gilla henne. Hon blev mer mänsklig på något sätt. Tyckte romansen var ganska gullig, och jag gillade hela temat med att den ena har tur medan den andra har otur - vilket kastas fram och tillbaka mellan dem efter varje gång de delat en kyss. Men visst, absolut ingen fantastisk film men tyckte ändå den var ganska underhållande så klart godkänt. 



lördag 31 augusti 2019

13 easter eggs jag älskar i Shrek



Igår såg jag filmerna Shrek 2 och Shrek 1 (ja, i den ordningen) för första gången på flera år. Visst har jag sett dessa filmer otroligt många gånger under min livstid, men inte sen jag var i yngre tonåren sist. Under denna återvistelse till två filmer jag älskar med hela mitt hjärta, upptäckte jag ytterligare ungefär hundra anledningar till att älska dem. Bland dem fanns dessa tretton easter eggs. 


Mot slutet av film nummer två återskapar Mästerkatten den mest kända scenen från Flashdance. Och det är såklart underbart. 


När Pinocchio och gänget ska rädda Shrek, Åsnan och Mästerkatten i film nummer två, så tar de inspiration från Mission Impossible, både med hur Pinocchio kastas ner såväl som med användandet av den klassiska Mission Impossible musiken. 
  

När Shrek och Fiona gifter sig får vi se Shrek av misstag kasta upp ringen i luften, för att sedan bevittna den landa på Fionas ring precis som härskarringen landade på Frodos finger i Sagan om Ringen. Även denna ringen råkar dessutom ha en glödande inskription. 


Detta återskapande ser vi i många filmer, men det är lika underbart ändå när Fiona och Shrek delar en romantisk kyss i stil av Peter Parker och Mary Jane i Spider-man


I första filmen får vi se Fiona slå ner ett gäng Robin Hood-liknande karaktärer. En av hennes snygga moves har tagit inspiration från The Matrix.


Den gigantiska pepparkakan vi får träffa på i Shrek 2, beger sig ut för förstörelse över Far Far Away, precis som Marshmallow-mannen gjorde i Ghostbusters.


Mästerkatten i stövlar imiterade Indiana Jones när han fångar upp sin hatt i sista minuten i Shrek 2


När Shrek och Åsnan för första gången träffar på Mästerkatten i stövlar, klättrar katten in i Shreks tröja för att sedan bryta sig ut precis som en utomjording bröt sig ut ur John Hurt's bröst i filmen Alien


När vi ändå talar om Mästerkatten. Är inte hans signatur väldigt lik den Zorro brukar lämna bakom sig? Kanske är det en hint om att det är 1998 års Zorro själv som gör rösten till honom i originalversionen av Shrek


Middagsscenen i Shrek 2 sänder ut väldigt stora Rocky Horror-vibbar, eller hur? 


Vi älskade att se Draken äta upp Lord Farquaad i slutet av första Shrek-filmen, precis som en T-Rex åt upp Donald Gennaro i Jurassic Park


Shrek citerade Babe väldigt fint i första filmen när han säger "That'll do, Donkey, That'll do" efter att ha lyckats korsa över en instabil bro. Och på tal om bron, så gick den sönder precis på samma sätt som bron i den andra Indiana Jones-filmen. 


Ganska stora detaljer som jag älskar idag men aldrig riktigt noterade som barn, är hur Far Far Away är utformat efter Hollywood. Största detaljen är givetvis skylten Far Far Away som bortsett från namnet i sig, är en ren kopia av den kända Hollywood-skylten. Utöver detta så kan vi se Hollywood Hills-liknande berg i bakgrunden, och dessutom är varenda liten butik i staden en kopia av något som existerar i verkligheten. Några exempel jag noterade är Starbucks och Burger King. 

Detta är långt ifrån alla Easter Eggs i de första två Shrek filmerna, men det är åtminstone mina favoriter. 

måndag 26 augusti 2019

Once Upon a Time ...in Hollywood (2019)

Jag har nu sett Once Upon a Time in Hollywood två gånger på bio, och det kan jag säga direkt att det behövdes för att jag skulle kunna bilda en ordentlig uppfattning av filmen. 

Once Upon a Time in Hollywood är Quentin Tarantino's nionde film (åtminstone om man frågar honom själv), och ryktet säger att detta blir hans näst sista film då målet verkar vara tio filmer på siffran. Som den respekterade och älskade regissör han blivit de senaste tjugofem åren, var det givet att Once Upon a Time in Hollywood skulle bli en av årets mest eftertraktade filmer. Men Tarantinos hedrade plats i filmhistorien kan också vara en påverkan till hur hans filmer tas emot kritiskt. Låt oss djupdyka in i hans nyaste film för att avgöra hur bra den faktiskt är.

Om vi på bästa sätt ska kunna klargöra hur handlingen i filmen egentligen ser ut, så är det nog bäst att fokusera på karaktärerna och deras respektive roller i filmen. I fokus har vi den avdankade skådespelaren Rick Dalton (Leonardo DiCaprio) och hans stuntman och närmaste vän Cliff Booth (Brad Pitt). Detta fiktiva tvåmansteam bär upp större delen av filmen, medan vi runtomkring även får träffa på stora Hollywood ansikten så som Sharon Tate, Roman Polanski, Steve McQueen och Bruce Lee. För att få ut så mycket som möjligt av denna film så är det bra att ha någorlunda koll på dessa människor - vilka de var och hur deras livsöden såg ut, främst när det kommer till Sharon Tate. Detta eftersom Dalton och Booth's berättelseark påverkas av dessa verkliga händelser trots att filmen aldrig riktigt förklarar det som faktiskt hände. 

Det finns mycket att säga om Once Upon a Time in Hollywood och jag ska göra så gott jag kan för att analysera filmen ur min egen synvinkel utan att avslöja något som förstör filmen för dig som inte redan sett den. Först och främst kan jag garantera att dina egna förväntningar kommer ha otroligt stor påverkan på hur du uppfattar filmen och om du blir missnöjd eller inte. Once Upon a Time in Hollywood skiljer sig på många sätt från Tarantinos andra filmer, och därför är det inte rätt att gå in i biosalongen och förvänta sig en ny Inglorious Basterds, eller en ny Pulp Fiction. Alla jag har pratat med som jämför med dessa filmer, har blivit besvikna. Medan den mer öppensinnade tittaren har älskat Once Upon a Time in Hollywood för allt vad den är. 

Detta är en långsam film på två timmar och fyrtio minuter. Det är ganska långt och det är inte jättemycket som händer. Men personligen blev jag aldrig uttråkad. Varför? För att replikerna och karaktärerna som uttalar dem, verkligen drar in dig och aldrig riktigt släpper taget. För att skådespelarna lever in i sina roller på ett helt fantastiskt vis. Men vad hade vi egentligen annars kunnat förvänta oss från talanger så som Leonardo DiCaprio, Brad Pitt och Margot Robbie? Det är en karaktärsdriven dramafilm vars handling upplevs som ganska mållös, vilket för mig sänker betyget trots att jag förstår att detta var poängen och alltså inte är en olyckad brist i manuset. En film där karaktärernas enkla vardag står i fokus är absolut ett koncept som kan fungera, men då hade jag hellre kortat ner filmen och skippat vissa scener. Med det sagt älskar jag ändå mycket av det vi fick, och ett flertal scener är filmhistoria som sent kommer glömmas. Och även om Once Upon a Time in Hollywood huvudsakligen är en dramafilm, så är den också vid tillfällen en hysteriskt rolig komedi. Ett bra exempel på detta, är filmens storslagna avslut.

En av filmens absolut starkaste egenskaper, är hur bra gjorda många specifika scener blev, och detta kompletteras så fantastiskt bra av skådepelarnas prestationer. I många recensioner framhävs det att Cliff Booth är en av Brad Pitts bästa rolltolkningar, och till det säger jag bara... ursäkta? Brad Pitt är bra, och visst gör han ett bra jobb med det han har att gå på. Men vem den stora stjärnan i denna film är, finns ingen tvekan om ifall du frågar mig - det är ju givetvis Leonardo DiCaprio och hans rolltolkning av Rick Dalton, som i sin tur står bakom rollen av karaktärer så som Jake Cahill, Caleb DeCoteau och ett flertal andra film- och tv-karaktärer. Flera av hans scener är oscarsvärdiga om du frågar mig, och jag hoppas verkligen att fler än jag kan se det. 

Det är tydligt att Once Upon a Time in Hollywood är Quentin Tarantino's stora kärleksbrev till filmindustrin och Hollywood's glamourdagar. Miljön och varenda detalj i kläder, musik och bakgrund känns äkta för 60-talets Los Angeles. Tarantino's nya rulle är en film jag inte skulle rekommendera till alla, men samtidigt vet jag att rätt person kommer älska allt vad denna film har att erbjuda. Så varför inte se filmen för att ta reda på om det är du som är rätt person? 



fredag 23 augusti 2019

Kändisprat ● Leonardo DiCaprio


Tänkte starta en ny tråd, ni vet sådana där enkla inlägg som följer en viss mall eftersom jag ibland bara inte har några bra idéer alls över vad jag vill skriva om. Så varför inte då prata om kändisar och människorna bakom filmerna? Först ut är en av mina favoritskådespelare, men snart kommer jag även skriva om allt ifrån regissörer till filmkompositörer.

Varför jag gillar skådespelaren: Har alltid älskat Leonardo DiCaprio, jag tror knappast jag är den enda. Han har enorm talang samtidigt som han verkar vara en väldigt bra och omtyckt person.

Bästa film: Otroligt svårt när det kommer till DiCaprio, men jag måste nog säga Titanic. Tycker den är helt makalöst bra. Inception kommer nära.

Första film jag såg: Skulle faktiskt tro att det är The Man In The Iron Mask (1998). Antingen den, eller kanske möjligtvis Gilbert Grape (1993). Är osäker.

Senaste film jag såg: Once Upon a Time in Hollywood. Kommer en recension när jag sett den en andra gång, vilket troligtvis blir till helgen.

Roligaste film: Django Unchained.

Sorgligaste film: Titanic, duh.

Mest spännande film: Åh, många. Men Shutter Island tycker jag är extremt spännande. Så får nog säga den.

Guilty Pleasure: The Man In The Iron Mask, definitivt! Inte särskilt bra men jag älskar den eftersom jag älskar de tre musketörerna, och jag älskade denna versionen av berättelsen som liten.

Bästa skådespelarprestation: Django Unchained! Så jäkla bra! Glömmer aldrig scenen när han konfronterar Schultz's och Django's anledningar till att vilja köpa Broomhilda.

Tre personliga favoriter: Titanic, Gilbert Grape och Catch Me If You Can. Och ungefär alla andra också...

Sämsta film: Jag skämtar inte när jag säger att jag inte har sett en enda dålig film med Leonardo DiCaprio! Men den sämsta är väl Man In The Iron Mask (även om jag personligen älskar den).

Inte sett än men vill se: Har aldrig sett hela The Wolf of Wall Street, så jag säger den.